onsdag 29 januari 2014

ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur



Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929
Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om allt färre av judarna i mellankrigstidens Vilnius var religösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, en plats där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797
Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat, och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar av och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört omfångsrik och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrevs i Talmud i mellankrigstidens Vilnius omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Den litauiska gruppen var före andra världskriget mindre än alla dessa grupper. Den judiska befolkningen var under mellankrigstiden ungefär 60 000 personer eller ca en tredjedel av befolkningen. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det pågick ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.

Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen blev allt mer dominant. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen. Under medeltiden, när länderna i Västeuropa ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, fick de här en fristad och möjligheter att etablera sig. Det var inte utifrån någon altruistisk medmänsklighet de välkomnades. De behövdes för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var även judarnas guldålder. Deras ställning var gynnsam och de spred sig över hela samväldets territorium, som då även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen. Dessa hemländer kallade judarna för Asckenaz såsom de kallade sig själva för Ashkenazim. Detta folk talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska judarna från den iberiska halvön, eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde under mellankrigstiden mer än hälften av världens alla judar och den överväldigande majoriteten av väldens judar räknade sitt ursprung till Aschkenaz. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, framför allt under 1700-talet då Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.
Språket som de utvecklat under århundraden hade sina rötter i tyska judiska grupper som kom till Polen på 1100-talet. Det kallade jiddisch och var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan dominerande. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.
 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare, religiösa cederskolor och jeshivor. Här låg även de viktigaste av stadens fler än 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i många andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz.
Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som under tidigare århundraden. Den religiöst grundade traditionen hade istället blivit utgångspunkt för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina var närvarande och viktig, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.
Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll.

Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund
Strax innan sekelskiftet 1900 grundades i staden det judisksocialistiska partiet Bund. Partietsom hade stor betydelse för spridandet, både tankarna kring nationell autonomi och av socialismen. Bund var under den judiska socialismens barndom den största rörelsen. Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism, som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet var också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades institutet producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.
Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället, identifierade sig mest med dessa staters nationalism än med någon judisk nationalkänsla. Det gällde även judarna i det efter första världskriget nyuppståndna Polen. Den Polska stat som då bildades låg längre österut än dagens Polen och Vilnius låg inom dess gränser

Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande, men det avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.

Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.
Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt mycket sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken som judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister.

1938 gick Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.


Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjades istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gårdarna. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 
Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer till Gulag, många av dem ledande, och ytterligare andra hade flytt. Dessutom fanns 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.
I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att de skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.
I ghettot tvingades all till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort. Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna. I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen. Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.


Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.





PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag. 

måndag 27 januari 2014

Min pappa indianhövdingen eller vem bryr sig om 30 meter stengärdesgård i skogen

Min farsa är förbannad. För honom är skogen något viktigt och personligt. Hela sitt liv har han arbetat med skogen och han gillar inte den senaste tidens utveckling. Nu senast manifesterad genom en riven gammal stengärdesgård på gränsen till grannens skog. Gärdesgårdarna genomkorsar de Halländska skogarna kors och tvärs i snörräta linjer. De är rester från en tid då Halland var ett skövlat land. Nästan all skog var borta efter flera hundra år av skeppsbyggeri, eldning för värme och matlagning och allt för hårt betande djur. På dessa muromgärdade utmarker dit djuren drevs på bete via fägator med murar på båda sidor, planterades skog för nu 100-150 år sedan. Det var en del i en stor satsning för att höja det svenska jordbruket som helhet. Jordbruksmetoder förfinades, sten bröts från åkrarna, sjöar och våtmarker dikades ut, skiftesreformer flyttade ut gårdarna från byarna och gjorde bönderna till egenföretagare, och skogar planterades. Gärdesgårdarna i skogen är alltså kulturhistoriska rester från en annan tid då det svenska folket framför allt bodde på landet. De restes med hjälp av miljoner timmar av hårt svettigt arbete. På gränserna mellan olika skogsskiften går gärdesgårdarna och nu har grannen raserat 30 meter för att fylla upp ett sumphål. Det är olagligt, men för pappa är det framför allt en kränkning mot förfädernas minne.

Far och son tävlar med handsåg och yxa mot motorsågen.
Men sumphålets upprinnelse, bokstavligt talat, är det moderna skogsbrukets metoder. Medan min pappa fortfarande går runt med motorsågen i sin skog och vårdar den med tanke på kommande generationer har de enorma skogsskördarna intagit grannens skogar. (Se den fantastiska filmen "Motorsågen" från 1983 om hur motorsågen en gång kom och ersatte handsågen. Underbara kärva män i kamp mot "produktiviteten") Maskinerna har kallats in till att kalhugga för att betala det spekulationsdrivna pris grannen betalade för sin skog. De är effektiva men dyra i drift. De kan inte ta hänsyn till hur det ser ut när de är klara, och än mindre stå stilla när det regnat för mycket och halvmeterdjupa hjulspår fullständigt sargar landskapet m. Grannens skog är genomkorsad av mossar och sumpmarker, men tidigare generationer har dikat ut dem för att skogen ska trivas. Maskinerna har nu förstört dikena och vägarna in till grannens skog har översvämmats. En grävmaskin kallades in för att åtgärda problemet, och då rök 30 meter kulturhistoria.

Häromdagen såg jag på ett tv-program om Kanadas indianer, hur vissa av dem fortfarande kan leva av jakt, medan andra tvingats in i oljesandsindustrin, den mest smutsiga och naturförödande av industrier. (se "Polcirkeln med Bruce Parry del 4", tyvärr bara på Svt-play en dag till) Jag såg hövdingen, numer en framgångsrik entreprenör i sandskyfflarbranschen, sorgeset peka över floden på det förödda landet där en viktig samlingsplats ersats med ett raffinaderi. Han säger att nu när den platsen är borta är också deras minne av platsen borta, för alltid.

Jag hoppas att min pappa inte ska behöva bli lika uppgiven som hövdingen. Hos honom finns stridsviljan kvar. Men vad händer med kommande generationer. Kommer vi att vårda våra skogar och vårt kulturlandskap format av generationerna före oss. Kommer jag att gå där med motorsågen. Eller kommer jag lyssna på skogsbolagens locktoner när de skannat satelitkartorna, sett att vår skog är avverkningsmogen, och kommer med erbjudanden om tjocka sedelbuntar. Kommer jag då låta dem rulla in med sina monstermaskiner. Kommer jag, kommer någon, bry sig om 30 meter stengärdesgård i skogen?


PS. En gång för nu ganska länge sedan skrev jag min C-uppsats i Historia om skogsplanteringarna i Halland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Valet av ämne var som ni kanske förstår mycket personligt. Mina vänner från stan fattade ingenting och skrattade lite åt mitt plötsliga skogsintresse. Uppslaget till uppsatsen kom från min pappas berättelse om hur min farmor, när hon var barn, var med och planterade den skog som nu, som en gåva över generationer, blivit mogen att avverkas.

onsdag 8 januari 2014

400-års jubileets risker och förändringskraft - lärdomar från 1923

Skyskrapan Göte-burg, Hisingsbron, Jubileumsparken och Campus Näckrosen. De storslagna byggplanerna inför Göteborgs 400-års jubileum blir fler och fler. Självklart är det positivt att staden utvecklas och att man hittat en punkt att fokusera kring, men frågan är vilka konsekvenserna blir om kraftsamlingen får ett allt för ensidigt fokus på att bygga monument över ett jubileum, utan tanke på konsekvenserna för hela staden? Varför blev det som det blev vid det förra jubileet 1923, och vilka blev efterräkningarna? Kan vi lära något inför jubileet som kommer? Göteborgs 300-årsjubileum blev oerhört dyrt, men gjorde också ett enormt avtryck. Botaniska, Naturhistoriska museet, Liseberg och Svenska mässan är bara några av dess resultat. Det är lätt för vår stads politiker att få mindrevärdeskomplex efter vad staden lyckades med då. Det är lätt att bli förförd. Det är lätt att viljan styrs mot det grandiosa.

1923 var Göteborg på många sätt en helt annan stad än nu. Staden var tätbefolkad på ett helt annat sätt, och man kunde enkelt gå mellan de flesta av stadens delar. Klassklyftorna var djupa och synliga. Den välbeställda borgerligheten som styrde staden genom en rösträtt graderad efter inkomst och vallagar där även bolag fick rösträtt, bodde i rymliga lägenheter med högt i tak i stenstaden, medan arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor och tvåor i trähus och landshövdingehusområden i kvarteren strax intill. De allra rikaste ägde praktfulla palats på höjden ovanför vad som skulle bli Götaplatsen. Ett stenkast därifrån låg fattigvårdsanstalten Gibraltar där samhällets olycksbarn; de kroniskt sjuka, de gamla som inte klarade sig själva eller med stöd av anhöriga, de psykiskt sjuka, barnhemsbarnen med flera, trängdes ihop i en fängelselik miljö präglad av ständig överbeläggning.

Axel Carlander, som i stadsfullmäktige 1915 tog
initiativet till Göteborgsutställningen för att fira
stadens 300-årsjubileum.
Jubileet var på kort sikt en ekonomisk katastrof för staden. Innan socialdemokraterna tog över makten 1922 var jubileet planerat sedan länge. Det blev borgerlighetens stora avskedsföreställning. De hade länge haft oinskränkt makten i staden. Med demokratin blev staden socialdemokraternas. Stora förändringar stod för dörren. Där de borgerliga minimerade stadens sociala utgifter med varje till buds stående medel, ville socialdemokraterna att staden skulle bistå de socialt utsatta arbetarna. Det sociala skyddsnätet var under den borgerliga eran utformat att vara medvetet minimalt och repressivt för att inte lättjan och "understödstagarandan" skulle sprida sig i de arbetande klasserna. När jubileet firades och invigdes företräddes staden på lånad tid av den då redan akterseglade tidigare ordföranden i stadsfullmäktige Axel Carlander. När jubileumsfirandet var över togs stadfulläktiges ordförandeklubba över av dess första socialdemokrat, Herman Lindholm.

Herman Lindholm fick ärva kalasets räkningar och därtill befann sig staden i den stora efterkrigskrisen i spåren av första världskriget. Arbetslösheten nådde aldrig tidigare skådade nivåer, en arbetslöshet som skulle komma att bita sig fast och under mellankrigstiden och även förvärras kraftigt efter Wall-street och Krügerkraschen 1929. Stadsfullmäktiges allt överskuggande syfte blev att lösa de brännande social problem som kom i krisernas spår. Arbetslösheten gjorde att färre och färre kunde hjälpa till att försörja sina föräldrar, eller för den skull sina grannar och vänner i de täta sociala nätverken i arbetarstadsdelarna. Trots att en nationell arbetslöshetsförsäkring inrättades 1932 fortsatte kostnaderna för den kommunalt finansierade fattigvården att öka.

Dessutom var bostadssituationen katastrofal. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ett eller två rum och kök och hade ofta inneboende för att dryga ut inkomsterna för att kunna betala hyror som trissats upp i bostadsbristens spår. Klagolåten mot hyresocker på den helt oreglerade bostadsmarknaden var konstant. I den här situationen påbörjades utvecklingen mot en socialt mer rättvis stad. All socialdemokraternas kraft lades på stadens sociala situation, på arbetslösheten och på en fattigvård där de behövande nu fick kontanta ersättningar, hellre än att låsas in på anstalter och så långt ekonomin tillät, en ny slags social bostadspolitik.

Den sociala situationen i Göteborg 100 år senare är naturligtvis helt annorlunda. Välståndet tillhör den arbetande majoriteten, men ännu finns delar av staden som präglas av stora sociala problem. Bostadsstandarden är på en nivå som för 1920 och 30-talets medelsvenson hade framstått som fantastisk. Däremot är bristen på bostäder allt mer skriande och jakten på hög bostadsstandard har gjort nyproducerade lägenheter så dyra att allt färre har råd. Och segregationen mellan fattiga och rika stadsdelar är lika stor nu som då, men med den stora skillnaden att de numer ligger långt ifrån varandra. De välbeställda behöver inte längre se de fattigas villkor.

Det stora målet för staden borde vara ett jubileum där staden binds ihop. I en sådan satsning är det viktigt att alla monument och institutioner som byggs placeras på ett sätt som stärker staden som en helhet. Därför är det oerhört viktigt att jubileet syns även i stadens mindre privilegierade områden. När Botaniska och Liseberg byggdes var det utkanten av staden. Att inte tränga ihop alla satsningar i samma lilla centrum är oerhört viktigt. Att skapa flera centrum och nav i staden är det som ger en stad en känsla av storstad. Och faktiskt är det så att före 2021 kommer Storgöteborg att ha passerat miljonstrecket. Vi måste nu våga vara storstad fullt ut. Ambitionen runt skyskrapan Göte-burg på Hisingen borde bli början på ett nytt nav. Givetvis är det här en ny multiarena istället för Scandinavium ska placeras. Evenemangsståket har nått vägs ände. Att fortsätta tränga ihop allt på samma plats är ger inga spinoffeffekter för näringsidkarna i området annat än för Svenska mässan och Gotia hotell. Vi måste även våga vårda det som vi redan har, det som är bra men kan bli bättre, såsom Valhallabadet och Gårdas landshövdingehusområde. När jubileet är över ska grunden ha lagts för den nya storstaden Göteborg.

I den nya storstaden ska förutsättningarna för att motverka segregation vara lagda. Tillbakasatta områden ska ha nära till nya spännande nav som höjer attraktivitet och inesteringsvilja även här. Alla i staden måste känna av satsningarna, annars är risken att effekten blir motsatt. De mindre gynnade känner sig än mer utanför.Om inte staden lyckas kommer den att glida isär ännu mer än vad som redan nu är fallet. Fattiga områden bli fattigare och hårdare. Onda spiraler skapas istället för goda. Dessutom får kostnaderna för jubileet inte växa sig så stora att det äventyrar de sociala utmaningar staden står inför. Vi får inte missa den chans som jubileet innebär att skapa en mer socialt hållbar och sammanhållen stad.