Nya geografiska etiketter

För att kunna hitta lite bättre bland alla äldre blogginlägg har jag lagt till nya etiketter. De utgår ifrån geografi. Den ena är GÖTEBORG där jag samlat alla inlägg som handlar om min kära hemstad. Den andra är POLEN som behandlar den mycket dramatiska historien i vårt grannland - det där landet som känns så extremt olikt Sverige. Den tredje är TRANSNATIONELL HISTORIA som handlar om alla fenomen och händelser som vägrar trängas in i den trånga nationella koftan.

Ur arkivet del 1 - Om Göteborg

Demonstration i Göteborg 1917. Förspel till demokratins genombrott året därpå.
I världen rasade kriget. I Sverige var vi hungriga.

Nu i somras fyllde "Med öga för historia" fem år. Inte alla år har sidan drivits med samma intensitet, men strax under 200 inlägg har det ändå blivit. Nu har det blivit dags att sammanfatta och lyfta fram några av mina och och mina läsares favoriter. Jag börjar med inlägg om Göteborg. Läsarnas fem favoriter först. Sedan några små guldkorn jag själv vill lyfta fram.


Osannolika skäggfrisyrer

1. Mäktiga skägg: En biprodukt av mina studier av Göteborgs stadsfullmäktige och dess ledamöter, blev till en stilsudie i skägg från det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. The hayday of skägg, kan man säga.

2. Klippanmuseum till Ostindiefararen: Idén om Ostindefararen Götheborgs givna placering vid Klippan väntar ännu på att få sitt genomslag. Historiskt finns ingen annan plats. Det var här alla ostindiefarare hade sin hemmahamn. Deras djupgående förhindrade att de nådde fram till Göteborg.

3. I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen: Den mest stridbara av alla funktionalister och stadsingenjör (arkitekt) Uno Åhren förde polemik mot de förfärliga landshövdingehusen och byggde ett nytt område vid Sandarna (Sanna) för att visa det förträffliga i den nya tidens ideal. Han vann. Nu ångrar vi oss.

4. Bilen i staden - en historisk felsatsning: En debattext i samband med trängselskattens införande. Faktum är att bilismen gjort fruktansvärda intrång i Göteborgs stadsmiljö. Nu vänder det!

5. ARTIKEL: Till Kina och hem igen: I samband med Ostindiefararen Göteborgs första resa till Kina skrev jag den här texten till historiemagasinet Populär historia. Här återpublicerad.

Och så mina favoriter:

1. Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg: 1942 gjorde Socialdemokraterna i Göteborg en film om vad de åstadkommit sedan de fick makten i staden 20 år tidigare. Hur staden blev arbetarnas och hur den nu tog hand om de sina. Skrevs när min uppsats var precis klar. Hög tid nu att hålla inläggets löfte...

Valarbete under mellankrigstiden. Plakat, trumpeter och lastbilsflak i en vinnande kombination.

2. Där allting började - Älvsborgs slott: Göteborg var från början en försvarsanläggning som ersatte Älvsborgs slott. Försvaret av Sveriges trånga passage mot västerhaven var lika viktigt som handeln den skyddade. Danskdjävlar!!!

3. Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen: Vad var det i funktionalismen som gjorde att ett av deras favoritord blev "sanering"? Och varför blev konsekvenserna så särskillt stora i Göteborg? En del 3 kommer, där socialdemokraternas roll i "rivningsraseriet" sätts under lupp.

Återupprätta Majornas band till havet

Här på vinden bodde han som tonnåring.

Fem tusen människor hade samlats utanför Varvet Kustens gamla disponentbostad i Majorna i Göteborg. Nationalskalden Evert Taube höll tal.

”Var som folk - skulle jag vilja ropa till dem som planerar och bygger ut våra städer. Var inte bara strategiska snillen, inte bara fantastiskt skickliga konstruktörer, tekniska halvgudar vid foten av siffrornas olymp, inte bara byråchefer som trycker på en knapp och sätter tekniska vidunder igång, inte bara linjaler, passare och avvägningsinstrument, var inte bara grävskopor, inte bara dynamit.

Vad Majorna beträffar är det en social nödvändighet att vi räddar allt som kan räddas av denna ärofulla, nedärvt demokratiska, idoga, uppoffrande och lojala gamla sjömansstad”.

Det var 1950 och tiden då Göteborg skulle byta ansikte med hjälp av betong, motorleder, asfalt och grävskopor, och lägga sig i den moderna stadsplaneringens framkant, den tiden låg i framtiden. Göteborg genomgick under de kommande 30 åren en radikal omdaning för att kunna sluka den nya massbilismen och för att utrota den eländiga bostadsstandarden i landet. Dåtidens värld offrades villigt av framstegens förespråkare.

Idag finns endast svaga minnen kvar hos Majornas innevånare att den mest ursprungliga av Göteborgs förstäder var en sjöfartens, fiskets och skeppsbyggeriets stad. Det hörs i gatunamn som Ankargatan, Båtsmansstigen, Amiralitetsgatan, Kaptensgatan, Kabyssgatan och Seglaregatan och märks genom placeringen av kampanilen med sjömanshustrun och sjöfartsmuseet. Evert talade till dessa människor som såg de första stegen tas mot att detta arv skulle förfelas. Den gamla disponentbostaden från 1794 skulle rivas för att göra plats åt en utvidgad verksamhet vid hamnen.

Romantiker och frihetshjälte

Idag går Stena Lines färja till Kiel från platsen, men på höjden ovanför terminalen, på Majnabbeberget står huset kvar. Det räddades genom Everts och många andras aktiva engagemang, monterades ner och flyttades. På andra sidan huset, in mot staden går det som verkligen tog kål på Majornas koppling till sjöfarten och hamnen, den stora motorvägen Oscarsleden. Effektivt så som om det vore dess främsta syfte, skär den av staden från vattnet. 

Ibland promenerar jag så gott det går längs kajkanten på andra sidan leden - en plats dit dagens majbor sällan letar sig. De uppehåller sig hellre vid kaféerna kring Stigbergstorget eller vid restaurangerna vid Mariaplan. Det är en plats med otroliga möjligheter, bara man kunde återerövra området från massbilismens buller, avgas och asfaltsöken. Taubehuset, som den gamla disponentvillan nu kallas hade kunnat träda fram, precis som den gamla fiskehamnen och amerikaskjulet varifrån linjefartygen till Amerika avgick, och bli en fantastisk tillgång för hela Göteborg. Men då måste banden med historien återupprättas. Inte bara som punktvisa bevaranden av enskilda fina gamla hus. Stadens struktur måste lagas, återupprättas och förnyas för att sy ihop det som slets sönder. Genom att helheten återupprättas kan majbornas återknyta sina band till havet och till stadsdelens historia.

PS. För övrigt tycker jag fortfarande att en del av Stenas område närmast Sjömagasinet ska upplåtas för ett Ostindefararmuséum. Se "Klippanmuseum för ostindiefararen".

400-års jubileets risker och förändringskraft - lärdomar från 1923

Skyskrapan Göte-burg, Hisingsbron, Jubileumsparken och Campus Näckrosen. De storslagna byggplanerna inför Göteborgs 400-års jubileum blir fler och fler. Självklart är det positivt att staden utvecklas och att man hittat en punkt att fokusera kring, men frågan är vilka konsekvenserna blir om kraftsamlingen får ett allt för ensidigt fokus på att bygga monument över ett jubileum, utan tanke på konsekvenserna för hela staden? Varför blev det som det blev vid det förra jubileet 1923, och vilka blev efterräkningarna? Kan vi lära något inför jubileet som kommer? Göteborgs 300-årsjubileum blev oerhört dyrt, men gjorde också ett enormt avtryck. Botaniska, Naturhistoriska museet, Liseberg och Svenska mässan är bara några av dess resultat. Det är lätt för vår stads politiker att få mindrevärdeskomplex efter vad staden lyckades med då. Det är lätt att bli förförd. Det är lätt att viljan styrs mot det grandiosa.

1923 var Göteborg på många sätt en helt annan stad än nu. Staden var tätbefolkad på ett helt annat sätt, och man kunde enkelt gå mellan de flesta av stadens delar. Klassklyftorna var djupa och synliga. Den välbeställda borgerligheten som styrde staden genom en rösträtt graderad efter inkomst och vallagar där även bolag fick rösträtt, bodde i rymliga lägenheter med högt i tak i stenstaden, medan arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor och tvåor i trähus och landshövdingehusområden i kvarteren strax intill. De allra rikaste ägde praktfulla palats på höjden ovanför vad som skulle bli Götaplatsen. Ett stenkast därifrån låg fattigvårdsanstalten Gibraltar där samhällets olycksbarn; de kroniskt sjuka, de gamla som inte klarade sig själva eller med stöd av anhöriga, de psykiskt sjuka, barnhemsbarnen med flera, trängdes ihop i en fängelselik miljö präglad av ständig överbeläggning.

Axel Carlander, som i stadsfullmäktige 1915 tog
initiativet till Göteborgsutställningen för att fira
stadens 300-årsjubileum.

Jubileet var på kort sikt en ekonomisk katastrof för staden. Innan socialdemokraterna tog över makten 1922 var jubileet planerat sedan länge. Det blev borgerlighetens stora avskedsföreställning. De hade länge haft oinskränkt makten i staden. Med demokratin blev staden socialdemokraternas. Stora förändringar stod för dörren. Där de borgerliga minimerade stadens sociala utgifter med varje till buds stående medel, ville socialdemokraterna att staden skulle bistå de socialt utsatta arbetarna. Det sociala skyddsnätet var under den borgerliga eran utformat att vara medvetet minimalt och repressivt för att inte lättjan och "understödstagarandan" skulle sprida sig i de arbetande klasserna. När jubileet firades och invigdes företräddes staden på lånad tid av den då redan akterseglade tidigare ordföranden i stadsfullmäktige Axel Carlander. När jubileumsfirandet var över togs stadfulläktiges ordförandeklubba över av dess första socialdemokrat, Herman Lindholm.

Herman Lindholm fick ärva kalasets räkningar och därtill befann sig staden i den stora efterkrigskrisen i spåren av första världskriget. Arbetslösheten nådde aldrig tidigare skådade nivåer, en arbetslöshet som skulle komma att bita sig fast och under mellankrigstiden och även förvärras kraftigt efter Wall-street och Krügerkraschen 1929. Stadsfullmäktiges allt överskuggande syfte blev att lösa de brännande social problem som kom i krisernas spår. Arbetslösheten gjorde att färre och färre kunde hjälpa till att försörja sina föräldrar, eller för den skull sina grannar och vänner i de täta sociala nätverken i arbetarstadsdelarna. Trots att en nationell arbetslöshetsförsäkring inrättades 1932 fortsatte kostnaderna för den kommunalt finansierade fattigvården att öka.

Dessutom var bostadssituationen katastrofal. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ett eller två rum och kök och hade ofta inneboende för att dryga ut inkomsterna för att kunna betala hyror som trissats upp i bostadsbristens spår. Klagolåten mot hyresocker på den helt oreglerade bostadsmarknaden var konstant. I den här situationen påbörjades utvecklingen mot en socialt mer rättvis stad. All socialdemokraternas kraft lades på stadens sociala situation, på arbetslösheten och på en fattigvård där de behövande nu fick kontanta ersättningar, hellre än att låsas in på anstalter och så långt ekonomin tillät, en ny slags social bostadspolitik.

Den sociala situationen i Göteborg 100 år senare är naturligtvis helt annorlunda. Välståndet tillhör den arbetande majoriteten, men ännu finns delar av staden som präglas av stora sociala problem. Bostadsstandarden är på en nivå som för 1920 och 30-talets medelsvenson hade framstått som fantastisk. Däremot är bristen på bostäder allt mer skriande och jakten på hög bostadsstandard har gjort nyproducerade lägenheter så dyra att allt färre har råd. Och segregationen mellan fattiga och rika stadsdelar är lika stor nu som då, men med den stora skillnaden att de numer ligger långt ifrån varandra. De välbeställda behöver inte längre se de fattigas villkor.

Det stora målet för staden borde vara ett jubileum där staden binds ihop. I en sådan satsning är det viktigt att alla monument och institutioner som byggs placeras på ett sätt som stärker staden som en helhet. Därför är det oerhört viktigt att jubileet syns även i stadens mindre privilegierade områden. När Botaniska och Liseberg byggdes var det utkanten av staden. Att inte tränga ihop alla satsningar i samma lilla centrum är oerhört viktigt. Att skapa flera centrum och nav i staden är det som ger en stad en känsla av storstad. Och faktiskt är det så att före 2021 kommer Storgöteborg att ha passerat miljonstrecket. Vi måste nu våga vara storstad fullt ut. Ambitionen runt skyskrapan Göte-burg på Hisingen borde bli början på ett nytt nav. Givetvis är det här en ny multiarena istället för Scandinavium ska placeras. Evenemangsståket har nått vägs ände. Att fortsätta tränga ihop allt på samma plats är ger inga spinoffeffekter för näringsidkarna i området annat än för Svenska mässan och Gotia hotell. Vi måste även våga vårda det som vi redan har, det som är bra men kan bli bättre, såsom Valhallabadet och Gårdas landshövdingehusområde. När jubileet är över ska grunden ha lagts för den nya storstaden Göteborg.

I den nya storstaden ska förutsättningarna för att motverka segregation vara lagda. Tillbakasatta områden ska ha nära till nya spännande nav som höjer attraktivitet och inesteringsvilja även här. Alla i staden måste känna av satsningarna, annars är risken att effekten blir motsatt. De mindre gynnade känner sig än mer utanför.Om inte staden lyckas kommer den att glida isär ännu mer än vad som redan nu är fallet. Fattiga områden bli fattigare och hårdare. Onda spiraler skapas istället för goda. Dessutom får kostnaderna för jubileet inte växa sig så stora att det äventyrar de sociala utmaningar staden står inför. Vi får inte missa den chans som jubileet innebär att skapa en mer socialt hållbar och sammanhållen stad.

Varför revs Göteborg? del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen

"Var femtionde år, eller rentav snabbare, dör städerna.
Man river och bygger nytt." - Le Corbusier
 (bilden ovan är en del i stadsplan från 1924.)

"Vilka möjligheter finnas tekniskt och ekonomiskt att sanera gamla ruttna stadskvarter och bygga nytt med luft och ljus och spelrum för trafiken?" - Uno Åhrén 1928.

I oktober 1928 höll Uno Åhrén ett inledningsanförande på Stockholms byggnadsförening. Där lade han ut texten om hur han tyckte att landets städer borde omformas. Åhren hade tillbringat mycket tid i ute i Europa och studerat den nya moderna och kosmopolitiska arkitekturstilen "the International style", den som i Sverige fick namnet "funktionalism". Han hade tagit personlig kontakt med schweitzaren Le Corbusier efter att ha bevittnat Parisutställningen 1925, där Le Corbusier gjort sensation med sin utställning "Le nouveu esprit". Här presenterades lösningen på tidens stora sociala spänningar mellan arbetarklassen och det priviligierade borgerskapet. Den skulle byggas bort. Valet stod mellan arkitektur eller revolution.

Åhrén blev den svenska funktionalismens mest stridbare förkämpe - och som sådan mycket framgångsrik. Förutom verksamheten som inspiratör och förmedlare av kontinentens nya strömningar blev han handplockad för jobbet som stadsplanechef i Göteborg 1932. Här verkade han till 1943 då han via ett mellanspel som chef för riksbyggen, 1947 blev Sveriges förste professor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan. Där formade han under återstoden av sin karriär kommande generationer av arkitekter - arkiteker som lojalt följde i mästarens fotspår.

Redan 1928 hade Åhrén distanserat sig från Le Corbusier vars utopiska stadsplaner med jättelika kubistiska höghus i extremt öppna stadsplaner, för honom urartat i konstnärlig elitism vilken förlorat kontakten med verklighetens viktiga sociala frågor. Han började allt mer luta åt Bauhaus och Water Gropius tekniska och ekonomiska experimenterande för att industrialisera och standardisera bostadsbyggandet. Det gamla hantverksmässiga byggandet förkastades. Genom en effektiviserad byggnadsprocess skulle resurser frigöras för att lösa arbetarklassens bostadsnöd.  Han inspirerades även av Berlins stadsplanerare Martin Wagner, kallad "den röde stadsplaneraren", och hans medarbetare Bruno Taut som genomfört "funktionsstudier" för lägenhetsplaner. Studiernas syfte var att konstruera de mest ändamålsenliga planlösningarna. Men den kanske främsta inspiratören var stadsplaneraren Ernst May som i Frankfurt am Main av den socialdemokratiska ledningen fått fria händer att utforma "Das Neue Frankfurt". Han skapade en tioårig bostadsplan och genomförde en genomgripande rationalisering av byggandet med en ny industriell arbetsorganisation och förproducerade betongelement. Hans utställning i Frankfurt 1929 fick via Åhréns förmedlan stor betydelse för utformningen av den stora funktionalistiska utställningen i Sverige året efter -"Stockholmsutställningen".



"Organisera! Det är dagens fodran på stadsbyggandets
 område. Organisera kallt, hårt som man organiserar
 vilket företag som hellst. Gå till botten med problemen,
studera stadsbyggandets matematik, statistik, logik.
 Det är den enda metoden att verkligen behärska
 verksamheten och leda den fram till bästa
möjliga resultatet." - Uno Åhrén 1928

Av avgörande betydelse för den svenska funktionalismens utformning  blev en undersökning som initierades av den Svenska slöjdföreningen 1927 och som under Uno Åhrén och Gunnar Sandbergs ledning utvidgades till en ambitiös undersökning om bostadsbyggandets tekniska, ekonomiska och sociala aspekter. Studien ledde till ett antal vägledande principer för ett modernt bostadsbyggande. Genom funktionsberäknade planlösningar skulle man söka att kringå de ekonomiska begränsningar som gjorde det omöjligt att bygga större lägenheter. Ett nytt stadsplaneidéal var lamellhusen, huslängor ställda på rad för att maximera solinstrålningen i lägenheterna (se flygfotot över Johanneberg nedan). Man menade att även om solljusets fysiska påverkan på människan kunde ifrågasättas så var den psykologiska effekten viktig (kort. hygienen förbättrades när skiten belystes). En ny sundare och enklare livsstil var målet. Den nya arkitekturens avskalade yttre var en spegling av funktionalismens ideal och ett sätt att bryta med historien. På den nya tidens industriella byggande och moderna material sågs det som förljuget och påklistrat med gamla tiders stilelement. Funktionalisterna menade att historien spelat ut sin roll och inte hade något att lära i utformningen av framtidens städer. Brottet med historien och den nedlåtande synen på vad som byggts av tidigare generationer skulle få konsekvenser när idéerna fick form.

Undersökningens vägledande principer låg till grund för funktionalismens stora genombrott i Sverige - Stockholmsutställningen 1930. Utställningen som initierats av Svenska slöjdföreningen omfattade allt ifrån arkitektur till möbler och konsthantverk. Den blev en enorm publiksuccé. Den visade en bild av den nya moderna staden inredd och klar. Ljust och fräscht, med ett avskalat formspråk befriat från gångna tiders onödiga krussiduller. Under sommaren 1930 besöktes den av fyra miljoner nyfikna. För utställningens mest uppmärksammade del - bostadsavdelningen - ansvarade en handfull arkitekter, däribland naturligtvis Uno Åhrén.

För Åhrén blev Stockholmsutställningen och byggnadsutställningen i Berlin året därpå av avgörande betydelse. Han insåg att funktionalismens idéal och bostadsfrågans lösning knappast kunde förverkligas inom den dåvarande kapitalismens ramar. Det krävdes en långtgående samordning och planering. Samhällsplanerare, socialpolitiker och intressen inom byggbranschen behövde samordnas. Åhrén såg lösningen i planhushållningen och en socialistisk samhällsomdaning. Samma år deltog han även i formulerandet av den funktionalistiska stridsskriften Acceptera där landets främsta funktionalistiska företrädare gick till attack mot gångna tiders stadsbyggnads, bostads och stilideal och där man menade att man måste acceptera den industriella rationaliseringens princip och ta den fulla konsekvensen därav:

"Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." - ur Acceptera.

Och han skulle mycket snart få möjligheten att "se verkligheten i ögonen". Medan Stockholms kommunalpolitiker till en början förhållit sig skepitiska till den nya funktionalismen, hade den i Göteborg sedan flera år fått en allt starkare anhängarskara. Man hade till och med lyckats förhala ansökningsprocessen till en ny stadsingenjör ett helt år för att Åhrén skulle hinna anmäla sig. Valet av en arkitekt var kontroversiellt då posten alltid tidigare innehafts av ingenjörer eller lantmätare. Av Dagens Nyheter kallades valet sensationellt.



"Man är så van vid att se dessa hogyttrade, osunda, trista sollösa kvarter att man
 omedvetet föreställer sig att de finns där på grund av något slags naturnödvändighet."
- Åhrén 1928 (På bilden Stigberget 1960 innan rivningarna påbörjats)

I linje med sina sociala ambitioner var det första han försökte åstadkomma i Göteborg att få regeringens sanktionering om att få genomföra en undersökning av arbetarklassens bostadsfråga, en med Göteborg som undersökningsområde. Redan året innan hade en undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden genomförts, men han menade att den var otillräcklig. Åhrén och hans vän Gunnar Myrdahl lyckades få med finansminister Wigforss på tåget och under januari och februari 1933 genomfördes den med hjälp av en stab av vänner och bekanta som delade hans värderingar. Den korta undersökningstiden gjorde att man i slutändan i hög grad ändå förlitade sig på uppgifter från den undersökning som gjorts bara två år tidigare. Slutsatserna var däremot nya.

"Bofälliga" hus i Annedal. Revs på 1970-talet

Kritiken mot de för Göteborg så typiska landshövdingehusen var svidande. De klassades  som de lägre inkomsttagarnas speciella bostadstyp och beskrevs som egendomliga i sin utformning. Mer än vart tredje person klassades som trångbodd i landshövdingehusens ettor och tvåor. Bland Sveriges städer var endast Norrköping värre. På Stigberget hade endast var tionde familj tillgång till en tvårummare. En stor del av dessa hus klassades dessutom som "bofälliga" eller undermåliga, med ett modernare språkbruk. Att sanera bort denna slum och att bygga bort trångboddheten blev en absolut nödvändig bostadssocial uppgift:

"Det finnes ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser samt bristande jämvikt inom det äktenskapliga samlivet och mellan föräldrar och barn." -Myrdahl och Åhréns slutsatser i undersökningen SOU 1933:14.

Uno Åhrén lade 1936 ut stadsplanen för Övre Johanneberg
(byggdes mellan 1937 och 1944).
Det är Åhrens största bidrag till Göteborgs stadsbyggnad. 

Källor: Sveriges Historia 1920-1960, Arbetarfamiljen och det nya hemmet av Sten O Karlsson, Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering av Eva Rudberg, Göteborg före grävskoporna av Robert Garellick, samt diverse artiklar på Wikipedia.

Se även tidigare artiklar om Uno Åhrén och om funktionalistisk stadsplanering i Göteborg:
I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg
I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus

Varför revs Göteborg? Del 1.

Diskussioner om de stora rivningarna i Göteborg väcker ännu mycket ilska och sorg. Till och med min generation (70-talisterna) har minnen från de sista rivningarna. Det hävdas ibland att Göteborg har mindre bevarat av sina gamla hus än städer som drabbades hårt under andra världskriget. Allt på grund av rivningarna. Hur det än var med den saken så drabbades staden hårdare än de flesta svenska städer. Ungefär 20000 lägenheter försvann eller ungefär 3500 bostadshus, mest landshövdingehus, de flesta under 60 och 70-talet. I proportion till det övriga beståndet av lägenheter revs det dubbelt så mycket i Göteborg som i Stockholm.

För de flesta är det höljt i dunkel hur allt detta kunde ske i en stad som älskas så av sina innevånare, och av de hus som är så typiska bara för Göteborg. Ilska riktas oftast mot det uppenbara hållet, den socialdemokratiska politiska ledningen i Göteborg, men jag som har läst en hel del om socialdemokratisk ideologi och om Göteborgs historia, vet att det inte riktigt är så enkelt som att bara skylla på kommunalpolitikerna.

I går sändes i svt den fjärde och  sista delen i "Göteborg - en resa i tiden", men det var den första delen som ändå väckte mest frågor. Den handlade framför allt om rivningarna och om vad som har kommit att kallas "rivningsraseriet". Till sorgsen musik stegras känslan av att blivit berövade ett kulturellt arv. Det är starkt och personligt präglat av filmens upphovsman Anders Wahlgren. Det är inte svårt att bli verkligt arg och ledsen efter att ha sett filmen.

När det kommer till förklaringar av varför det som hände hände, är filmen desto tunnare:

"20 större områden med landshövdingehus uppfördes i Göteborg. Största andelen av arbetarbefolkningen bodde där. Kanske det var en förklaring till att de försvann. Många politiker hade växt upp i de här områdena. Dessa landshövdingehusområden skulle rivas. De symboliserade fattigdom och dåligt boende. Att de kunde ha ett stort skönhets- och kulturhistoriskt värde och vara en levande bostadsmiljö, förstod man inte." ur del 1 Göteborg - en resa i tiden.

I några olika blogginlägg tänkte jag under den närmsta tiden försöka svara på frågan om varför?

Idag verkar det som om de drivkrafter och ideal som låg bakom rivningsrseriet är, om inte helt begravda så i alla fall på kraftig reträtt. När jag lyssnade på sossen och byggnadsnämndens ordförande Mats Arnsmar vid Speakers corner igår, och hans visioner och planer för vår stad, framstod det i all fall som att rivningar är väldigt långt ifrån huvudspåret.

Tillägg 9/10 -14: Läs gärna del 2, den första (och hittills enda) av mina djupdykningar som försöker svara på på frågan: Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen.


Är rivningsraseriet bakom oss?

Där allting började - Älvsborgs slott

Gamla Älvsborgs fästning eller Älvsborgs slott som det kallades av sina samtida var strategiskt oerhört viktigt för Sverige. Slottet försvarade den lilla smala korridoren längs Göta älv som utgjorde Sveriges enda fria handelsled mot väster. Öresund behärskades helt av Danskarna och dryga tullar väntade svenska fartyg som skulle passera. Skåne, Halland och Bohuslän tillhörde Danmark/Norge.

Lager på lager av historia - Överst höjden med resterna av Älvsborgs slott
 (ca1350-1660). Därunder öppningen till ett av de bergrum från Kalla kriget som
perforerar Göteborgs bergknallar. Brevid öppningen hus från fabrikstiden då
Klippanområdet hade först ett Glasbruk och sedan ett sockerbruk (från 1762).
Längst till höger balkonger från nybyggda bostadskvarter.

Vid snart sagt varje krig mellan Danmark och Sverige hamnade befästningen i skottgluggen. Den bytte även händer många gånger och vid ett sådant tillfälle när Gustav Vasa var kung betalades den då fabulösa lösensumman 150000 riksdaler för att återfå befästningen. För att få in pengarna infördes för första gången en individbaserad skatt i Sverige - grunden för det effektiva Svenska skatteväsendet. En del hävdar att första Älvborgs lösen, som den kallas i historieböckerna, lade den finansiella grunden för det Svenska stormaktsväldet.

Slottet och det skydd det gav de svenska besittningarna kring Göta älvs mynning kom först - långt före staden Göteborg. Det anlades redan i mitten av 1300-talet och var i funktion till 1660 då det raserades till förmån för de mer effektiva försvarsanläggningarna som fanns kring den nya staden Göteborg och Nya Älvsborgs fästning som låg mitt i Göta älv. Älvsbors slotts stora svagheter var dels att ingen ordentlig vallgrav gick att anlägga kring slottet, men framför allt att Sannabackarna låg så nära. Härifrån kunde fientligt artilleri skjuta ner på befästningen.

Det var ett av de stora skälen bakom anläggandet av staden Göteborg. Att skapa ett effektivt försvar, både för älvmynningen, riket och handeln som passerade här. Städerna hade tidigare flyttats och raserats flera gånger eftersom de inte kunde försvaras. Bland annat anlades efter Gustav Vasas instruktioner en stad - Älvsborgs stad - i anslutning till borgen. Staden skulle fungera som försvar för slottet genom att Sannabackarna skulle inkluderas innanför stadsmurarna, men före belägringen 1563, då Danskarna intog slottet, brände stadsborna sina hem och flydde in i borgen. Tydligen var försvaren inte starka nog.

Älvsborgs slott stod fyrtio år efter stadens anläggning men 1660 beslutades att det skulle raseras och från den tiden kunde Göteborg förse sig med stora mängder byggmaterial till sina murar och vallar. Även Nya Älvsborgs fästning använde slottet som stenbrott. Därför finns nästan inget kvar av den en gång så viktiga befästningsanläggningen. När Göteborgs försvarsanläggningar stod färdiga, med skansarna Kronan och  Lejonet, hade staden blivit en av de bäst befästa i hela Europa.

Till Slottet tillhörde Älvsborgs kungsladugård som skulle förse det med de förnödenheter som behövdes. Den var mycket stor och omfattade hela det nuvarande Majorna och Masthugget ända till Risåsen där Skansen Kronan senare uppfördes. Även Slottsskogen, uppkallat efter Älvsborgs slott, tillhörde Kungsladugården.

De sorgliga resterna av Älvsborgs slott finns nu omgivet av modern bebyggelse. Området har blivit allt mer attraktivt. Lager på lager av stad har vuxit fram runt klippan där Älvsborgs slott en gång låg. Där allting började.

Bild på Älvsborgs slott 1657 då det var som mest utbyggt.
Några år senare påbörjades rivningarna.

Läs gärna mer i de mycket väl bearbetade Wikipediaartiklarna om Älvsborgs slott som länkas till i artikeln.

Andra källor: Majorna - en resa genom fem sekel (2007) av Gösta Carlsson och Svenska stadsmonografier - Göteborg (1948) red. Paul Harnesk.

Urbanarkeologi - Ögat rotar runt i Göteborgs historia

Då: Låset mot väster (till vänster). Nu: Porten mot väster (till höger).

En stads funktion skiftar med tidens gång. Gamla viktiga funktioner ersätts av nya. Lager läggs på lager av mänsklig aktivitet. Avlagringarna finns överallt att finna för den som vill, har kunskapen och den rätta blicken. Det kan, om man vill, ge en förståelse för tiden, den ständigt närvarande dimension av tillvaron som vi i vårt dagliga liv oftast är så blinda för. Att se på staden med öga för den tid som varit, förankrar nuet och ger respekt för framtiden. Att inse att man trampar samma gator som generationerna före och att man tillfälligt lånat dem av de som kommer.

En stor del av min just nu pågående föräldraledighet har jag spenderat vagabonderande i min hemstad Göteborg. Efter att under några år läst så mycket om Göteborgs historia är det uppfriskande konkret att försöka se spåren efter historiens verkningar i stadens yta. De som lämnats av politik, ideologi, tidsandor, ideal och kämpande människor.

I alla glömda och omformade platser och hus, glömda murar och ruiner, namn på gator och torg och på bortglömda anslag av någon eldsjäl, finns berättelser om Göteborg och om hur staden förändrats. I förändringen och omformningen ligger i mina ögon stadens själ. Minnen om en annan tid som påverkat vår egen i rent fysisk bemärkelse. Ett hus uppfört i ett syfte kan ha fått nya funktioner åtskilliga gånger men står ändå som en manifestation för det förgångna, för ett ursprung. Det är därför rivningar är så destruktiva och det är därför sorgen och melankolin är så stark bland många Göteborgare. Rivningsraseri och utvecklingsoptimism har lämnat en fadd eftersmak av att något gått förlorat. Det är denna sträng som Håkan Hellström spelar på när han får hela staden att vibrera. Platser, minnen och människor, ofta ur ett förgånget och bitterljuvt Göteborg.

I det här planerar jag att rota med liv och lust. Syftet är att bidra till att få staden att förstå att den är ingenting utan sin historia. Att inse att rivningarna måste få ett slut. Att varje stadsutvecklingsprojekt måste anamma platsens historia, inte endast som ytlig fernissa, utan på allvar genom att bevara och anpassa sig till det som redan finns på platsen. Att alltid använda namngivningsprinciper av gator och torg som anknyter till platsens tidigare funktioner, topografi eller historiskt viktiga personer och att aldrig mer bygga ett Rymdtorg med ett namn och en funktion som svävar högt över molnen istället för att förankras på platsen. Att alltid göra något av de vägar, byggnader, stadsfunktioner eller naturmiljöer som tidigare funnists på platsen.

De sorgliga resterna av Kungsladugården som gav upphov till namnet Kungsladugård.
Nu i hörnet av en bortglömd parkeringsplats i skuggan av Oskarsleden.

Det kommer att bli mycket Majorna och Kungsladugård, eftersom det är mina hemtrakter och dessutom är så intensivt tätt på historia, men staden är ju så stor så stor.

Jag mottar mer än gärna tips från er därute om platser som jag borde besöka, människor eller händelser jag borde berätta om och sätta i ett större historiskt sammanhang - så som jag gör.


Skriv gärna i kommentarsfälten eller maila: claespetercarlsson@hotmail.com

Göteborg - en funktionalismens föregångsstad - film från BBC 1971

"För fyrtio år sedan gjorde BBC och NDR ett reportage om Göteborg i samband med att staden firade sitt 350-års jubileum. 1971 var på många sätt en helt annan värld. Det var det sista året av ogrumlad entusiasm över den funktionalistiska stadsplaneringen. Aktionsgruppen för att rädda Haga hade bildats året innan och samma sommar som göteborgarna firade sitt jubileum med fyrverkerier över en ödelagd innerstad och nya standardiserade sovstäder... 


Sverige vaknade sakta upp ur den funktionalistiska drömmen och gnuggade sig i ögonen. De tvärsäkra experterna i hornbågade glasögon och fluga hade fullständigt omformat landet, på gott och ont. Bostadsbristen var åtgärdad. Bostadskvaliteten superb. Men de maskinstäder man byggt hade vissa fundamentala brister. "Befolkningsmaterialet" visade sig ha fler och mer komplexa behov än vad de gymnasialt förenklade ingenjörsvisionerna hade räknat med. Kritiken skulle komma att bli hård och fullständigt krossa planerarnas självförtroende." - Citat Johannes Åsberg på Yimby - Göteborg. Följ länken och läs hela artikeln.

Min gata på Masthugget före rivningarna i början av 1960-talet.
 Ta en promenad vetja.

Jag har tidigare skrivit om hur funktionalismen kom till Göteborg med Uno Åhrén på 1930-talet (I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus). Det som inleddes då avslutades ungefär 40 år senare när miljonprogramets sista standardiserade betongelement var på plats. En vision var förverkligad. Jag bor själv i ett av dessa områden - Masthugget - och gillar det. Det är verkligen funktionellt, nära till allt, välplanerade lägenheter med maximalt ljusinsläpp, bilfria gårdar där barnen kan springa fritt mm. Men husen är så långt ifrån vackra som man kan komma, med sina grå plåtfasader. Jag måste säga att det jag gillar med mitt område är inte sådant som fyller hjärtat med värme d.v.s. stoltheten över något vackert, utan snarare de rent praktiska aspekterna med att bo där jag bor. Masthugget kommer, till mångas förtret, att ligga där som en bombastisk funktionalistisk betongdröm i många, många årtionden än.


Nu sådär 40-50 år efter miljonprogrammens tillblivelse pågår många upprustningsprojekt i miljonprogramet och Masthugget är inget undantag. Nyligen hade vi en omröstning om hur husen ska målas om. Fyra olika arkitektkontor kom med olika förslag. Ett av dem ville K-märka husen och måla husen i deras ursprungliga, ännu gråare färg än nu (och NU är dom gråa), och dessutom ville arkitektbyrån blästra fram de vackra gråa betonggrunderna, som nuförtiden är provocerande färgglada. Förslaget förlorade, men blev inte sist. Masthugget finns med i den fjärde filmen.


Filmerna handlar alltså om Göteborg som ett ideal för stadsplanering. Det är en tidsresa, på många olika sätt.  Häng med tillbaka till 70-talet.

Klippanmuseum till Ostindiefararen

Snart måste Ostindiefararen Götheborg få en permanent hamn. Få projekt har varit så omstridda, men PR-vinsterna som Göteborgs stad och även Sverige gjort med hjälp av den är oomtvistliga. Med dess hjälp har band upprättats och förstärkts mellan Kina och Sverige, Shanghai och Göteborg. Nyfikenheten från Kinesiskt håll har varit i det närmaste omättlig. Det börjar bli dags att ge skeppet en plats värdig vad den givit och där Göteborg kan fortsätta att locka med Götheborg.

Bortglömt kulturreservat?

För mig finns det bara en plats - Klippan i Majorna. Historiskt är platsen helt självklar. Här ligger Sjömagasinet där lasten från Ostindiefararna en gång lastades om; de stora oceangående segelfartygen kom inte närmare Göteborg än så. Det var först i slutet på 1800-talet som hamnen började muddras upp och öppnade för fartygstrafik till Göteborgs innerhamn. Alla  stora skepp stannade vid Klippan. Majorna växte fram som ett resultat. Det var Göteborgs hamnstad precis som Pireus var det för Aten och Ostia för Rom (fast i lite mindre skala). I Majorna rumlade sjömännen runt bland otaliga krogar och bordeller. Det var Sveriges krogtätaste område. En krog var lite finare än alla andra. Det var Ostindiska kompaniets i Klippan. Huset där krogen låg finns kvar än idag, liksom flera andra byggnader som ägdes av Ostindiska kompaniet. Företaget som byggde de största båtarna i den svenska handelsflottan och som brukar kallas Sveriges genom tidernas mest lösamma företag (tveksamt om man räknar med 1900-talet). I Sjömagasinet lastades porslin, kryddor, siden och andra dyrbarheter om och fördes med så kallade hemförarebåtar in till Ostindiska kompaniets lokaler vid Hamngatan inne i Göteborg.

Vid Sjömagasinets parkering står idag en sorgligt övervuxen och oläslig skylt som beskriver Ostindiska kompaniets byggnader. Här borde Ostindiefararen Götheborgs museum och hemmahamn anläggas i direkt anslutning till Ostindiska kompaniets gamla bebyggelse vid Klippans kulturreservat. Platsen är nästan helt tom. Möjligtvis ägs en del av marken av Stena Lines Tysklandsterminal, men den delen av terminalen används så vitt jag vet mycket sparsamt. Vinsterna för området kunde bli enorma. Stena skulle kunna locka med museet för turister. Novhotell skulle kunna locka fler gäster. Sjömagasinet få fler kunder och Majorna kring Mariaplan skulle få ett lyft när turister lockades till dess mysiga kaféer och restauranger. Infrastrukturen finns redan på plats.

Gott om plats för ett spektakulärt museum

Majorna var på Ostindiefaranas tid inte bara en hamnstad utan även en varvsstad. Här fanns tre varv. Gamla varvet nedanför Stigberget, varvet Kusten vid Stenas tysklandsterminal och Nya Varvet, på platsen som fortfarande bär samma namn. Det nya museet borde knyta an till denna tradition och bli en levande plats där reparationerna av ostindiefararen görs inför öppen ridå. Museet borde bli ett levande varvsmuseum där besökarna bjuds in att hjälpa till med tillverkning av segel och repslagning.

Jag vet att alla engagerade i Ostindiefararen vill att den ska fortsätta segla. Det ska den också göra. Då ska man kunna följa båtens resor från museet via storbildsskärmar. Besökarna ska kunna ha frågestunder via länk med de som seglar båten och följa resorna via bloggar och gps. Ombord ska ett system av kameror kunna visa båten när seglen hissas och revas och allt annat som händer ombord. Museet ska vara minst lika spännande när Götheborg seglar som när det ligger i hamn. När skeppet återvänder hem ska "Hönsfester" hållas. Så kallades det firande som hölls varje gång en Ostindiefarare kom tillbaka efter sin långa resa.

Med museet säkras Ostindiefararens framtid. Engagemanget från kommande generationer säkras och Göteborg får en attraktion som kommer locka stora mängder besökare. Förhoppningsvis hittar även den kommande stömmen av Kinesiska turister hit. För snart kommer de med fulla plånböcker, och inget i Sverige är så känt i Kina som Ostindiefararen. En present till Göteborg värdig 400 årsjubileet kanske?

I GP idag, både på debattsidan och ledarsidan har en diskusion kring ostindiefararen framtid startat. Men som vanligt lyser kunskapen om det historiska sammanhanget med sin frånvaro.

Läs mer om Majorna på Ostindiefararnas tid: 1769 - Genom Majorna och ut på Galejan.
Läs även min artikel i Populär Historia om Jacob Wallenbergs resa med Ostindiefararen Finland 1769

Ostindiska kompaniets byggnad

Ankarsmedjan

Sjömagasinet

Ångbåtsbryggan bakom Sjömagasinet

Bagarstugan

Ostindiska kompaniets krog

Oläslig skylt

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.

I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen

Kungsladugård med Sannakvarteren högst upp i högra hörnet

I Majorna i Göteborg utkämpades i början av 1930-talet en strid mot Landshövdingehusen. Funktionalismens företrädare ville skapa ett rationellt, moraliskt och hygieniskt boende. För dem representerade landshövdingehusen allt som var dåligt. Den nya tidens samhällsingenjörer och intellektuella, i allians med Socialdemokraterna, hade bestämt sig för att omforma staden och människorna i den. Rationalitet och funktion skulle genomsyra varje aspekt av tillvaron.

Stadsarkitekten Albert Lilienbergs mönsterstadsdel av Landshövdingehus i Kungsladugård, var knappt färdigbyggd innan den ansågs hopplöst förlegad: "Romantiskt vansinne, oekonomisk och ohyggienisk stadsplan efter denna stadsplan byggdes år 1932, stadsdelen Kungsladugård i Göteborg!". Kritikerna ville ha bort alla "onödiga utvikningar" och "krusiduller" från såväl fasader som inredningar och stadsplaner. Klarhet och reda hade sitt eget skönhetsvärde som gick utanpå det "småtäcka" i en stadsplan som möjligen kunde bjuda "turistherrar och söndagspromenerande överklassfruntimmer" på "romantiska och pittoreska intryck" (ur pamfletten "Bostadssocialism" 1932). Svidande kritik av det som bara några år tidigare sågs som en förebild att ta efter.

Landshövdingehus i Kungsladugård

Under decennierna kring sekelskiftet 1900, expanderade Göteborg kraftig, ridande på den stormflod som var industrialismen. Trångboddheten var stor och utanför de delar som var Göteborgs stadskärna hade områden av oplanerad kåkbebyggelse vuxit fram. För att mota problemen beslöt staden att göra allt större områden till en del av staden, och därmed också en del i stadens ansvar för kommunikationer, sanitet mm. Majorna var ett av de områden som tidigast inkorporerades. Den bortre delen av Majorna (som ligger nedströms Götaälv för de som inte vet) präglades av sådan kåkbebyggelse.1914 skulle hela området få en ny stadsplan. Mönsterstadsdelen Kungsladugård skulle skapas. Breda huvudgator där spårvagnen gick och intima, oregelbundet dragna smågator däremellan. Även när det gällde fasadernas utformning satte Lilienberg upp ramar. Utseende och färgsättning skulle godkännas av honom men samtidigt uppmanades till variation inom ramarna. Lilienberg ville skapa "en stad, som genom sin skönhet bidrager till att göra sina invånare till goda, sunda och glada människor, och som genom sin hemtrefnad skapar lokalpatrioter". Såvitt jag vet från vänner som bor där lyckade han väl. Ända fram till idag och troligen i framtiden också.

1932 blev Uno Åhrén, en av den svenska funktionalismens främsta företrädare, utsedd till stadsingenjör i Göteborg. Det var inte en utnämning utan kontroverser, då han var en av funktionalismens mest stridbara företrädare. Han och gruppen runt honom tvekade inte att förfölja sina meningsmotståndare på ett mycket aggressivt sätt. Nu skulle området bortom Kungsladugård bebyggas. Åhréns planer med funktionalistiska lamellhus i det som skulle bli Sannakvarteren ställdes nu mot Lilienbergs Kungsladugård. "Jämför vidstående bilder! Den ena föreställer en vanvettig stadsplan med sollösa kvartersdelar av den gamla tukthustypen, den andra visar en förnuftig, öppen, socialistisk stadsplan". Sanna som stod färdigt 1940 fick stå som förebild för den nya hustypen som skulle i grunden förändra hur arkitekter, stadsplanerare och byggherrar tänkt i Göteborg sedan dess. Kanske är en förändring nu på gång.

Varför utgjorde då Landshövdingehusen och de slutna kvarteren ett sådant rött skynke för funktionalistena? Sten O Karlssons tolkning från "Arbetarfamiljen och den nya familjen - bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg", lyder så här:

Lamellhusen i Sanna

För hygienismen (funktionalismen) hade hyreskasernen tidigt fått en mycket negativ symbolisk karisma, och i Göteborg kom landshövdingehuskvartern att representera just den omoderna klasskultur och mentalitet som enligt Åhrén inte hörde hemma i ett välorganiserat "kultursamhälle". Ett så hårt klassegregerat boende som det i Göteborg förstärkte spänningarna mellan klasserna och scenografin i landshövdingehuskvartern med dess "svalelag" och "lillegårdar" var som gjorda för intrafamiljär solidaritet som ansågs strida mot en "sund" familjekultur. Det vill säga en privatiserad och renodlad kärnfamilj utan omoraliska och ohyggieniska sammanblandningar.

Alltså, den täta gårdsgemenskapen som skapades av och uppräthölls av arbetarklassens kvinnor, med starka klassammanhållande värderingar, blev i funktionalisternas ögon omoralisk. Förmodligen var det borgerliga kyska värderingar som spökade. Att ligga med varandra kunde inte bli helt privat i de trånga lägenheterna, som dessutom ofta hyste inneboende. Den starka klassamanhållningen i arbetarklasskvarteren var också ett hot mot Per-Albin Hanssons folkhemsbygge där radikala särintressen inte hade någon plats (se Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson).

Funktionalisternas och socialdemokraternas modell för den sunda familjen blev paradoxalt nog den isolerade borgerliga kärnfamiljen. Arbetarfamiljernas gemenskap skulle brytas upp och familjerna reformeras. Det nya samhället skulle byggas - på rationella grunder?

Läste nyligen Sten O Karlssons bok "Arbetarfamiljen och det nya hemmet - om bostadshyggienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg". Den innehåller mycket spännande som jag hoppas kunna återkomma till.

Inspirationen till inlägget kommer från inlägget Landshövdingehus 2.0 nyligen publicerad på Yimby - Göteborg. Att återknyta till det arkitektoniska arvet före funktionalismen har visat sig vara en dröm hos fler än mig.

Kulturliberalernas seger de fattigas förlust

En sista gång fick Göteborgs kulturliberaler sola sig i glansen. Det var stort firande av Göteborgs 300-årsjubileum och den enormt påkostade Göteborgsutställningen gick äntligen av stapeln. 1923 - två år försenad - invigdes den av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Egentligen var hans tid som ordförande över, eftersom socialdemokraterna 1921 vann det första lika och allmäna kommunalvalet. Men eftersom den nya socialdemokratiske ordföranden Herman Lindholm inte talade engelska lämnade han ansvaret till Carlander som fick träda in i strålkastarljuset en sista gång för att presentera sitt skötebarn - Göteborgs jubileumsutställning.

I spektaklet ingick både stora kulturhistoriska utställningar ovanför Götaplatsen, och industriutställningar på det område som skulle bli Svenska mässan.. Konstmuséet, Naturhistoriska muséet och Botaniska trädgården invigdes, och dessutom öppnade nöjesparken Liseberg för första gången sina portar. Med utställningen gick den borgerligt liberala epoken i graven. Demokratin hade kommit till staden och det extremt välbeställda och styrande borgerskapet kunde med den inte längre ignorera Göteborgs arbetande och fattiga flertal, som länge levt under misserabla förhållanden.

I slutet på 1800 och början på 1900-talet var skatten bara några få procent, och omfördelningen av inkomster obefintlig. Lönenivåerna för de arbetande var mycket låga och anställningarna otrygga. Alla handelns och industrisamhällets vinster hamnade i fickorna på de rika. Rösträtten var viktad efter inkomst och utelämnade alla under ett visst inkomststreck (mycket få arbetare nådde nivån). Bland de rika som helt domierade komunfullmäktige var den dominerande ideologin den så kallade manchesterliberalismen - en liberalism som får 1990-talets nyliberaler att verka givmilda. Adam Smiths "osynliga hand" skulle styra oinskränkt. Kapitalismen skulle reglera sig själv för det bästa åt alla. Om folket inte fick det bättre var det för att de var lata, söp, eller brast i förmåga att hushålla med sina pengar. Manchesterliberalerna var aldrig villiga att se verkligheten så som den visade sig i en arbetares hushållsbudget.

Det bästa för Göteborg var enligt de styrande i det liberala Göteborg att alla pengar från den blomstrande handeln och industrin hamnade i privata fickor. Så föddes donationsekonomin. De rikaste avsatte enorma fonder vars avkastning med jämna mellanrum skulle användas till att förbättra staden. Fonderna gavs ofta en inriktning för att sponsra någon viss typ av verksamhet som donatorn satte högt, men några hade en mer allmän inriktning.

Genom dessa donationer fick Göteborg Fiskekyrkan, Röhska muséet, Konserthuset, Lorensbersteatern, Trädgårdsföreningen, Saluhallen, Göteborgs högskola (som senare blev universitet), Chalmers, Konserthuset, Stadsbibliotek (nuvarande KTB) mm. Nästan alla kulturinstitutioner i Göteborg har sin början i donationsekonomin. Inte förrän Göteborgsoperan byggdes i början på 1990-talet fick staden upp farten igen när det gällde byggandet av nya.

Om detta Göteborg, präglat av kulturdonationer, berättar göteborgshistorikern Jan Christensen i sin nya bok - Liberalernas stad. Här skjuter han i sank myten om det harmoniska 1800-tals Göteborg, präglat av samförstånd mellan klasserna - inledningen på den välkända Göteborgsandan. Bilden av ett harmoniliberalt medelklassfäste, ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan mellan samhällsklasserna och ett liberalt åsiktsklimat där SA Hedlunds Handelstidningen angav tonen, är helt enkelt inte sann. Han visar hur vräkiga kulturinstitutioner inhysta i ståtliga byggnader i stort sett alltid sattes före de sjukas, de åldrandes, de fattigas och arbetarnas behov. Fattigvården fick ett minimum av resurser och kraven på de som utnyttjade den var drakoniska. Befolkningen skulle förbättras med hjälp av kultur och inte med mat och rimliga boendeförhållanden.

Den socialliberala myten om Göteborg kommer mycket ur Handelstidningens och dess chefredaktör SA Hedlunds starka ställning i staden, och hans kamp för socialliberala principer. Han fick representera efterhandskonstruktionen om det harmoniska liberala Göteborg, men Christensen visar i sin bok att Hedlund ständigt kämpade i motvind mot majoriteten av det göteborgska borgerskapet och deras manchesterliberalism. Hedlund fick igenom de kulturella satsningarna som han vurmade för, men när det gällde hans engagemang för folkflertalet, för de fattiga och för rösträtten mötte han benhårt motstånd. I kultursatningarna hittade de inflytelserika Göteborgsborgarna en intern samförståndsanda, medan folket levde i kåkstäder som de i Haga, Landala och Majorna.

Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg -Jan Christensen

Bild 1: Vykort från Göteborgsutställningens exportpaviljong d.v.s. industriutställningen

Bild 2: Trappan upp till Konstmuseet som byggdes till Göteborsutställningen men som då inte var helt klart.

Bild 3: Manssal på fattighuset Gibraltar i Landala. Här fick de fattiga jobba hårt. Familjer som kom hit splittrades mellan mans-, kvinno- och barnavdelningar.

Bild 4: Sven Adolf Hedlund. Chefredaktör för Handelstidningen under flera decennier i slutet av 1800-talet. Ledamot i komunfullmäktige och riksdagsman.

Se även Magnus Haglunds text i GP där han kopplar boken till en diskussion om kulturinstitutionernas plats i dagen Göteborg: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.376307-jan-christensen-liberalernas-stad
Det är intressant att Haglund helt bortser från att boken ställer fattigvården mot kulturdonationerna. Bokens undertitel nämns inte ens. Helt klart finner han kulturinstitutionerna mer brännande viktiga än stadens sociala problem. Precis som stadens liberaler för hundra år sedan.