onsdag 22 december 2010

Axel Dahlström, fattigvård och demokrati

Rösträttsdemonstration framför riksdagen 1917
Min mastersuppsats kommer att handla om Axel Dahlström och reformeringen av Göteborgs fattigvårdspolitik, efter det demokratiska genombrottet 1919. Axel Dahlström var Göteborgs socialdemokratis starke man, både före första världskriget och under mellankrigstiden. Att hans första stora uppdrag i kommunen var som vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen säger förhoppningsvis en hel del om vad som sågs som viktigt att reformera. Ur fattigvårdens brister, som främst drabbade arbetarna, kom insikten om välfärdstaten. Uppsatsen kommer att handla om hur ideologi omsattes i praktik under socialdemokratins första tid vid makten.

Varför är det nu så intressant? I grund och botten handlar det om att undersöka vilka konsekvenserna blev av att vi i Sverige 1918 fick en fullvärdig demokrati, en där alla myndiga kvinnor och män fick en röst var och som var lika mycket värd. Vad skilde det borgerliga elitvälde som fanns under 1800-talets slut och 1900-talets början från det välde som utgick från hela folket? Och hur gör vi för att inte förlora detta ur sikte. Finns det några lärdomar att dra från det förflutna för hur vi vitaliserar en demokrati som blivit allt mer elitistisk?

Axel Dahlström
Den svenska modellen och den svenska demokratin har varit en källa till stolthet för många generationer svenskar, och dessutom ett föredöme för många runt om i världen. Men den har också tagits för given. Jag frågade mig själv när jag bestämde mig för att börja plugga igen vad som var det viktigaste som hänt i den Svenska historien. Stormaktstiden var verkligen spektakulär, med krig och grandiosa planer, men så mycket positivt för Sveriges och världens framtid innebar den inte. Inte heller har den särskilt stor betydelse för den tid vi lever i nu, om man inte gillar att gotta sig i forna svenska "stordåd" och "hjältekungar" som stod upp för det stolta Svea rike. Däremot har alla steg vi tagit bort från de gamla krigiska idealen varit positiva för det svenska folket. Den resan från krigiskt imperium till fredsälskande demokrati är en sann förebild för alla länder världen över som slits sönder av krig, maktkamp och inre splittring.

Därför är det så viktigt att förstå den Svenska demokratin och den tradition av kompromissande och samförstånd som är så viktiga beståndsdelar av den. När socialdemokraterna tog över makten ville de förändra samhället i grunden. Länge fanns formuleringar om revolution kvar i partiprogrammet. Men när ideologin mötte verkligheten hanterades frågorna alltid på ett fredligt sätt. Alltid inom ramarna för demokratin. Även det att högern lämnade makten fredligt, istället för att bita ifrån med hjälp av våld, är också en del i denna berättelse om demokrati genom kompromiss.

Demonstration för fred och mot hunger 1917 i Göteborg
Göteborg var 1919 en stad präglad av enorma klassklyftor. Klyftorna födde radikalism och staden fick både ett starkt kommunistparti och var en av få städer med nazister i fullmäktige under mellankrigstiden. Dessutom präglades socialdemokratin av inre splittring mellan de som företrädde renodlade arbetarintressen och de som ville bredda partiet till att bli ett parti för helheten. I det här hade Axel Dahlström att navigera. Han blev en bärare av den socialdemokratiska reformismen. Det var han och hans närmsta som formade demokratin och förde folkhemmet till Göteborg enligt de små stegens princip. Långsamt? Ja. Tråkigt? Kanske. Viktigt? Absolut.

Nu är det dags för juluppehåll i mina studier. Min mastersuppsats i historia är på ett år, och nu har jag kommit halvvägs. Eller borde ha, i alla fall. Efter några bakslag, brist på tid och en hel del sjukdom har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Nu har jag i alla fall en början till något som kan bli riktigt bra tror jag. Bra ide, bra källor, bra litteratur och bra teori. Mycket hårt jobb återstår.

torsdag 9 december 2010

Bo Rothsteins förvirrade bloggmotstånd

Jag var precis inne på professor Bo Rothsteins hemsida för debatt och samhällsanalys. Med tanke på viken ivrig deltagare han är i debatten hade jag höga förhoppningar. Jag blev direkt besviken på hur sluten hemsidan var, och på hans extremt negativa syn på bloggandet som medium, särskilt som ett verktyg i den typ av demokrati han förespråkar - den deliberativa demokratin.

Det är ett demokratiideal som förespråkar en aktiv demokrati där befolkningen tillfrågas inför formandet av policy. Alltså att folkets argument efterfrågas i formandet av politiska förslag. Där verkar kärnan i hans kritik ligga. Att bloggandet nästan alltid urartar till personangrepp, tyckande och en allmänt låg och antiintellektuell debatt - allt som inte är egentliga argument. Därför har Rothstein en hemsida där han lägger upp sina texter och uppmanar att skicka mail, som inte är anonyma, om du vill få hans uppmärksamhet.

På internet är det fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst och ofta görs det anonymt. Internet och bloggosfären har gett folk som annars saknat mediala forum en plats. Många av dem har extrema åsikter. Just extremisterna var bland de första att utnyttja internets potential för att sprida åsikter som inte ryms på andra platser, och genom detta har de blivit vana att tycka till. Även anonymiteten har lockat "vanligt folk" att kasta ur sig kanske inte helt genomtänkta ståndpunkter. Internet har varit en magnet för alla de som inte lyckas nå ut på något annat sätt, eller som sökt efter likar som bekräftar deras extrema och/eller konspiratoriska världsbilder. I skydd av nätets anonymitet kan de spy sin galla över "etablissemanget". Ska det få vara så för alltid? Jag är övertygad om att när Sveriges alla universitet och högskolor vågar sig ut på nätet så kommer rösterna från studenternas, docenternas och professorernas ständigt pågående nätseminarium snabbt dränka extremisternas röster. Då kommer inte förintelseförnekare hamna på första söksidan när du googlar "historia".  Nu tillåts de breda ut sig över det största och för framtiden potentiellt viktigaste forumet för debatt, och vetenskapssamhället retirerar bakom institutionernas murar.

Rothsteins argumentet att inläggens kvalitet blir för dåliga för att de inte granskas och filtreras av andra än författaren själv ligger det naturligtvis något i. Samtidigt finns det inget som säger att två bloggare eller en institution kan samarbeta och läsa varandras texter. Personligen tycker jag det är mycket lärorikt för mig som skribent att ständigt läsa om mina texter och göra små förbättringar. Det är inte självklart att texten ska vara helt fixerad vid publiceringsögonblicket. För mig är detta en av poängerna med mitt bloggande, att utveckla mitt skrivande.

Rothstein verkar inte heller förstå sig på bloggverktygets flexibilitet. Kommentartorsfältet kan lämnas helt fritt så som jag gjort. Ännu har jag inte fått någon kommentar som jag sett nödvändig att stryka, men jag förstår att i vissa ämnen kan man stöta på problem. Då är det bloggaren som bestämmer var ribban ska ligga. Han kan lätt förklara för läsarna vad som gäller för att kommentarer ska släppas igenom. Rothstein skulle kunna bestämma att bara släppa igenom "argument" och stryka allt tyckande och ingen skulle kunna säga emot honom.

Jag tror att om fler i vetenskapssamfundet vågade sig på bloggandet så skulle rätt snart en norm sätta sig där alla förstår vad som gäller. Delvis tycker jag redan att så är fallet. Rothstein hänvisar också till forskning om  bloggandets natur som skulle stödja hans negativa inställning. Problemet med den forskning Rothstein redovisar är att den pratar om något som varit eller i bästa fall är. Det finns inget där som säger något om framtiden för bloggandet. Visst kommer det finnas extremt polariserade delar av bloggosfären även i framtiden. Platser där extremistiska åsiktsmaskiner umgås med andra extremistiska åsiktsmaskiner. Att dessa varit först med att ge sig ut i bloggosfären säger ingenting mer än att de saknat plattformar för att nå ut tidigare. Att prata om bloggandet som ett "generellt fenomen" som Rothstein gör är redan idag helt fel. Bara för att någon läser modebloggar betyder inte det att samma person läser politiska bloggar eller vetenskapliga för den delen. Det finns absolut inget hinder för ett seriöst bloggande, och för att det skulle kunna bli en stor tillgång för beslutsfattare och vetenskapsmän, eller för den delen alla som har någon form av specialintresse.

Rothstein verkar inte riktigt förstå att bloggen är just det verktyg han efterlyser för genomförandet av en deliberativ demokrati. I händerna på rätt personer kan den vara den deltagande demokratins bästa instrument. Ett lysande exempel på en blogg som ökar engagemang i en politisk fråga är Yimbys (Yes in my backyard) blogg som handlar om stadsutveckling.

Jag vet att jag redan tidigare rekommenderat Ting och Tankars vetenskapsbloggskola som ringar in många av de möjligheter och svårigheter en bloggare kan stöta på, men jag gör det igen.

tisdag 7 december 2010

Historiska filmer # 2 - Rosens namn

"Penitenziagite! Watch out for the draco who cometh in futurum to gnaw on your anima! 


Den unge munken Adso av Melk (Christian Slater) har av nyfikenhet klivit in i klostrets krypta där han möter puckelryggen Salvatore. Han som pratar alla språk, och inget. Salvatore var en gång en av Dolciniterna, följarna till predikanten Fra Dolcino. En kättersk sekt inspirerad av Franciskanermunkarnas fattigdomsideal. De tog idealet ett steg vidare när de mördade präster och biskopar från den katolska kyrkan för deras syndfulla överdåds skull. Fra Dolcino drömde om en värld utan feodalismens hierarkier och om en kyrka som återgick till ideal om fattigdom och ödmjukhet. Penitenziagite ska ha varit deras stridsrop. Fra Dolcino infångades 1307 av inkvisitionen, kastrerades och höggs i delar lem för lem innan han brändes.


La mort e supremos! You contemplata me apocalypsum, eh? La bas! Nous avon il diabolo! Ugly cum Salvatore, eh? My little brother! Penitenziagite!"



Nummer två på min lista över de bästa historiska filmerna har många bottnar. I grunden är det en deckarhistoria med franciskanermunken William av Baskerville (Sean Connery) och hans unga lärljunge Adso av Melk (Christian Slater) i huvudrollerna. De båda har rest till ett kloster berömt för sitt fantastiska bibliotek, där William ska delta i en teologisk debatt mellan franciskanerordern och vatikanen om den svåra frågan om huruvida Jesus ägde kläderna han bar. Francisanernas fattigdomsideal stod i bjärt kontrast till kyrkans överdåd och är rädda för att bannlysas av kyrkan.

Men klostrets munkar skakas av det plötsliga dödsfallet av en av deras yngre bröder, och William välkänd för sitt skarpa och logiskt inriktade intellekt, blir uppmanad av abboten att undersöka vad som hänt. Mordgåtan växer när allt fler munkar dör under mystiska och bisarra omständigheter. Snart kallas också inkvisitionen in...

Filmen som bygger på Umberto Ecos fantastiska bok med samma namn, håller sig relativt nära originalet men är förenklad för att passa i formatet, och deckarhistorien träder fram i mycket skarpare relief än i boken. Filmens entydiga lösning av deckargåtan saknas i boken som är mycket mer mångtydig.  Persongalleriet i filmen är fyllt av minst sagt udda karaktärer med bland annat Ron Perlman som puckelryggen Salvatore. Regissören Jean-Jacques Annaud ska ha jobbat mycket länge för att hitta precis de rätta karaktärerna i det bisarra persongalleriet. Christian Slater var okänd och vid den här tiden var Sean Connerys karriär i en svag fas. Annaud var tveksam till Connery som allt för förknippad med James Bond, men man får säga att han här gör en helgjuten rolltolkning.

Första gången jag såg filmen blev jag helt hänförd, och otroligt nyfiken på den medeltida katolska kyrkan och den medeltida tankevärlden, knappast något jag intresserat mig för tidigare. Jag läste sedan boken som bygger på professor Umberto Ecos samlade kunskaper från 35 år av studier av den medeltida kyrkan. Han hade en del att ösa ur.

Jag har nu i dagarna beställt en bok med texter av historikern Christer Winberg. Boken heter "Varför skriver vi inte historiska romaner istället". Boken "Rosens namn" kan ses som en utmaning av Winbergs tes.
Som en skönlitterär bok kan den lära oss mer om medeltida tänkande och filosofi satt i en helhet än de flesta akademiska avhandlingar.

Umberto Eco är en av postmodernismens företrädare, och som sådan menar han att förståelsen av vad som hänt alltid är beroende från var man tittar. Postmodernisterna gick så långt man kunde från historikernas grundsats om att ta reda på "wie es eigentlich gewesen" - hur det egentligen var. Det postmodernistiska tänkandet genomsyrar också romanen Rosens namn där varje nytt mord gör att tolkningarna av de tidigare omvärderas.

Som historiker är det viktigt att tänka på hur tolkningarna av det förflutna ofta är bundna av nutidens kontext. Samtidigt tror jag inte riktigt på det. Konkreta saker har faktiskt hänt och visst kan de omvärderas, men bara till en viss gräns. Jag personligen har svårt att släppa tanken på att jag är på jakt efter någon slags allmängiltig sanning. Samtidigt inser jag hur tron på en sanning så många gånger lett människan in på farliga vägar. Som till den medeltida katolska kyrkans dogmatism, eller till en av dess mest fanatiska samtida kritiker Fra Dolcino.

Penitenziagite!


Top 10 Historiska filmer så här långt:
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse now (redux)
9. Stalingrad


Är tacksam för tips!

torsdag 2 december 2010

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.