Varför revs Göteborg? del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen

"Var femtionde år, eller rentav snabbare, dör städerna.
Man river och bygger nytt." - Le Corbusier
 (bilden ovan är en del i stadsplan från 1924.)

"Vilka möjligheter finnas tekniskt och ekonomiskt att sanera gamla ruttna stadskvarter och bygga nytt med luft och ljus och spelrum för trafiken?" - Uno Åhrén 1928.

I oktober 1928 höll Uno Åhrén ett inledningsanförande på Stockholms byggnadsförening. Där lade han ut texten om hur han tyckte att landets städer borde omformas. Åhren hade tillbringat mycket tid i ute i Europa och studerat den nya moderna och kosmopolitiska arkitekturstilen "the International style", den som i Sverige fick namnet "funktionalism". Han hade tagit personlig kontakt med schweitzaren Le Corbusier efter att ha bevittnat Parisutställningen 1925, där Le Corbusier gjort sensation med sin utställning "Le nouveu esprit". Här presenterades lösningen på tidens stora sociala spänningar mellan arbetarklassen och det priviligierade borgerskapet. Den skulle byggas bort. Valet stod mellan arkitektur eller revolution.

Åhrén blev den svenska funktionalismens mest stridbare förkämpe - och som sådan mycket framgångsrik. Förutom verksamheten som inspiratör och förmedlare av kontinentens nya strömningar blev han handplockad för jobbet som stadsplanechef i Göteborg 1932. Här verkade han till 1943 då han via ett mellanspel som chef för riksbyggen, 1947 blev Sveriges förste professor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan. Där formade han under återstoden av sin karriär kommande generationer av arkitekter - arkiteker som lojalt följde i mästarens fotspår.

Redan 1928 hade Åhrén distanserat sig från Le Corbusier vars utopiska stadsplaner med jättelika kubistiska höghus i extremt öppna stadsplaner, för honom urartat i konstnärlig elitism vilken förlorat kontakten med verklighetens viktiga sociala frågor. Han började allt mer luta åt Bauhaus och Water Gropius tekniska och ekonomiska experimenterande för att industrialisera och standardisera bostadsbyggandet. Det gamla hantverksmässiga byggandet förkastades. Genom en effektiviserad byggnadsprocess skulle resurser frigöras för att lösa arbetarklassens bostadsnöd.  Han inspirerades även av Berlins stadsplanerare Martin Wagner, kallad "den röde stadsplaneraren", och hans medarbetare Bruno Taut som genomfört "funktionsstudier" för lägenhetsplaner. Studiernas syfte var att konstruera de mest ändamålsenliga planlösningarna. Men den kanske främsta inspiratören var stadsplaneraren Ernst May som i Frankfurt am Main av den socialdemokratiska ledningen fått fria händer att utforma "Das Neue Frankfurt". Han skapade en tioårig bostadsplan och genomförde en genomgripande rationalisering av byggandet med en ny industriell arbetsorganisation och förproducerade betongelement. Hans utställning i Frankfurt 1929 fick via Åhréns förmedlan stor betydelse för utformningen av den stora funktionalistiska utställningen i Sverige året efter -"Stockholmsutställningen".



"Organisera! Det är dagens fodran på stadsbyggandets
 område. Organisera kallt, hårt som man organiserar
 vilket företag som hellst. Gå till botten med problemen,
studera stadsbyggandets matematik, statistik, logik.
 Det är den enda metoden att verkligen behärska
 verksamheten och leda den fram till bästa
möjliga resultatet." - Uno Åhrén 1928

Av avgörande betydelse för den svenska funktionalismens utformning  blev en undersökning som initierades av den Svenska slöjdföreningen 1927 och som under Uno Åhrén och Gunnar Sandbergs ledning utvidgades till en ambitiös undersökning om bostadsbyggandets tekniska, ekonomiska och sociala aspekter. Studien ledde till ett antal vägledande principer för ett modernt bostadsbyggande. Genom funktionsberäknade planlösningar skulle man söka att kringå de ekonomiska begränsningar som gjorde det omöjligt att bygga större lägenheter. Ett nytt stadsplaneidéal var lamellhusen, huslängor ställda på rad för att maximera solinstrålningen i lägenheterna (se flygfotot över Johanneberg nedan). Man menade att även om solljusets fysiska påverkan på människan kunde ifrågasättas så var den psykologiska effekten viktig (kort. hygienen förbättrades när skiten belystes). En ny sundare och enklare livsstil var målet. Den nya arkitekturens avskalade yttre var en spegling av funktionalismens ideal och ett sätt att bryta med historien. På den nya tidens industriella byggande och moderna material sågs det som förljuget och påklistrat med gamla tiders stilelement. Funktionalisterna menade att historien spelat ut sin roll och inte hade något att lära i utformningen av framtidens städer. Brottet med historien och den nedlåtande synen på vad som byggts av tidigare generationer skulle få konsekvenser när idéerna fick form.

Undersökningens vägledande principer låg till grund för funktionalismens stora genombrott i Sverige - Stockholmsutställningen 1930. Utställningen som initierats av Svenska slöjdföreningen omfattade allt ifrån arkitektur till möbler och konsthantverk. Den blev en enorm publiksuccé. Den visade en bild av den nya moderna staden inredd och klar. Ljust och fräscht, med ett avskalat formspråk befriat från gångna tiders onödiga krussiduller. Under sommaren 1930 besöktes den av fyra miljoner nyfikna. För utställningens mest uppmärksammade del - bostadsavdelningen - ansvarade en handfull arkitekter, däribland naturligtvis Uno Åhrén.

För Åhrén blev Stockholmsutställningen och byggnadsutställningen i Berlin året därpå av avgörande betydelse. Han insåg att funktionalismens idéal och bostadsfrågans lösning knappast kunde förverkligas inom den dåvarande kapitalismens ramar. Det krävdes en långtgående samordning och planering. Samhällsplanerare, socialpolitiker och intressen inom byggbranschen behövde samordnas. Åhrén såg lösningen i planhushållningen och en socialistisk samhällsomdaning. Samma år deltog han även i formulerandet av den funktionalistiska stridsskriften Acceptera där landets främsta funktionalistiska företrädare gick till attack mot gångna tiders stadsbyggnads, bostads och stilideal och där man menade att man måste acceptera den industriella rationaliseringens princip och ta den fulla konsekvensen därav:

"Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." - ur Acceptera.

Och han skulle mycket snart få möjligheten att "se verkligheten i ögonen". Medan Stockholms kommunalpolitiker till en början förhållit sig skepitiska till den nya funktionalismen, hade den i Göteborg sedan flera år fått en allt starkare anhängarskara. Man hade till och med lyckats förhala ansökningsprocessen till en ny stadsingenjör ett helt år för att Åhrén skulle hinna anmäla sig. Valet av en arkitekt var kontroversiellt då posten alltid tidigare innehafts av ingenjörer eller lantmätare. Av Dagens Nyheter kallades valet sensationellt.



"Man är så van vid att se dessa hogyttrade, osunda, trista sollösa kvarter att man
 omedvetet föreställer sig att de finns där på grund av något slags naturnödvändighet."
- Åhrén 1928 (På bilden Stigberget 1960 innan rivningarna påbörjats)

I linje med sina sociala ambitioner var det första han försökte åstadkomma i Göteborg att få regeringens sanktionering om att få genomföra en undersökning av arbetarklassens bostadsfråga, en med Göteborg som undersökningsområde. Redan året innan hade en undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden genomförts, men han menade att den var otillräcklig. Åhrén och hans vän Gunnar Myrdahl lyckades få med finansminister Wigforss på tåget och under januari och februari 1933 genomfördes den med hjälp av en stab av vänner och bekanta som delade hans värderingar. Den korta undersökningstiden gjorde att man i slutändan i hög grad ändå förlitade sig på uppgifter från den undersökning som gjorts bara två år tidigare. Slutsatserna var däremot nya.

"Bofälliga" hus i Annedal. Revs på 1970-talet

Kritiken mot de för Göteborg så typiska landshövdingehusen var svidande. De klassades  som de lägre inkomsttagarnas speciella bostadstyp och beskrevs som egendomliga i sin utformning. Mer än vart tredje person klassades som trångbodd i landshövdingehusens ettor och tvåor. Bland Sveriges städer var endast Norrköping värre. På Stigberget hade endast var tionde familj tillgång till en tvårummare. En stor del av dessa hus klassades dessutom som "bofälliga" eller undermåliga, med ett modernare språkbruk. Att sanera bort denna slum och att bygga bort trångboddheten blev en absolut nödvändig bostadssocial uppgift:

"Det finnes ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser samt bristande jämvikt inom det äktenskapliga samlivet och mellan föräldrar och barn." -Myrdahl och Åhréns slutsatser i undersökningen SOU 1933:14.

Uno Åhrén lade 1936 ut stadsplanen för Övre Johanneberg
(byggdes mellan 1937 och 1944).
Det är Åhrens största bidrag till Göteborgs stadsbyggnad. 

Källor: Sveriges Historia 1920-1960, Arbetarfamiljen och det nya hemmet av Sten O Karlsson, Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering av Eva Rudberg, Göteborg före grävskoporna av Robert Garellick, samt diverse artiklar på Wikipedia.

Se även tidigare artiklar om Uno Åhrén och om funktionalistisk stadsplanering i Göteborg:
I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg
I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus