Historiska filmer #1 - Gladiator

Såg min favorit bland alla historiska filmer i julhegen. Dags att börja med min topp tiolista över de bästa historiska filmerna. Men hur korrekta är historiska filmer, och är det viktigt att de är det? Vi börjar på Colluseum och min absoluta favorit.



No. 1: Gladiator. Bättre än så här blir det inte. Russell Crowe och Joaquin Phoenix gör sina livs roller. Crowe fick en Oscar som bästa manliga huvudrollsinnehavare men frågan är om inte Phoenix är ännu bättre som kärlekstörstande och missförstådd kejsare. Handlingen: Den åldrande kejsaren mördas av sin egen son och hans mest betrodda general Maximus skall avrättas. Han överlever mot alla odds men hans familj mördas brutalt. Blir slav och gladiator. Blir folkets favorit på colluseum och trotsar kejsaren. Vinner till slut sin hämnd på den nye kejsaren och fadersmördaren Commodus. Fantastiska rollprestationer. Episk handling. Läckra miljöer. Snyggt foto. Grymma kostymer.
Ridley Scott anlitade historiker för att filmen skulle bli den mest historiskt korrekta skildringen av romartiden som gjorts. Hur blev det då? Själva handlingen baserades endast löst på historiska händelser. Commodus existerade, men såg inte alls ut som i filmen. Han var i själva verket storväxt och lockigt blond. Han gillade att själv delta i gladiatorspelen, vilket han gjorde ofta - inte som i filmen en gång och då dödas. I verkligheten mördades han av en brottare som hette Narcissus. Han blev strypt i sitt badkar. I de första manusutkasten hette Maximus-karraktären också Narcissus. Men håll med om att Maximus låter fett mycket bättre.

Men det var inte sådant modererande med sanningen, för att få fram en tydligare och snyggare hjältehistoria, som gjorde att de historiska experter Ridley Scott anlitat inte ville förknippas med filmen. Det var de rena felaktigheterna i den historiska kontexten. Slaget mot germanerna i början sägs i filmen vara slutpunkten på erövringen av Germanien, när Germanien i verkligheten aldrig blev en del av romarriket. Kostymerna är sällan historiskt korrekta. Gladiatorstriderna skildras inte historiskt korrekt. Senaten uppges tala för folket och vara valda av folket när de i själva verket företrädde intressegrupper inom den adliga politiska eliten. Maximus tillfångatas i Spanien av "Araber" och säljs som slav till gladiatortränaren Proximo. I själva verket fanns det vid den här tiden ingen arabisk närvaro alls i Spanien. Och Islam fanns inte ännu. En av de historiska experterna ansåg att filmen bidrog till att reproducera negativa sterotyper om araber istället för att eftersträva historisk korrekthet.

I efterhand har filmen kallats både den bästa och den sämsta historiska filmen. Sämst för att Ridley Scotts promotande av filmen som historiskt korrekt när den inte alls var det. Bäst för den visar hur våldet genomsyrade det Romerska samhället vid den här tiden.

Att leta efter sanningen i en Hollywoodfilm tror jag är mycket begärt. Den bör man försöka hitta i böcker. Så mycket fungerade helt annorlunda mot idag. Det som uppfattas som udda eller konstigt, men som faktiskt var sant, skulle dra fokus från filmens story. Jag vet eftersom jag själv skrev en story om Rom för tidsskriften "Allt om historia". Det var lätt att förlora sig i detaljerna.

Gladiator var en viktig anledning till att jag reste till Rom, och att det första vi då besökte var Colluseum. Kanske är det just det en riktigt bra historisk film ska göra. Få en att vilja veta mer. Bilden mellan träden är vad jag såg när vi kom fram. Jag fick rysningar.

För fler detaljer se Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Historical_deviations_in_Gladiator_(2000_film)

Top 10 Historiska filmer (så här långt):
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse Now (redux)
9. Stalingrad

Kom gärna med tips!

Om socialismens historia och framtid

Alla ville de nå det perfekta samhället. Det var utopiernas tidsålder i slutet av 1800-talet, och de vägrade acceptera ett samhälle byggt på enorma skillnader mellan rika och fattiga. Vägarna dit blev olika, men de fattiga skulle inte längre vänta på den rika elitens utsträcka hand. Genom att förena sig skulle man bli starka. Socialismen var vägen till framtiden och kapitalismen och liberalismen var hårt ansatt. Marx och Engels analyserade och dömde ut det kapitalistiska systemet. De spådde att dess inneboende mekanismer skulle leda till en allt större maktkoncentration bland kapitalet. Konkurrensen gynnar de starka och monopolen skulle bli den oundvikliga slutpunkten i den kapitalistiska världen. Och så hade det kanske blivit också om det inte varit för socialismen.

De exploaterade arbetarna reste sig för att skapa det goda socialistiska samhället. Frågan var vad detta var och hur vägarna till lyckoriket gick? Frågan fick flera svar.

Kommunisternas skulle med terror bryta ned den defekta borgerliga människan och skapa en helt ny människotyp. Miljontals människor skälptes ner i massgravar och ännu fler förnedrades, förföljdes, deporterades och exploaterades i socialismens namn. Endast en liten elit av revolutionärer ägde sanningen. Det var expertväldets diktatur.

Efter kommunismen kom nationalsocialismen, den nationella socialismen i Tyskland. Stora offentliga projekt som till exempel autobahn, räddade Tyskland från kapitalismens förnedring. Symboler, fanor, marscher, propaganda och terror efterapades från den stora grannen i Öst. Bara målet för utrensningarna var annorlunda. Den vetenskapliga rasbiologin låg som grund för att rensa ut de olämpliga och för att skapa en ny människa. Den blonda, lyckliga ariska arbetaren som accepterade sin underordnade roll. Det var en perverterad socialism, egentligen mest en läpparnas bekännelse, långt ifrån den ursprungliga tanken av universalism, jämlikhet och internationallism. Det var en socialism för de utvalda. (Se även Nazismens socialism - vad var det?)

Kapitalismen var i brygga när socialismen byggdes i Sverige. Vi hade också kommunister och vi hade också nationalsocialister men de socialister som vann blev de demokratiska. Socialismen byggdes här av Socialdemokrater. För dem kom ideologin i andra hand. Den politiskt möjliga socialismen var målet. Hand i hand med en stark fackföreningsrörelse lyfte de den röda fanan. Istället för att skapa en ny människa utgick den från de verkliga människorna. Arbetarklassen var ganska liten och socialdemokraterna kunde inte endast förlita på dem som bas för sin makt. Kompromisser var nödvändiga. Fram växte olika kooperativa rörelser som KF och HSB där konsumenten, den lilla människans behov av billiga varor och bostäder sattes framför kapitalets behov av vinst. Alva och Gunnar Myrdal lade den ideologiska grunden för "den goda staten". Det av staten kontrollerade samhället, med alla dess omfördelningssystem och trygghetssystem och med en allt mer kontrollerad ekonomi. Folkhemmet - den socialdemokratiska socialismen. Sverige blev världens mest jämställda land och ett land med trygghet för alla (nästan). Ganska nära en typ av socialistisk utopi.

Även här byggdes socialismen på experternas och elitens villkor. Men tilltron och förtroendet var starkt för de styrande och de valdes om, om och om igen. Inget demokratiskt parti i världen har haft ett så långt och dominant maktinnehav.

De system som byggdes med kollektiv kamp ses idag som rättigheter och det trygga samhället har skapat trygga människor. Och är man trygg är steget till bortskämd inte långt borta. Den enskildes rättigheter dominerar nu över den kollektiva ansvarskänslan. Har socialismen gjort sig själv överflödig? Så länge ymnighetshornet flödar över majoriteten kanske det är så. Kanske är det så att när kapitalismen levererar välstånd åt flertalet så är socialismen dömd att marginaliseras. Men om kapitalismen börjar gå vägen som Marx förutspådde mot monopol och maktkoncentration, med en minskad köpkraft hos vanligt folk, och allt för stor ojämnlikhet. Kanske står socialismen där då. Redo att åter dominera. I en eller annan form.

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade." - ur Per Albin Hansons klassiska folkhemstal.

Just nu läser jag om det Svenska folkhemmets historia på Mastersprogrammet i historia på Göteborgs universitet. Tenta den 13:e januari.

När Sverige blev fredligt och slutade slåss

Vikingarna plockade gärna fram stridsyxan. Karolinerna tog krigskonsten till nya höjder med kanoner och kavalleri. Många svenska kungar tvekade inte att ge sig ut på "ärans fält" och offra sitt folk för sig och sitt lands storhets skull. De svenska eliterna var i många hundra år präglade av våldets logik. Men någonting hände. Plötsligt blev vi ett fredens land. Freden en del av vår identitet. Det har gått så långt att vi inte längre förstår varför folk krigar. De som slåss för sitt land ses på med misstanke. Nästan som lite lägre stående människor.

Vändpunkten kom för precis 200 år sedan. Den svenska politiska elitens krigiska ideal blev så nedtryckta att de aldrig vågade visa sig igen. Självförtroendet var knäckt. Stridsyxan sänktes djupt i Östersjöns vatten bakom retirerande Svenska trupper. Finland, en tredjedel av Sveriges yta gick för alltid förlorat. Landsändan som varit en del av Sverige från första början och mycket mer Sverige än vad Bohuslän, Halland och Skåne var förlorades. Ryssland hade en gång för alla krossat den svenska överhögheten över Finland och samtidigt för alltid förintat stridsviljan hos den svenska makteliten.

Eller kanske inte riktigt. Den inkompetente sista Vasakungen, Gustav den IV Adolf, avsattes och till tronen kom Bernadottarna med den före detta Napoleongeneralen Karl den XIV Johan. Man hade tänkt sig att den driftige franske generalen skulle se till att Sverige vann tillbaka Finland. Istället insåg han den politiska realiteten i att Finland var förlorat och lade grunden för den Svenska 200 år långa freden. Hans fredliga styre blev mycket populärt. 1809 fick Sverige också en ny konstitution med maktdelning mellan riksdagen och kungen. Vägen mot demokrati hade inletts och makten delades mellan fler intressen. Det blev allt svårare att starta krig.

Nu har Sverige och svenskarna glömt lidande, heder, rädsla, ära, förlust och revanschism. Krigets drivkrafter och våldets ideologi. Ibland uppfattas vi som naiva av de som upplevt krig men jag hoppas att fler länder förlorar sitt Finland och tappar bort sin stridsyxa.

Kalla kriget revisited

Idag för 20 år sedan föll muren. Den stora symbolen för den uppdelade världsordningen mellan öst och väst, 1:a och 2:a världen, mellan kommunism och kapitalism. Jag var 14 år när det hände och tillhör den sista generationen med egna minnen av rädsla för tredje världskriget - det som skulle leda till att mänskligheten utplånades 25 gånger om i ett gigantiskt svampmoln. Kärnvapnen finns kvar men rädslan har vi glömt. Dags minnas det Kalla kriget. Vi börjar dagen till ära med DDR:s store politruck Erich Honecker, som gjorde sin karriär på att bygga Berlinmuren.



Liten ordlista:

Järnridån: "From Stettin in theBaltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent" citat av Winston Churchill som en beskrivning av vad som hänt sedan Europa delades upp efter andra världskriget.

Vätebomb: Kärnvapen som får sin kraft ur en fusion där vätekärnor blir till helium. Den värsta av dessa vätebomber - Tsar Bomba - tillverkades i Sovjet 1961 och var 4000 ggr så stark som Hiroshimabomben.

Kubakrisen: 1962 i oktober stod världen på randen till ett kärnvapenkrig när USA upptäckte att Sovjet byggde raketbaser på Kuba. Kennedy satte Kuba i fartygsblockad och när fartyg från Sovjet vägrade vända var kriget nära.

Pravda: Betyder sanningen och var det Sovjetiska kommunistpartiets tidning. Finns kvar.

Perestroika: Betyder ombyggnad och syftar på de ekonomiska reformer Gorbatjov införde 1987.

Sovjet: Betyder Arbetarråd och var en lokal administrativ enhet.

Aeroflot: Det Sovjetiska flygbolaget. Är numer halvprivat och mycket framgångsrikt.

KGB: Säkerhetspolisen i Sovjetunionen. Världens mest effektiva säkerhetsorganisation. Någonsin. Kuppförsöket mot Boris Jeltsin kom från KGB-män. Vladimir Putin var officer i KGB.

Massiv vedergällning: Försvarsdoktrin basrad på kärnvapen lanserad under Eisenhower 1954, som innebar att en fientlig handling skulle mötas med en tio gånger så stark motreaktion. Skulle verka avskräckande. Gjorde nog det också.

Glasnost: Betyder öppenhet och var en yttrandefrihetsreform införd av Gorbatjov.

Warsawapakten: Försvarsallians som bildades 1955 som motvikt till NATO. Alla europeiska kommunistländer utom Jugoslavien och Albanien ingick. Albanien var med i början men allierade sig från 1968 med Kina som då var fiender till Sovjetunionen.

Pragvåren: Tjeckoslovakiens ledare Alexander Dubcek försöker införa demokratiska reformer med flerpartisystem och yttrandefrihet. Krossas av invasion 1968 av de andra kommunistländerna.

Sputnik: Amerikanarna höll på att göra på sig av rädsla när Sovjetunionen 1957 var först att sända upp en satellit i omloppsbana runt jorden. De använde samma raket som till kärnvapnen. Blev starten på rymdkapplöpningen.

Terrorbalans: Ett krig skulle leda till att båda utplånas. Därför vågar ingen starta krig.

SALT I och II: Två nedrustningsavtal från 1972 och 79 som skulle begränsa den perversa upprusningen med kärnvapen. SALT II undertecknades aldrig på grund av Sovjets invasion av Afganistan.


Goa Kommunistgubbar:

Josef Stalin: Stalin är ett taget namn och betyder "man av stål". Stålmannen alltså, fast utan trikåer och med mustasch. Ärkediktatorn himself. Dog 1953.

Nikita Chrusjtjov: Tog över efter Stalin. Blev känd för att han "lättade på trycket" (nej inte så). Trots det slog han blodigt ner uppror både i Polen och i Ungern och var ledare under Kubakrisen. Avsattes 1964.

Leonid Brezjnev: Generalsekreterare mellan 1964 och 82. Konservativ jämfört med sin föregångare.

Josip Broz Tito: Diktator för Jugoslavien. Körde sitt eget kommunistiska race. Tryckte ner nationalismen och motsättningarna mellan folkgrupperna. Utan honom exploderade det.

Che Guevara: Allas vår favoritrevolutionär som faktiskt också han med att vara minister på Kuba. Var då viktig för försöket att placera Sovjetiska kärnvapenmissiler på Kuba vilket nästan ledde till Tredje världskriget. Stack sedan ut i djungeln i Bolivia för att leda revolutionen vidare. Dödades där 1967.

Lars Werner: Partiordförande för vårt eget glada kommunistparti 1975 till 1993. Känd för sin ymniga alkoholkonsumtion och stöd till sina kommunistiska bröder i Öst. "Kommunistpartiet har bevisat i handling socialismens överlägsenhet, när det gäller att utveckla den materiella, sociala och kulturella standarden för de arbetande massorna". Ur tal på VPK:s kongress 1976.

Erich Honecker: Gjorde karriär inom DDR:s kommunistparti bland annat som ansvarig för byggandet av Berlinmuren 1961. Ledde DDR mellan 1971 och 1989.

Historiens historia är historia

Oktober blev en intensiv månad. Som ni kanske vet läser jag mastersprogrammet i historia på Göteborgs universitet. Förra veckan lämnade jag in tentan till den första kursen - Historiografi och teori. Historiografi är alltså historien om historien, eller hur historia som vetenskap har utvecklats. Kanske inte låter så kul, men det var det faktiskt. Det handlar om att få historikerns teoretiska verktygslåda med alla metodologiska verktyg. Utan denna verktygslåda är risken stor att man sitter och skriver historia som Herman Lindqvist gör det. Underhållande, jovisst kanske. Nyskapande, ja om man kommer från 1800-talet. Det är en historia om historiens stora män, men historia kan vara sååå mycket mer. Det är som att säga att allt intressant att skriva om i Sverige idag är Fredrik Reinfelt, eller i världen Barak Obama. Ganska absurt när man tänker på det. Det är klart att det är viktigt att skriva om dessa tungviktare också, men allt för lätt att tillmäta dem för stor betydelse. Till och med kungarna. Till och med Napoleon. Det är lätt att missa samhället och sammanhanget de kom ur och verkade i. Varifrån kommer egentligen drivkraften till förändring. Ibland kan det vara krig. Men det kan också handla om hur idéer och sätt att tänka förändras. Ibland kan det vara politiska missbedömningar. Ibland kan det vara ekonomiska krafter. Ibland kan de stora männens handlingar komma först, men oftast handlar det nog om en reaktion på vad som händer runtomkring dem. Att studera historia blir så mycket mer intressant med teorier som kan ge olika perspektiv att se på hur samhällen förändrats och utvecklats.
Ja nu har jag inte bara läst teori. När jag började Mastersprogrammet i september saknade jag en kurs på B-nivån som jag läst ikapp vid sidan om. Och så har jag ju jobbat också. Bloggen har fått stå åt sidan ett tag, men jag hoppas komma igång och skriva lite mer nu.
Nästa kurs blir om folkhemmet som växte fram i skuggan av den stora världskonflikten mellan öst och väst. Kommunism eller kapitalism - nej socialdemokraternas "tredje väg". I början av 1900-talet valde den svenska socialdemokratin reformens väg mot socialism och detta val har präglat det svenska samhället i hundra år nu (även om valet kanske inte var ett val, utan bestämt av yttre krafter, mentaliteten i den svenska arbetarklassen, den svenska ekonomins mognad  mm.).
Just nu firas murens fall för 20 år sedan. Ett fantastiskt exempel på hur historien kan verka. Sovjets ekonomi var driven i botten av kapprustningen med USA. Politiken hade för länge sedan bara blivit ett förtryckarinstrument och fram kommer en man - Michail Gorbatjov - som tror att makten kan bibehållas genom att öka folkets förtroende med reformer och yttrandefrihet. Våldet ska inte längre vara det som håller folket på mattan. En av historiens största missbedömningar. I Östberlin och DDR fanns Röda armén. Tusentals tanks, tiotusentals soldater. Ett telefonsamtal och dessa hade kunnat sättas in precis som vid Himmelska fridens torg i Kina. Våld hade stoppat sådana här försök tidigare vid flera tillfällen - våld hade troligen fungerat nu också. Istället förändrades världen för alltid. Nu dominerar snart Kina världen. Där segrade våldet - och kapitalismen. Nu ska Kina bygga upp sin välfärdsmodell. Då kommer de till Sverige för att studera "den tredje vägen". Historien är full av paradoxer.

Var är brudarna?

Historien är allt för ofta historien om män, skriven av män och för män. Varför är det så? Ja det enkla svaret är naturligtvis att historien i sig är så mansdominerad och män intresserar sig för vad historiens viktiga män sysslade med. Kvinnorna skymtar sällan fram och när de gör det gör de det på en helt dominerande manlig arena, till exempel drottning Kristina i Sverige och drottning Elisabeth i England. Så ser i alla fall den traditionella historieskrivningen ut, den som intresserar sig för makt och politik eller inflytelserika personer inom vetenskap och kultur. Det är också det stora problemet när man ska popularisera historia. Då vill man ha en historisk kändis och då blir det män, män, män, män, män och så kanske en kvinna.

Kvinnorna har också varit notoriskt ignorerade av de som sysslat med historieskrivning då deras perspektiv ofta varit maktens och överhetens perspektiv. Men saker har faktiskt hänt. Nya skolor inom historieskrivningen har närmat sig historien på nya sätt. Arkeologer har ökat vår kunskap på ett mer könsneutralt sätt, socialhistorikerna har intresserat sig för massfenomen där kvinnor varit en del, mentalitetshistoriker har intresserat sig för den folkliga kulturens tankevärd och framför allt har genusforskarnas gjort stora insatser för att lyfta fram kvinnorna och kvinnornas perspektiv i historien. Problemet är att dessa vetenskapliga riktningar har svårt att slå igenom inom den populärt skrivna historiens personcentrerade perspektiv. Jag vet att jag själv verkligen är en syndare på området men vill gärna bättra mig. Men för att komma runt problemet måste man börja våga se historien, även den populära lite grand från sidan. Då kan man lyfta fram kvinnor som inte befinner sig i maktens virvlar och få fram andra perspektiv. Perspektiv som ofta kan säga mer om ett samhälle än det ovanifrån. Till exempel misslyckades jag tidigare i år med att sälja in en artikel om den fantastiska Jazzsångerskan Billie Holiday. Hennes liv visade på ett lysande sätt det hårda livet som svart och kvinnlig barriärbrytare i USA före andra världskriget, och satte verkligen fingret på de normer och värderingar som dominerade. I år är det 50 år sedan hon dog och jag planerar en artikel om henne här inom kort.

Just nu läser jag genushistorikern Yvonne Hirdmans avhandling "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Väldigt intressant skildring om hur vi i Sverige blev det mest socialistiska landet i världen (ur ett socialt perspektiv) och vad denna socialism inneburit för förhållandet mellan män och kvinnor. Grymt spännande.

Gaudis Barcelona

Ingen arkitekt har som Antonio Gaudi präglat en stad och blivit en del av dess själ. Barcelona var staden som upptog Gaudi och Barcelona tog Gaudi och gjorde honom till sin. Så var det inte alltid under hans samtid. Men Barcelonas kanske rikaste man, Eusebi Güell tog honom till sig. Ett av uppdragen han fick från sin mecenat var att bygga Parc Güell, ett lyxigt bostadsprojekt på en kulle med utsikt över Barcelona. På trekantiga tomter skulle de rika komma undan den smutsiga luften i Industristaden Barcelona och få stans vackraste utsikt. Projektet blev en flop. Långt ifrån alla Barcelonas rika gillade Gaudis skapelser och ingen köpte tomterna. Bostadsprojektet gjordes om till en stadspark - Parc Güell. Här bodde från 1906 Güell i ett hus och Gaudi i ett annat. De två vännerna tog långa promenader där man kan tänka att de diskuterade ämnen som låg dem båda varmt om hjärtat - katalansk nationalism, katolsk reliositet och så naturligtvis arkitektur.

Under de här åren pågick arbetet med de byggnader som mest av alla cementerat Gaudi som ett geni. Casa Batlló och Casa Milá är hans mest berömda uttryck för den organiska och helt egna stil som han utvecklat. Under hela sin karriär hade Gaudi hämtat inspiration från
den katalanska naturens former. Former som han mer och mer gjorde till en del av sitt arkitektoniska uttryck. Palmbladen i järngrindarna, de sexkantiga gatstenarna som imiterar binas vaxkakor och balkongerna på Casa Batlló som imiterar djurkranier är några exempel.

Gaudi var i femtiofemårsåldern och åstadkom nu under några år de mest fantastiska och fantasirika av sina skapelser. En rad dödsfall i hans familj och bland hans närmsta vänner, medarbetare och välgörare gjorde att Gaudi allt mer lämnade den världsliga arkitekturen för att helt dedicera sig till arbetet på katedralen Sagrada Familia. 1912 dog hans systerdotter som var hans närmsta kvarvarande släkting. Två år senare dog hans medarbetare Francesc Berenguer och 1918 dog Güell. Samtidigt drabbades också staden av en djup ekonomisk kris. Katedralbygget Sagrada familja hade Gaudi fått tilldelat sig redan som 31 åring och det var hans livsverk. Mot slutet av sitt liv blev han allt mer uppslukad av arbetet med katedralen. Han mer eller mindre bodde på platsen. Hans klädstil som tidigare varit oklanderlig blev allt mer luggsliten och när han 1926 blev påkörd av en spårvagn trodde de förbipasserande att han var en lodis och hjälpte honom först inte. Till sist på sjukhuset kunde läkarna inte hjälpa honom och han dog 73 år gammal. Gaudi begravdes i en krypta under katedralen, som ännu var långt ifrån färdig. Katedralbygget fortsatte men under Spanska inbördeskriget brändes stora delar av de ritningar och modeller som Gaudi lämnat efter sig av katalanska anarkister och bygget stannade av. På 50-talet återupptogs det efter stora kontroverser, eftersom så många ritningar saknades, och planeras att slutföras till hundraårsdagen av Gaudis död 2026.

ARTIKEL: Till Kina och hem igen

En ostindiefarare hade kommit hem. För de sjömän som klarat sig väntade glada dagar. Porslin, te, siden, kryddor och innestående löner skulle göra dem alla till välbärgade män. Och på kajen väntade varma återseenden.

Sommaren 1771 kom skeppsprästen Jakob Wallenberg hem till Göteborg från sin resa med ostindiefararen Finland. Med sig under armen hade han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare ”Min son på Galejan”:

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack, Mot blomster, sidentyg och rack?

Och anor ge ej heller föda… Med oss är det bättre til at dansa.

Piasters klang är wår musik. Piasters klang är wår musik.”

Vinsten från resan skulle nu delas upp. Lasten fördes i land, katalogiserades av kompaniets tjänstemän och magasinerades i väntan på den stora auktionen. Stora vinster väntade delägarna i kompaniet, som fick sin andel efter insatt kapital. Ostindiska kompaniets handel med Kina anses vara ett av den Svenska historiens mest lönsamma företag. Men även matroser och jungmän fick sin del av kakan. För en matros innebar de sparade pengarna från en ostindieresa möjligheten att köpa en gård nog att försörja en familj.
På den sjunde dagen efter ankomsten till Klippan i Göteborg hölls den stora avskedsfesten. ”Hönsfesten” som den kallades efter den slant nykomlingar fick ”hönsa”, när de första gången passerade ekvatorn, var en vild tillställning. Tal hölls till kompaniets och kungahustes ära, punschen flödade, musikanter spelade och sjöng, kvinnor uppvaktade och det ryktades om slagsmål som måste stävjas av kaptenen. Efter festen splittrades besättningen och med det den täta gemenskap som odlats från påmönstringen ett och ett halvt år tidigare.

Då var det mitt i vintern, och ibland var man tvungen att hacka upp en ränna i isen ända ut till fyren Vinga för att nå öppet vatten. Det var för att komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön, som man gav sig av under tuffast möjliga förhållanden. Det fanns ingen uppvärmning ombord och riggen kunde vara såphal av is. När Finland vid nyår 1769 närmade sig Färöarna var kölden bister och manskapet gjorde sitt bästa för att hålla kylan borta.

”Till at döma, af hwad jag såg här, skulle jag tro, at qwicksilfwret aldrig faller under fryspunkten i en ung gosses hjertbarometer. Ispiggar hängde i näsan på mine vänner; men lilla Cloris låg dem lika fullt i munnen. De buro snödrifworna på ryggen och sötungen i barmen. Man drack och sjöng skålar för de sköna.”

Vid köld och hårt väder beviljades alltid extra ransoner brännvin för att hålla manskapet vid gott mod. En ostindiefarare kunde ha med sig 6000 liter brännvin. Det motsvarar ungefär 10 cl per person och dag. Dessutom fanns det stora mängder öl ombord och förråden fylldes också på under resans gång. Fylleri var förbjudet under tjänstgöring…

Kanton i Kina var målet för nästan alla skepp under ostindiska kompaniets 80-åriga historia. Att det blev just Kanton hade politiska orsaker. När de första skeppen avseglade i början på 1730-talet, var ostindiehandeln redan väl etablerad i många andra europeiska länder. Tidens stora sjöfararnationer England, Holland och Frankrike var inte intresserade av konkurrens och föga entusiastiska till det svenska företaget. Man kunde inte vänta sig någon hjälp, och nästan alla hamnar var stängda för de svenska fartygen. Kina som länge varit stängt för västerlänningar hade däremot nyligen öppnat hamnen i Kanton för handel. Hit var alla sjöfartsnationer välkomna, fast på Kinesernas villkor.

Lyxprodukter som porslin, siden, kryddor och te var omåttligt populära i Europa, och Kina högsta mode. Men vad kunde svenska köpmän föra med sig till Kina i utbyte mot de lyxprodukter man var intresserade av? Ingenting. Kineserna ville inte ha något från Sverige, och inte från resten av Europa heller. Ingenting förutom klingande silver. Första stopp var därför Cadiz i Spanien. Där byttes lasten av svenska produkter mot silverpiastrar, präglade av silver från gruvorna i Amerika.

Den första delen av resan gick genom dom vindpinade farvattnen norr om de brittiska öarna. Att mitt i vintern segla dessa vatten var den mest farofyllda delen av hela resan. Fyra av de åtta ostindiefarare som gick under gjorde det just här. Ändå var det den bästa vägen. Engelska kanalen var mycket svårseglad, då man i den sydvästliga vinden blev tvungen att kryssa, något som var besvärligt med dåtidens fartyg. Finland fastnade i hårda stormar.

”Matroser storma kring på däck, i want och rår,

De skrika och de dra, de slinta kull och swärja.

Som piska hwarje stump kring deras öron slår.

I tacklen skott på skott af sletna segel höras,
Och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.

Hwar wåg, som wältras fram, tycks öpna oss en graf.

Än kastas vi högt i skyn, än hotas wi med Qwaf.

Wår uppsyn luften lik förkunnar skräck och fasa.”

I sex veckor kastades skeppet runt i stormar på nordatlanten, och till sist tvingades man söka nödhamn i Norge, bara en dagsetapp ifrån Göteborg. Skeppet var sargat, besättningen likaså, med brutna armar och andra blesyrer. En matros hade fallit från riggen och uppslukats av vågorna. Döden var alltid nära på en ostindiefarare och framför allt var det matroser och jungmän som drabbades. På nästan varje resa var det mellan tio och femton besättningsmän som fick plikta med sina liv och ibland var det många fler. Men de flesta dog inte i arbetet utan av sjukdomar.

Ombord pågick en ständig aktivitet. Arbetspassen för besättningen var långa och vid dåligt väder arbetade man nästan dygnet runt. När det var lugnt fanns det alltid underhållsarbete att göra. Den som kanske hade minst att göra ombord var skeppsprästen. Så noga med andligheten ombord verkar det inte ha varit. Ofta besattes tjänsten av en Linnelärljunge eller som i Wallenbergs fall, en äventyrslysten ung man med goda kontakter, som i all hast prästvigdes strax innan avresan. Carl von Linné hade goda kontakter med flera av kompaniets direktörer och använde långresorna för att inhämta kunskap om exotiska djur och växter.

Efter att Finland passerat Spaniens kuster gav Wallenberg följande beskrivning av livet på däck:

”Frampå backen ser jag twå sotige Cykloper, släggande på et smedjestäd så at gnistorna rägna ned ifrån det röda järnet, och hammarslagen fördubblas af et skallande echo från kopparkitlarne i kabyssan. Wänder jag mig åt akter, finner jag et par ärbare Segelmakare krökte öfwer deras arbete, under musik af en kaklande orchester, höns, gäss, kalkoner och ankor. Spasserar jag til stormasten, ser jag et litet fartyg wäxa up emellan händerna på drifwande timmermän; och en smula längre fram spinnes tåg och garn, historiestumpar, lögnändar, sqwallerhärfwor, och understundom slängpolskor. Tittar jag up åt Bramtoppen får jag skratta åt utkiken hwilken ropar at han ser en seglare babol om solen eller styrbol om näsan.”

Sedan får vi följa Wallenberg ner till trängseln under däck. Här fanns levande grisar, får, kor och getter nära till hands för kabyssen där maten tillagades. Överallt där det fanns plats hängde manskapet sina hängkojer. Längst i aktern var befälens och superkargörernas hytter.

Superkargörerna var kompaniets högsta representanter ombord. Med ansvar för affärerna i Kina och lasten hängde det till stor del på dem om resan skulle bli lyckad. I befälsordning stod de över kaptenen och vid varje större beslut, såsom var man skulle gå iland, hade de sista ordet.

Resrutten för kompaniets skepp var alltid i stort sett den samma, men vilka hamnar man angjorde varierade. I början när kompaniet inte var så väl etablerat var antalet hamnar man kunde angöra begränsat, och man fick göra resan i stort sett nonstop, men senare blev det lättare.

Finlands nästa stop blev Kapstaden. Wallenberg berömmer de holländska invånarna för deras gästfrihet men blir snabbt uttråkad av bristen på nöjen. Han konstaterade torrt att holländarna i Kap förlorat sina europeiska seder. Varken kaffehus, biljard eller nyhetsklubb kunde han hitta.

Den 21: e juni sätter man segel igen med kurs mot Java, och två månader senare passeras Sundasundet mellan Java och Sumatra. Nu skulle man norrut, upp till det Sydkinesiska havet. I de här vattnen liksom på flera andra ställen längs färdrutten vad det vanligt med pirater. För att skydda sig var skeppen alltid välbeväpnade och instruktionerna tydliga från direktionen att möta våld med våld. Med jämna mellanrum hölls exercis vid kanonerna.

Det var viktigt att inte nå Sydkinesiska havet för sent på året eftersom orkansäsongen började i oktober. Finland tog sig med välfyllda segel snabbt över havet och når Kina och Wampoa den 7:e september 1770.

”Wampo, Europerenas ankarplats låg ungefärligen halfannan Swensk mil ifrån Canton, och har på sidan en liten Stad af samma namn. Wi funno här för oss skeppet Prins Gustaf, tillika med tretton andra, och efter oss kommo ännu nio… Wid wår ankomst hälsade wi dessa med 8 kanonskott, och blefwo beswarade af dem alla, huller om buller, hwilket förorsakade et angenämt åskande hela nejden omkring.”

Här låg Finland för ankare i tre månader. Nu skulle lastrummen fyllas med dyrbarheter och bråda dagar väntade för superkargörerna och deras assistenter. På grund av de regler som Kineserna satt upp var de flesta i manskapet tvungna att stanna på båten. Endast då Superkargören behövde handräckning i Kanton fick de en chans att se lite av Kina. Den 20 december var lastrummen fyllda och vindarna gynnsamma. Finland anträder den långa vägen hem.

Fakta: Besättningen på Finland
150 man
1 Superkargör med 2 Assistenter

1 Kapen, 7 Styrmän, 1 Präst, 2 Fältskärer, 1 Skriptör, 1 Buteljör (mat och drickaförråd), 1 Buteljör matros (medhjälpare till föregående, 1 Konstapel (artillerist och brandchef), 1 Extra konstapel matros, 1 Båtsman (soldat), 1 Hovmästare, 1 Hovmästar matros, 1 Timmerman, 1 Snickare, 6 Kvartermästare (arbetsledare), 1 Segelmakare, 1 Segelmakare matros, 1 Skeppskock, 1 Kajutkock, 1 Kypare, 1 Kypare matros, 1 Smed, 4 Kadetter (lärlingar), 3 Extra kadetter, 74 Matroser, 37 Jungmän (mindre erfaren matros).

Fakta: Ostindiska kompaniet
Grundat 1731, upplöst 1813

Löpte under fyra tillståndsperioder, så kallade oktrojer
Svensk ensamrätt på handeln till ostindien

Var Sveriges enskilt största arbetsgivare

Skapade enorma förmögenheter hos ett fåtal privilegierade

Donationer från direktörer som William Chalmers och Niclas Sahlgren lade grunden till Chalmers tekniska högskola och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Var hårt kritiserat under sin samtid pga. sin handel med lyxprodukter

Ostindiefararen Götheborg tillbaka igen
I sommar återkommer Ostindiefararen Götheborg till sin hemmahamn. Det blir slutpunkten på en unik resa och en dröm om att återskapa det förflutna.

Allt tog sin början i de marinarkeologiska utgrävningarna vid Hunnebådan, ett välkänt grund i inloppet till Göta älv i Göteborg. 240 år tidigare var grundet lika känt och trots att en lots fanns ombord rände ostindiska kompaniets skepp Götheborg på grund och gick till botten. Dåtidens dykare hade lyckats få upp merparten av lasten, så mycket att resan ändå gick med vinst, men mycket fanns fortfarande kvar. Utgrävningen som pågick mellan 1986 och 1992 blev ovanligt lyckad och bland dykarna började en dröm om att återskapa skeppet ta form. Året efter att utgrävningarna slutförts påbörjades det enorma arbetet, och tolv år senare gav sig Götheborg ut på sin första provsegling. Under åren som gått hade flera hundra olika sponsorer engagerats och Kina blivit ett allt viktigare mål för den svenska exporten. Tiden var helt rätt för att låta ostindiefararna segla igen. I oktober 2005 lämnade hon Göteborg, även den här gången i handelns tjänst. För de som varit med under olika etapper på resan har det varit ett äventyr och en upplevelse utöver det vanliga, men knappast så livsavgörande som det var för dem som seglade med Finland 1769.

Artikeln om en resa till Kina med Jacob Wallenberg skrev jag för Populär Historia i nr 5 2007.

Genom Majorna 1769 och ut på Galejan

Jacob Wallenberg var på väg ut på sitt livs största äventyr. Ostindiefararen Finland låg på redden vid Klippan ett par kilometer utåt längs älven från Göteborg. Klippan som låg där Gamla älvborgs fästning en gång legat var Göteborgs djuphamn och längre än så kom inte de stora oceangående fartygen. Mellan Klippan och Göteborg låg och ligger Majorna. Jacob hade kontakter och hade lyckats bli prästvigd för att kunna mönstra på som skeppspräst; ett ganska glassigt jobb. Han var en levnadsglad och äventyrslysten typ med litterär begåvning. I hans huvud snurrade säkert redan tankarna kring den reseberättelse som skulle bli en av sin tids bestsellers - "Min son på Galejan" - som skildrar hans resa till Kina.

Vi strax med långa steg åt Stigbergsliden haste,

Fast högar utav smuts på halfva benet stå.
Åt staden då och då en sorgsen blick vi kaste:

Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå.

Salopper, kappor, hiärtats ungar!

Susanna, Cloris och Lisbett!

Farväl, aj, aj, farväl! Hvart hälst oss vågen gungar,

Skal Ni i våra bröst besitta all Er rätt.

En släng-kyss vi til slut åt Edra hyddor sände:

Vår trohet räcka skal til världens andra ände;

Åtminstone till Cap.

Ordförklaringar: Salopper = ärmlös damkappa. Cap = Cap Horn Sydafrika som ofta var enda stoppet på vägen till Kina.

Majorna på den här tiden var ett myllrande gytter av små, förmodligen mest grå, trästugor. Mellan husen låg lervällingen tjock. Majorna tillhörde inte Göteborg och här var det allt annat än polerat. Här låg den tidens industrier som drevs av de rika köpmännen i staden. De som bodde här var sjömän, varvsarbetare, fiskeriarbetare och annat löst folk. Majorna var krogtätast i landet. Fylleriet hämningslöst och prostitutionen utbredd.

Nu mitt på dagen var det ändå säkert, men på kvällen skulle man hålla sig borta, det var inte få fyllbultar som hade nära till kniven och rån var vanliga. På dagen var arbetet vid industrierna i full gång. Jacob tog sig upp för den branta Stigbergsliden (den var faktiskt brantare då). Från Stigbergstorget kunde han spana ner mot Gamla Varvet som låg nedanför den höjd där Sjöfartsmuséet nu ligger, och upp längs Repslagarbanan som sträckte sig längs det som idag är Bangatan. Repslagarbanan ägdes av änkan till kaparkapenen Gatenhijelm och här tillverkades trossar och tåg (eller rep för en landkrabba) till fartygen. Till den tidens segelfartyg gick det åt enorma mängder för att manövrera och hålla på plats de stora riggarna.

Det var senhöst och geggan låg tjock längs Allmäna vägen som på den här tiden var den stora vägen genom Majorna. Den började vid torget och slutade vid Klippan. Men Jacob Wallenberg gick ändå med lätta steg i snålblåsten när förväntan växte allt mer i hans bröst.

På långt avstånd kunde han se Väder-sågen, den väderkvarn som stod på en knalle strax norr om den där Karl-Johanskyrkan nu ligger. Ner på brädgårdarna intill rådde febril aktivitet och nere vid älvkanten lastades timmer av, bräder och spån på. Bräderna gick till varven och till Klippan för utskeppning. Spånet in till staden där det kom till användning som isolering med mera. Ovanför sågen låg den mest tätbebyggda delen av Majorna - och även den ruffigaste. Här i "Hästhagen" låg krogarna Gyllene suggan, Gallionen, Lilla helvetet, Winbergskans krog, Slintin och många fler. Lönnkrogar fanns det också, och inte så få av krogarna hade några rum på övervåningien där det fanns "hiärtungar" att köpa. Ordningsmakten gjorde sällan besök här. Men det här var ställen för de lägre klasserna. Sjömännen festade särskillt hårt och inte så få av ostidiska kompaniets matroser satte här sprätt på den årslön de fick när de kom hem. Disipinen var hård ombord och hamn behövde de lätta på trycket. Det här var inga ställen för Jacob Wallenberg. Han hade siktet inställt på Ostindiska kompaniets krog Lilla Klippan, som drevs av James Carnegie. Huset där krogen var inrymd finns kvar än idag (se bilden).

"Jag förgäter aldrig, hur det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huruvåra bestöflade akter-tassar til hela sin längd, in Lebensgrösse, intryktes på golfvet hvarje steg. Värden gjorde sit bästa: Värdinnan trippade lättare: stekvändaren feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet: efter det kom en kapun, och mittemellan presenterade sig hela jordklotet, i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utaf hafvet? En hel insiö med punch sattes hjämte jordklotet, och här och där såg man en ström af Röda hafvet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikte inne."

Utanför Klippan låg de stora fartygen på redden. Störst av dem alla var Ostindiefararen Finland. Här låg hon färdig att sätta segel så snart vindarna låg rätt. Det skulle dröja ännu två veckor.

På resa med Kapuscinski

Han ville korsa en gräns. Vilken som helst gick bra. När Ryszard Kapuscinsky började sin karriär som reporter i Warsava var det 50-tal och det Kalla kriget var som kallast. Det Polen han levde i var klaustrofobiskt. Ingen vågade ställa frågan varför. Från öst lutade fortfarande Stalins tunga skugga. När han under sina resor som reporter på den Polska landsbyggden närmade sig gränsen mot öst skenade hans fantasi. Han ville korsa en. Tanken var kittlande och han nämde för sin chefredaktör att han gärna skulle vilja det. Kanske till Tjekoslovakien.

Ryscard Kapuscinski var en av världens främsta resande reportrar. Hela hans arbete genomsyras av en stark sympati och respekt för människor och kulturer och en djup nyfikenhet och ambition att förstå. Hans styrka är inte det spektakulära, trots att han var med under många dramatiska omvälvningar, statskupper och krig under sin karriär. Hans styrka låg i hans instinktiva vilja att identifiera sig med och förstå de vanliga människorna mitt i dessa händelser.

Sedan jag först läste hans "Imperiet" om Sovjetunionens sönderfall har han varit en av mina stora förebilder. Tyvärr är det inte så ofta jag minns precis vad jag läst för han frossar inte i det spektakulära. Idag började jag läsa hans sista bok "På resa med Herodotos". Jag blev helt fängslad direkt. Varför jag inte läst boken förrän nu beror faktiskt på att jag aldrig varit särskillt intresserad av de gamla grekerna. Snarare har allt som berört dem skapat ett aktivt ointresse hos mig. Men nu var det dags.

Herodotos har kallats för historieskrivningens fader. Men han har också, pågrund av sina omfattande resor setts som en av de första geograferna. Hans stora verk heter "Historia", och det var med den under armen som Kapuscinski korsade sin första gräns. Att resande och historia hörde ihop var för Kapuscinski en nyckel.

Herodotos verk hade nyligen kommit ut på Polska, publicerad efter den store diktatorns bortgång 1953, när Kapuscinsky kallades upp på sin chefredaktörs kontor. "Du ska åka till Indien", var beskedet. Den indiska statschefen Nehru hade nyligen som första land utanför östblocket besökt Polen och Kapuscinski skickades iväg. Som reselitteratur fick han med sig den nyutkomna "Historia". För Kapuscinski var resan ett fjasko. Han kunde mycket lite engelska och visste inget om Indien. Uppgiften blev övermäktig och han kände att han inte förstod något av vad han varit med om. Men upplevelsen av Indien var stark och väl hemma läste han allt han kunde hitta om Indien. I Herodotos hittar han en själsfrände och genom honom förstår hur han ska tackla sina upplevelser: "Det finns så många världar. Och alla är olika. Alla är viktiga. Och att man måste lära känna dessa andra världar och kulturer, eftersom de är speglar där vi kan se oss själva och vår kultur". Herodotos 484 fkr - 425 fkr.

Ryscard Kapuscinski f 1932 d 2007.

I svensk översättning:

Kejsaren (Cesarz), 1985, översättning via engelska Britt Arenander - Om Haile Selassies sista dagar.

Shahernas shah (Shahinshah), 1986, översättning via engelska Britt Arenander - Kapuscinskis sida av historien om den siste Shahen av Iran.

En dag till att leva (Jeszcze dzień życia), 1987, översättning via engelska Britt Arenander - En berättelse om kolonialism och dess tragiska konsekvenser i ett sönderslitet Angola under 1975.

Imperiet (Imperium), 1993, översättning Anders Bodegård - Kapuścińskis uppgörelse med Sovjet men också en kärleksförklaring till de platser och människor som förut var en del av det enorma riket.

Fotbollskriget (Wojna futbolowa), 1998, översättning Anders Bodegård - Två landskamper i fotboll utlöste 1969 ett krig mellan El Salvador och Honduras. Kriget varade i etthundra timmar, krävde sextusen liv och gjorde omkring femtiotusen människor hemlösa. Kapuscinski var där. Detta är en av de många krigshistorier från framför allt Afrika och Sydamerika/Centralamerika som han skriver om.

Ebenholts (Heban), 2000, översättning Anders Bodegård - 40 år som korrespondent i Afrika har här utmynnat i en serie essäer.

På resa med Herodotos (Podróże z Herodotem), 2006, översättning Anders Bodegård - Om de första resorna, och en närläsning av Herodotos historia

BOK: Sveriges Historia

Nu till på bokmässan den 24-27 september kan du för första gången köpa de första två delarna av Sveriges Historia. Det är det första standardverket på 50 år där man försökt sammanställa var forskningen står på ett lättillgängligt sätt. Under ledning av Lundaprofessorn Dick Harrysson har ett vetenskapligt råd sammanställt vad som ska bli åtta band med svensk historia från att isen lämnade vårt land för 13000 år sedan fram till idag. Det är en storsatsning där även Historiska muséet och TV4 är med. Till våren 2010 blir det en tv-serie och på Historiska muséet blir det den största utställningssatsningen på 15 år.

Läs mer på Nordstedts hemsida: http://test.norstedts.se/bocker/utgiven/2009/Host/harrison_dick-sveriges_historia-inbunden/

Historien förvrängd

Historisk kunskap hämtad på nätet kan vara farlig och svår att genomskåda. Se på det här extremt omfattande försöket till att förvränga den erkända nätencyklopedin Wikipedia.

http://sv.metapedia.org/wiki/Huvudsida

Gå särskilt in och läs deras avsiktsförklaring en bit ner i högerspalten.

Jämför med den riktiga.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudsida

Till Levande Historias försvar

I Agenda i söndags gick Aftonbladets kulturredakör Åsa Lindeborg till attack mot Levande historia. De borde inte finnas tycker hon. Historia är ett politiskt slagfält och sådant ska inte statliga myndigheter syssla med tycker hon. Hon hänvisade också till det upprop som startade förra året, påskrivet av 450 forskare, som är kritiskt till Levande historia. Även Kjell Östberg, professor på Södertörns högskola uttalade sig kritiskt: "Statens uppgift är att leverera fakta och sedan är det upp till medborgarna att tolka dessa som man vill." (http://svtplay.se/t/103430/agenda, börjar ca 24 min in i programmet)

Levande Historia informerar om de brott som begåtts i Nazismens och Kommunismens namn. Ohyggliga brott som gjorts av totalitära ideologier får stå som en bakgrund till varför Demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsamhälle är viktigt. Så här går det om man låter ett fåtal med utopiska idéer regera. Därför har vi kompromissen. Därför har vi Demokrati. Utifrån det här perspektivet är Levande historia moralistiskt och idéologiskt. Genom att visa på andra styresskicks baksida kan man lyfta fram varför demokrati är bra.

Stora delar av det svenska historiska forskarsamhället har i historieuppropet (http://www.historieuppropet.se/) gått till angrepp mot vad de tycker är regeringens försök att detaljstyra vilken historia som ska förmedlas. Valet ses som starkt idéologiskt. De hänvisar till risken med att man i förlängningen kan råka illa ut om man ifrågasätter denna historiebild. Detta hotar demokratins livsnerv, yttrandefriheten. De skriver vidare att: "Risken är överhängande att historiska exempel på ondska - som alla tycks kunna enas kring - används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle." Många av de svenska historikerna vänder sig instinktivt mot detta sätt att moralisera över historien. En beståndsdel i den Weibullska historie-kritiska skolan, som dominerar den akademiska världen, är att det är historikernas uppgift att hålla myter och propaganda under kontroll. Skolan var bland annat en reaktion på 1800-talets okritiska nationalstatsvurmande historieskrivning och idealet växte sig starkt under en tid då historien missbrukades grovt i propagandans tjänst före andra världskriget.

Men ska man förhålla sig så kallsinnig till historien att man lämnar den helt fri till medborgarnas tolkningar? Var det inte så det gick till när historieskrivningen togs över av propagandan? I dagens flod av litteratur och med all den fria informationen på internet kan medborgarna bekräfta vad de vill. Är det fel att glänta på den dörren idag. Är idealet om en historieförmedling fri från politisk inblandning kanske föråldrat?

Varför ska man inte använda historia i syfte att stärka våra demokratiska ideal? Enligt Åsa Lindeborg ska man inte göra det för att då struntar man i de brott som gjorts i demokratins namn. Men är det verkligen det man gör? Finns det någon motsättning? Är det inte så att man väcker en vaksamhet mot all slags propaganda. Till exempel på hur George Bush spelade på rädsla och patriotism i sitt krig mot terrorismen.

Levande Historia rör sig i gränslandet mellan nutid och historia och ställer viktiga frågor om vad historia ska användas till, eller om den inte ska användas alls. Ska man lära sig av historien och i så fall vad? Ska man använda historien för att skapa en gemensam berättelse om rätt och fel?

Åsa Lindeborgs historiska slagfält kan lämnas till de som stävar efter att förvrida den i sina egna syften eller så kan man på en stark demokratiskt och vetenskaplig bas försöka föra fram lärdomar om historien? Kanske stärker vi vårt samhälle om våra barn förstår varför demokrati är så viktigt. Historia kan vara redskapet.

Bilda dig en uppfattning: http://www.levandehistoria.se/

Ps. Jag förstår kritiken mot att hänga ut Jan Myrdal. Samtidigt måste jag i sammanhanget tipsa om reportageboken "Pol Pots Leende" av Peter Fröberg Idling. En lysande bok.

Om Humanisten och Johnny vid Klippan

Vilken chock! Det var ett tag sedan. I några år har jag som journalist hela tiden tänkt på hur man skriver och förklarar saker så lättförståeligt som möjligt. Jag hade glömt att på universitetet funkar det allt som oftast tvärt om. Ord som axiom förenklas inte som sanning, när man menar; grundsats som kan accepteras utan bevis genom konvention eller som kan antas vara fullständigt sann. Axiom var det. Precision går före begriplighet.
Jag börjar med Historiografi - alltså läran om historieämnets utveckling. Den första boken vi ska läsa är på Danska. Kan kanske vara nyttigt, men lättforcerat är det inte. Mycket litteratur verkar det vara men en del riktigt inspirerande. Siktar på att läsa danskan dag två.
Igår träffade jag några sköna gubbar nere vid Klippan. Johnny driver Majornas museum där han samlade på tidningsurklipp och berättelser om goa majornaorginal som till exempel Rôva, en korpulent dam som drev krog på Pustervik en gång i tiden. Där var det inte fint i kanten direkt.
Lite skön lokalhistoria kommer dyka upp här under hösten...

Varför Polens historia - och hur jag först blev publicerad

Polens historia är dramatisk. Få länder har haft en så växlingsrik historia från storhet till yttersta förnedring. Genom centraleuropa har de flesta stormakter av sin tid drivit fram sina arméer. Tyska korsriddare, Nazityskland, Frankrike under Napoleon, Ryssland, Österrike-Ungern, Svenskarna (lysande skildrat av Peter Englund i "Den oövervinnerlige") och Tartarerna har alla varit där. Om det här visste jag inte mycket när jag lämnade färjan i Gdynia för att träffa min nya släkt för första gången. Min tjej Anna kom från Warsawa till Göteborg när hon var liten, men den här gången skulle vi stanna i Gdansk. Där bor andra halvan av hennes släkt.
Gdansk eller Danzig som staden heter på tyska är ett av många exempel på hur gränser och folk har flyttats genom århundradena. Staden har växlat händer många gånger under historien och befolkningsammansättningen har präglats av det. I Gdansk bor inga eller väldigt få tyskar längre, även om många med band till området som förr kallades Preussen numer kommer hit som turister. Alla flydde de vilt undan Röda armén i andra världskrigets slutskede.
En fantastisk bok om stadens öde genom en liten pojkes ögon är "Blecktrumman" av Günter Grass. Boken är nobelpristagaren Grass första, och skildrar som ingen annan jag läst den känsla av förlust som infinner sig hos en människa när den plats man kallar hem outplånliglen förloras och förändras.
Fast egentligen bor inte Annas släkt i Gdansk. De bor i Oliwa och de bor Gdynia, men städerna ligger så nära varandra att de vuxit ihop till ett stadsområde. Gdynia ligger längst i norr. I mitten ligger Oliwa och Sopot, som är en gammal kurortsstad, och i söder ligger Gdansk. Gdynia är en hamn och varvsstad som byggdes efter kriget. Det var här Solidaritetsrörelsen bildades och verkade i sitt uppror mot kommunistregimen i början på 80-talet.
Jag fick berättat för mig att Gdansk egentligen var mer eller mindre en grushög efter kriget, men att staden byggts upp i ett enormt restaureringsarbete. Då fick jag också höra om Malborg. Den enorma medeltidsborgen några mil söderut. Även den hade bombats av röda armén eftersom nazisterna hade förskansat sig där. Ovilliga som de var att släppa ifrån sig sin tyska kulturskatt hade de istället låtit den bli bombad och till stora delar förstöras. Att restaurera borgen har varit ett sanslöst ambitiöst arbete som pågår än idag.
Jag är fascinerad av medeltiden och det här lät alldeles för spännande för att missa. Vi åkte dit och jag fick reda på att borgen byggts av Tyska orden, en korsfararorden som hamnat lite på sidospår. Egentligen skulle de kämpa med de andra korsfararna i "det heliga landet" och det gjorde de också. Men så fick de en inbjudan av den Polska kungen att sprida guds ord med blod och eld mot Europas sista hedningar - Prusserna. Det var en inbjudan som Polackerna fick ångra. Orden lyckades med sitt korståg, blev oerhört mäktiga och dessutom Polackernas värsta fiender.
Jag tänkte: "Shit det här är spännande" och inför en senare resa bestämde jag mig för att försöka sälja in storyn om Tyska ordern och Malborg till Populär historia - min favorittidskrift. Korsfarare låg i tiden efter Guillious succé med Arn och George Bushs snack om korståg. De nappade på idén. Jag var överlycklig. Som ganska färsk frilansjournalit hade jag lyckats få in en stor artikel i den tidning jag allra helst ville skriva.

Bilden: Det gjordes även en film av "Blecktrumman", som fick en Oskar för bästa utländska film. Den är också bra även om jag föredrar boken.

Peter Englunds böcker: www.peterenglund.com/andrabocker.htm