fredag 28 augusti 2015

Det heliga arbetet och bygget av Moskvas tunnelbana

Arbetet har en huvudroll i det moderna samhällets framväxt. Men synen på arbete som något allt igenom positivt har långt ifrån varit en evig sanning. I den feodala samhällsmodell som föregick den industriella revolutionen var arbete och då i synnerhet fysiskt arbete något som sågs på med förakt från den samhälleliga eliten. Något som man gjorde allt för att distansera sig ifrån.

Med borgerskapets framväxt under 1800-talet började synen på arbete förändras. Borgerskapet hade en meritokratisk syn på samhället, där hårt arbete var grunden för ett ökat krav på inflytande och där deras växande välstånd sågs som ett kvitto på att de hade rätt till det. Hårt arbete uppvärderades - men knappast det fysiska. När sedan arbetarklassen trädde fram på scenen och med den socialismen förändrades återigen synen på arbetet. I socialismen ställdes allt på huvudet. Nu hyllades särskilt det hårda fysiska arbetet. Men den likställde även allt arbete. Det borgerliga samhällets tydliga hierarkier skulle upplösas. Alla som arbetade hårt hyllades, men allra främst de som gjorde det med hårt fysiskt arbete.

Just nu finns en dokumentär om hur Moskvas tunnelbana byggdes på 1930-talet, som på ett fantastiskt vis skildrar de ideal som präglade Sovjetunionen tidiga år, innan Stalins godtyckliga terror tog ett strupgrepp om alla utopiska ideal och ersatte dem med skräck för att göra fel. När Moskvas tunnelbana skulle byggas skulle arbetarna själva skriva dess historia. I berättelserna finns en otrolig positiv kraft och stolthet över det utförda arbetet.

"Vi som byggde Moskvas tunnelbana" (På svt-play i 9 dagar till.)

Även idag hyllas arbetet och det ses som en lösning på samhällets problem. Alla ekonomiska problem ska lösas med mer arbete. Alla sociala problem ska lösas med mer arbete. Fixeringen vid arbetet som en lösning har sin grund i 1800-talet och 1900-talets sociala strukturer och dess politiska rörelser. Svaret är att om vi alla arbetar lite hårdare och om bara fler arbetar, då kommer allt att bli bra. Frågan är om det är sant? Är det kanske till och med en illusion att alla människor ska kunna ha ett arbete. Med den enorma teknologiska utveckling vårt samhälle genomgår, kommer det verkligen behövas lika många som arbetar? Borde inte målet istället vara att frigöra tid för annat än arbete? Fortsatta försök att upphöja arbetets värde riskerar att skapa allt fler människor som känner sig nedvärderade och exkluderade. Borde då inte känslan av gemenskap och värde byggas på en annan grund?