onsdag 31 mars 2010

... Ännu en skön Edward

I Lantz i P1 kör mat och näringslivs historikern Edward Blom hårt. Lyssna på: http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=2286050&BroadcastDate=&IsBlock=1 när han frossar i tårtans historia. Gormand, kulturhistoriker och gammeldags snobb i ett. Hoppa direkt till Edward ca 14 min in i programmet.

tisdag 30 mars 2010

"Är så trött på all den där gamla skiten"

Ska vi glömma och gå vidare? Det kanske är bäst så. Varför ska vi dröja sig kvar vid det som kanske är jobbig och ändå inte kan göras ogjort? Att gräva ner sig i historiens ondska, vad ska det vara bra för? Nu ska jag snart börja en kurs om Förintelsen. Hela våren när solen framkallar grönska och pirr ska jag gå runt med klump där istället, i magen. Det är händelsen som ställer allt på sin spets. Varför vi inte kan glömma. Hur gärna vi än vill.

Såg på TV om våldtäkterna i Bjästa. Oj vad människorna där vill glömma nu. Verkligen vill glömma hur fel de haft och hur hårt de dömt två unga flickor i en modern häxjakt. Många kommer säkert att lyckas att förtränga vad de gjort precis som många andra förövare och offer för kollektiv masspåverkan gjort tidigare i historien. Jag menar verkligen inte att jämföra människorna i Bjästa med Nazityskland, men mekanismerna är liknande. I mellankrigstidens Tyskland var det inte judarna som var offer. I det kollektiva tyska medvetandet var det tyskarna som utsattes för all den judiska ondskan med storkapital, socialism och förräderi. Det var i alla fall de knappar som den massiva Nazistisk propagandan tryckte på. Och de var inte utan framgång, då det fanns starka kollektiva föreställningar om det judiska hotet. Vi tror så ofta att vi är starka individer som kan tänka själva, men de kollektiva föreställningarna om hur förrövare ser ut, eller hur ett offer ser ut, är något som formas i massans medvetande. Du måste vara väldigt stark och ha ett empatiskt och öppet sinne för att gå emot sådana krafter. Förintelsen, om vi inte gör den till en förvrängd svart-vit saga om gott och ont, står som en ständig påminnelse om varför vi inte kan glömma. För ondskan och godheten bor hos oss alla, samtidigt.

Men vad ska vi göra med dessa hårda erfarenheter? Jag tror att det värsta är att peka finger. Mot människorna i Bjästa, mot de fanatiska pojkarna i Hitlerjugend. Att peka på dem och säga att de är onda. Och att därtill drista sig till att säga att sådan är inte jag. Så skulle jag aldrig göra. Då tror jag att vi underskattar vår egen förmåga att underställa oss förväntningar. Att underställa sig det som kollektivet definierat som rätt.

Hur ska vi då komma undan? Jag tror att det enda verkliga botemedlet är empati och förmågan att verkligen kunna sätta sig i en annas människas ställe. Som tjejen i Bjästa som blev vän med den våldtagna flickan när alla andra drog sig ifrån henne.
Men förmågan att identifiera sig med offren är ofta villkorad. Den bygger på att vi liknar den som vi identifierar oss med. Som för tjejen i Bjästa och så som för mig. Jag kunde först verkligen greppa förintelsen när jag hörde historien om min svärfars familjs öde och själv skaffade familj. Att jag lade till Klauzner i mitt efternamn när jag gifte mig är delvis en handling av trots mot historiens grymhet.

Men hur ska man tackla skulden som förrövare och minnena som offer? Det är verkligen inte lätt. Men oavsätt graden av grymhet finns det bara en väg om man inte vill bli uppäten inifrån, bitter eller cynisk. Att reda ut vad som hände, inte glömma, skriva historia och sedan be om förlåtelse eller att förlåta.


Om Bjästa: http://svtplay.se/v/1939668/uppdrag_granskning/del_9_av_22?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1939668/sb,p103536,1,f,-1


PS. Jag kommer att fortsätta att blanda nutid och historia och att vara vaksam mot anakronismer. Historia ska inte samla damm.

måndag 29 mars 2010

Brezhnev-popens konung

Den här lilla pärlan hittade jag på David Nessles blogg som är ny bland mina favorier i blogglistan. Kitch och obskyra marginalgestalter från historien får här den ära de förtjänar. Eduard Kihl var Sovjetunionens no 1 entertainer på 60 och 70-talet.

fredag 19 mars 2010

Iranska revolutionen i SVT

Såg svt:s "Shahen av Iran" idag (länk nedan). Det är en dramatiserad och extremt förenklad, på gränsen till banal dokumentär. Om man aldrig hört talas om revolutionen i Iran kan den vara en bra första orientering, men där den försöker väcka känslor är det på helt galna ställen. Man ska tycka synd om kungabarnen när de inte längre tilltalas med sina titlar och man ska tycka synd om shahen när han fäller en tår på väg ombord på flygplanet som tar honom till exilen. Helt absurt med tanke på att han hade hela sitt folk emot sig. Nästan alla Iranier var emot hans absolutistiska styre. Inte bara de religiösa utan alla ville ha förändring. Vänstergrupper var bland de mest aktiva under revolutionen och de tyckte att till och med att alliansen med de religiösa var bättre än shahens förtryck. Förra året kom den fantastiska dokumentären "Drottningen och jag" av Nahid Person-Sarvestani, som ger en betydligt mycket bättre och personlig bild av det som hände. Trots förtycket i Iran av idag är det i stort sett ingen som vill ha tillbaka kungahuset. I hundra år har man längtat efter demokrati.

Det shahen gjorde var att vägra genomföra reformer och att avsäga sig makt ända in i slutet. Det gjorde motståndet allt mer radikalt. Hade han genomfört demokratiska reformer tidigare hade förmodligen inte Iran blivit vad det blivit. Då hade Iran med största sannolikhet varit en riktig demokrati idag och inte en skendemokrati styrd av religiösa fanatiker.





I samarbete med Filmtrailer.se


Just nu läser jag en bok som heter "The Iranian Constitutional Revolution 1906-1911". Den handlar om den första Iranska revolutionen för 100 år sedan. Det var en demokratisk revolution mot shahens och prästerskapets maktfulkomliga styre. Det var en revolution som lyckades få shahen att stiga ned och underkasta sig ett parlament -Majlis - som det kallades i Iran. Redan då, alltså innan vi hade riktig demokrati i Sverige, pågick en demokratisering i Iran. Problemet för Iran, och anledningen till att shahen återfick makten i Iran var Rysslands och Englands direkta inblandning. Lite förenklat så hotade den konstitutionella revolutionen stormakternas ekonomiska intressen i landet (det här var före oljans hade någon betydelse) så de stöttade shahen, militärt och ekonomiskt mot de som strävade efter demokrati. Demokratirörelsen krossades men det Iranska folket glömde inte.

I "Shahen av Iran" nämns i ett par meningar de utländska rådgivarna som Shahen omgav sig med som gav honom "illusionen av att väst föredrog honom före mullorna". Och länge hade han varit amerikanernas gunstling. De uppskattade att ha en stark västvänlig envåldshärskare som säkrade deras ekonomiska och strategiska intressen (Känns det igen. Den här gången också med oljans enorma betydelse) före osäkerheten i en demokrati. Irans historia har präglats av västerländsk inblandning. 1979 slog det tillbaka och nu får vi äta upp denna politik med ett fientligt Iran, styrt av galningar som snart har kärnvapen, och kan bara hoppas att massorna i Teheran denna gång lyckas i sin strävan efter demokrati.

Shahen av Iran: http://svtplay.se/t/103478/shahen_av_iran

Tyvärr har svt plays rättigheter till "Drottningen och jag" har gått ut men den går att köpa på DVD.

måndag 15 mars 2010

Jag letar bloggar...

Har tidigare inte hittat några andra bra historiska bloggar och om jag ska vara ärlig så har jag inte letat så flitigt heller. Jag hade tänkt mig att bli lite mer utåtriktad framöver och kunna ge fler länkar till andra bloggare och till hemsidor. Alla kommer naturligtvis på något sätt eller helt ha med historia att göra.

Det här är bloggarna jag hittade:

Anna Larsdotter är frilansskribent för bland annat Populär Historia. Tidigare jobbade hon som redaktionsekreterare på samma tidning och var den jag hade kontakt med då jag sålde mina artiklar dit.

Karin Sennefelt är historieforskare på Uppsala universitet.

En Historikers betraktelser är doktoranden och författaren Fredrik Charpentier-Ljungqvists blogg. Kom under 2009 ut med boken Global nedkylning - klimatet och människan under 10000 år. Har också publicerat en rad artiklar för Svensk Historisk tidskrift och Populär historia.

Historiabloggen är journalisten Henrik Josephsons blogg. Bloggens fokus ligger på tips om kommande filmer, tv-serier, böcker och utställningar i historiska ämnen.

Peter Englunds blogg är tyvärr nedlaggd men innehållet är bra och så är den snygg också.

fredag 12 mars 2010

Folkmord ett giftigt ord

Sveriges riksdag beslutade igår att definiera massmordet på Armenier/Greker/Syrianer/Kaldéer av Turkiet under det första världskriget som folkmord. Ämnet är fortfarande känsligt och Turkiet reagerade mycket starkt. Ordet folkmord har blivit själva definitionen av ondska och barbari, så det är kanske inte konstigt att det väcker känslor. Att Sveriges riksdag väljer att avgöra vad som är vad genom ett politiskt beslut gör det inte mindre känsligt.

Massmord på civila i krigstider är verkligen inget nytt. Definitionen av folkmord är däremot något nytt, och en produkt av andra världskrigets systematiska mord på vissa etniska grupper. Nazisterna har blivit symbolen för ondskan och det som är utmärkande för dem är att de utförde folkmord, och vem vill vara som dom. Men är den formen av massmord en högre ondska än andra massmord? Är slakt av en viss folkgrupp på religiösa eller etniska grunder värre än urskiljningslös slakt av människor i rent maktsyfte?

Otroliga mängder människor har mördats, utsatts för tortyr och våldsamt förtryck genom århundradena. Andra har som direkta följder av cynisk eller obetänksam politik dött av svält och brist på mediciner. Övergreppen har oftast utförts av diktaturer eller envälden, men även den demokratiska och kapitalistiska världen har oerhört mycket blod på sina händer. Även Sverige har deltagit i sådana massmord. Under 30-åriga kriget räknar man med att Tysklands befolkning minskade med ungefär en tredjedel som en direkt följd av kriget, vilket gör det värre än andra världskriget i sina proportioner. I Centraleuropa är våra "hjältekungar" fortfarande idag, efter allt som hänt där, berömda för sin brutalitet. För att försörja arméerna var man beroende av plundring och fick man inte det man ville av en stad hände det att man stängde portarna och brände inne hela befolkningen.

Det som hände under 1900-talet var att de civila offren blev synliga. Tidigare var de ickemänniskor. Precis som människor på platser där mediaskugga råder idag är ickemänniskor. Hur många har egentligen dött i Irak sedan sanktionerna infördes på 90-talet och genom kriget som sedan kom. Man vet exakt hur många amerikanska soldater som dött. Hur många Irakier? Ingen vet. I Tjetjenien har ett helt folk nästan helt i tysthet torterats, mördats och plundrats. Hur många döda? Ingen vet. Vem bryr sig? I Darfur i Sudan blev mordet på hundratusentals människor plötsligt synligt. Varför kallas det ett folkmord av amerikanerna? Ondska utförs bara av vissa barbariska och primitiva människor och politiker, eller?

Här ligger problemet med att definiera något som folkmord. Då definierar man också dem som utfört det som barbarer. Problemet är att nästan alla världens nationer, och med säkerhet alla världens mäktiga nationer är skyldiga till massmord och cynisk maktpolitik som lett till våld och förtryck.

Då kan man fråga sig för vem det är viktigt med en definition av massmord som folkmord? Jo för dem som vill utmåla sina motståndare som barbarer och lite mer onda än andra massmördare. Är det viktigt eller önskvärt att Sveriges riksdag ger sig in i ett sådant spel? Nej, verkligen inte. Däremot är det en viktig fråga att diskutera med Turkiets premiärminister Erdogan när han kommer hit på besök, för att de själva på sikt ska erkänna det lidande som tillfogats Armenierna/Grekerna/Syrianerna/Kaldéerna, och att de inblandade folken kan nå en försoning. Men oj då. Hans planerade besök nu i vår ställs in.

Sluta använd folkmord som en definition på historiska massmord. Det bygger murar och skapar skygglappar. Även i vår samtid har begreppet en tendens att fördunkla mer än belysa. När till exempel vissa kallar behandlingen av Gaza för folkmord blir det bara absurt. Börja kalla saker för vad de är istället och då blir ord som massmord, kollektiv bestraffning och systematiska övergrepp ofta mer träffande. Men ja visst ja, då missar man associeringen med nazisterna.


Läs mer om folkmord på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkmord

onsdag 3 mars 2010

Historia - vägen mot framtiden

Är i kursen jag läser just nu mitt uppe i den Brittiska imperialismens mest cyniska dagar. Man brukade tala om att solen aldrig gick ner över det Brittiska Imperiet ("The sun never set on the British Empire"). En samtida kritiker lade till - "and the blood never dried". Det är också titeln på den bok jag läser just nu. Den staplar händelse på händelse som visade på hur Imperiet skulle uppräthållas till varje pris och med vilka metoder som helst. Rasismen var fundamental och girigheten monumental. Den berättar om de många upproren mot det hårda och självgoda brittiska styret i det kolonialvälde som omfattade den Karibiska övärlden, halva Afrika, Indien, halva Sydostasien, Mellanöstern och som genom påtryckningar dominerade en rad andra stater. Alla som inte var vita sågs som barn helt oförmögna att styra sig själva. Även om boken är väldigt mycket vänster, och på ett lite tendensiöst sätt gör ett koncentrat av imperialismens inbyggda lögner och grymheter, så har den många poänger.

Den imperialistiska uppdelningen av världen i kolonier, som accelererade under 1800-talet, etablerade den världsordning som än idag är så påtaglig. Vissa länder är starka och gör allt vad de kan för att förbli rika. Andra är vad det verkar dömda till evig underordning. Kampen mellan frihandel och protektionism började under den här tiden, men då som nu var det alltid på de rika ländernas villkor. Det var då den globala ekonomin sög in alla folk och länder i ett enda ekonomiskt system där de starka alltid var vinnare. Ingen tid har större relevans än det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet om man vill förstå varför världen ser ut som den gör idag.

Just nu pågår en diskussion om att stryka antiken och andra delar av historien för att få mer tid till modern historia i skolundervisningen. För mig är detta avgörande för historieämnets framtid. Ofta hinner lärarna knappt med den del av historien, den moderna, som har överlägset mest relevans för att förstå vår samtid. För mig är det historieämnets viktigaste uppgift. Men den moderna historien blir lätt väldigt politisk precis som den bok jag läser. För vissa kan det ses som ett problem, men jag ser snarare fantastiska möjligheter att skapa medborgare som är politiskt medvetna och som förstår hur världen fungerar utan att hamna i naivt svart-vita resonemang.

Jag har ofta frågat mig själv varför jag är så besatt av historien och vad det skall vara bra för. Ofta har det handlat om att drömma sig bort. Till tider och platser som inte längre går att nå. Att leva sig in i människornas sätt att tänka. Att fantisera om att själv vara där. Senare började det handla om att förstå hur relativ nutiden är. Att värderingar och idéer om världen ständigt ändrats. Att utvidga och relativisera mitt eget sätt att tänka. Det är som att resa och verkligen försöka förstå människorna och platserna man besöker. Jag har rest i tiden. Mycket och ofta.
Allt detta är fantastiska möjligheter som historien erbjuder. Men det räcker inte. Det handlar inte bara om mig. Jag finns i ett sammanhang. Det finns en hel värld som är omöjlig att förstå utan historia. Och förstår man inte världen kommer man att famla i blindo i jakten på framtiden. Det är då den moderna historien blir så viktig. Faktiskt helt avgörande för att motivera historieämnet som sådant. Jag tycker att minst två tredjedelar av gymnasiets historieundervisning skulle ägnas åt modern historia med början i den industriella revolutionen och den franska revolutionen. Faktiskt kan jag i det närmaste anse historien före dessa avgörande skeden närmast som kuriosa. Fantastisk och spännande, men i förhållande till relevans för vår samtid, kuriosa.