De desillusionerades seger

Det som hände i valet i förrgår innebär ett historiskt skifte i Svensk politik. Något efter svenska förhållanden helt nytt. Det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Socialdemokraterna måste bli ett tydligare samarbetsparti och lämna bakom sig tiden då de regerade själva. Och aldrig, aldrig, har ett uppstickarparti fått en så ojämförligt stor framgång som Sverigedemokraterna. Alla partier förutom SD har mer eller mindre reducerats till sina kärnväljare.

Sverigedemokraternas framgångar är ett nederlag för alla de etablerade politiska partierna, för media som med sin agendasättande makt format valrörelsen och för alla opinionsinstitut som kapitalt misslyckades med att fånga väljaropinionen. Media har lutat sig hårt mot dessa institut, mot statsvetenskapens alla mätningar och visat en fullständig oförmåga att uppfatta det utbredda missnöjet i ett Sverige där väldigt många förlorat framtidstron.

Ingenstans har jag läst en mer humanistisk ingång på valet. Ingen har varit ute och intervjuat människor. Ingenstans har man försökt stanna upp och lyssna. Istället har man drivit en opinionsbildande och mästrande över-huvudet-på-folket-retorik, där man försökt övertyga folk om att "stå upp för människovärdet". I media och bland politiker målas upp en bild av att det är någon annanstans som SD:s väljare finns. De är de misslyckade arbetslösa och sjukskrivna, skåningarna, folk på landsbygden, de outbildade, arbetarna i lo-kollektivet, de kallhjärtade, men faktum är att de har ett brett stöd, bland unga och gamla, från vänster till höger, i städerna och storstäderna och på landet.

Visst finns det grupper där sverigedemokraterna är små. Framförallt inom en urban medelklass, samma urbana medelklass som gynnats så oerhört av alliansen, samma urbana medelklass som alltid kommer att klara sig bra, oavsett vem som har den politiska makten, samma medelklass som alla partier jagar för att det är deras lättfotade röster som avgör vem som får regera. Alla de som idag står som frågetecken, och lite skräckslaget och yrvaket undrar vad som f_n hände igår. Medelklassen där jag själv ingår. Det är dags att vakna!

Valet avgjordes inte av mittenväljarna. Valet avgjordes av de som inte syns. De på landet. De i småstäderna. De i förorterna. Eller ja, kanske alla utanför storstädernas och framför allt Stockholms urbana medel och överklass. De som blivit så ohyggligt osynliggjorda i det nät av mediakanaler som rikspolitikerna spunnits in i och som tvingat politikerna till ett evigt debatterande och förenklande. En media som bara ser här och nu. Som aldrig ser de stora linjerna och som är så snuttifierad så att alla diskussioner om de stora långsamma men historiskt obönhörliga strukturella förändingarna som pågår, och hur partierna ska förhålla sig till dem, blir helt omöjliga. Arbetsmarknadens stora postindustriella förändring, urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, de stora miljöfrågorna, digitaliseringens konsekvenser (inte minst för media), Sveriges plats i världsordningen, det flytande globala kapitalet, är bara några av de frågor som borde ha diskuterats. Partierna borde ha avkrävts svar som handlar om framtiden, inte bara nu och fyra år framöver, utan om framtiden för Sverige, för våra barn och barnbarn, om ideologiska visioner om deras framtidsplaner.

Reinfeldt har till exempel aldrig fått frågorna eller svarat på vilket Sverige det var han såg framför sig när han drastiskt ökade utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden genom att "göra det lönsamt att arbeta" utan att skapa jobb till dessa människor som fått det allt tuffare "att gå på bidrag" och samtidigt, i den ökande konkurrensen om jobben (ja, det blir det när den procentuella arbetslösheten går upp!) fått det än svårare att få ett jobb. Alla dessa människor struntar fullständigt i överskottsmål och stabila statsfinanser när deras egna finanser går med ständigt underskott. Dessutom har han mage att be dessa människor att "öppna sina hjärtan" för fler människor som ska konkurrera om jobben. Eller kanske riktade han sin uppmaning till den medelklass som redan har det bra? Var är jobben som Alliansen lovade? Detta är orsaken till Moderaternas fiaskoval. Detta är orsaken till att tidigare moderatväljare hoppar strömhopp i famnen på Sverigedemokraterna.

Medias snuttifiering och brist på perspektiv kanske är en produkt av den omstrukturing som digitaliseringen tvingat dem till, men konsekvensen har blivit att alla ska göra samma sak. Samma debatter, samma förenklingar, samma slags frågor, som bygger på samma undersökningar där statsvetare genom enkäter rankar vilka frågor väljarna tycker är viktiga (mäter dessa undersökningar framtidstro?). Jag är en mycket politiskt intresserad person, men när valrörelsen gick in i sista veckan orkade jag inte mer. Fullständig intellektuell död.

Att så många, trots Alliansens fiasko i den fråga som är central i alla svenska val, inte valde ett alternativ till vänster kan bara tolkas som ett uttryck för desillusionering inför politikens möjligheter. Tranineeplatser i offentlig sektor som en lösning känns nog för många endast som ett dåligt skämt. Sedan 90-talskrisen och omstruktureringen av den svenska ekonomiska politiken (fristånde riksbank med inflationsmål über alles) så har arbetslösheten bitit sig fast oavsett vilka politiker som styr. "Stabila statsfinanser" har blivit ett politiskt mantra.  Det rådande ekonomisktpolitiska paradigmet ifrågasätts trots det aldrig. Till och med i USA har centralbanken fått ett mål om att bekämpa arbetslösheten när den sätter styrräntan. I Sverige är det bara inflationen (och möjligen medelklassproblemet med de skenande bostadspriserna!?) som styr räntan.

Nu är det verkligen hög tid att tänka om. Sluta gulla med medelklassen och tag tag i de verkliga utmaningarna. Alla andra länder har en fastighetsskatt. Varför inte vi? I andra länder ger man pensionärer skatterabatter? Varför inte vi? Varför är det synd om de som arbetar i Sverige? Varför ska vi gynnas, vi som tillhör världens globala överklass? Vi som kan unna oss allt, måste vi kunna unna oss mer? Varför ska vi få rida rida på en bostadsbubbla och bli miljonärer, medan vi segregerar oss bort från alla problemområden. Bort från alla besvärliga invandrare. Bort från alla besvärliga skolor med "dåligt rykte". I Sverige måste skapas en vi-känsla, snarast, och vi vet alla att den inte finns hos sverigedemokraterna.

Återupprätta Majornas band till havet

Här på vinden bodde han som tonnåring.

Fem tusen människor hade samlats utanför Varvet Kustens gamla disponentbostad i Majorna i Göteborg. Nationalskalden Evert Taube höll tal.

”Var som folk - skulle jag vilja ropa till dem som planerar och bygger ut våra städer. Var inte bara strategiska snillen, inte bara fantastiskt skickliga konstruktörer, tekniska halvgudar vid foten av siffrornas olymp, inte bara byråchefer som trycker på en knapp och sätter tekniska vidunder igång, inte bara linjaler, passare och avvägningsinstrument, var inte bara grävskopor, inte bara dynamit.

Vad Majorna beträffar är det en social nödvändighet att vi räddar allt som kan räddas av denna ärofulla, nedärvt demokratiska, idoga, uppoffrande och lojala gamla sjömansstad”.

Det var 1950 och tiden då Göteborg skulle byta ansikte med hjälp av betong, motorleder, asfalt och grävskopor, och lägga sig i den moderna stadsplaneringens framkant, den tiden låg i framtiden. Göteborg genomgick under de kommande 30 åren en radikal omdaning för att kunna sluka den nya massbilismen och för att utrota den eländiga bostadsstandarden i landet. Dåtidens värld offrades villigt av framstegens förespråkare.

Idag finns endast svaga minnen kvar hos Majornas innevånare att den mest ursprungliga av Göteborgs förstäder var en sjöfartens, fiskets och skeppsbyggeriets stad. Det hörs i gatunamn som Ankargatan, Båtsmansstigen, Amiralitetsgatan, Kaptensgatan, Kabyssgatan och Seglaregatan och märks genom placeringen av kampanilen med sjömanshustrun och sjöfartsmuseet. Evert talade till dessa människor som såg de första stegen tas mot att detta arv skulle förfelas. Den gamla disponentbostaden från 1794 skulle rivas för att göra plats åt en utvidgad verksamhet vid hamnen.

Romantiker och frihetshjälte

Idag går Stena Lines färja till Kiel från platsen, men på höjden ovanför terminalen, på Majnabbeberget står huset kvar. Det räddades genom Everts och många andras aktiva engagemang, monterades ner och flyttades. På andra sidan huset, in mot staden går det som verkligen tog kål på Majornas koppling till sjöfarten och hamnen, den stora motorvägen Oscarsleden. Effektivt så som om det vore dess främsta syfte, skär den av staden från vattnet. 

Ibland promenerar jag så gott det går längs kajkanten på andra sidan leden - en plats dit dagens majbor sällan letar sig. De uppehåller sig hellre vid kaféerna kring Stigbergstorget eller vid restaurangerna vid Mariaplan. Det är en plats med otroliga möjligheter, bara man kunde återerövra området från massbilismens buller, avgas och asfaltsöken. Taubehuset, som den gamla disponentvillan nu kallas hade kunnat träda fram, precis som den gamla fiskehamnen och amerikaskjulet varifrån linjefartygen till Amerika avgick, och bli en fantastisk tillgång för hela Göteborg. Men då måste banden med historien återupprättas. Inte bara som punktvisa bevaranden av enskilda fina gamla hus. Stadens struktur måste lagas, återupprättas och förnyas för att sy ihop det som slets sönder. Genom att helheten återupprättas kan majbornas återknyta sina band till havet och till stadsdelens historia.

PS. För övrigt tycker jag fortfarande att en del av Stenas område närmast Sjömagasinet ska upplåtas för ett Ostindefararmuséum. Se "Klippanmuseum för ostindiefararen".

Min pappa indianhövdingen eller vem bryr sig om 30 meter stengärdesgård i skogen

Min farsa är förbannad. För honom är skogen något viktigt och personligt. Hela sitt liv har han arbetat med skogen och han gillar inte den senaste tidens utveckling. Nu senast manifesterad genom en riven gammal stengärdesgård på gränsen till grannens skog. Gärdesgårdarna genomkorsar de Halländska skogarna kors och tvärs i snörräta linjer. De är rester från en tid då Halland var ett skövlat land. Nästan all skog var borta efter flera hundra år av skeppsbyggeri, eldning för värme och matlagning och allt för hårt betande djur. På dessa muromgärdade utmarker dit djuren drevs på bete via fägator med murar på båda sidor, planterades skog för nu 100-150 år sedan. Det var en del i en stor satsning för att höja det svenska jordbruket som helhet. Jordbruksmetoder förfinades, sten bröts från åkrarna, sjöar och våtmarker dikades ut, skiftesreformer flyttade ut gårdarna från byarna och gjorde bönderna till egenföretagare, och skogar planterades. Gärdesgårdarna i skogen är alltså kulturhistoriska rester från en annan tid då det svenska folket framför allt bodde på landet. De restes med hjälp av miljoner timmar av hårt svettigt arbete. På gränserna mellan olika skogsskiften går gärdesgårdarna och nu har grannen raserat 30 meter för att fylla upp ett sumphål. Det är olagligt, men för pappa är det framför allt en kränkning mot förfädernas minne.

Far och son tävlar med handsåg och yxa mot motorsågen.

Men sumphålets upprinnelse, bokstavligt talat, är det moderna skogsbrukets metoder. Medan min pappa fortfarande går runt med motorsågen i sin skog och vårdar den med tanke på kommande generationer har de enorma skogsskördarna intagit grannens skogar. (Se den fantastiska filmen "Motorsågen" från 1983 om hur motorsågen en gång kom och ersatte handsågen. Underbara kärva män i kamp mot "produktiviteten") Maskinerna har kallats in till att kalhugga för att betala det spekulationsdrivna pris grannen betalade för sin skog. De är effektiva men dyra i drift. De kan inte ta hänsyn till hur det ser ut när de är klara, och än mindre stå stilla när det regnat för mycket och halvmeterdjupa hjulspår fullständigt sargar landskapet m. Grannens skog är genomkorsad av mossar och sumpmarker, men tidigare generationer har dikat ut dem för att skogen ska trivas. Maskinerna har nu förstört dikena och vägarna in till grannens skog har översvämmats. En grävmaskin kallades in för att åtgärda problemet, och då rök 30 meter kulturhistoria.

Häromdagen såg jag på ett tv-program om Kanadas indianer, hur vissa av dem fortfarande kan leva av jakt, medan andra tvingats in i oljesandsindustrin, den mest smutsiga och naturförödande av industrier. (se "Polcirkeln med Bruce Parry del 4", tyvärr bara på Svt-play en dag till) Jag såg hövdingen, numer en framgångsrik entreprenör i sandskyfflarbranschen, sorgeset peka över floden på det förödda landet där en viktig samlingsplats ersats med ett raffinaderi. Han säger att nu när den platsen är borta är också deras minne av platsen borta, för alltid.

Jag hoppas att min pappa inte ska behöva bli lika uppgiven som hövdingen. Hos honom finns stridsviljan kvar. Men vad händer med kommande generationer. Kommer vi att vårda våra skogar och vårt kulturlandskap format av generationerna före oss. Kommer jag att gå där med motorsågen. Eller kommer jag lyssna på skogsbolagens locktoner när de skannat satelitkartorna, sett att vår skog är avverkningsmogen, och kommer med erbjudanden om tjocka sedelbuntar. Kommer jag då låta dem rulla in med sina monstermaskiner. Kommer jag, kommer någon, bry sig om 30 meter stengärdesgård i skogen?


PS. En gång för nu ganska länge sedan skrev jag min C-uppsats i Historia om skogsplanteringarna i Halland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Valet av ämne var som ni kanske förstår mycket personligt. Mina vänner från stan fattade ingenting och skrattade lite åt mitt plötsliga skogsintresse. Uppslaget till uppsatsen kom från min pappas berättelse om hur min farmor, när hon var barn, var med och planterade den skog som nu, som en gåva över generationer, blivit mogen att avverkas.

400-års jubileets risker och förändringskraft - lärdomar från 1923

Skyskrapan Göte-burg, Hisingsbron, Jubileumsparken och Campus Näckrosen. De storslagna byggplanerna inför Göteborgs 400-års jubileum blir fler och fler. Självklart är det positivt att staden utvecklas och att man hittat en punkt att fokusera kring, men frågan är vilka konsekvenserna blir om kraftsamlingen får ett allt för ensidigt fokus på att bygga monument över ett jubileum, utan tanke på konsekvenserna för hela staden? Varför blev det som det blev vid det förra jubileet 1923, och vilka blev efterräkningarna? Kan vi lära något inför jubileet som kommer? Göteborgs 300-årsjubileum blev oerhört dyrt, men gjorde också ett enormt avtryck. Botaniska, Naturhistoriska museet, Liseberg och Svenska mässan är bara några av dess resultat. Det är lätt för vår stads politiker att få mindrevärdeskomplex efter vad staden lyckades med då. Det är lätt att bli förförd. Det är lätt att viljan styrs mot det grandiosa.

1923 var Göteborg på många sätt en helt annan stad än nu. Staden var tätbefolkad på ett helt annat sätt, och man kunde enkelt gå mellan de flesta av stadens delar. Klassklyftorna var djupa och synliga. Den välbeställda borgerligheten som styrde staden genom en rösträtt graderad efter inkomst och vallagar där även bolag fick rösträtt, bodde i rymliga lägenheter med högt i tak i stenstaden, medan arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor och tvåor i trähus och landshövdingehusområden i kvarteren strax intill. De allra rikaste ägde praktfulla palats på höjden ovanför vad som skulle bli Götaplatsen. Ett stenkast därifrån låg fattigvårdsanstalten Gibraltar där samhällets olycksbarn; de kroniskt sjuka, de gamla som inte klarade sig själva eller med stöd av anhöriga, de psykiskt sjuka, barnhemsbarnen med flera, trängdes ihop i en fängelselik miljö präglad av ständig överbeläggning.

Axel Carlander, som i stadsfullmäktige 1915 tog
initiativet till Göteborgsutställningen för att fira
stadens 300-årsjubileum.

Jubileet var på kort sikt en ekonomisk katastrof för staden. Innan socialdemokraterna tog över makten 1922 var jubileet planerat sedan länge. Det blev borgerlighetens stora avskedsföreställning. De hade länge haft oinskränkt makten i staden. Med demokratin blev staden socialdemokraternas. Stora förändringar stod för dörren. Där de borgerliga minimerade stadens sociala utgifter med varje till buds stående medel, ville socialdemokraterna att staden skulle bistå de socialt utsatta arbetarna. Det sociala skyddsnätet var under den borgerliga eran utformat att vara medvetet minimalt och repressivt för att inte lättjan och "understödstagarandan" skulle sprida sig i de arbetande klasserna. När jubileet firades och invigdes företräddes staden på lånad tid av den då redan akterseglade tidigare ordföranden i stadsfullmäktige Axel Carlander. När jubileumsfirandet var över togs stadfulläktiges ordförandeklubba över av dess första socialdemokrat, Herman Lindholm.

Herman Lindholm fick ärva kalasets räkningar och därtill befann sig staden i den stora efterkrigskrisen i spåren av första världskriget. Arbetslösheten nådde aldrig tidigare skådade nivåer, en arbetslöshet som skulle komma att bita sig fast och under mellankrigstiden och även förvärras kraftigt efter Wall-street och Krügerkraschen 1929. Stadsfullmäktiges allt överskuggande syfte blev att lösa de brännande social problem som kom i krisernas spår. Arbetslösheten gjorde att färre och färre kunde hjälpa till att försörja sina föräldrar, eller för den skull sina grannar och vänner i de täta sociala nätverken i arbetarstadsdelarna. Trots att en nationell arbetslöshetsförsäkring inrättades 1932 fortsatte kostnaderna för den kommunalt finansierade fattigvården att öka.

Dessutom var bostadssituationen katastrofal. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ett eller två rum och kök och hade ofta inneboende för att dryga ut inkomsterna för att kunna betala hyror som trissats upp i bostadsbristens spår. Klagolåten mot hyresocker på den helt oreglerade bostadsmarknaden var konstant. I den här situationen påbörjades utvecklingen mot en socialt mer rättvis stad. All socialdemokraternas kraft lades på stadens sociala situation, på arbetslösheten och på en fattigvård där de behövande nu fick kontanta ersättningar, hellre än att låsas in på anstalter och så långt ekonomin tillät, en ny slags social bostadspolitik.

Den sociala situationen i Göteborg 100 år senare är naturligtvis helt annorlunda. Välståndet tillhör den arbetande majoriteten, men ännu finns delar av staden som präglas av stora sociala problem. Bostadsstandarden är på en nivå som för 1920 och 30-talets medelsvenson hade framstått som fantastisk. Däremot är bristen på bostäder allt mer skriande och jakten på hög bostadsstandard har gjort nyproducerade lägenheter så dyra att allt färre har råd. Och segregationen mellan fattiga och rika stadsdelar är lika stor nu som då, men med den stora skillnaden att de numer ligger långt ifrån varandra. De välbeställda behöver inte längre se de fattigas villkor.

Det stora målet för staden borde vara ett jubileum där staden binds ihop. I en sådan satsning är det viktigt att alla monument och institutioner som byggs placeras på ett sätt som stärker staden som en helhet. Därför är det oerhört viktigt att jubileet syns även i stadens mindre privilegierade områden. När Botaniska och Liseberg byggdes var det utkanten av staden. Att inte tränga ihop alla satsningar i samma lilla centrum är oerhört viktigt. Att skapa flera centrum och nav i staden är det som ger en stad en känsla av storstad. Och faktiskt är det så att före 2021 kommer Storgöteborg att ha passerat miljonstrecket. Vi måste nu våga vara storstad fullt ut. Ambitionen runt skyskrapan Göte-burg på Hisingen borde bli början på ett nytt nav. Givetvis är det här en ny multiarena istället för Scandinavium ska placeras. Evenemangsståket har nått vägs ände. Att fortsätta tränga ihop allt på samma plats är ger inga spinoffeffekter för näringsidkarna i området annat än för Svenska mässan och Gotia hotell. Vi måste även våga vårda det som vi redan har, det som är bra men kan bli bättre, såsom Valhallabadet och Gårdas landshövdingehusområde. När jubileet är över ska grunden ha lagts för den nya storstaden Göteborg.

I den nya storstaden ska förutsättningarna för att motverka segregation vara lagda. Tillbakasatta områden ska ha nära till nya spännande nav som höjer attraktivitet och inesteringsvilja även här. Alla i staden måste känna av satsningarna, annars är risken att effekten blir motsatt. De mindre gynnade känner sig än mer utanför.Om inte staden lyckas kommer den att glida isär ännu mer än vad som redan nu är fallet. Fattiga områden bli fattigare och hårdare. Onda spiraler skapas istället för goda. Dessutom får kostnaderna för jubileet inte växa sig så stora att det äventyrar de sociala utmaningar staden står inför. Vi får inte missa den chans som jubileet innebär att skapa en mer socialt hållbar och sammanhållen stad.

Om att tvinga ett land på knä och fascismens återkomst

Det finns bara en segrare i skuldspelet. Nicolaos Michaloliacos, det ultranationalistiska
Gyllene grynings ledare.

Ett land tvingat på knä. Ett land där befolkningen känner sig förrådda av sina ledare. Ett land där befolkningen känner sig orättvist bestraffade av utländska krafter. Ett land i djup ekonomisk kris. Ett land med en historia präglad av odemokratiska styrelseskick. Ett land där ett antidemokratiskt och fascistiskt parti valts in i parlamentet och vars anhängare misshandlar folk av "fel" ras eller politisk övertygelse. Tyskland 1930? Grekland 2013?

På många sätt är Grekland av idag det yttersta provet på om Europa verkligen lämnat sin auktoritära historia bakom sig. Med andra världskriget gjorde de auktoritära systemen sin slutgiltiga bankrutt. Tror vi. Men är det säkert. De befintliga demokratierna blir allt mer teknokratiska, styrs allt mer av partier som fungerar som valmaskiner där ideologin tonas ner och inom ett ekonomiskt paradigm som inte kan ifrågasättas. Ur detta skapas den enda vägens politik där ett land tvingas på knä. Tvingas att ständigt ta nya lån för att finansiera de gamla. Var tar räntan vägen? Är det ingen som tjänar på lånen? Räddningspaket? Ett land tvingas ner på knäna. Dess befolkning tvingas ner i fattigdom. För dess betvingare är det den självklara lösningen. Den enda givna. Det var det 1919 för Versaillesfredens segrarmakter också. Landet som startade (?) allt elände måste betala. Vi är oskyldiga. Nu är Grekland boven. Är det så enkelt?

Pascalidou ger en mångfacetterad bild av krisen,
dess orsaker och konsekvenser. Alla skyldiga
får en känga. Oerhörda sociala påfrestningar och
ifrågasatta demokratiska institutioner har berett
vägen för Gyllene gryning - krisens yttersta konsekvens.
 Reflektioner utifrån egna erfarenheter och research
men framför allt baserad på intervjuer och möten
med människor från alla delar av det Grekiska samhället.
 Rekommenderas. (Uppdatering 6/10 -2013.)

Lyssnade Studio 1 i P1 idag där Alexandra Pascalidou intervjuades om sin nya bok "KAOS, ett grekiskt krislexikon" som kom ut för en vecka sedan. Pascalidou säger sig vara ute efter att komplicera bilden av krisen och av den svartvita bilden av korrupta slösaktiga greker, men även grekernas bild av sig själva som oskyldiga offer. Det blir slående att Grekland den senaste tiden hamnat i mediaskugga, men att krisen där verkligen inte har lättat. I Tyskland har åtstramningsarkitekten Merkel blivit belönad för sin ståndaktiga hållning med en valseger i Tyskland och att dramat fortsätter.

Kan Europa efter 1900-talets blodiga kamp mellan fascism och demokrati andas ut eller lurar tyrannin  där strax under ytan? Är EU den garant för fred och demokrati som den utmålar sig att vara? Än så länge har nationalegoismen segrat i den ekonomiska kris som skapats ur överskuldsättning och obalans i en oansvarigt dåligt konstruerad valutaunion. Syndabockstänkandet har segrat istället för det kollektiva ansvaret för en Euro som gynnat den Tyska ekonomin mer än någon annan. Och nu straffas ett folk. Inte dess inkompetenta ledare.

Efter första världskriget blev socialdemokratin i Tyskland den främsta syndabocken i den dolkstötslegend som var med och sänkte den Tyska demokratin. På samma sätt kan den politiska kollapsen i Grekland bereda väg för fascismens återkomst i Grekland. En ny dolkstötslegend där grekerna lägger skulden på tidigare ledare och på en fientlig omvärld, där är vägen öppen fascismens återkomst. Skuldspelet har ingen segrare. Det borde verkligen Europas och framför allt Tysklands ledare förstå. Annars har man inte lärt sig någonting av Europas blodiga 1900-tal. Kom ihåg att utan Versaillesfredens och dolkstötslegendens skuldbeläggande hade aldrig andra världskriget utkämpats. Men då hade å andra sidan demokratin kanske inte segrat så fullständigt som den gjorde. Men nu har den förhoppningsvis det.

Därför får vi aldrig glömma vilka omständigheter som skapade "det tredje riket" och aldrig, aldrig återupprepa samma misstag. Skuldspelet leder rakt ner i en avgrund vi borde ha lämnat.

För de drabbade är historien stark

I Sverige är historia inte viktig för den kollektiva identiteten. I synnerhet sedan social- demokratins makt- övertagande i början av 1930-talet har blicken stadigt legat på nutidens byggande av ett allt mer utvecklat framtidssamhälle. Tron på utvecklingen har varit stark i Sverige (framför allt fram till krisen i början av 1990-talet). Det förgångna har däremot per definition stått för något förlegat, utan relevans för framtiden. I början av 1900-talet var universitetets historieämne ett av de viktigare, men med tiden har dess status hamnat allt mer i skymundan.

Inte heller för den personliga identiteten har historien varit av någon stor betydelse. Identifikationen har i hög grad legat hos det pågånde framtidsprojektet Sverige (eller i det personliga utvecklingsprojektet). Endast en ytterst marginell del av befolkningen, dessutom utan verkligt inflytande, har drömt sig tillbaka till svunna guldåldrar eller hyllat ledare eller prestationer från det förgångna.

I många andra stater och för andra folkgrupper förhåller det sig på ett helt annat vis. Häromveckan läste jag, apropå en utställning om romer på Stadsmuseet i Göteborg, en intervju med en kvinna som heter Soraya Post. Hon berättar om sin familjs liv i Sverige och de övergrepp som drabbade dem när hennes mamma tvångsabborterades i sjunde månaden och steriliserades i slutet av 50-talet. Detta var en del i baksidan av det framtidssamhälle som Sverige strävat efter att bli. Steriliseringarna var ett sätt för staten att undvika att vissa kategorier av människor, de asociala, de som inte följde den norm som folkhemmet etablerade, förökade sig. Skälet var aldrig rasrelaterat, utan relaterat till det allt bättre framtida samhälle som eftersträvades. De som behöll gamla sedvänjor och inte följde statens råd kunde stämplas som asociala. Det var skälet bakom att romer som inte kunde eller ville bli en del av det ny moderna sverige, kunde bli utsatta för hemska övergrepp av "den goda staten".

Om mekanismerna bakom det "intolleranta" folkhemmet skrev Yvonne Hirdman i sin rapport från 1989 - "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Svensken skulle inordnas och bli de nya människor som samhället eftersträvade, fria från bråte från "gammelsverige". De skulle bli socialt anpassade, "social minded", effektiva, moderna och demokratiska. Man blundade för att detta inte var uteslutande positiva storheter, och inte positiva storheter för alla. Normerna sågs som självklara, så självklara att de med tiden även omfamnades av hela det borgerliga partipolitiska spectrat. Grupper i samhället som inte anammade denna människotyp, till exempel romer som vägrade ge upp sina gamla sedvänjor, bekämpades.

Yvonne Hirdman

I andra stater runtom i Europa har övergreppen, särskilt i samband med fascismen, kommunismen och de två stora världskrigen varit enormt många fler och ofta med döden som utfall, men reaktionen för de som utsatts är liknande. För Soraya Post och många andra barn till familjer som drabbats av övergrepp, förnedring och mord runtom i Europa är historien ett sår som vägrar läka. För dem blir att inte minnas en fråga om omoral.

För förövarna är det tvärtom. De vill inget hellre än att glömma och de för definitivt inte minnet av de övergrepp de förövat vidare till sina barn. De berättar inte för sina barn om då de som läkare genomförde tvångsabborter. De berättar inte om hur de inombords gladde sig åt att judarna rensades ut från deras kvarter. Eller som i fallet med vår drottnings opportunistiska far, berikade sig på den tyska ariseringspolitiken. Inte berättade de för sina barn om det de då tänkte var rätt, och som sedan blev fel, för att sedan med tiden till och med tolkas bli som skamliga övergrepp eller rentav ondska.

Men hos alla de som drabbats, de som blev offer, individuellt eller i ett nationellt kollektivt minne är historien levande och närvarande - nu och i framtiden. Att då som svenskar, vilka inte drabbats av historien, anse att man måste lämna det förgångna bakom sig och se framåt är både en naiv, orättfärdig och ibland till och med farlig inställning. Dessutom leder den till en självrättfärdig attityd gentemot folk eller nationer som ständigt lever i skuggan av sin historia.

Att det officiella Sverige allt mer börjat erkänna begångna misstag och be om ursäkt eller ge kompensation är en del i en internationell trend som pågått ganska länge nu. Kända exempel är Tysklands bearbetning av nazi-åren, Australiens ursäkt till aboriginerna och inte minst nu senast kompensationen till vanvårdade fosterhemsbarn i Sverige. Det är en minoriteternas och de drabbades upprättelse. Förhoppningsvis står romerna näst på tur. Jag hoppas att de erkänns som fullvärdiga medborgare i Europas alla stater, att de kompenseras ekonomiskt och att de med respekt för den romska kulturenärs särart tillåts blir accepterade av en bred majoritet i Europas alla länder. Det är den kanske största uppgiften som denna denna trend av uppgörelser med historien kan mynna ut i.

Erkännanden och kompensationer är viktiga komponenter för att kunna komma vidare, men risken finns att det stannar där. Särskilt om insikten kring att historien lever kvar hos de drabbade saknas. Erkännandet kan lätt bli till ett alibi för att kunna "stryka ett streck" över det obehagliga som varit. Det är viktigt att inse att ett sådant erkännande endast är en början på en process som kan ta generationer.

Men det är inte bara marignaliserade folkgrupper, ursprungsbefolkningar, handikappade och socialt utsatta som "drabbats av historien". Runt om i Europa finns många stater som bygger sin nationella identitet på på ett dualistiskt förhållande mellan förnedring och storhet. Förnedringen blir i det här fallet alibit för att kunna hävda relevansen för storheten och storheten blir, eftersom det är en fråga om stater, intimt sammankopplad med nationalism. Sådana stater drabbas på ett mycket destruktivt sätt av en överkänslighet gränsande till paranoia. Några kända exempel är Ungern, Ryssland, Serbien, Israel och nu senast i krisens spår Grekland. Men sjukan finns i stort sett överallt i Europa. Skillnaden mellan Sverige och en stor del av resten av Europa är att fantasin om en förgången storhet för det mesta är förknippad med folkhemmet - som i sig paradoxalt nog var framåtblickande.

Men historia är inte bara till för "de drabbade". Den är minst lika viktig för alla som inte lutar sin historieskrivning på oförrätter. Alla som på ett genuint sätt vill hjälpa romerna att lösa sina problem eller för den delen lämna de nationalistiska historieskrivningarna och förklaringsmodellerna eller kanske till och med bekämpa dessa, bör skaffa sig en djup och problematiserande historisk kunskap. Tyvärr saknas i politiken oftast det historiska perspektivet, eller så lämnas det därhän och i händerna på nationalister som använder det ivrigt i sin propaganda. Till exempel kunde socialdemokraterna tydligare, ärligare och mer problematiserande arbeta med sin egen historia och roll i det svenska samhället. Då skulle nationalister av alla slag få mycket svårare att hänvisa till folkhemmet som ett gånget idealsamhälle, eftersom det aldrig var det. I folkhemmets namn formades människor för att passa in på ett sätt som få(?) skulle acceptera idag. Övergrepp begicks men samtidigt var folkhemmet vägen till frihet och rättvisa för det stora flertalet. Det som var gott för de flesta var dåligt för några och ibland katastrofalt för minoritetsgruppen. Sanningen finns som alltid i gråskalorna.


Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman
Kvinnohistorikern Hirdmans "uppgörelse" med de utopistisk tankarna som genomsyrade folkhemspolitiken och hur de sociala ingenjörerna försökte forma det goda moderna och demokratiska samhället, men i processen raserade och skapade normer som ibland var lika subjektiva som dem de ersatte.
Boken användes sedan som ett sätt för högern att "slå hål på folkhemsmyten", något som Hirdman uttryckt sig beklagande över. Boken kom i en brytpunkt där det moderna "folkhemssverige" reformerades i grunden med marknadsliberala reformer och där boken användes som ett slagträ.

Walther Sommerlath - det perfekta pedagogiska exemplet

Kära pappa Walther

Nazismen var starkt folkligt förankrad. Den föreställningsvärld de representerade, som idag ses som extrem var inte det för det Tyska folket. Antisemitismen var gediget förankrad i Tyskarnas (européernas) föreställningsvärld. Hitler exploaterade något som fanns starkt representerat, särskilt i de övre samhällsskikten och även i den akademiska världen. I dessa övre samhällsskikt fanns Walther Sommerlath - drottningens far. Han gjorde ett aktivt val att gå med i Nazistpartiet. Han verkar inte ha tillhört de som gjorde det av karriärskäl (som till exempel Werner von Braun - V2 raketernas och Apolloprogrammets fader), han gjorde det av övertygelse.

Han flyttade tillbaka till Tyskland från Brasilien, mitt under den tid då Nazisternas förtryck mot oliktänkande och judar verkligen visade sitt fula tryne på allvar. Han trodde på nationalsocialismen som Europas räddning från Bolsjevikerna i öst och kapitalet i London. Dessa båda globala rörelser, eller kosmopolitiska som man uttryckte det då. Motsatserna till den snäva nationalismen som nazisterna representerade.Judarna representerade dem båda. Judarna skapade bolsjevikismen. Judarna styrde kapitalet. De var den inre fienden i Tyskland och utanför Tyskland. Det var en förvriden och paranoid världsbild. Men säljande. Walther Sommerlath trodde på det här (precis som Ingvar Kamprad en gång gjorde). Annars hade han aldrig gått med i Nazistpartiet, för det gjorde även många utanför nazistpartiet.

Nazisterna gick från paranoid världsbild till handling. Även då var Sommerlath en del. Han var en av de många nazister som deltog i utplundringen av den Tyska judiska befolkningen. Han byggde sin förmögenhet på den arisering som under legala former berövade de Tyska judarna alla deras tillgångar. I en "affärstransaktion" övertog han ett stort industriföretag och lämnade en kaffeplantage i Brasilien som utbyte. En bra "affär", ingen expropriering. En affär. Industrierna var värda mycket mycket mer än plantagen och juden fruktade för sitt liv och ville ha en utväg. Han fick det. Walther Sommerlath fick hans företag.

I Kalla fakta igår visar det sig att den utredning drottningen gjort om sin far inte håller måttet. Verkligen inte alls. Hela det historiska sammanhanget rensas bort. Walther Sommerlaths namn ska inte dras i smutsen. Det är synd. Det han gjorde var smutsigt, djupt omoraliskt, kriminellt under andra omständigheter, och gjort av övertygelse. Han såg det som att han bidrog med något positivt. För den som var aktiv nazist var utträngandet av judar ur det Tyska näringslivet en nödvändig och god handling. Det tyska folket skulle räddas.

Det är synd att drottningen som verkar vara en övertygad humanist inte kan se förbi det personliga. Walther Sommerlaths agerande skulle kunna bli ett perfekt exempel på hur idéer som står i motsats till humanism kan förgifta en människa. När fiendebilder får ta över och dominera våra sinnen kan det gå illa, och alltid hamnar humanismen på undantag. Det är synd att drottningen inte kan se möjligheterna i att göra sin egen släkthistoria till ett pedagogiskt exempel. Walther Sommerlath kan ha varit en hur kärleksfull och bra pappa som helst, men det tar inte bort det han gjort och inte minst vad han representerade. Han är ett perfekt exempel på att en person som strävar efter att göra gott kan förföras att göra dess motsats.

Walther Sommerlath är även ett bra pedagogiskt exempel den mer "vardagsnära" nazismen. Att förstå hans livsval är egentligen mycket mer intressant än den ständiga fokuseringen på nazimens ledande funktionärer. De hade inte varit något annat än några galna extremister i vår tid. Men då, i en omgivning där deras idéer kunde bära frukt, blev de herrar i Europas mest folkrika stat och över en av världshistoriens mest destruktiva regimer. Sommerlath tillhörde den ivriga fancluben till antihumanismens främsta företrädare. Det är lätt och naturligt att slå ifrån sig nazismen och distransera sig. "Sådär skulle aldrig jag kunna göra". Nazismen blir till en fantasm. Något obegripligt och mystiskt. Men den kraft som var nazimen föddes ur en potent fiendebild. Den fiendebilden går att förstå. Det går att förstå varför en fiende förföljs och till sist mördas urskiljningslöst. Det har hänt efter andra världskriget i Jugoslavien och i Rwanda och på många andra platser. Förintelsen var bara unik i sin effektivitet.

Därför hoppas jag att drottningen lyckas att lyfta frågan om sin far och göra något positivt av Kalla faktas hårda granskning. Jag hoppas att hon kan släppa det personliga och agera som en statskvinna och en representant för något större. Humanism är något som var och en av oss borde slåss för. När världen målas upp i svart och vitt. När det finns en tydligt definierad fiende i dina närståendes argumentationer ska du säga emot. När dina vänner målar upp starka bilder av en fiende bör du nyansera. Sanningen ligger alltid i gråskalorna. Nyanserna är humanistens bäste vän.

Läs även: "Nazisten Walther Sommerlath" - från TV4.se

Litteraturtips:
Hitlers Folkstat - Götz Aly
Dietrich Eckarts onda öga - Per Landin

Konspirationsteoriernas pris

Absurda framtidsscenarier framstår
som troliga i extremistiska miljöer

På forum på nätet, kommentatorfält i stora dagstidningar, hemsidor och sociala media har sedan internets barndom hatets och misstrons propaganda spridits. Här har skapats forum för alla sorters extrema åsikter och åsiktskluster. Här finns all slags extremism representerad. Religiös fundamentalism, vänsterextremism, men kanske framför allt högerextremismen har i en tid när högljud nationalism sett som paria med andra världskrigets erfarenheter i ryggen, hittat ett forum för att torgföra sina idéer. Högerextremismen har tagit allt fastare former och det kluster av högerextrema idéer som byggts upp på nätet har format en hel världsbild. En världsbild där massan är lurad och duperad att mot sin vilja införa mångkultur och tolerans mot sexuella minoriteter. Det är viktigt att påpeka hur enorm denna massa av texter är. På NRK 1 talade de i går kväll om en blogg som heter Fjordman som Anders Behring Breivik refererade flitigt till. Den är med sina många länkar ett utmärkt exempel på hur omfattande dessa nät är. Det finns hur mycket som helst och mycket av det är sinnrikt uttänkt och bedrägligt för att locka mottagliga individer in i sin väv. Ett sådant exempel i utkanten av detta åsiktskluster är Metapedia  som i ett försök att kopiera Wikipedia förvränger fakta i linje med nationalisternas åsikter.

Absurda påståenden föder misstänksamhet

Anonymiteten på nätet gör att de flest typer av åsikter kan passera. Anders Behring Breivik har med största sannolikhet (utan att ha läst hans manifest) format sin världsbild på dessa nya extremismens torgplatser. Framför sin dator kan han få sin världsbild bekräftad och förstärkt. Här mötte han andra som genomskådat "den stora lögnen" och  som i sin besvikelse över personliga tillkortakommanden och ett samhälle som de av olika anledningar lärt sig betrakta med misstänksamhet och hat, torgför sin hatiska propaganda. Förvrängda fakta och sammanhang läggs till ett enormt pussel av hat. För den ensamme framför datorn finns inget som håller tillbaka. Du eggas hela tiden till allt mer extrema ståndpunkter. (Se även SvD idag där professor Thomas Hylland Eriksson - professor i socialantropologi skriver under rubriken "Internet filtrerar fram hat") Sociala media kan föda och göda extremism och asociala ensliga extremister kan uppenbarligen eggas till handling.

Det döljer sig alltid en komplott bakom
 de stora händelserna

Det är många lockas av olika konspiratoriska idéer. Dessa är lockande för de flesta då de ger tydliga svar på hur världen fungerar - egentligen. I Fredrik Lindströms tv-serie "Vad är en människa?" från den 12 juni i år diskuterade han med kognitionsforskaren och professorn Peter Gärdenfors. Under en del av avsnittet tycker jag att han ringade in upphovet till både forskning och konspirationsteoritiserande. "Vår hjärna är specialiserad på att se samband, och den är så bra på det så den gör det även när sambanden är ganska långsökta. Man skulle nästan kunna säga att vi människor är mönster och orsaksberoende. Vi är liksom knarkare fast vi går på strukturer och skäl till saker och ting, och vi letar ständigt efter sådana, överallt." (Fredrik Lindström ca 43 min in i del 1). Skillnaden mellan forskning och konspiratoriskt orsaksletande ligger i att forskning letar förutsättningslöst medan de som söker konspirationerna redan har svaret klart; "Det är judarnas som ligger bakom, eller det är multikulturalisternas fel eller det är CIA:s fel osv. osv". Konspirationsteoretikerna söker aldrig förutsättningslöst utan böjer fakta för att passa in i deras världsbild. Bakom varje händelse finns en tydlig avsändare som vill forma världen i en riktning. Ingenting händer av en slump eller av en kombination av många olika faktorer och intressen. Nej, det finns en illvillig makt som styr. Som drar i alla trådar. Det finns inga ekonomiska, historiska, geopolitiska, religiösa, ideologiska kombinationer av intressen som tillsammans skapar de strukturer som formar världen. Nej, det är en konspiration.

Man skulle även kunna påstå att religionerna alla har sitt upphov i människans sökande efter orsakssamband eller som man ofta säger "sökande efter mening". Vi letar efter mönster och i mönstren ser vi meningen med varandet. För mig är allt sökande efter kunskap som inte är förutsättningslös utan mening. Jag är verkligen vad Fredrik Lindström kallade - en knarkare som går på strukturer - men för mig är tillvarons komplexitet det vackra. Inte de enkla svaren eller de entydiga mönstren. Svartvita världsbilder eller ensidiga förklaringar får mig att vilja komplicera och nästan alltid är det mer komplicerat än vad det först verkar vara. För Anders Behring Breivik och alla hans åsiktsfränder bland nätets högerextremister är det tvärtom. Allt ska förklaras och passas in i deras ensidiga världsbild. Nätet är till för att bekräfta inte för att söka ny kunskap.

Jag förstår att det är svårt att komma åt högerextremisternas hatkluster utan stora inskränkningar på nätets frihet och jag kommer heller aldrig (tror jag) bli någon förespråkare för något sådant. Men faktum är att högerextremisterna ligger långt före de flesta av nätets användare och utnyttjar detta till att sprida sin världsbild och få ett oproportionerligt stort utrymme på nätet. Personligen är jag framför allt besviken på forskarsamhällets dåliga närvaro på nätet. Visst finns det undantag, men till exempel bland svenska historiker är närvaron på nätet nästan obefintlig. Om en googlesökning ska leda till en högerextremist eller till en forskare är faktiskt en viktig fråga i en tid när de flesta vanliga barn, ungdomar och vuxna söker sin information på nätet. Jag hoppas på en framtid för nätet där extremisterna blir översvämmade av seriösa forskare och debattörer och där vägarna till deras kluster blir svårare att nå och där de blir lika marginaliserade som i det övriga samhället.

Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik

Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.

Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010

Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...

USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.

USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).

Bo Rothsteins förvirrade bloggmotstånd

Jag var precis inne på professor Bo Rothsteins hemsida för debatt och samhällsanalys. Med tanke på viken ivrig deltagare han är i debatten hade jag höga förhoppningar. Jag blev direkt besviken på hur sluten hemsidan var, och på hans extremt negativa syn på bloggandet som medium, särskilt som ett verktyg i den typ av demokrati han förespråkar - den deliberativa demokratin.

Det är ett demokratiideal som förespråkar en aktiv demokrati där befolkningen tillfrågas inför formandet av policy. Alltså att folkets argument efterfrågas i formandet av politiska förslag. Där verkar kärnan i hans kritik ligga. Att bloggandet nästan alltid urartar till personangrepp, tyckande och en allmänt låg och antiintellektuell debatt - allt som inte är egentliga argument. Därför har Rothstein en hemsida där han lägger upp sina texter och uppmanar att skicka mail, som inte är anonyma, om du vill få hans uppmärksamhet.

På internet är det fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst och ofta görs det anonymt. Internet och bloggosfären har gett folk som annars saknat mediala forum en plats. Många av dem har extrema åsikter. Just extremisterna var bland de första att utnyttja internets potential för att sprida åsikter som inte ryms på andra platser, och genom detta har de blivit vana att tycka till. Även anonymiteten har lockat "vanligt folk" att kasta ur sig kanske inte helt genomtänkta ståndpunkter. Internet har varit en magnet för alla de som inte lyckas nå ut på något annat sätt, eller som sökt efter likar som bekräftar deras extrema och/eller konspiratoriska världsbilder. I skydd av nätets anonymitet kan de spy sin galla över "etablissemanget". Ska det få vara så för alltid? Jag är övertygad om att när Sveriges alla universitet och högskolor vågar sig ut på nätet så kommer rösterna från studenternas, docenternas och professorernas ständigt pågående nätseminarium snabbt dränka extremisternas röster. Då kommer inte förintelseförnekare hamna på första söksidan när du googlar "historia".  Nu tillåts de breda ut sig över det största och för framtiden potentiellt viktigaste forumet för debatt, och vetenskapssamhället retirerar bakom institutionernas murar.

Rothsteins argumentet att inläggens kvalitet blir för dåliga för att de inte granskas och filtreras av andra än författaren själv ligger det naturligtvis något i. Samtidigt finns det inget som säger att två bloggare eller en institution kan samarbeta och läsa varandras texter. Personligen tycker jag det är mycket lärorikt för mig som skribent att ständigt läsa om mina texter och göra små förbättringar. Det är inte självklart att texten ska vara helt fixerad vid publiceringsögonblicket. För mig är detta en av poängerna med mitt bloggande, att utveckla mitt skrivande.

Rothstein verkar inte heller förstå sig på bloggverktygets flexibilitet. Kommentartorsfältet kan lämnas helt fritt så som jag gjort. Ännu har jag inte fått någon kommentar som jag sett nödvändig att stryka, men jag förstår att i vissa ämnen kan man stöta på problem. Då är det bloggaren som bestämmer var ribban ska ligga. Han kan lätt förklara för läsarna vad som gäller för att kommentarer ska släppas igenom. Rothstein skulle kunna bestämma att bara släppa igenom "argument" och stryka allt tyckande och ingen skulle kunna säga emot honom.

Jag tror att om fler i vetenskapssamfundet vågade sig på bloggandet så skulle rätt snart en norm sätta sig där alla förstår vad som gäller. Delvis tycker jag redan att så är fallet. Rothstein hänvisar också till forskning om  bloggandets natur som skulle stödja hans negativa inställning. Problemet med den forskning Rothstein redovisar är att den pratar om något som varit eller i bästa fall är. Det finns inget där som säger något om framtiden för bloggandet. Visst kommer det finnas extremt polariserade delar av bloggosfären även i framtiden. Platser där extremistiska åsiktsmaskiner umgås med andra extremistiska åsiktsmaskiner. Att dessa varit först med att ge sig ut i bloggosfären säger ingenting mer än att de saknat plattformar för att nå ut tidigare. Att prata om bloggandet som ett "generellt fenomen" som Rothstein gör är redan idag helt fel. Bara för att någon läser modebloggar betyder inte det att samma person läser politiska bloggar eller vetenskapliga för den delen. Det finns absolut inget hinder för ett seriöst bloggande, och för att det skulle kunna bli en stor tillgång för beslutsfattare och vetenskapsmän, eller för den delen alla som har någon form av specialintresse.

Rothstein verkar inte riktigt förstå att bloggen är just det verktyg han efterlyser för genomförandet av en deliberativ demokrati. I händerna på rätt personer kan den vara den deltagande demokratins bästa instrument. Ett lysande exempel på en blogg som ökar engagemang i en politisk fråga är Yimbys (Yes in my backyard) blogg som handlar om stadsutveckling.

Jag vet att jag redan tidigare rekommenderat Ting och Tankars vetenskapsbloggskola som ringar in många av de möjligheter och svårigheter en bloggare kan stöta på, men jag gör det igen.

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

I det senaste numret av Historisk tidskrift finns flera texter som sätter fingret på varför historikerskrået behöver internationaliseras. Världen har inte kunnat släppa historien som ett verktyg för att lyfta fram den egna nationens förträfflighet. Eftersom inga nationer finns i ett vakuum blir det ofta påtagligt när gränsöverskridande fenomen ska beskrivas.

Ett av de främsta exemplen på hur fruktbart det kan vara med en internationaliserad historieskrivning är exemplet med Goldhagendebatten i Tyskland i mitten av 1990-talet. Här fick en ung amerikansk historiker ett avgörande inflytande för att den tyska antisemitismen lyftes fram som en orsak bakom förintelsen. Det kan tyckas vara en självklarhet, men trots den tyska självransakan under efterkrigstiden hade de inte varit redo att lyfta frågan om antisemitismen som orsak. Alla andra orsakssamband hade undersökts men inte antisemitismen.Problemet med antisemitismen som orsak var att den hade en tendens att skuldbelägga hela det tyska folket inte bara dess ruttnaste element. Det var en impuls utifrån som lossade knutarna.

En nationell historieskrivning tar i hög grad hänsyn till ett internt politiskt och kulturellt sammanhang som den har svårt att frigöra sig från. Se till exempel det ensidiga hyllandet av Folkhemmet som fortfarande idag gör det svårt att ifrågasätta dess nationalkonservativa bakgrund och antiinduvidualistiska arv. Politiska idéer är aldrig enbart nationella, inte heller ekonomiska krafter och krig är det definitivt inte.

Den finska nationalhjälten Mannerheim sida vid sida med Hitler

Just krig, det finska fortsättningskriget 1941-44, är centralt i två texter i Historisk tidskrift nr 3. Den ena är skriven av journalisten, författaren och historikern Henrik Arnstad och beskriver hur det gick till när Finland började omvärdera sin historia, som varit i mycket hög grad nationellt präglad. Andra världskriget har varit en nationell hjältehistoria, och det som nu avslöjats vara en allians med nazityskland har ända från andra världskriget fram till idag skildrats som ett oundvikligt "vapenbrödraskap" i kampen mot den stora fienden Sovjetunionen.

Att stenarna i den finska historieskrivningen började lyftas på hade med förintelsens internationella karaktär att göra. Journalisten Elina Sana publicerade 2003 en artikel om att 500 judiska och politiska fångar skulle ha lämnats ut till Gestapo. Publiceringen uppmärksammades av Simon Wiesenthalcentret som begärde en vidare undersökning, en undersökning som genomfördes vid det finska riksarkivet och som avfärdade bilden av Finland som vapenbröder sida vid sida med Tyskland. Bland annat har visats att det fanns en Finsk-Tysk Einsatsgrupp, alltså de insatstrupper som gick in för att rensa ut judar och bolshevikiska kommissarier i ett nyockuperat område. Det var en integrerad allians.

Att förändra synen på historia från en nationell angelägenhet är av avgörande betydelse om vi på allvar ska börja "lära oss av historien". Krig och konflikter bör studeras från båda sidor, och också gärna av utomstående parter. En av grundförutsättningarna för en historiker är att förutsättningslöst kunna gripa sig an ett ämne. För att kunna göra så är det bra att försöka frigöra sig från sitt kulturella bagage, men samtidigt ger bagaget ofta ingångar som en utomstående inte kan se. Därför skulle jag vilja uppmana invandrare att våga sig på rollen som historiker. Att ha dubbla kulturella identiteter skulle kunna vara en stor tillgång. Som det är nu är historiker med invandrarbakgrund oerhört få i Sverige.

Att svenska historiker ska skriva svensk historia tycker jag är ett feltänk. Fler historiker vid svenska universitet och högskolor borde gripa sig an internationella ämnen. Om det fanns öppnare vägar för ett internationellt samarbete och utbyte skulle mycket gå att vinna.

Jag som själv är aktiv bloggare ser här internet som en oerhörd möjlighet att börja skriva historia över gränserna. Historiker världen över kan här bedriva ett direkt och ständigt levande utbyte av forskning, teorier och ingångar, och därmed börja bryta upp historikernas nationella fokus. Det personliga bloggandet funkar som plattform, men ett effektivt, överskådligt och internationellt söksystem  hade kunnat bli en enorm tillgång för historiker världen över. Till att börja med vore det fantastiskt om fler historiker vågade sig ut på nätet, för nu är det dåligt med det.

Henrik Arnstads blogg - Skyldig till skuld - finns nu i min blogglista.

Herman Lindqvist får panik

I gårdagens Aftonbladet ställer sig Herman Lindqvist i raden av svenska kolumnister och proffstyckare som slår knut på sig själv när de ska racka ner på det som Sverigedemokraterna står för, eller vad de menar att Sverigedemokraterna står för. "Den som stelnar och vägrar förändra Sverige dör i inavel" är både rubriken och slutklämmen på hans kolumn. Det är drastiskt och dumt så det förslår att komma med sådana påståenden som är så lätta att vifta bort. Att banalisera debatten på ett sådant sätt är inget annat än självmål.

På många andra sätt är det en bra kolumn som visar hur Svenska traditioner vuxit fram nästan helt genom import av olika europeiska företeelser, och hur viktiga utländska impulser varit för det svenska språkets utveckling. Så är det naturligtvis och det är viktigt att påminna om. Det kunde ha varit en bra utgångspunkt för en mer fördjupad diskussion om vad som är problemet i dagens situation. Varför det finns en grogrund för ett främlingsfientligt parti i Sverige? Ett av problemen vi inte kommer ifrån är att det finns stora kulturella skillnader mellan den svenska jämlikhetsträvande demokratiska kulturen och den odemokratiska och patriarkala som den muslimska invandringen kommer ifrån. Dessutom utgör mellanöstern en kultursfär, med traditioner, språk och religion som på många sätt varit skild från den Europeiska. Dessutom är många som kommer hit som flyktingar av sin natur här ofrivilligt. De vill tillbaka hem igen. Att vilja bevara sitt språk, sina traditioner och sin religion är självklart. I denna miljö växer andra generationen upp. Ofta med kluven identitet. Att inte känna sig helt tillhörig någonstans har skapat problem. Ibland har det lett till kriminalitet.

Men att prata om integrationsproblemen utifrån en kulturell utgångspunkt är ett starkt tabu i Sverige. Integrationsdebatten handlar bara om integration genom arbete och antidiskrimineringslagstiftning. Dessa saker är viktiga, men för att minska diskriminering och öka möjligheterna att få arbete måste vi komma över de kulturella barriärer som finns mellan svenskar och olika invandrargrupper. För att komma vidare måste vi erkänna att de finns och att det faktiskt också finns en svensk kultur. En kultur som på många sätt är mycket speciell och till och med udda på världskartan. Traditioner, mentalitet och språk är alla delar av denna Svenskhet. Oskrivna lagar sätter upp ramar för vad som är accepterat och inte. Vi behöver inte skämmas för att det är så, så är det överallt i världen. Du går inte i bikini i Saudiarabien. Vi behöver bara vara öppna och ärliga mot de nya svenskarna så att de får en rimlig chans.
När vi som kallar oss svenskar lever mitt i den svenska kulturen är den svårfångbar, men alla som provar att bo utomlands ett tag, förstår att den är något i högsta grad konkret. Det har inte minst varit något Herman Lindqvist ofta skrivit om efter sina många år i Frankrike. Någon som också kan svara på hur svenskarna är, är de som flyttat hit från något annat land. Även för dem är svenskheten något påtagligt och faktiskt något de kan berätta om. Att möta andra kulturer är på många sätt den bästa vägen att lära känna sin egen. Så har min frus polska och judiska bakgrund lärt mig mycket inte bara om andra kulturer men också om min egen.

Att intressera sig för vad svensk kultur är, är inte samma sak som att vara inskränkt eller främlingsfientlig, det är att intressera sig för vad en kultur är, och för andra kulturer. Om man tar ett sådant intresse på allvar, är det mycket svårt att vara Sverigedemokrat.

En diskussion om vad svenskhet är kan vara ett viktigt motmedel mot främlingsfientlighet, men när Herman kommer med absurda skräckscenarier om att man skulle dö i inavel av att vara kulturkonservativ, blir det löjligt och kontraproduktivt. Absurda argument i panik löser inga problem. Svenskarna måste erkänna att trots all vår förmenta individualism så har vi gemensamma drag och gemensamma referensramar om vad som är rätt och fel, fint och ful. Och ibland står de i motsatsförhållande till andra människors referensramar. Vi behöver prata om det - inte drabbas av moralpanik.


Kolla även den här intervjun med Herman Lindqvist i TV4; "Vi får inte drabbas av panik". Lustigt att han själv går i samma fälla.

Den nationalistiska återvändsgränden

Ekona från förr ljuder allt starkare. Den populistiska politiska nationalismen tar ett allt hårdare grepp om de europeiska demokratierna. Intoleransen ökar och rädslorna är samma rädslor som exploaterades när Europa dominerades av nazister och fascister. Rädslan för det främmande. Ska vi verkligen låta paranoida dumskallar få utöva inflytande igen. Det är samma sak nu som då. Unga frustrerade och misslyckade män, långt från makt och inflytande målar upp en hotbild och skaffar sig makt de inte klarar av att hantera. Mindre nogräknade politiker hakar på för att vinna popularitet.

Trots att vi Européer lever i ett överflöd oöverträffat i historien kan högerpopulistiska politiker vifta med de nationella flaggorna och säga: "Vår kultur är hotad. Snart finns ingen midsommar, ingen dijonsenap, inget stonehedge. De kommer att ta allt det fina med vår kultur och offra den på mångkulturens altare." Allt som krävdes var en ekonomisk kris.

Att det är de europeiska muslimerna som fått ta judarnas plats som hot mot det nationella kan inte undgå någon. På samma sätt som judarna då ofta levde ut sin kulturella särart så gör många muslimer idag detsamma och nationalisterna blir livrädda. De inbillar sig att den nationella kulturen är hotad av den muslimska invandringen, när den om något är hotad av den anglosaxiska kulturdominansen. Det är inte ramadan som tvingas på den stackars svensken - det är halloween.

Anledningen till att minoriteter håller hårt i sin kultur är för att de känner sig utestängda och exkluderade och/eller för att känna trygghet och en känsla av att höra hemma. Gör inte svenskar som flyttat utomlands ofta på samma sätt? Söker sig till andra svenskar eller letar efter svensk mat. Är det fel? Ingen minoritet håller hårt i sin kultur för att tvinga ner den i halsen på någon annan.

Visst är det så att invandringen har inneburit problem. Stora kulturella skillnader är svåra att överbrygga på kort tid, och till exempel är den svenska kvinnans ställning friare än i de flesta andra samhällen. I det är svensken en kulturell minoritet. Men det var inte länge sedan kvinnans ställning i Sverige var helt annorlunda. De till och med skylde håret med ett huckle (slöja) för att det utsläppta håret uppfattades erotiskt utmanande. Förändringar kan ske fort och gör det också. Se bara hur fort homosexualitet gick från skällsord till symbol för tolerans och frihet.

För det är ju så det är. Kulturen är i ständig rörelse. Alla kulturer. Den fasta beständiga kulturen är ett hjärnspöke. Kulturer och mentaliteter förändras! Den svenska påverkas av influenser utifrån, men mycket mer påverkas invandrarna och deras barn av det svenska. Särskilt barnen blir väldigt svenska, men heter de Mohammed får de verkligen kämpa för sin svenska identitet.

Det som verkligen är positivt med de senaste decenniernas invandring är den ökande toleransen för det avvikande som den fört med sig. Det går nu att heta Mohammed och vara svensk. Det är en stor vinst för alla. I alla fall för alla som äger ett uns individualitet. I det likformade Sverige där jag växte upp visste den nationella självgodheten inte några gränser. Nu är vi mer ödmjuka och en hel del av oss har till och med insett att världen kan lära Sverige mer än vad svenskarna kan lära världen.

Definitionen för de som får räknas in som svenskar bland nationalisterna är oerhört exkluderande, och hur mycket du än försöker vara svensk, du kan fira midsommar, prata perfekt svenska, kunna Sveriges historia bättre än svenskar, men om du ser lite för "utländsk" ut, är aningen för svartmuskig, bor på fel adress, har ett namn som andas mellanöstern eller bryter bara en aning så är du körd. Du blir aldrig svensk i deras ögon och de kommer alltid klistra på dig hela sin arsenal av fördomar. Men inse då att de är nationalisterna som är de mindre människorna. De flesta svenskar blir tvärtemot allt öppnare och allt mer toleranta Ge dem bara lite tid och de kommer att se dig för den du är och gilla det. Mentalitetsförändringar kan går fort.

Samtidigt har många svenskar också börjat bli stolta över sin kulturella identitet och stå för den. Det är också bra. På en individuell nivå. Att däremot låta den fulaste aspekten av europeisk historia - den självgoda politiska nationalismen - på nytt göra sig gällande som en kraft vore katastrofalt för alla som hoppas att vi kan lära oss något av historien. Låt oss kämpa för att misstänksamhet och rädsla inte ska dominera den politiska debatten här, så som den tillåtits göra i många andra europeiska länder. Och låt oss lösa romernas situation istället för att fortsätta med det förtryck vi utsatt dem för i hundratals år. Kanske kan de till och med få behålla sin kultur och vi kommer att gilla den, tillsammans och i respektfullt utbyte. Så blir det - om vi lär oss av historiens misstag.

"Är så trött på all den där gamla skiten"

Ska vi glömma och gå vidare? Det kanske är bäst så. Varför ska vi dröja sig kvar vid det som kanske är jobbig och ändå inte kan göras ogjort? Att gräva ner sig i historiens ondska, vad ska det vara bra för? Nu ska jag snart börja en kurs om Förintelsen. Hela våren när solen framkallar grönska och pirr ska jag gå runt med klump där istället, i magen. Det är händelsen som ställer allt på sin spets. Varför vi inte kan glömma. Hur gärna vi än vill.

Såg på TV om våldtäkterna i Bjästa. Oj vad människorna där vill glömma nu. Verkligen vill glömma hur fel de haft och hur hårt de dömt två unga flickor i en modern häxjakt. Många kommer säkert att lyckas att förtränga vad de gjort precis som många andra förövare och offer för kollektiv masspåverkan gjort tidigare i historien. Jag menar verkligen inte att jämföra människorna i Bjästa med Nazityskland, men mekanismerna är liknande. I mellankrigstidens Tyskland var det inte judarna som var offer. I det kollektiva tyska medvetandet var det tyskarna som utsattes för all den judiska ondskan med storkapital, socialism och förräderi. Det var i alla fall de knappar som den massiva Nazistisk propagandan tryckte på. Och de var inte utan framgång, då det fanns starka kollektiva föreställningar om det judiska hotet. Vi tror så ofta att vi är starka individer som kan tänka själva, men de kollektiva föreställningarna om hur förrövare ser ut, eller hur ett offer ser ut, är något som formas i massans medvetande. Du måste vara väldigt stark och ha ett empatiskt och öppet sinne för att gå emot sådana krafter. Förintelsen, om vi inte gör den till en förvrängd svart-vit saga om gott och ont, står som en ständig påminnelse om varför vi inte kan glömma. För ondskan och godheten bor hos oss alla, samtidigt.

Men vad ska vi göra med dessa hårda erfarenheter? Jag tror att det värsta är att peka finger. Mot människorna i Bjästa, mot de fanatiska pojkarna i Hitlerjugend. Att peka på dem och säga att de är onda. Och att därtill drista sig till att säga att sådan är inte jag. Så skulle jag aldrig göra. Då tror jag att vi underskattar vår egen förmåga att underställa oss förväntningar. Att underställa sig det som kollektivet definierat som rätt.

Hur ska vi då komma undan? Jag tror att det enda verkliga botemedlet är empati och förmågan att verkligen kunna sätta sig i en annas människas ställe. Som tjejen i Bjästa som blev vän med den våldtagna flickan när alla andra drog sig ifrån henne.
Men förmågan att identifiera sig med offren är ofta villkorad. Den bygger på att vi liknar den som vi identifierar oss med. Som för tjejen i Bjästa och så som för mig. Jag kunde först verkligen greppa förintelsen när jag hörde historien om min svärfars familjs öde och själv skaffade familj. Att jag lade till Klauzner i mitt efternamn när jag gifte mig är delvis en handling av trots mot historiens grymhet.

Men hur ska man tackla skulden som förrövare och minnena som offer? Det är verkligen inte lätt. Men oavsätt graden av grymhet finns det bara en väg om man inte vill bli uppäten inifrån, bitter eller cynisk. Att reda ut vad som hände, inte glömma, skriva historia och sedan be om förlåtelse eller att förlåta.


Om Bjästa: http://svtplay.se/v/1939668/uppdrag_granskning/del_9_av_22?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1939668/sb,p103536,1,f,-1


PS. Jag kommer att fortsätta att blanda nutid och historia och att vara vaksam mot anakronismer. Historia ska inte samla damm.