Min masteruppsats är färdig!

När socialdemokratena tog över makten i Göteborg 1922 förändrades
 fattigvården från avskräckning till hjälp. Fattigvårdsanstalten Gibraltar
blev allt mer till ett sjukhus. 1939 bytte det namn till Vasa Sjukhus,
 och förändrades till att bli en del av en växande allmän sjukvård.
 (Bild: Från ca 1945 Gbg Stadsmuseum)

Efter två och ett halvt år vid sidan av jobb, familj och annat så är den äntligen klar. Nu ska den bara tuggas igenom handledarens och seminariernas kvarnar. En liten bit kvar alltså, men ändå. Uppsatsen heter "Från fattigvård till socialpolitik - socialdemokratisk ideologi och praktik i Göteborgs fattigvårdsstyrelse 1919-1939". På en grundläggande nivå handlar den om demokratins konsekvenser. I Sveriges fall, arbetarrörelsens maktövertagande, och de konsekvenser det fick för både samhällsinstitutioner och socialdemokraterna som politiskt parti. Att undersöka konsekvenserna av demokratins införande var min utgångspunkt när jag började att skriva min uppsats. Demokratiska genombrott och de omedelbara konsekvenser de kan få för ett samhälle är vad jag hoppas få fortsätta att forska om i framtiden.

Nu ska det bli lite mer fart på bloggandet igen!

Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg

"Din Stad" är namnet på en valfilm socialdemokraterna gjorde inför kommunalvalen i Göteborg 1942. Filmen hittade jag på Filmarkivet.se. Filmarkivet - hundra år av rörliga bilder, är ett onlinearkiv för svensk film som hade sina premiärvisningar för lite mer än ett år sedan. "Din Stad" handlar om vad socialdemokraterna åstadkommit sedan de tog makten i staden tjugo år tidigare, och om hur framtidens Göteborg ska bli om socialdemokraterna får fortsatt förtroende. Det är en idealiserad bild av ett välfärdssamhälle under uppbyggnad.

Påhittiga socialdemokratiska valarbetare i Göteborg under 1930-talet

Valfilmen sammanfaller med slutpunkten på min mastersuppsats - Från fattigvård till socialpolitik. Just nu jobbar jag intensivt för att den, efter två års jobb vid sidan av mitt heltidsjobb, äntligen ska bli klar. Den handlar om Göteborgs fattigvård under mellankrigstiden, och om hur socialdemokraterna i Göteborg deltog i utformningen och skapandet av välfärdssamhället. Min uppsats kommer visa hur erfarenheter från 1920-talets Göteborg, förmedlade framför allt via stadens starke man Axel Dahlström, påverkade den ideologiska utvecklingen inom socialdemokratin. Han var Fattigvårdsstyrelsens ledande politiker och en av landets absolut mest erfarna socialdemokratiska kommunalpolitiker. Han satt även med i den kommitté som 1919 bearbetade det så kallade "Göteborgsprogrammet", författat av Ernst Wigforss. Wigforss idéer, på många sätt redan grundlagda i Göteborgsprogrammet,  fick ett stort inflytande över innehållet i den ideologiska förändring socialdemokratin genomgick under mellankrigstiden bort från socialistiska doktriner med klasskampen i centrum till folkhemsideologin med den utvecklade socialpolitiken som ideologiskt huvudnummer.

Axel Dahlström tog Göteborg in i välfärdssamhället.

Efter att uppsatsen är klar kommer inlägg om fattigvård, Göteborg under mellankrigstiden, nazister i stadsfullmäktige, demagogen Albin Ström, fattigvårdsanstalter, socialpolitik, Göteborgsprogrammet, den radikala studentklubben "Den yngre gubben", det demokratiska genombrottets konsekvenser och annat smått och gott jag lärt känna under mitt arbete.

Ulla, kvinnorna och jag

Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade jag någon. Vi satt i varsitt hörn av lokalen. Hon med sina bruna lådor med dokument, och jag med mina tunga liggare från mellankrigstidens fattigvård. Vi satt där, koncentrerat hela dagen, men när klockan började närma sig stängning reste hon sig och frågade vad jag sysslade med. Jag berättade och hon lyssnade intresserat.

Helene Ugland

Ulla skriver på en bok som blandar historia med inlevelse, ja en historisk roman helt enkelt, där hennes mormor är en viktig karaktär. I arkivet ville hon få veta om hennes mormor fött alla sina tio barn hemma, och i så fall vem barnmorskan var. Mormor i Annedal skiljde sig 1916 och blev ensam med 10 barn i en tid före alla typer av trygghetssystem. Hon fixade det. Det visar sig att Ulla identifierar sig med starka kvinnor. Hon har skrivit en uppsats på universitetet om Helene Ugland, arbetar- och kvinnosaksagitator under 1900-talets första decennier. Hon har skrivit en annan om Selma Lagerlöf. Hon har recenserat böcker för Dala-demokraten. Hon är politiskt intresserad. Hon skriver en blogg om tiden.
Hur kan det vara möjligt. Hur kan jag, med mina snäva intresseområden, hitta någon precis likadan (Ja, förutom det där med kvinnosakskampen då.). Jag är helt förbluffad.
Ulla fick mig att inse några saker. Som historisk journalist är inlevelseförmågan, förmågan att visualisera för sig själv en annan tid, att lämna den här tiden, och förstå att livets förutsättningar och regler varit helt annorlunda, av största betydelse. Verklig inlevelse är en hisnande resa till en annan verklighet. Det gäller att inte tappa bort det i den akademiska världens teknikaliteter. Närmaste vägen dit är att som Ulla utgå från en verklig person som man är släkt med och/eller känner släktskap med.
När man sysslar med politisk historia försvinner oftast kvinnorna. De som nådde den yttersta makten var nästan alltid män, och det är de som vi minns, men kvinnorna fanns också alltid där, ofta osynliggjorda i historieskrivningen.
Kvinnor påverkades också ofta mer av politikens resultat än vad männen gjorde. För att förstå vad politik betyder behöver man ibland påminna sig om vad den inneburit för den vanliga lilla människan, och de kvinnor som kämpat och mycket sällan satt sig själv främst. Politik är kanske mer än något annat maktens samspel med vardagen, och att förstå dåtidens vardag är en förutsättning för att förstå dåtidens politik. Barnmorskan hon hette Nanny och hon hjälpte Ullas mormor att föda nio av hennes tio barn - hemma i den lilla ettan i Annedal, Göteborgs äldsta och nu rivna område med landshövdingehus.

PS. Hör gärna av dig Ulla

Axel Dahlström, fattigvård och demokrati

Rösträttsdemonstration framför riksdagen 1917

Min mastersuppsats kommer att handla om Axel Dahlström och reformeringen av Göteborgs fattigvårdspolitik, efter det demokratiska genombrottet 1919. Axel Dahlström var Göteborgs socialdemokratis starke man, både före första världskriget och under mellankrigstiden. Att hans första stora uppdrag i kommunen var som vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen säger förhoppningsvis en hel del om vad som sågs som viktigt att reformera. Ur fattigvårdens brister, som främst drabbade arbetarna, kom insikten om välfärdstaten. Uppsatsen kommer att handla om hur ideologi omsattes i praktik under socialdemokratins första tid vid makten.

Varför är det nu så intressant? I grund och botten handlar det om att undersöka vilka konsekvenserna blev av att vi i Sverige 1918 fick en fullvärdig demokrati, en där alla myndiga kvinnor och män fick en röst var och som var lika mycket värd. Vad skilde det borgerliga elitvälde som fanns under 1800-talets slut och 1900-talets början från det välde som utgick från hela folket? Och hur gör vi för att inte förlora detta ur sikte. Finns det några lärdomar att dra från det förflutna för hur vi vitaliserar en demokrati som blivit allt mer elitistisk?

Axel Dahlström

Den svenska modellen och den svenska demokratin har varit en källa till stolthet för många generationer svenskar, och dessutom ett föredöme för många runt om i världen. Men den har också tagits för given. Jag frågade mig själv när jag bestämde mig för att börja plugga igen vad som var det viktigaste som hänt i den Svenska historien. Stormaktstiden var verkligen spektakulär, med krig och grandiosa planer, men så mycket positivt för Sveriges och världens framtid innebar den inte. Inte heller har den särskilt stor betydelse för den tid vi lever i nu, om man inte gillar att gotta sig i forna svenska "stordåd" och "hjältekungar" som stod upp för det stolta Svea rike. Däremot har alla steg vi tagit bort från de gamla krigiska idealen varit positiva för det svenska folket. Den resan från krigiskt imperium till fredsälskande demokrati är en sann förebild för alla länder världen över som slits sönder av krig, maktkamp och inre splittring.

Därför är det så viktigt att förstå den Svenska demokratin och den tradition av kompromissande och samförstånd som är så viktiga beståndsdelar av den. När socialdemokraterna tog över makten ville de förändra samhället i grunden. Länge fanns formuleringar om revolution kvar i partiprogrammet. Men när ideologin mötte verkligheten hanterades frågorna alltid på ett fredligt sätt. Alltid inom ramarna för demokratin. Även det att högern lämnade makten fredligt, istället för att bita ifrån med hjälp av våld, är också en del i denna berättelse om demokrati genom kompromiss.

Demonstration för fred och mot hunger 1917 i Göteborg

Göteborg var 1919 en stad präglad av enorma klassklyftor. Klyftorna födde radikalism och staden fick både ett starkt kommunistparti och var en av få städer med nazister i fullmäktige under mellankrigstiden. Dessutom präglades socialdemokratin av inre splittring mellan de som företrädde renodlade arbetarintressen och de som ville bredda partiet till att bli ett parti för helheten. I det här hade Axel Dahlström att navigera. Han blev en bärare av den socialdemokratiska reformismen. Det var han och hans närmsta som formade demokratin och förde folkhemmet till Göteborg enligt de små stegens princip. Långsamt? Ja. Tråkigt? Kanske. Viktigt? Absolut.

Nu är det dags för juluppehåll i mina studier. Min mastersuppsats i historia är på ett år, och nu har jag kommit halvvägs. Eller borde ha, i alla fall. Efter några bakslag, brist på tid och en hel del sjukdom har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Nu har jag i alla fall en början till något som kan bli riktigt bra tror jag. Bra ide, bra källor, bra litteratur och bra teori. Mycket hårt jobb återstår.

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.

Kunskap luktar gott

Genom entrén och förbi bibliotekarierna Viskande röster och ett golv som dämpar alla ljud. Vidare in genom en, två, tre glasdörrar och in i läsesalens tystnad. Här är lukten som starkast, den unkna men samtidigt mjukt inbjudande doften av gammal referensliteratur. Jag går till hyllan med facklitteratur om Göteborgs historia och börjar bläddra...

Träffade idag min handledare för första gången. Det är dags att börja med min ettåriga Mastersuppsats. Min handledare heter Jan Christensen och är också författaren bakom min senast lästa bok - Liberalernas Stad -fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg (en text om boken kommer snart här på bloggen).

Min förhoppning är att jag genom mina många besök på universitetsbiblioteket i Göteborg kommer att hitta intressanta personer och företeelser ur historien att berätta om här.

Jippeee - triss i äss

Hade idag sista tentan på det tvååriga Mastersprogrammet i historia och är nu halvvägs. Till hösten börjar jag med uppsatsen, som förhoppningsvis ger mig möjligheten att söka Doktorstjänsterna hösten 2011. 3 x VG de senaste kurserna. So far so good.

Goldhagendebatten

1996 var ett avgörande år i studiet av förintelsen. I en debatt med enormt genomslag i Tyskland öppnades nya dörrar. Den unge Harvardhistorikern Daniel Goldhagen kom ut med sin bok Hitlers willing executioners. En bok som menar att det var den djupt rotade tyska antisemitismen, fokuserad på att eliminera judarnas inflytande i Tyskland, som gjorde att vanliga tyska familjefäder villigt ställde upp som torterare och mördare av judar under förintelsen. Just det att många fler än bara SS-män, cyniska byråkrater och de ledande nazisterna var deltagare, är något som före 1996 studerats mycket bristfälligt och av tyska historiker inte alls. De som utförde Hitlers smutsgöra var enligt Goldhagen i själva verket ett genomsnitt av den tyska befolkningen. Dessutom var de många fler än vad som tidigare antagits. Just denna centrala fråga har heller inga historiker ställt. Hur många var de? Fokus har legat på skickten över de faktiska utförarna av förintelsen.

En speciell tysk eliminationistisk antisemitism var enligt Goldhagen den helt avgörande faktorn för att Hitler skulle kunna genomdriva sina mordiska fantasier och göra dem till politik. Hela tyska folket var bärare av denna extrema typ av antisemitism. Denna avgörande orsak hade historikerna missat enligt Goldhagen. Och faktum var att antisemitismen hade, åtminstone bland tyska och amerikanska historiker, hamnat allt längre ner i hierarkin av förklaringsmodeller efter en första "boom" i samband med Nürnbergrättegångarna. I samma takt hade nazitysklands brott blivit allt mer svårtförklarliga. Varför förnedrade, misshandlade och torterade vanliga tyska män judar, om de inte ansåg att judarna var skyldiga till något? Varför mördade vanliga tyska män judiska män, kvinnor och barn med nackskott och det med stolthet och helt utan protester (Att de var tvingade att mörda för att inte själva få ett nackskott är en myt. Inga sådana fall finns registrerade. Tvärtom fick de som inte ville delta slippa, och det utan repressalier). Jo, därför att de alla ansåg att det de gjorde var i grunden legitimt och nödvändigt. Att tappa bort det det djupt liggande judehatet i den tyska nationalkarraktären både före och under Hitler gör brotten oförklarliga

Det Goldhagen gjorde var att anlägga en mentalitetshistorikers perpektiv på förintelsen. Han blev kraftigt ansatt och till en början nedsablad i otaliga artiklar. Kritiken kom från historiker från USA och Israel, men var allra skarpast i Tyskland. Kritiken visste inga gränser från en i stort sett samlad tysk historikerkår, som ganska uppenbart såg hans förklaringar som "antityska". Argumenten som användes mot honom var allt utom en saklig kritik av hans vetenskapliga produkt, Hitlers willing executioners.

När boken kom ut på tyska hade den redan fått enorm uppmärksamhet i media, men den tyska allmänheten hade aldrig läst boken. Strax efter utgivningen planerades en turné i Tyskland där Goldhagen skulle möta sina kritiker inför publik i paneldebatter. Det skulle visa sig bli ett triumftåg där han fick med sig, inte bara den tyska publiken utan också en allt mindre kritisk historikerkår. Triumfen avslutades med att han fick ta emot ett välkänt demokratipris ur händerna av Jürgen Habermas, en i Tyskland enormt inflytelserik moralfilosof.

Hitlers willing executioner och dess förenklade förklaringsmodell har med tiden fått utstå även en hård saklig kritik, men har varit en viktig faktor för att antisemitismen som drivkraft och orsak till förintelsen lyfts fram i ljuset. Boken kommer med största sannolikhet inte ses som en vetenskaplig milstolpe, men debatten kring boken kommer ingen som studerar historieskrivningen om förintelsen kunna undgå.

Varför reagerade då den tyska publiken så positivt på en bok som målade upp alla tyskar som bärare av förintelsen på ett näst intill rasistiskt sätt. Det fanns flera orsaker förutom att antisemitismen hamnat i bakgrunden i tyska historikers förklaringsmodeller. Förintelsen har blivit central i tysk historieskrivning och i det tyska folkets medvetande. Varje generation har varit tvungna att förhålla sig till det nazistiska förflutna och varje generation har gjort det på sitt sätt. Med Goldhagen kom en ny generation som mer än någon tidigare kunnat distansera sig från sina förfäders brott. Att försvara Goldhagens tes och att erkänna dessa blev till ett slags katharsis, en rening från det onda. Farfars tid i Wehrmacht är långt borta.

Samtidigt var Goldhagens bok en del av en förnyad debatt i Tyskland kring den tyska identiteten. Något som följde på den tyska återförreningen där Berlin efter 50 år åter blev centrum för ett stort och mäktigt Tyskland. Goldhagendebatten fick effekten att driva tillbaka konservativa debattörer som velat normalisera den tyska historien. Att kunna hävda att Nazismen inte var värre än andra brutala regimer i världshistorien. En sådan normalisering skulle öppna upp för att nationalismen återigen skulle kunna bli en färg i den tyska politiska paletten.

I efterhand har kritiken mot bokens teser inom akademiska kretsar fortsatt. Nästan varje del i Goldhagens analys har dissekerats och förkastats, men samtidigt blivit ett oundviklig rundningsmärke för historiker som sysslar med förintelsen. Och antisemitismen som central förklaringsfaktorn till varför förintelsen ägde rum har återupprättats.

Just nu läser jag den israeliska historikern Yehuda Bauers "Förintelsen i perspektiv" där han på ett mycket ödmjukare, mindre kategoriskt och mer nyanserat sätt än Goldhagen förklarar hur antisemitismen verkade i Tyskland och varför den fick så ödesdigra konsekvenser just där. Av alla de förklaringar till förintelsen jag läst den senaste månaden tycker jag att Bauers är den mest trovärdiga, och det är en förklaring som främst fokuserar på antisemitismen. Forskningen kring den stora varförfrågan visar hur rörlig historieskrivningen är, men också var gränserna för det seriösa ifrågasättandet går.

PS. 1997 tog stadsminister Göran Persson initiativ till skapandet av Forum för levande historia, http://www.levandehistoria.se/ för att lyfta fram förintelsen som en central del av det Europeiska historiska arvet. Förmodligen en direkt produkt av Goldhagendebatten.
Böcker:
Unwilling Germans? The Goldhagendebate - R. Shandley
The Goldhagen effect - G. Eley
Förintelsen i Perspektiv - Y. Bauer

Het debatt om det Brittiska Imperiet

"And the blood never dried". Det var vad en kritiker av det Brittiska Imperiet svarade när de samtida stolta Imperialisterna proklamerade "The sun never sets on the Brittish Empire". Imperiet var det största och mest utspridda som världen någonsin skådat, och det var sant solen aldrig hann gå ner. I den andra bemärkelsen däremot, den om det Brittiska imperiet skulle leva för alltid, så skulle det visa sig att imperialisterna hade fel. Efter andra världskriget föll imperiet sönder. Men dess arv är i allra högsta grad levande. Ett arv som debatteras livligt av brittiska historiker. Historiker som gärna ger sig in i den nutida debatten både från vänster och höger.

Det första citatet är också titeln på en av de böcker jag läste på min nyss avslutade kurs om Europas koloniala arv. Professor John Newsingers bok om imperiets blodiga sida är en kavalkad av maktmissbruk, rasism och övervåld mot de behärskade folken. Boken är också ett svar på en annan bok skriven av professor Nial Ferguson - "Empire - how Brittain made the modern world". Newsinger som är uppenbart vänsterinriktad är rasande på Fergusons sätt att skriva imperiets historia där Ferguson, som är uppenbart högerinriktad fokuserar på alla goda ting som kom med imperiet. De goda tingen är i det här fallet den globala kapitalistiska världsordningen med lagar och regler som reglerade äganderätt, fria marknader, fri handel, ett visst sätt att organisera den politiska makten, engelskan som världsspråk med mera. Är du sugen på att förstå hur världen blev som den blev rekommenderar jag verkligen att läsa båda dessa böcker.

Professorerna kastar sig också med glöd in i samtidsdebatten på ett sätt som jag aldrig har sett en svensk professor göra. Det är ganska uppfriskande faktiskt. Borde inte historiker försöka ta mer plats i samtidsdebatten. Att fler historiker inte ropar högre i diskussionen om till exempel historieämnet i skolan eller när riksdagen och regeringen väljer att politisera historien genom levandehistoriasatsningen eller nu senast i fördömandet av folkmordet av Armenier tycker jag är synd. Det vore kul och intressant om fler av våra välkända historiker syntes mer i den politiska debatten. Å andra sidan kanske inte den svenska historien är så kontroversiell. Men den skulle kunna bli.

Historia är inte neutral och sällan blir det så aktuellt som i ett ämne som kolonialismen och imperialismen De flesta tar vår världsordning som given där väst dominerar resten av världen. Men den byggdes med våld och modernitet hand i hand. Under hot om våld drev Europa igenom en världsordning där vissa sätt att styra länder och ekonomier blev sanna och rätta. När det brittiska imperiet föll axlade USA dess mantel, en mantel under vilken även Sverige har en gynnad plats. När Kina nu reser sig från förnedringen under det Brittiska imperiet och kanske snart blir den dominerande ekonomiska makten i världen innebär det kanske ett nytt rätt och sant Helt klart är att alla historiens imperier har fallit. Helt klart är också att deras världsordning ersattes av en annan. Tänk på skillnaden mellan Romarriket och Feodaleuropa. Eller så kanske har mänskligheten blivit global och världsordningen permanent etablerad - av det Brittiska imperiet.

Niall Fergusson - "Empire - how brittain made the modern world"

John Newsinger - "And the blood never dried"

Historia - vägen mot framtiden

Är i kursen jag läser just nu mitt uppe i den Brittiska imperialismens mest cyniska dagar. Man brukade tala om att solen aldrig gick ner över det Brittiska Imperiet ("The sun never set on the British Empire"). En samtida kritiker lade till - "and the blood never dried". Det är också titeln på den bok jag läser just nu. Den staplar händelse på händelse som visade på hur Imperiet skulle uppräthållas till varje pris och med vilka metoder som helst. Rasismen var fundamental och girigheten monumental. Den berättar om de många upproren mot det hårda och självgoda brittiska styret i det kolonialvälde som omfattade den Karibiska övärlden, halva Afrika, Indien, halva Sydostasien, Mellanöstern och som genom påtryckningar dominerade en rad andra stater. Alla som inte var vita sågs som barn helt oförmögna att styra sig själva. Även om boken är väldigt mycket vänster, och på ett lite tendensiöst sätt gör ett koncentrat av imperialismens inbyggda lögner och grymheter, så har den många poänger.

Den imperialistiska uppdelningen av världen i kolonier, som accelererade under 1800-talet, etablerade den världsordning som än idag är så påtaglig. Vissa länder är starka och gör allt vad de kan för att förbli rika. Andra är vad det verkar dömda till evig underordning. Kampen mellan frihandel och protektionism började under den här tiden, men då som nu var det alltid på de rika ländernas villkor. Det var då den globala ekonomin sög in alla folk och länder i ett enda ekonomiskt system där de starka alltid var vinnare. Ingen tid har större relevans än det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet om man vill förstå varför världen ser ut som den gör idag.

Just nu pågår en diskussion om att stryka antiken och andra delar av historien för att få mer tid till modern historia i skolundervisningen. För mig är detta avgörande för historieämnets framtid. Ofta hinner lärarna knappt med den del av historien, den moderna, som har överlägset mest relevans för att förstå vår samtid. För mig är det historieämnets viktigaste uppgift. Men den moderna historien blir lätt väldigt politisk precis som den bok jag läser. För vissa kan det ses som ett problem, men jag ser snarare fantastiska möjligheter att skapa medborgare som är politiskt medvetna och som förstår hur världen fungerar utan att hamna i naivt svart-vita resonemang.

Jag har ofta frågat mig själv varför jag är så besatt av historien och vad det skall vara bra för. Ofta har det handlat om att drömma sig bort. Till tider och platser som inte längre går att nå. Att leva sig in i människornas sätt att tänka. Att fantisera om att själv vara där. Senare började det handla om att förstå hur relativ nutiden är. Att värderingar och idéer om världen ständigt ändrats. Att utvidga och relativisera mitt eget sätt att tänka. Det är som att resa och verkligen försöka förstå människorna och platserna man besöker. Jag har rest i tiden. Mycket och ofta.

Allt detta är fantastiska möjligheter som historien erbjuder. Men det räcker inte. Det handlar inte bara om mig. Jag finns i ett sammanhang. Det finns en hel värld som är omöjlig att förstå utan historia. Och förstår man inte världen kommer man att famla i blindo i jakten på framtiden. Det är då den moderna historien blir så viktig. Faktiskt helt avgörande för att motivera historieämnet som sådant. Jag tycker att minst två tredjedelar av gymnasiets historieundervisning skulle ägnas åt modern historia med början i den industriella revolutionen och den franska revolutionen. Faktiskt kan jag i det närmaste anse historien före dessa avgörande skeden närmast som kuriosa. Fantastisk och spännande, men i förhållande till relevans för vår samtid, kuriosa.

Om socialismens historia och framtid

Alla ville de nå det perfekta samhället. Det var utopiernas tidsålder i slutet av 1800-talet, och de vägrade acceptera ett samhälle byggt på enorma skillnader mellan rika och fattiga. Vägarna dit blev olika, men de fattiga skulle inte längre vänta på den rika elitens utsträcka hand. Genom att förena sig skulle man bli starka. Socialismen var vägen till framtiden och kapitalismen och liberalismen var hårt ansatt. Marx och Engels analyserade och dömde ut det kapitalistiska systemet. De spådde att dess inneboende mekanismer skulle leda till en allt större maktkoncentration bland kapitalet. Konkurrensen gynnar de starka och monopolen skulle bli den oundvikliga slutpunkten i den kapitalistiska världen. Och så hade det kanske blivit också om det inte varit för socialismen.

De exploaterade arbetarna reste sig för att skapa det goda socialistiska samhället. Frågan var vad detta var och hur vägarna till lyckoriket gick? Frågan fick flera svar.

Kommunisternas skulle med terror bryta ned den defekta borgerliga människan och skapa en helt ny människotyp. Miljontals människor skälptes ner i massgravar och ännu fler förnedrades, förföljdes, deporterades och exploaterades i socialismens namn. Endast en liten elit av revolutionärer ägde sanningen. Det var expertväldets diktatur.

Efter kommunismen kom nationalsocialismen, den nationella socialismen i Tyskland. Stora offentliga projekt som till exempel autobahn, räddade Tyskland från kapitalismens förnedring. Symboler, fanor, marscher, propaganda och terror efterapades från den stora grannen i Öst. Bara målet för utrensningarna var annorlunda. Den vetenskapliga rasbiologin låg som grund för att rensa ut de olämpliga och för att skapa en ny människa. Den blonda, lyckliga ariska arbetaren som accepterade sin underordnade roll. Det var en perverterad socialism, egentligen mest en läpparnas bekännelse, långt ifrån den ursprungliga tanken av universalism, jämlikhet och internationallism. Det var en socialism för de utvalda. (Se även Nazismens socialism - vad var det?)

Kapitalismen var i brygga när socialismen byggdes i Sverige. Vi hade också kommunister och vi hade också nationalsocialister men de socialister som vann blev de demokratiska. Socialismen byggdes här av Socialdemokrater. För dem kom ideologin i andra hand. Den politiskt möjliga socialismen var målet. Hand i hand med en stark fackföreningsrörelse lyfte de den röda fanan. Istället för att skapa en ny människa utgick den från de verkliga människorna. Arbetarklassen var ganska liten och socialdemokraterna kunde inte endast förlita på dem som bas för sin makt. Kompromisser var nödvändiga. Fram växte olika kooperativa rörelser som KF och HSB där konsumenten, den lilla människans behov av billiga varor och bostäder sattes framför kapitalets behov av vinst. Alva och Gunnar Myrdal lade den ideologiska grunden för "den goda staten". Det av staten kontrollerade samhället, med alla dess omfördelningssystem och trygghetssystem och med en allt mer kontrollerad ekonomi. Folkhemmet - den socialdemokratiska socialismen. Sverige blev världens mest jämställda land och ett land med trygghet för alla (nästan). Ganska nära en typ av socialistisk utopi.

Även här byggdes socialismen på experternas och elitens villkor. Men tilltron och förtroendet var starkt för de styrande och de valdes om, om och om igen. Inget demokratiskt parti i världen har haft ett så långt och dominant maktinnehav.

De system som byggdes med kollektiv kamp ses idag som rättigheter och det trygga samhället har skapat trygga människor. Och är man trygg är steget till bortskämd inte långt borta. Den enskildes rättigheter dominerar nu över den kollektiva ansvarskänslan. Har socialismen gjort sig själv överflödig? Så länge ymnighetshornet flödar över majoriteten kanske det är så. Kanske är det så att när kapitalismen levererar välstånd åt flertalet så är socialismen dömd att marginaliseras. Men om kapitalismen börjar gå vägen som Marx förutspådde mot monopol och maktkoncentration, med en minskad köpkraft hos vanligt folk, och allt för stor ojämnlikhet. Kanske står socialismen där då. Redo att åter dominera. I en eller annan form.

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade." - ur Per Albin Hansons klassiska folkhemstal.

Just nu läser jag om det Svenska folkhemmets historia på Mastersprogrammet i historia på Göteborgs universitet. Tenta den 13:e januari.

Historiens historia är historia

Oktober blev en intensiv månad. Som ni kanske vet läser jag mastersprogrammet i historia på Göteborgs universitet. Förra veckan lämnade jag in tentan till den första kursen - Historiografi och teori. Historiografi är alltså historien om historien, eller hur historia som vetenskap har utvecklats. Kanske inte låter så kul, men det var det faktiskt. Det handlar om att få historikerns teoretiska verktygslåda med alla metodologiska verktyg. Utan denna verktygslåda är risken stor att man sitter och skriver historia som Herman Lindqvist gör det. Underhållande, jovisst kanske. Nyskapande, ja om man kommer från 1800-talet. Det är en historia om historiens stora män, men historia kan vara sååå mycket mer. Det är som att säga att allt intressant att skriva om i Sverige idag är Fredrik Reinfelt, eller i världen Barak Obama. Ganska absurt när man tänker på det. Det är klart att det är viktigt att skriva om dessa tungviktare också, men allt för lätt att tillmäta dem för stor betydelse. Till och med kungarna. Till och med Napoleon. Det är lätt att missa samhället och sammanhanget de kom ur och verkade i. Varifrån kommer egentligen drivkraften till förändring. Ibland kan det vara krig. Men det kan också handla om hur idéer och sätt att tänka förändras. Ibland kan det vara politiska missbedömningar. Ibland kan det vara ekonomiska krafter. Ibland kan de stora männens handlingar komma först, men oftast handlar det nog om en reaktion på vad som händer runtomkring dem. Att studera historia blir så mycket mer intressant med teorier som kan ge olika perspektiv att se på hur samhällen förändrats och utvecklats.
Ja nu har jag inte bara läst teori. När jag började Mastersprogrammet i september saknade jag en kurs på B-nivån som jag läst ikapp vid sidan om. Och så har jag ju jobbat också. Bloggen har fått stå åt sidan ett tag, men jag hoppas komma igång och skriva lite mer nu.
Nästa kurs blir om folkhemmet som växte fram i skuggan av den stora världskonflikten mellan öst och väst. Kommunism eller kapitalism - nej socialdemokraternas "tredje väg". I början av 1900-talet valde den svenska socialdemokratin reformens väg mot socialism och detta val har präglat det svenska samhället i hundra år nu (även om valet kanske inte var ett val, utan bestämt av yttre krafter, mentaliteten i den svenska arbetarklassen, den svenska ekonomins mognad  mm.).
Just nu firas murens fall för 20 år sedan. Ett fantastiskt exempel på hur historien kan verka. Sovjets ekonomi var driven i botten av kapprustningen med USA. Politiken hade för länge sedan bara blivit ett förtryckarinstrument och fram kommer en man - Michail Gorbatjov - som tror att makten kan bibehållas genom att öka folkets förtroende med reformer och yttrandefrihet. Våldet ska inte längre vara det som håller folket på mattan. En av historiens största missbedömningar. I Östberlin och DDR fanns Röda armén. Tusentals tanks, tiotusentals soldater. Ett telefonsamtal och dessa hade kunnat sättas in precis som vid Himmelska fridens torg i Kina. Våld hade stoppat sådana här försök tidigare vid flera tillfällen - våld hade troligen fungerat nu också. Istället förändrades världen för alltid. Nu dominerar snart Kina världen. Där segrade våldet - och kapitalismen. Nu ska Kina bygga upp sin välfärdsmodell. Då kommer de till Sverige för att studera "den tredje vägen". Historien är full av paradoxer.

In på institutionen igen...

Jag ska börja plugga historia. Efter tio år av utflykter ska jag uppfylla mitt öde - eller nått sånt. Mastersprogrammet är två år. Vi får se om jag kommer ut med förståndet i behåll. Det ska hur som helst bli sjukt inspirerande att gå på upptäcksfärd med näsan pekande ner i gamla böcker. Jag älskar gamla böcker. På allvar...