söndag 29 maj 2016

Om Marianne och upproret


 På Place de la Republique i Paris står en staty. Hon heter Marianne och är nu täckt av klotter. Varje kväll är hon omgiven av aktivister. Unga människor håller tal, i workshops engagerar de sig i en mängd olika frågor och de dansar till vildsinta trumjams. Det är unga Parisare med bakrunder lika brokiga som alla andra som kommit från jordens alla hörn till revolutionens huvudstad. I närheten ligger rockscenen Bataclan och den restaurang där de flesta av offren skördades i det senaste stora terrorattentatet i Europa. De stora plattor som utgör gatubeläggningen vid statyn har fått namn och födelseår. De har blivit minnesmärken över alla de som så fruktansvärt brutalt mötte sin död, när de levde det liv som präglar området runt Place de la Republic. Det är ett område för ungdomen. Av fest, av liv, av kärlek och nu av protest mot allt som är ruttet i dagens Frankrike.

Marianne är Frankrikes moder Svea, men med den stora skillnaden att hon även är en symbol för uppror och revolution. För uppror mot rötan i samhället. För förändring. För frihet, jämlikhet och broderskap. Så var det då och så är det även idag.

Så vid foten av Marianne protesterar ungdomen. Poliser finns överallt. Men ännu sluter de upp varje kväll för att de vill tro att det finns en väg fram som inte innebär hårda tag, våld, allt svagare sociala skyddsnät och urholkad anställningstrygghet för Paris och Frankrikes befolkning. En tro på att främlingsfientlighet inte bär på några svar på de svåra frågor som möter Europas länder.

I Frankrike liksom i Sverige har folket tappat tron på staten och på att det går att åstadkomma positiva saker genom det nuvarande politiska systemet. Det är därför den etablerade politiken är i kris och "populister" dyker upp överallt. Folk har tappat tron på att ett samhälle präglat av social sammanhållning är möjligt, eller ens önskvärt. Dagens politiker, inom dagens politiska system verkar ha förlorat förmågan och helt ha gett upp kampen mot en fritt härjande marknad där finanskapitalets förespråkare och företrädare dikterar villkoren. Snarare verkar politik och finanskapital var mer två sidor av samma mynt än någonsin. Politiken har blivit köpt. I Frankrike, i USA och i Sverige.

Staten är inte är dömd till att allt mer bli den nattväktarstat som alla vet kommer leda till ett så mycket hårdare klassamhälle. Det experimentet har vi redan gjort. Och det samhället är inte för alla. Den vägen leder till det hårda klassamhälle som slogs tillbaka för nu nästan precis hundra år sedan. Demokratin slog då igenom i Europa på bred front och partier med en social agenda för att lyfta folkets flertal tog makten. Det var genom en lång och hård kamp som lönerna höjdes så att folkets flertal fick det så bra som nu. Det kommer aldrig att vara genom fler piskor i form av urholkade sociala skyddsnät och fler piketpoliser i förorten som vi kommer vinna den nya underklassens förtroende.

Den invandrade underklassen i dagens Europa, eller framför allt deras vilsna barn, gör uppror när de ser de orättvisor de möter. Vacker tal om lika möjligheter för alla ser de som förljuget. För vi vet ju alla att sådant tal inte är sanningen. Vissa blir kriminella. Andra söker sig till radikala ideologier med klara svar. Det är manifestationer av uppror som vi i det övriga samhället förfäras över. Men utan en allvarligt menad politik för frihet, jämlikhet och broderskap (social sammanhållning) kommer hydrans huvuden ständigt att växa ut igen. Fördelningsfrågan kommer återigen bli en ödesfråga. Varken dagens politiker vill det eller inte.

PS. SVT Agenda 22/5: När inrikesminister Ygerman och centerledaren Annie Lööf stod och berömde varandra för sina hårda fina förslag för att lösa förortens problem, över huvudet på killen som verkligen jobbade med att engagera folket i orten, höll jag på att spy.