I Agenda i söndags gick Aftonbladets kulturredakör Åsa Lindeborg till attack mot Levande historia. De borde inte finnas tycker hon. Historia är ett politiskt slagfält och sådant ska inte statliga myndigheter syssla med tycker hon. Hon hänvisade också till det upprop som startade förra året, påskrivet av 450 forskare, som är kritiskt till Levande historia. Även Kjell Östberg, professor på Södertörns högskola uttalade sig kritiskt: "Statens uppgift är att leverera fakta och sedan är det upp till medborgarna att tolka dessa som man vill." (http://svtplay.se/t/103430/agenda, börjar ca 24 min in i programmet)
Levande Historia informerar om de brott som begåtts i Nazismens och Kommunismens namn. Ohyggliga brott som gjorts av totalitära ideologier får stå som en bakgrund till varför Demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsamhälle är viktigt. Så här går det om man låter ett fåtal med utopiska idéer regera. Därför har vi kompromissen. Därför har vi Demokrati. Utifrån det här perspektivet är Levande historia moralistiskt och idéologiskt. Genom att visa på andra styresskicks baksida kan man lyfta fram varför demokrati är bra.
Stora delar av det svenska historiska forskarsamhället har i historieuppropet (http://www.historieuppropet.se/) gått till angrepp mot vad de tycker är regeringens försök att detaljstyra vilken historia som ska förmedlas. Valet ses som starkt idéologiskt. De hänvisar till risken med att man i förlängningen kan råka illa ut om man ifrågasätter denna historiebild. Detta hotar demokratins livsnerv, yttrandefriheten. De skriver vidare att: "Risken är överhängande att historiska exempel på ondska - som alla tycks kunna enas kring - används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle." Många av de svenska historikerna vänder sig instinktivt mot detta sätt att moralisera över historien. En beståndsdel i den Weibullska historie-kritiska skolan, som dominerar den akademiska världen, är att det är historikernas uppgift att hålla myter och propaganda under kontroll. Skolan var bland annat en reaktion på 1800-talets okritiska nationalstatsvurmande historieskrivning och idealet växte sig starkt under en tid då historien missbrukades grovt i propagandans tjänst före andra världskriget.
Men ska man förhålla sig så kallsinnig till historien att man lämnar den helt fri till medborgarnas tolkningar? Var det inte så det gick till när historieskrivningen togs över av propagandan? I dagens flod av litteratur och med all den fria informationen på internet kan medborgarna bekräfta vad de vill. Är det fel att glänta på den dörren idag. Är idealet om en historieförmedling fri från politisk inblandning kanske föråldrat?
Varför ska man inte använda historia i syfte att stärka våra demokratiska ideal? Enligt Åsa Lindeborg ska man inte göra det för att då struntar man i de brott som gjorts i demokratins namn. Men är det verkligen det man gör? Finns det någon motsättning? Är det inte så att man väcker en vaksamhet mot all slags propaganda. Till exempel på hur George Bush spelade på rädsla och patriotism i sitt krig mot terrorismen.
Levande Historia rör sig i gränslandet mellan nutid och historia och ställer viktiga frågor om vad historia ska användas till, eller om den inte ska användas alls. Ska man lära sig av historien och i så fall vad? Ska man använda historien för att skapa en gemensam berättelse om rätt och fel?
Åsa Lindeborgs historiska slagfält kan lämnas till de som stävar efter att förvrida den i sina egna syften eller så kan man på en stark demokratiskt och vetenskaplig bas försöka föra fram lärdomar om historien? Kanske stärker vi vårt samhälle om våra barn förstår varför demokrati är så viktigt. Historia kan vara redskapet.
Bilda dig en uppfattning: http://www.levandehistoria.se/
Ps. Jag förstår kritiken mot att hänga ut Jan Myrdal. Samtidigt måste jag i sammanhanget tipsa om reportageboken "Pol Pots Leende" av Peter Fröberg Idling. En lysande bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar