onsdag 29 september 2010

Historiedagarna - ger perspektiv på samtiden

Nu i helgen hålls i Jönköping De Svenska Historiedagarna 2010. Programmet finns på länkens förstasida. Att de i så hög grad lyfter aktuella frågor som rasism, valet, skolan och kungahuset tycker jag är bra. Att visa upp historiens samtidsrelevans tycker jag är viktigt. Detta är föredragen jag menar (det finns många fler, se länken):


Rasism och invandring ges stort utrymme i år med föredragen:
- Steriliseringspolitikens drivkrafter. Rasbiologi, nätverk och politik
- Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige
- Från gästabudet i Valhalla till konferensen i Wannsee – om missbruket av forntiden

Även många andra föredrag har stor samtidsrelevans:
- Vad hände med den svenska skolan?
- Kreugerkraschen – förspel och efterdyningar
- En dynasti blir till
- Kung eller president? Framtiden för den svenska monarkin ur ett historiskt perspektiv
- Valjournalistik i backspegeln

Skolan får stort utrymme:
- Att undervisa blivande historielärare
- Inblick i pågående historiedidaktiska projekt vid Högskolan för Lärande och Kommunikation, HLK
- Historia 1a: Vad gör man under 40–50 timmars undervisning på yrkesprogrammen?
- Från Lucy till bin Ladin? Fakta och färdigheter i grundskolans historieämne

De svenska historiedagarna vill vara ett årligen återkommande tillfälle för kontakter mellan företrädare för den historiska forskningen, praktiker inom museivärlden och arkivinstitutionerna, historielärare och en historieintresserad allmänhet.

Magnus Alkarp bloggar om Historiedagarna där han håller i föredraget; Från gästabudet i Valhalla till konferensen i Wannsee – om missbruket av forntiden.

Jag ska inte själv dit, men om någon varit där, skriv gärna en kommentar och berätta.

fredag 24 september 2010

Mitt nya motto

"Den som inte kan se framåt, eller inte kan se bakåt, bör se upp."

Henrik Tikkanen

Lyssnade på ett radioprogram på P1 - "Märtas fruktbara helvete" med ett långt inslag om Märta Tikkanen som kommit med en ny bok - "Emma och Uno". I inslaget berättar hon om sitt stormiga äktenskap med författarkollegan Henrik Tikkanen. Citatet kommer därifrån. Undra om han egentligen inte var Göteborgare... Kanske lite för intellektuell för det.

tisdag 21 september 2010

Om Diseflat, sentimentalitet och att drömma sig bort

Jag är uppvuxen på en bondgård utanför ett litet samhälle i Halland som heter Veddige. Här fanns historien alltid nära och här hade min pappa och hans familj sina rötter. Pappa kunde tyda spåren i kulturlandskapet och berättade om fägator, skvaltkvarnar och torvmossevägar (se nedan). Håkan i Diseflat kallades min pappa i bygden runtomkring. Samma hus där jag hade min barndom, växte också min farmor och hennes syskon upp. I helgen var jag på släktträff med hennes syskonskaras barn, barnbarn, barnbarnsbarn och några små barnbarnsbarnbarn. Vi är över två hundra ättlingar, med sina rötter i Diseflat. Nyligen har mina föräldrar flyttat därifrån och gården har lämnat släkten.

Diseflat var egentligen två gårdar. Tätt bredvid varandra. I den ena bodde jag och min familj,
men i den andra bodde det ingen. Den stod alltid öde och förföll allt mer. Men det fallfärdiga huset där tiden stannat någon gång i början av 1900-talet var en spännande plats. Vi barn smög oss in dit på upptäcktsfärd - hela tiden på helspänn. Det florerade många läskiga historier om det gråa gamla huset, och när som helst kunde Dagmar dyka upp. Hon var en krum och skäggbeprydd gumma som inte gillade barn. Diseflat var hennes barndomshem. Uppenbarligen hyste hon varma känslor för stället eftersom hon ofta åkte dit, men aldrig för att ta hand om det. Jo föresten, en gång fick hon ett rivningsföreläggande från kommunen. Då klädde hon in ladugården med plåt, men på insidan
var allt sig likt, med djurbås fyllda med spröd åldrad halm, harvar i trä och spruckna gamla seldon till sedan länge döda hästar. Så kan det gå när sentimentaliteten får ta över. Vi var i alla fall livrädda för henne. Nu har hon nyligen gått bort. Utan arvingar. Troligen är det bara en tidsfråga innan de gamla rucklen rivs. Tiden kommer ha tagit dem till slut.

Huset där jag och min farmor växte upp var en så kallad Hallandslänga (det var även Dagmars hus). I mitten av åttiotalet rev min pappa det dragiga och slitna gamla huset. Pappa ville leva modernt, men jag älskade det. Vinden var full av prylar, möbler och verktyg från förr, som alla berättade en historia om det förgångna. Varje gång man passerade från ett rum till ett annat klev man över trösklar som var djupt nednötta av generationerna före. Mina fantasier om det förflutna och dess innevånare var ständigt i rörelse. Sedan huset revs har jag varit sentimental. Då var jag åtta år gammal och sedan dess har jag blickat bakåt. Huset kommer alltid att representera barndomens och det förflutnas magi för mig. Jag har däremot lärt mig att acceptera att tiden måste får ha sin gång. Hur mycket man än vill så går den aldrig baklänges. Jag tänker i alla fall inte bli en gammal kuf som argt vaktar det som redan tillhör det förgångna.

Namnet Diseflat är även det en påminnelse om gårdens gamla historia: Enligt en ortnamnsexpert mina föräldrar kontaktade kommer det ur Louise Flade, som är gammaldanska och betyder Ljus Slätt. En påminnelse om Hallands långa Danska historia. Runt den ljusa slätten ligger en mängd lämningar från bronsåldern. Där har bott människor i flera tusen år. I min släkt flyttar vi sällan långt, så troligen bodde mina förfäder där redan då. Kanske...

Kanske... syftar Dise på en typ av kvinnliga andeväsenden under förkristen tid. Andra ortsnamn i närheten av gånggrifter och bronsåldershögar har också första stavelsen Dise.

Se även mina texter om Gånggriften Rumpelösa kyrka som ligger ett par hundra meter söder om Diseflat; http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/rumpelosa-kyrka.html och om gravhögarna jag cyklade förbi på vägen hem från Veddige:http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/tillbaka-dar-allt-borjade.html.

Liten ordlista:
Torvmosseväg = Gemensamt ägd väg till torvmossarna där man hämtade torv, vilket användes som bränsle i det förr i tiden avskogade Halland.
Se även den arkeologiska undersökningen från 2006 av den åker pappa sålde till kommunen. Bland mycket annat hittades ett vikingatida långhus: http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/vast/2006/2006_diseflat/index.htm. Resultatdelen verkar inte ha blivit färdig. Kolla loggboken v43 för resultat.

torsdag 16 september 2010

Det här är - Med Öga för Historia

Med öga för historia har ambitionen att koppla ihop akademisk historieskrivning och populär historieskrivning. Att tipsa om historia på nätet, på film och i tidningar - men framför allt att lyfta fram den vetenskapliga historia som jag råkar läsa för tillfället. Jag har också ambitionen att koppla historien till nutid. Nuet står i ständigt beroende av det förgångna. Utan tidsperspektivet blir nästan all kunskap om människan och samhället ytlig.

I högerspalten orienterar ni er bland nätets historiarelaterade bloggar, men också på Med öga för historia. Här kan ni bli permanenta följare av bloggen, prenumeranter på inlägg eller dela med er av något ni läst här på Facebook.

Blogglistan:
Här hittar du Sveriges bästa och mest uppdaterade lista med svenska historiabloggare. I blogglistan finns kända namn som Peter Englund (Att vara ständig & Peter Englunds blogg
) och Dick Harrison om kunglig kunglig historia. Här finns journalister och författare som t.ex. Anna Larsdotter (flitig skribent för Populär Historia) och Maja Hagerman (Maja om Historia). Här finns några vetenskapliga bloggar med bland andra klimathistorikern Fredrik Charpentier (En historikers betraktelser), arkeologen Åsa M. Larsson (Ting & tankar) och fil. doktor Magnus Alkarp (Alkarp) som är vass och föredömligt öppen med sin politikska hållning. Mitt mål är att ha den mest kompletta och kvalitativa listan över historiska bloggar. Tips är välkomna!

Etiketter:
Jag har medvetet försökt hålla nere antalet etiketter. De ska
fungera som tydliga
rubriker över de olika texter jag publicerar här. Lite som olika vinjetter i en dagstidning:
BOK: Texten bygger på eller inspireras av böcker jag läst. Lästips.
FILM: Min personliga top 10 lista över historiska filmer. Även andra filmer och dokumentärer med historisk relevans.
FÖRVRÄNGD HISTORIA: Tar kål på historiska myter eller tipsar om hemsidor som förvränger historieskrivningen i sina egna syften.
HISTORIA NU: Jag ser på nutida händelser med historiska glasögon.
HISTORIA PÅ TV: Om tv-program.
HISTORISKA NEDSLAG: Det hände där och då.
KRÖNIKA: Fria och personliga betraktelser om historia.
LÄNKEN: Länkar till webbsiter, artiklar, bloggar mm.
MIN HISTORIA: Om mig och om varför jag är så besatt av historia.
MINA ARTIKLAR: Här finns artiklar jag publicerat i olika Historiemagasin.
MINA STUDIER: Här berättar jag om mina pågående studier på Göteborgs universitet.
POPULÄRA TIDSKRIFTER: Om Populärhistoriska tidskrifter och dess innehåll.
VETENSKAPLIGA TIDSKRIFTER: Om artiklar skrivna i Historisk tidskrift eller Scandia; de två vetenskapliga historietidskrifterna.

Fler etiketter är planerade men det kommer inte många fler.


Bloggarkiv:
Här finns alla mina gamla artiklar. Bara den senaste månadens inlägg syns, men botanisera
gärna bland de tidigare inläggen. De är sällan tidsbundna och behåller oftast sin aktualitet.


Längst ner i högerspalten finns flera sätt för dig att prenumerera eller dela med dig av mina artiklar. Allt innehåll är fritt att dela hur mycket som helst.

Kommentera gärna:
Jag vet att jag har många läsare där ute. Var inte rädd att ifrågasätt eller håll
med. Frågor är kul. "Dumma" frågor är ofta de bästa frågorna. Uppmuntran är alltid välkommen. Kritik likaså. Tipsa mig gärna om filmer eller böcker ni läst.


Ögonen är: Det allseende ögat, Mitt öga, Vetenskaplig modell av öga, Horus öga.

tisdag 14 september 2010

En försvarsministers bekännelser - the Fog of War


Såg ikväll den fantastiska Oskarsbelönade dokumentären från 2003 om och med Robert Mcnamara, amerikansk försvarsminister under John F Kennedy och Lyndon B Johnson. I morgon går reprisen i svt 1 kl00.25. Om du har det minsta intresse av krig och stadsmannaskapets vilkor i krig är den ett måste.

Mcnamara - en uppenbart lysande intelligent man - delar med sig elva lärdomar från sitt liv där han befann sig mitt i händelsernas centrum under den hetaste delen av det Kalla kriget. Han var med där besluten togs när världen var en hårsmån från ett förintande kärnvapenkrig under Kubakrisen. Han var med när Kennedy mördades. Likaså när Vietnamkriget eskalerade under Johnson. På ett enastående insiktsfullt och självransakande sätt delar han med sig av sina erfarenheter. Dessutom är han en enastående berättare. Jag blev helt fångad.

Filmen ställer också frågor kring kontrafaktisk historieskrivning. Mcnamara som var i en position att påverka världshändelser kan inte låta bli att undra vad som hänt om han agerat annorlunda.

Uttrycket "the Fog of war" tillskrivs den Preusiske militäranalytikern Carl von Clausewitz som skrev:

"The great uncertainty of all data in war is a peculiar difficulty, because all action must, to a certain extent, be planned in a mere twilight, which in addition not infrequently—like the effect of a fog or moonshine—gives to things exaggerated dimensions and unnatural appearance."

Alltså; data i krig är osäkra och det förvärras genom att de förvrids och får onaturliga och uppförstorade dimensioner så som i dimma.

Robert Strange Mcnamara, vilket var hans fullständiga namn, dog förra året 93 år gammal.

Finns också som googlevideo: http://video.google.com/videoplay?docid=-8653788864462752804#docid=-6733596013688235740

söndag 12 september 2010

Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson

I samband med Moderaternas partistämma för ett år sedan drog Fredrik Reinfeldt paralleller med sig själv och den gamle socialdemokratiske landsfadern Tage Erlander. Han försökte frammana en bild av sig själv som den som enade. Den som stod för allmänintresset och tryggheten. Den som såg det stora folkflertalet och deras behov. Moderaternas nya plats i den politiska mittfåran skulle befästas och den breddning av väljarbasen som han påbörjade inför förra valet skulle fortsätta.

Ideologerna på partiets högerkant som tidigare dikterat partiets riktning har målats upp som särintressen. Tvärtemot Svenska Arbetsgivare Föreningens (SAF) långvariga och enträgna motstånd mot arbetsrättslagstiftningen har Reinfeldt sagt att arbetsrätten är bra och välfungerande. I den och flera andra ideologiska stridsfrågor har Moderaterna närmat sig den svenska politiska mitten. Timbro och de radikala nyliberalerna från 90-talet har inte längre moderatledningens öra. Historiskt finns en socialdemokrat som nästan är en karbonkopia på Reinfeldts politiska gärning - och det är inte Tage Erlander.

Under 1920-talet var den Socialdemokratiska folkhemstanken ännu bara en vision i några få politikers framtidsdrömmar. I verkligheten, i partiprogram och retorik va
r Socialdemokraterna fortfarande arbetarklassens intresseparti. När socialdemokraterna talade utgick de ifrån ett snävt klassintresse. Arbetarnas intresse var en motpol och ofta i direkt fiendskap till de konservativa och liberala i borgarklassen. Även bönderna med sin nationalism, konservatism och protektionism av det egna jordbruket, var motståndare till socialisterna som ville ha billiga livsmedel och internationell sammanhållning inom arbetarklassen. Det var klasskamp som gällde för Socialdemokraterna och deras politiker.

1920-talets Sverige präglades av hård politisk strid, liksom arbetsmarknaden av strejker och lockouter. Per-Albin Hansson som också tidigare varit radikal gick nu in för att förändra socialdemokratin för att bredda partiets väljarbas. Det var trots allt svårt att genomföra sin politik endast med stöd från arbetarklassen, som i Sverige aldrig varit större än en tredjedel av befolkningen. Hans välkända folkhemstal hölls inför risdagens andra kammare 1928, men efter valförlusten samma år fick han vänta till efter valet 1932 innan han fick chansen att genomföra sin folkhemsideologi i praktiken. Under åren i opposition gick han och hans närmsta medarbetare in för att befästa folkhemspolitiken som den socialdemokratiska linjen.

I det hårt klassegregerade Göteborg var arbetarnas radikalism särskilt stark. Här låg välbärgade stadsdelar som Vasastaden och Lorensberg tätt intill arbetarkåkstäderna i Haga och Landala. Varje dag påmindes arbetarklassen om sin position som överklassens strykpojkar. Tanken om samhället som ett hem för alla var svårsmält för många. Istället var det det arbetarklassens "elfte bud" om sammanhållning i kamp mot kapitalisterna som lockade folk under de röda fanorna. I staden fanns också Per-Albin Hanssons värsta motståndare - Albin Ström. Med en solid arbetarklassbakgrund och demagogens välsmorda munläder kryddade han sin hårda klassretorik med grova humoristiska inslag. Han var en omåttligt populär talare och 1932 var han vald riksdagsman för Socialdemokraterna

Socialdemokraterna vann med sin nya giv, som talade till fler än bara arbetarklassen, en stor valframgång 1932. Per-Albin Hanssons hade lyckats, men folkhemspolitikens framtid var ännu mycket osäker då partiet inte vunnit egen majoritet. Dessutom var det djup ekonomisk kris. Socialdemokraterna axlade ändå regeringsansvaret, fast i minoritet. För att kunna genomföra folkhemstanken i politisk handling behövde de en stabil majoritet. I den så kallade "kohandeln" gjorde de 1933 upp med Bondeförbundet och folkhemsbygget kunde ta sin början.

Två socialdemkrater röstade emot uppgörelsen. Båda var från Göteborg, varav den ena var Albin Ström. Samtidigt med uppgörelsen pågick en långvarig konflikt i byggbranschen där Albin Ström stod starkt på byggnadsarbetarnas sida. Byggnadsarbetarförbundet var kända för sin hårda kamp för sina medlemmar. Per-Albin Hansson ville ha fred för att kunna påbörja sitt folkhemsbygge. Till sist tvingade regering, LO och arbetsgivare Byggnads att vika sig. Albin Ström och byggnads envisa hävdande av arbetarnas "särintresse" kunde inte accepteras. Albin Ström uteslöts ur partiet och utsattes för en hård smutskastningskampanj. Socialdemokraterna var oåterkallerligt förändrat och blev Sveriges statsbärande parti.

Fredrik Reinfeldt har gjort det som Per-Albin Hansson gjorde för
80 år sedan. Om förändringen blir bestående beror troligen på hur framgångsrik den nya modellen visar sig vara. Vinner han sitt andra val i rad gör han något som bara en borgerlig regering gjort i Sverige sedan Per-Albin Hansson satte sitt finger i luften och med vinden i ryggen pekade ut Sveriges politiska riktning. Kanske innebär det kommande valet att det svenska politiska landskapet ritats om för en lång tid framöver.


Läser just nu:
"Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet" av Sten O Karlsson

onsdag 8 september 2010

Historiska filmer # 9 - Stalingrad

Stalingrad var på sin tid (1993) den dyraste tyska film som gjorts. Den skildrar utifrån några tyska soldater den oerhört hårda verkligheten på östfronten i Nazitysklands krig mot Sovjetunionen. Det var här andra världskriget avgjordes, och det var här det var som råast. Kriget i öst hade en helt annan karraktär än det i väst. Det var ett krig om "sein oder nichtsein" - om varande eller intevarande (se Arno Mayer nedan). Medan kriget mot västeuropa följde gällande krigskonventioner, var de i öst inte bara på undantag, utan stod som en motsats mot själva målet med kriget; att utrota bolsjevikismen, att utrota alla judar och att skapa lebensraum genom folkfördrivningar och massmord.

Filmen är en trovärdig skildring om krigets mörker, om befälens maktfullkomliga och sadistiska brutalitet och om den lilla soldatens hårda öde i den köttkvarn som var kriget på östfronten. Filmen ställer däremot inte frågorna om hur delaktiga Wehrmacht (krigsmakten) var i massakern av civila och av den judiska befolkningen. Länge ansågs det i efterkrigstyskland att massakrerna, det var något som SS och deras einsatsgruppen stod för, och på så sätt kunde fortfarande de enskilda soldaterna i Wehrmacht ses som, om inte hjältar, så i alla fall som respektabla enkla soldater som slogs för sitt land. Mycket av det ändrades bara ett par år efter att filmen hade premiär.

1995 hade Wehrmachtutställningen i Hamburg premiär och väckte enorm uppmärksamhet. Utställningen visade hur Wehrmacht var delaktiga i utrotningskriget, och dokument som bevisade detta. Hur de var delaktiga i mordet på de Sovjetiska judarna, massmordet på Sovjetiska krigsfångar, hur svält användes som krisstrategi, hur det urskiljningslösa kriget mot partisaner bedrevs och om hämndaktionerna och avrättningarna av gisslan. Plötsligt var inte längre Wehrmacht oskyldiga i det tyska folkets ögon, och flera miljonerna mor och farföräldrar till den nya tyska generationen blev en del i den tyska skuldberättelsen.

Filmen ställer inte dessa frågor för de hade 1993, då filmen hade premiär, ännu inte på allvar blivit aktuella. Istället är den en psykologiskt trovärdig skildring av krig och vad det gör med de som är inblandade i krig. Även den hänsynslöshet som kom ur Wehrmachts diktatoriska och brutala ledarskikt skymtar fram, men som sagt inte alls i den omfattning eller med den systematik som senare lyfts fram i ljuset. Som en krigsskildring är den ändå bland de naknaste och råaste jag sett, och för sina förtjänster som sådan förtjänar den en plats på min topp-tio-lista över bästa historiska filmer.


Läs Wehrmachtutställningens programblad på pdf: http://www.verbrechen-der-wehrmacht.de/pdf/vdw_en.pdf. (på engelska).

Läs också Arno Mayers bok "Why did the heavens not darken?" (1988) om vad som gjorde kriget i öst speciellt. Mayers något kontroversiella utgångspunkt är att operation Barbarossa och hela andra världskriget ska ses som Hitlers korståg mot (Jude)Bolshevikismen. Världen skulle renas från den "röda faran" och judarna som låg bakom den.

Top 10 Historiska filmer (så här långt):
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse Now (redux)
9. Stalingrad

Kom gärna med tips!

tisdag 7 september 2010

Bloggskola på Ting och Tankar

Tänkte passa på att tipsa om bloggskolan som finns på arkeologen Åsa M. Larssons blogg Ting och tankar - Lilla vetenskapsbloggskolan. I sex delar beskriver hon hur man utifrån ett akademiskt perspektiv skriver en blogg. Många bra tips för bloggare på alla nivåer.

Ting och tankar finns i min blogglista och är en av Sveriges mest lästa. Bland arkeologer har det startats en hel del vetenskapsbloggar. Historikerna ligger tyvärr hopplöst långt efter. Egentligen borde det vara tvärtom, eller?

Se första delen (de övriga delarna finns i vänsterspalten):
http://tingotankar.blogspot.com/2010/05/vetenskapsblogg-skolan-del-1.html

söndag 5 september 2010

Den nationalistiska återvändsgränden

Ekona från förr ljuder allt starkare. Den populistiska politiska nationalismen tar ett allt hårdare grepp om de europeiska demokratierna. Intoleransen ökar och rädslorna är samma rädslor som exploaterades när Europa dominerades av nazister och fascister. Rädslan för det främmande. Ska vi verkligen låta paranoida dumskallar få utöva inflytande igen. Det är samma sak nu som då. Unga frustrerade och misslyckade män, långt från makt och inflytande målar upp en hotbild och skaffar sig makt de inte klarar av att hantera. Mindre nogräknade politiker hakar på för att vinna popularitet.

Trots att vi Européer lever i ett överflöd oöverträffat i historien kan högerpopulistiska politiker vifta med de nationella flaggorna och säga: "Vår kultur är hotad. Snart finns ingen midsommar, ingen dijonsenap, inget stonehedge. De kommer att ta allt det fina med vår kultur och offra den på mångkulturens altare." Allt som krävdes var en ekonomisk kris.

Att det är de europeiska muslimerna som fått ta judarnas plats som hot mot det nationella kan inte undgå någon. På samma sätt som judarna då ofta levde ut sin kulturella särart så gör många muslimer idag detsamma och nationalisterna blir livrädda. De inbillar sig att den nationella kulturen är hotad av den muslimska invandringen, när den om något är hotad av den anglosaxiska kulturdominansen. Det är inte ramadan som tvingas på den stackars svensken - det är halloween.

Anledningen till att minoriteter håller hårt i sin kultur är för att de känner sig utestängda och exkluderade och/eller för att känna trygghet och en känsla av att höra hemma. Gör inte svenskar som flyttat utomlands ofta på samma sätt? Söker sig till andra svenskar eller letar efter svensk mat. Är det fel? Ingen minoritet håller hårt i sin kultur för att tvinga ner den i halsen på någon annan.

Visst är det så att invandringen har inneburit problem. Stora kulturella skillnader är svåra att överbrygga på kort tid, och till exempel är den svenska kvinnans ställning friare än i de flesta andra samhällen. I det är svensken en kulturell minoritet. Men det var inte länge sedan kvinnans ställning i Sverige var helt annorlunda. De till och med skylde håret med ett huckle (slöja) för att det utsläppta håret uppfattades erotiskt utmanande. Förändringar kan ske fort och gör det också. Se bara hur fort homosexualitet gick från skällsord till symbol för tolerans och frihet.

För det är ju så det är. Kulturen är i ständig rörelse. Alla kulturer. Den fasta beständiga kulturen är ett hjärnspöke. Kulturer och mentaliteter förändras! Den svenska påverkas av influenser utifrån, men mycket mer påverkas invandrarna och deras barn av det svenska. Särskilt barnen blir väldigt svenska, men heter de Mohammed får de verkligen kämpa för sin svenska identitet.

Det som verkligen är positivt med de senaste decenniernas invandring är den ökande toleransen för det avvikande som den fört med sig. Det går nu att heta Mohammed och vara svensk. Det är en stor vinst för alla. I alla fall för alla som äger ett uns individualitet. I det likformade Sverige där jag växte upp visste den nationella självgodheten inte några gränser. Nu är vi mer ödmjuka och en hel del av oss har till och med insett att världen kan lära Sverige mer än vad svenskarna kan lära världen.

Definitionen för de som får räknas in som svenskar bland nationalisterna är oerhört exkluderande, och hur mycket du än försöker vara svensk, du kan fira midsommar, prata perfekt svenska, kunna Sveriges historia bättre än svenskar, men om du ser lite för "utländsk" ut, är aningen för svartmuskig, bor på fel adress, har ett namn som andas mellanöstern eller bryter bara en aning så är du körd. Du blir aldrig svensk i deras ögon och de kommer alltid klistra på dig hela sin arsenal av fördomar. Men inse då att de är nationalisterna som är de mindre människorna. De flesta svenskar blir tvärtemot allt öppnare och allt mer toleranta Ge dem bara lite tid och de kommer att se dig för den du är och gilla det. Mentalitetsförändringar kan går fort.

Samtidigt har många svenskar också börjat bli stolta över sin kulturella identitet och stå för den. Det är också bra. På en individuell nivå. Att däremot låta den fulaste aspekten av europeisk historia - den självgoda politiska nationalismen - på nytt göra sig gällande som en kraft vore katastrofalt för alla som hoppas att vi kan lära oss något av historien. Låt oss kämpa för att misstänksamhet och rädsla inte ska dominera den politiska debatten här, så som den tillåtits göra i många andra europeiska länder. Och låt oss lösa romernas situation istället för att fortsätta med det förtryck vi utsatt dem för i hundratals år. Kanske kan de till och med få behålla sin kultur och vi kommer att gilla den, tillsammans och i respektfullt utbyte. Så blir det - om vi lär oss av historiens misstag.