Nazisternas socialism, vad var det?

Samma ideologi?

Jag har den senaste tiden stött på påståendet att det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, ja nazisterna alltså, framför allt var en socialistisk rörelse, och inte en nationalistisk. Poängen verkar vara att all verklig ondska i världshistorien beror på socialismen. Bland annat dök påståendet upp i en riksdagsdebatt om händelserna i arabvärlden, där en sverigedemokrat lyckades klämma in det. Just nu läser jag en bok av statsvetaren, idéhistorikern, publicisten och demokratikämpen Herbert Tingsten som skrev om socialismen i den nationalsocialistiska ideologin redan 1935. Han försöker här påvisa hur uttunnat begreppet socialism blivit i den nazistiska ideologin, så långt att den bara blivit en slogan. Det kanske inte riktigt stämde. Nazismen hade faktiskt socialistiska drag och fick det än mer efter 1935. Att socialismen var absolut underordnad nationalismen, är ändå tydligt. Det är nationen som är målet, socialismen är endast ett verktyg, och en del i det populistiska misch-masch som var den nazistiska ideologin. 

Utdrag ur: BEGREPPET "SOCIALISM" I NATIONALSOCIALISMEN (länk till hela texten (11 sidor))

Herbert Tingsten

Nationalsocialismen har aldrig varit en socialistisk rörelse i den meningen, att den som mål uppställt en mera generell socialisering av produktionsmedlen. Partiprogrammet av år 1920 - förklarat oföränderligt år 1926 - innehåller likväl socialistiskt färgade programpunkter, och krav på en del socialiseringsåtgärder framfördes länge i partiets propaganda. Allteftersom partiet förvandlades till ett medel för den borgerliga reaktionen mot socialismen förtunnades eller avskrevos emellertid de socialistiska kraven, de radikala grupperna inom partiet avsöndrades, och partiets politik och propaganda inriktades på bevarande av den privatkapitalistiska produktionsordningen i hägnet av en auktoritär stat. Med uppgörelsen i juni 1934 (de långa knivarnas natt, ögats anm.) synes partiets utveckling på denna punkt tills vidare vara avslutad.(Det var den inte, se diskussion nedan, ögats anm.)

Socialist är var och en, som icke känner något högre mål än sitt folks väl, heter det i ett Hitlertal, i ett annat, att socialism innebär, att varje medlem av ett folk sättes på sin rätta plats. Socialism är "folkgemenskap eller kamratskap", skriver Goebbels. Socialismen är ett arv från den preussiska armén, från den preussiska byråkratin; "det var denna socialism, som gjorde det möjligt för Fredrik den store och hans grenadjärer att föra krig under sju år".

Wilhelm Frick

Socialism "är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket" (Wilhelm Frick). Socialismen är "ett folks sedliga, liksom nationalismen dess fysiska självhävdelse" (Walter Köhler). Skillnaden mellan rik och fattig förnimmes föga, då den nationella stoltheten delas av alla.

Den sanna socialismen har intet att göra med produktionssystem eller ekonomiska förhållanden. Från den materialistiska tidsåldern, skriver Köhler, ledare av partiets utskott för ekonomiska frågor, "stammar vidskepelsen, att en bestämd produktionsordning vore nödvändig för socialismens genomförande. Men en sådan uppfattning överskattar i hög grad de ekonomiska förhållandenas roll i folkets liv."

Den tyska socialismen är, förklarar Wilhelm, icke i första hand en ekonomisk eller social teori, den avser icke egendomens fördelning. "Den nationalsocialistiska staten exproprierar ej och förstatligar ej." Marxismen hade sin rot i kapitalismen, ty den ville "bara" föra över egendomen från enskilda till staten. Nationalsocialismen lägger tyngdpunkten på den etiska uppfattningen; den kräver visserligen, att kapitalet förvaltas väl, men anser det ej så viktigt vem som äger produktionsmedlen och hur mycket som äges av var och en. Endast nazismen är därför verkligt antikapitalistisk.

Ley (Robert), arbetsfrontens chef, framhåller oförtrutet i sina tal till arbetarna, att arbetet är en välsignelse, icke en börda, att man icke arbetar för att förtjäna pengar, utan på grund av ett inre tvång. "Vad är arbetets syfte? Varför bära människorna inom sig en drift att bygga, att skapa, att uppfinna, att bruka jorden? Det kan icke vara en magfråga. Det är den längtan till det eviga, som finnes hos varje människa... Därför kunna vi också utan svårighet mäta arbetets lön. Den ligger i detta eviga, icke i det materiella." "Arbete är icke till för lönens, för pengarnas skull, utan arbete är självändamål." För den materialistiskt inriktade, som icke övertygas av detta resonemang, har Ley andra argument i beredskap. "Konsumtionsskillnaden människor emellan är ju så liten. Begreppen rikedom och fattigdom ha icke gjort människorna missnöjda... Även den rike kan ju blott uppehålla sig i ett rum, blott sitta på en stol, han kan ju inte äta mer än ett stycke kött." Beror överhuvud lyckan på pengar? "Vad betyder lycka, frihet, rikedom, allt gods i denna världen? Den hetsade bondhustrun är lycklig, under det att den rike bankiren alltid är missbelåten... Fri, i sanning fri, är den, som har lagbundenhetens och harmonins livsåskådning till grundval och därför i alla livets förhållanden är i stånd att övervinna den lymmel, som bor i hans inre" ("den inneren Schweinehund"). Så talar "arbetets ledare" till de på sina arbetsplatser uppställda massorna.

Det är ett välkänt förhållande, att de borgerliga diktaturerna i sina ideologier infogat åtskilliga begrepp, som i de demokratiska staterna, och särskilt inom de politiska riktningar, vilkas besegrande är diktaturens huvudsyfte, erhållit en stark värdebetoning. Så t. ex. ha orden demokrati och frihet i fascistisk och nazistisk teori anammats i betydelser, rakt motsatta dem, som tidigare varit de härskande. Nazismens annektion av begreppet socialism är även ett uttryck för denna tendens. Socialismen blir en känsla av solidaritet eller en etisk uppfattning. För proletariatet skall föreställningen om nationens storhet, om arbetets ideella innebörd, vara vägledande; den ekonomiska ersättningen för arbetet blir en underordnad sak jämförd med dettas inre, andliga värde. Men i företag och affärer behövas de ekonomiska lockmedlen; näringslivet måste därför vara fritt. Generöst socialiserar och fördelar man de högre, moraliska värdena; inom begränsade folkgrupper stanna de föraktade materiella tingen — makt och pengar.

Herbert Tingsten 1935 (Lägg märke till årtalet. Tre år efter Hitlers maktövertagande och före man fullt ut kände till vilka konsekvenser nazistisk ideologi skulle få.)

Tingsten menar alltså att begreppet uttunnades till att representera något helt annat. Det användes flitigare och flitigare så som diktaturer gärna kallar sig demokratiska fast de representerar motsatsen. Med socialism menade nazisterna till sist bara nationell sammanhållning och uppslutning bakom eliten.

Men kanske är Tingstens bild en förenkling och ett tidsdokument på flera sätt. 1935 var den allians med de konservativa och industrin som ledde Hitler till makten fortfarande i färskt minne och eftersom maktpolitiken var överordnad tonades de socialistiska inslagen ner. Till bilden hör också att nazistena faktiskt byggde upp ett nytt socialförsäkringssystem för tyskarna, gav dem en längre semester och lanserade storstilade planer för bostadsbyggande. Han skapade, främst genom sin rustningspolitik, arbeten i överflöd i ett land som tidigare plågats av en enorm arbetslöshet. Med tiden och under kriget ägde även förstatliganden i stor skala rum. Tyskarna och de tyska arbetarna fick det faktiskt materiellet sett bättre under Hitler, åtminstone till en början. Det var så han vann över folket på sin sida. Men det var en socialism bara för tyskarna och på alla andras bekostnad, då den betalades genom utplundringen (ner till minsta guldplomb) av judarna och av de under andra världskriget ockuperade länderna (Se även denna recension av Götz Alys - Hitlers folkstat).

Så visst hade nazisterna många socialistiska drag, men mest centralt i deras ideologi var ändå nationalismen. Folket och staten och deras ärorika krigiska förflutna flöt ihop. Nationen måste hålla samman mot det utomstående hotet. De kommunistiska barbarerna i öst, de utsugande kapitaliststaterna i väst och det inre hotet - judarna. Socialismen var för nazisterna ett verktyg i nationalismens tjänst. Så när sverigedemokrater pratar om nazismen som en socialistisk rörelse glöm då inte den verkligt betydelsebärande första delen av paritnamnet - National - som i nationalist.