tisdag 9 december 2014

Om fascismen del 4 - Hur definieras fascism enligt forskarna?

Viktor Lundbergs "En idé större än döden - en fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933-1945"(2014) är det senaste bidraget till den svenska forskningen om fascismen. Liksom alla andra forskare i ämnet måste han förhålla sig till den pågående vetenskapliga diskussionen om hur fascism ska definieras.

Han tar, såsom de flesta nutida forskare i ämnet, sin utgångspunkt i Rodger Griffins definition. Precis som nästan alla andra inom området, finner han det sedan nödvändigt att bygga på och förtydliga. Griffins fascismdefinition uppfattas som alltför vid och oprecis. Det är den definition som Henrik Arnstad lutar sig så tungt emot. Här tänkte jag försöka ge en förkortad version av Lundbergs argumentation, och hur han i slutändan landar i en definition betydligt mer grundad i de historiska omständigheter som födde 20 och 30-talets fascism. Lundberg avslutar sin argumentation så här:

"Detta försök att formulera en hanterlig definition av fascism skall inte uppfattas som en strävan efter att leverera något heltäckande eller slutgiltigt. Snarare är det ett förslag: ett inlägg i den vetenskapliga diskussionen kring vad fascism är och hur dess ideologiska anatomi kan förstås. För i grunden är frågan om det är möjligt eller ens önskvärt att en gång för alla nagla fast fascismen vid en allomfattande innehållsförteckning? Vetenskapligt är det mer värdefullt med en ständigt pågående och prövande dialog om fascismens väsen än med ett skyttegravskrig om vems definition som är den definitiva och rätta: "Difficulties arise when scolars claim that their pet theory provides the only way to understand fascism"(Kevin Passmore 2002)."

Lundberg uppvisar en lite mer ödmjuk inställning till begreppets inneboende svårigheter än vad vissa andra uppvisar, främst Rodger Griffin själv som verkar omhulda sin egen definition som en kär liten hundvalp. Och vissa andra av hans sympatisörer, såsom i Sverige, Henrik Arnstad.

Lundberg inleder med att påpeka Rodger Griffins banbrytande försök att definiera fascismen på "basis av dess anatomi och uttrycksformer snarare än på värderingar av dess förödande sociala effekter", och det genom att göra upp med alla tidigare definitionsförsök. I "The nature of fascism"(1991) lanserade han den definition som sedan dess blivit startpunkten för i stort sett alla andra försök i den riktningen. Fascismen är enligt Griffin:

"...a genus of political ideology whose mythic core in its varius permutations is a palingenetic form of populist ultra-nationalism."

Försöket gav upphov till en upphettad debatt och en hel del kritik. Lundberg menar att definitionen är problematisk därför att den är vid och oprecis, ohistorisk och otydlig när det gäller innebörden av begreppet "populist", vilket ytterligare bidrar till definitionens vaghet. Lena Berggren har i den svenska historievetenskapliga diskussionen därför försökt ta definitionen i en mer konkret riktning:

"Fascismen är en ultranationalistisk revolutionär ideologi med holistiska och synkretiska pretentioner som syftar till att skapa ett radikalt nytt samhälle och en ny typ av människa"

Lundberg tycker denna definition har starka fördelar då den betonar fascismens radikalitet och revolutionära ambitioner, samt hur den blandat samman olika idétraditioner (synkretisk) för att skapa en allomfattande (holistisk) ny ideologi. Berggren betonar även den starka lockelse som fanns i att fascismen hade en "utopisk kärnmyt om ett gott samhälle". Denna mycket positiva utopi (för de som tillhörde insidan) förklarar lockelsen de fascistiska projekten hade, något som Griffin helt missar.

Men Lundgren menar att varken Berggren eller Griffin på ett tydligt sätt fångar "fascismens grundläggande maktanspråk och sociala praktiker". Alltså att makt var ett så oerhört viktigt mål i sig självt för fascisterna. Och att deras konkreta, handlingsinriktade och gemenskaphetsskapande sociala praktiker också spelade en central roll i det fascistiska projektet. Detta utgör kärnan i nästa forskare i raden - Michael Manns (2003) - kritik av Griffin. Mann menar att fascism inte bara var en samling individer med en viss uppsättning idéer:

"Fascismen hade en enorm påverkan på världen endast genom sitt kollektiva handlande och sina organisatioriska former. Fascister blev hängivna elitismen, hierarkierna, kamratskapen, populismen och våldet endast inom ramen för en löst sammanhållen och paramilitär form av "statism" (min översättning).

Alltså utan en våldsbejakande paramilitärism, ingen fascism. För att ringa in både ideologi och kärnvärderingar med denna våldsamma strävan efter makt föreslog därför Mann följande definition.

"...fascism is the persuit of a trancendent and cleansing nation-statism through paramilitarism."

Ur definitionen härleder Mann fem olika "betydelsebärande kluster" präglade av inbördes spänning mellan det konkreta och det abstrakta. De fem är nationalismen, etatismen, transendentalismen, rening/rensning och paramilitarismen. Det följande är ett direkt citat från Lundgren (Lite svårgenomtränligt kanske för en lekman, men belysande. Går att läsa kursivt!):

- I nationalismen finns spänningen mellan populismens allmängiltiga anspråk på folkets rätt och rasismens aggressiva strävan efter homogenitet och exklusivitet.
- I etatismen ryms dyrkan av statlig auktoritet, elitistisk ordning och diktatur men även utmanande folklig aktivism och decentralistisk korporativism.
- I transendentalismen förenas den rationella och revolutionerande transformeringen av samhället med de 'irrationella' och holistiska tankarna på att överbrygga alla sociala konflikter och särintressen och förena dem i ett allmänintresse i form av ett nytt samhälle och en ny människa.
- I reningen/rensningen står idéerna om att assimilera politiska och etniska fiender mot de sociala praktiker som stigmatiserar 'de andra' och renar/rensar samhället med våld och repression.
- I paramilitarismen manifesteras fascismens grundläggande sociala organisationsideal, baserad på militant aktivism och maskulin kamratskap "underifrån", men i lika hög utsträckning även dess intellektuellt förankrade elitism och strävan efter hierarkisk ordning "ovanifrån" i framtidens auktoritära, våldsinriktade och brutala statsbildning.

För Lundgren är Manns definition den avgjort mest konkreta och historievetenskapligt relevanta medan Griffins är den mest diffusa och ohistoriska. Han berömmer Griffin för hans avgörande inflytande på förståelsen av fascismen som ideologiskt ultranationell och där den radikala nationalismen utgör en mytisk kärna, men menar att Mann sätter fingret på det verkligt speciella med fascismen i dess extrema vilja efter makt i och genom vissa sociala uttrycksformer, främst paramilitarismen.

När Lundren ska sammanfatta och forma sin egen definition påpekar han hur det visat sig uppenbart att det inte på ett enkelt och kortfattat sätt går att ringa in vad fascimen är (Om man inte aktivt vill bredda användningen av begreppet förstås). De tre definitionerna lyfter fram centrala delar i fascismen, men han menar att alla tre i allt för liten utsträckning  relaterar till fascismens historiska kontext "i form av mellankrigstidens specifika tidsrum och första världskrigets erfarenheter". Han menar i en annan internationell storhets - Kevin Passmores - efterföljd att det är omöjligt att förstå och definiera fascimen "utan att relatera den till ett historiskt arv från mellankrigstidens variga, hemsökta och socialt ovissa europeiska samhällsklimat." Utifrån detta landar han i en egen definition:

"Fascism kan definieras som ett ultranationellt och radikalt, ideologiskt och mytologiskt komplex, som manifesterar konkreta politiska och revolutionära maktanspråk, tar sig klassöverskridande, militariserade och aggressiva sociala uttryck, och vars ursprung är oskiljaktigt relaterat till mellankrigstidens borgerliga europeiska samhälle och dess erfarenheter."

I definitionen fångas tre centrala dimensioner i fascismens väsen; det ideologiska och mytologiska, de sociala och politiska maktdimensionerna och den historiska kontexten. Lundgren menar att fascism på detta sätt kan bli både ett ideologiskt samlingsnamn och en benämning på en specifik politisk rörelse, främst Benito Mussolinis italienska fascistparti men även till exempel på Per Engdahls "Nysvenska rörelse" (Ingvar Kamprads favorit för övrigt!).

Ganska uppenbart hamnar Lundbergs definition väldigt långt ifrån till exempel Sverigedemokraterna, medan de med Griffins går att stämpla som fascister. Griffin utgör alltså för definitionen av fascism både startpunkt för de flesta andra, och ytterlighetspunkt såsom den minst konkreta. Det är så forskningen fungerar. Den ene bygger på vad den andre gjort, förändrar, förbättrar och sedan kommer nästa och nästa. Efter en tid har forskningslaget mognat och där är vi kanske idag.
Sällan blir forskningslägen inom humaniora entydiga, men sammantaget ger det en bild av var forskningen står. Och den står inte där Griffin stod för 20 år sedan.

Henrik Arnstad recenserade (eller vad man ska kalla det) "En idé större än döden" i juni i Aftonbladet på ett för honom väldigt typiskt alarmistiskt sätt. Han plockade upp det som bekräftar hans egen agenda. Den där han bedriver kampanj för att vi alla ska känna att vår demokrati är hotad av de nya "fascisterna" i Sveriges riksdag. Inte med ett ord nämnde han att Lundberg, med sin definition av fascism, aldrig någonsin skulle hålla med honom. Absolut är Sverigedemokraternas historia och de värderingar som genomsyrar partiet djupt problematiska och kan komma att påverka samhällsklimatet på ett liknande sätt som i Danmark och Norge, men hotar de vår demokrati på den nivå som mellankrigstidens fascister gjorde. Att mena det framstår som i det närmaste löjeväckande.

Avslutningsvis måste jag påpeka hur glad jag är att frågan äntligen kommit upp till bred diskussion, men ledsen över att det skulle krävas att vår statsminister föll i den "nyfascistiska" fällan. Jag tycker det är mycket olyckligt och kontraproduktivt att använda sig av en så infekterad term som fascism om sina politiska motståndare om de inte uppvisar tydligare likheter med den militaristiska, våldsbejakande och antidemokratiska (i dess sanna mening) mellankrigstida fascismen. Läs gärna Anna-Lena Lodenius text "Fascismen och vikten att vårda orden" som klockrent sammanfattar även min ståndpunkt.

Tidigare texter i min serie om fascismen:

Om fascismen del 3 - Kritik av "Älskade fascism" i Historisk tidskrift (nr 1 2014)

Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Källor: Se Lundberg (2014)