I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg

Nya Masthugget

Ska nu lämna Masthugget där jag bott i de senaste 15 åren och flytta till Kungsladugård i Majorna. Min del av Masthugget byggdes som en del i sanneringspolitiken på 60 och 70-talet, och har på många sätt varit motsatsen till det Kungsladugård jag nu ska flytta till. Masthuggets saneringspolitik inleddes 1959 med att fastigheterna mellan Fjällgatan och Masthuggstorget köptes upp av Riksbyggen. Under de följande fyra åren köptes den ena fastigheten efter den andra upp av det av byggfacken startade byggföretaget. Riksbyggen hade grundats med syftet att råda bot på trångboddheten i de svenska städerna och ge arbete åt sina fackanslutna medlemmar. Nu skulle Masthugget "saneras" från de "torftiga" trä och landshövdingehus som fanns i området. Här bodde fler än 2 personer per rum mot 1,6 i genomsnitt för staden, centralvärme saknades och mer än 90 % hade dass på gården (se Brf Masthuggets egen historik).

"Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort." 

Men i Masthugget fanns något mer. Det var hamnen, varvens och sjöfartens arbetarstadsdel. Här fanns en stark sammanhållning och ett blomstrande småskaligt näringsliv, med 150 företag och 24 små livsmedelsaffärer. Nu i somras läste jag första boken av Eric S Alexanderssons serie om sin uppväxt i Masthugget - Heja Masthugget - från 1969. Kanske inte världens största litteratur men den ger en fin inblick i hur det var att växa upp i Mellankrigstidens Masthugget. Han bodde faktiskt till och med på samma gata som jag, eller ja, gatan har väll flyttats men namnet finns kvar - Klamparegatan. Och ja han bodde trångt, med följden att han levde sitt liv till stor del ute på gatorna, medan hans systrar var hemma och hjälpte sin mor. För en tid sedan läste jag Sten O Karlssons - Arbetarfamiljen och det nya hemmet - som delvis innehåller en antropologisk undersökning av Arbetarfamiljens sociala nätverk i landshövdingehusens stadsdelar:

"Kring gården och den gemensamma uppgången utvecklades en intim kvinnlig gemenskap. Man bildade informella "svalelag" där städningen och skurningen av trapphusen cirkulerade mellan hushållen. Denna "sociala stafett" symboliserades genom att en "skurebricka" överlämnades till grannen och i överlämnandet ingick alltid en kopp kaffe och en stunds skvaller om det lilla livets glädjeämnen och bekymmer". 


Detta var ett av många exempel på den starka sociala gemenskapen och som fanns i de landshövdingehusområden som utgjorde arbetarstadsdelarna i Göteborg. Karlsson skriver om idyllens funktion och dess baksida:

"Man kan se mer jordnära och praktiska motiv till denna granngemenskap, förutom det sociala utbytet fanns också ett ekonomiskt intresse. Grannskapets ömsesidiga hjälp fungerade som ett socialt försäkringssystem i en tid då arbetslöshets- och sjukförsäkringar var sällsynta. Idyllen hade också en baksida. Det som lätt uppfattas som en moraliskt betingad solidaritet var samtidigt ett system för att upprätthålla skötsamhetens oskrivna normer. Kvinnorna kontrollerade varandras duglighet som barnuppfostrare, städerska, tvätterska och kocka genom att skvallra om varandra."

Denna värld slogs sönder när saneringspolitiken kom indundrande med grävskopor och schaktmaskiner. När de nya fina gråa plåthusen stod färdiga, med alla tänkbara bekvämligheter så ville inte folk flytta in, eller så hade de inte råd. Områdets tidigare innevånare hade skingrats. Under ett par årtionden stod en femtedel av områdets lägenheter tomma. Först från 90-talet och framåt har området blivit populärt, inte för sin starka sociala sammanhållning, inte för sina små trevliga butiker, med säkerhet inte för sin skönhet utan för sitt centrala läge och närheten till de levande stadsdelarna i Linnestaden och kring Långgatorna. Det sociala sammanhanget, de små trevliga butikerna och den starka sociala sammanhållningen levde istället kvar i orörda områden som Kungsladugård. Här finns allt detta i det område som planerades av stadsingenjör Albert Lilienberg - Kungsladugård. Här finns landshövdingehus, parradhus och villor i en välbalanserad sammansättning. Lilienberg lade ut riktlinjer för hur kvarteren skulle ligga och hur gatorna skulle gå, och gav instruktioner för vilka hustyp som skulle ligga var och för färgsättningen av landshövdingehusen. Till varje pris ville han undvika monotoni. Lilienberg uttryckte det själv såhär:


”Den verklige stadsplanekonstnären våldför sig inte på naturen och skönhetskraven genom att pressa in den i ett system. Hans arbete är att planera med de naturliga terrängförhållandena som utgångspunkt. Genom att utgå härifrån är hans mål att med sin individuella konstärlighet som hjälp, skapa en stad, som genom sin skönhet bidrar till goda, sunda och glada människor, och genom sin hemtrevnad skapar goda lokalpatrioter.” 


Han lyckades väl och få är de som vill flytta från Kungsladugård när de väl rotat sig där. Jag vet många som hellre bor trångt med sina barn än flyttar från området. Lokalpatriotismen är grundmurad. Men funktionalisterna som kom efter honom var inte nådiga i sin kritik och sedan dess har det knappt byggts någon ny kvartersbaserad stad i Göteborg. Nu verkar en ändring vara på gång med byggandet av den nya stadsdelen Kvillebäcken vid Backaplan på Hisingen. Tack och lov! Det var 80 år sedan sist.

Jag har tidigare skrivit här om hur Lilienberg ersattes av modernisten och funktionalisten Uno Åhrén och hur han tillsammans med den socialdemokratiska majoriteten i staden förändrade synen på vad som var en bra stad. Nu är det dags för en ny stadsarkitekt att anställas av staden (annonsen ligger ute) och även om den personen knappast får samma fria tyglar och möjligheter som Lilienberg eller Åhrén, så hoppas jag att det blir en person som utgår från det estetiska i lika hög grad som Lilienberg, och att han/hon får tillräckligt stort inflytande för att genomföra det. Jag hoppas att staden och den nuvarande socialdemokratiska majoriteten inser vikten av de värden som Lilienberg satte så högt. (Läs på Yimby:s hemsida om utlysningen av tjänsten som stadsarkitekt, från den 15/8)

Albert Lilienberg, en estet med hjärtat på rätt plats

Min historialärare, Winston Churchill och det svenska sveket

"Det var på 50-talet under Churchills andra period som premiärminister. Då när han mot alla odds åter hamnade på ten downing street. Jag var i London för att försöka få träffa honom. På den tiden var gatan inte övervakad och man kunde komma ända fram utan att bli stoppad av säkerhetsvakter. Det var i slutet av min vistelse i London och ännu hade jag inte lyckats. Jag promenerade sent en kväll längs gatan när jag såg en bil svänga upp. Det var en stor mullrande Rolls royce och jag kände igen den. Det var premiärministerns bil. Jag rusade efter den. Den stannade utanför nummer tio. Premiärministern tog sig långsamt ur bilen märkt av sin dåliga hälsa och förmodligen ganska mycket wiskey. Flämtande nådde jag fram till premiärministern utan att bli stoppad. Med andan i halsen fick jag inte ur mig något vettigt. Churchill sa; goodnight sir, vände på klacken och gick in."

Jag var nyligen på en väns bröllop. Min väns gudfar råkar även vara min historialärare från gymnasiet. Han som var en sådan fantastisk berättare. Hans undervisning kanske var något gammaldags men han var nära pensionen redan då för 18-19 år sedan, och tänkte knappast sådär på karriärens elfte timma ändra sig. Och varför skulle han. Han var ju så bra på det han gjorde och det märktes att han verkligen älskade sitt ämne. Min vän och jag har då och då pratat om hans gudfar/min historialärare eftersom de står varandra väldigt nära. Nu fick jag chansen att träffa honom. Det blev många långa berättelser om Churchill och hans framsynthet. För Churchill är hans stora förebild. Och han tycker att egentligen borde det nog vara så för alla. Hur som helst fick min vän och hans nyblivna fru två praktverk om Churchill i bröllopspressent och han höll det längsta av bröllopstalen - naturligtvis späckat av referenser till hans stora idol och hans familj.

Efter middagen presenterade jag mig och eftersom jag studerar den svenska mellankrigstiden och han Churchill gled samtalet snabbt in på Sverige under andra världskriget. Han delade Churchills syn på Sverige under andra världskriget. Att vi var fega och inte förstod att stå upp för friheten när det gällde. Han hade nyligen läst och tyckte att jag borde läsa Klas Åmarks - Att bo granne med ondskan - som han tyckte visade att Churchill hade rätt. Han tycker inte att Sverige alls gjort upp med sin historia under andra världskriget där Sverige böjde sig baklänges för att undvika att bli inblandade i kriget, men i sin strävan efter det i slutändan gynnade Nazisterna. Den berömda permiteringstraffiken var bara en liten del av samarbetspolitiken som gjorde att vi svek. En enorm järnmalmsexport till Tyskland, en mycket restriktiv inställning till flyktingar från det tredje riket och flera andra eftergifter underströk detta svek mot den fria världen och ockuperade demokratier och broderfolk.

Jag har ännu inte läst Åmarks bok men väl den här recensionen i DN. Kanske är det dags att på allvar diskutera bilden av Sverige under andra världskriget, där regeringen gjorde det enda rätta som försökte hålla Sverige utanför. Politiken som i det neutrala Sveriges efterkrigstid och under kalla kriget blev till en förebild, samtidigt som Sverige blev ett land som såg sig som förkämpar för fred, frihet och mänskliga rättighet. Dubbelheten i att vägra ta ställning i handling och att samtidigt tala vackra ord är påtaglig. Inte minst blir förvirringen påtaglig i den nyligen omdiskuterade Libyeninsatsen. Kanske skulle denna hamna i ett annat ljus om synen på andra världskriget omvärderades. Neutralitet kan ses som taktisk finess och gott statsmannaskap för att få befolkningen att slippa lidande, men det kan också ses som feghet och ryggradslöshet att när det verkligen gäller inte stå upp för friheten och demokratin, och bristande intellektuell förmåga att fullt ut se konsekvenserna av sin egen förda politik.

Det är trots detta lätt att se att neutraliteten gynnade Sverige under andra världskriget, och även under det kalla kriget. Kanske krävdes neutralitetens taktiska hållning när faran låg så nära på andra sida Östersjön - men var finns faran idag. Ska vi vara för evigt neutrala. Har inte neutraliteten spelat ut sin roll efter att muren föll. Varför klänger vi oss fast vid den som en snuttefilt istället för att säga att vi ställer alla våra medel, humanitära och vapenmakt för friheten och demokratins sak. Det hade i alla fall Churchill gillat, och min historialärare.

Om Diseflat, sentimentalitet och att drömma sig bort

Jag är uppvuxen på en bondgård utanför ett litet samhälle i Halland som heter Veddige. Här fanns historien alltid nära och här hade min pappa och hans familj sina rötter. Pappa kunde tyda spåren i kulturlandskapet och berättade om fägator, skvaltkvarnar och torvmossevägar (se nedan). Håkan i Diseflat kallades min pappa i bygden runtomkring. Samma hus där jag hade min barndom, växte också min farmor och hennes syskon upp. I helgen var jag på släktträff med hennes syskonskaras barn, barnbarn, barnbarnsbarn och några små barnbarnsbarnbarn. Vi är över två hundra ättlingar, med sina rötter i Diseflat. Nyligen har mina föräldrar flyttat därifrån och gården har lämnat släkten.

Diseflat var egentligen två gårdar. Tätt bredvid varandra. I den ena bodde jag och min familj,

men i den andra bodde det ingen. Den stod alltid öde och förföll allt mer. Men det fallfärdiga huset där tiden stannat någon gång i början av 1900-talet var en spännande plats. Vi barn smög oss in dit på upptäcktsfärd - hela tiden på helspänn. Det florerade många läskiga historier om det gråa gamla huset, och när som helst kunde Dagmar dyka upp. Hon var en krum och skäggbeprydd gumma som inte gillade barn. Diseflat var hennes barndomshem. Uppenbarligen hyste hon varma känslor för stället eftersom hon ofta åkte dit, men aldrig för att ta hand om det. Jo föresten, en gång fick hon ett rivningsföreläggande från kommunen. Då klädde hon in ladugården med plåt, men på insidan

var allt sig likt, med djurbås fyllda med spröd åldrad halm, harvar i trä och spruckna gamla seldon till sedan länge döda hästar. Så kan det gå när sentimentaliteten får ta över. Vi var i alla fall livrädda för henne. Nu har hon nyligen gått bort. Utan arvingar. Troligen är det bara en tidsfråga innan de gamla rucklen rivs. Tiden kommer ha tagit dem till slut.

Huset där jag och min farmor växte upp var en så kallad Hallandslänga (det var även Dagmars hus). I mitten av åttiotalet rev min pappa det dragiga och slitna gamla huset. Pappa ville leva modernt, men jag älskade det. Vinden var full av prylar, möbler och verktyg från förr, som alla berättade en historia om det förgångna. Varje gång man passerade från ett rum till ett annat klev man över trösklar som var djupt nednötta av generationerna före. Mina fantasier om det förflutna och dess innevånare var ständigt i rörelse. Sedan huset revs har jag varit sentimental. Då var jag åtta år gammal och sedan dess har jag blickat bakåt. Huset kommer alltid att representera barndomens och det förflutnas magi för mig. Jag har däremot lärt mig att acceptera att tiden måste får ha sin gång. Hur mycket man än vill så går den aldrig baklänges. Jag tänker i alla fall inte bli en gammal kuf som argt vaktar det som redan tillhör det förgångna.

Namnet Diseflat är även det en påminnelse om gårdens gamla historia: Enligt en ortnamnsexpert mina föräldrar kontaktade kommer det ur Louise Flade, som är gammaldanska och betyder Ljus Slätt. En påminnelse om Hallands långa Danska historia. Runt den ljusa slätten ligger en mängd lämningar från bronsåldern. Där har bott människor i flera tusen år. I min släkt flyttar vi sällan långt, så troligen bodde mina förfäder där redan då. Kanske...

Kanske... syftar Dise på en typ av kvinnliga andeväsenden under förkristen tid. Andra ortsnamn i närheten av gånggrifter och bronsåldershögar har också första stavelsen Dise.

Se även mina texter om Gånggriften Rumpelösa kyrka som ligger ett par hundra meter söder om Diseflat; http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/rumpelosa-kyrka.html och om gravhögarna jag cyklade förbi på vägen hem från Veddige:http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/tillbaka-dar-allt-borjade.html.

Liten ordlista:

Fägata = http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4gata

Skvaltkvarn = http://sv.wikipedia.org/wiki/Skvaltkvarn

Torvmosseväg = Gemensamt ägd väg till torvmossarna där man hämtade torv, vilket användes som bränsle i det förr i tiden avskogade Halland.

Se även den arkeologiska undersökningen från 2006 av den åker pappa sålde till kommunen. Bland mycket annat hittades ett vikingatida långhus: http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/vast/2006/2006_diseflat/index.htm. Resultatdelen verkar inte ha blivit färdig. Kolla loggboken v43 för resultat.

Har jag påverkat Sveriges historia?

För några år sedan skrev jag min första artikel i Populär Historia om Malborg/Marienburg. Det är en enorm medeltida borg i Polen byggd av Tyska orderns riddare under 12 och 1300-talet för att behärska de områden man erövrat längs Östersjökusten. Den står kvar än idag, även om stora delar är restaurerade och inte i original, eftersom den bombades av Röda armén under slutfasen av andra världskriget.

Nazisterna lockades av och hyllade Tyska ordern som förkämpar för den tyska nationalism som de representerade. Detta trots att nazismen var antireligiös och tyska ordern av sin natur strängt religiös. Borgen fick ett symbolvärde och nazisterna stannade kvar för att försvara borgen mot hopplösa odds och med den självklara utgången att borgen till stora delar förstördes.

När jag skrev om borgen fick jag en privat guidning och min guide pratade om gömda tunnlar fyllda av nazistiskt plundergods...

Hur som helst är borgen verkligen värd ett besök. Den ligger ungefär en och en halv timmes bilfärd från Gdansk (Danzig) i norra Polen.

Men vad har allt detta med Sveriges historia att göra? Jo det bara råkar vara så att i slutet på boken Sveriges historia band 2 berättar Dick Harrisson om Tyska ordern och i samband med det finns en bild på borgen. Samtidigt som jag skrev i Populär Historia skrev också Dick där och hans specialområde är ju medeltiden...

Lite löjligt kanske att bli upprymd av en sådan sak. Men det känns ändå uppmuntrande på något sätt.

Bilderna publicerade här kom inte med i Artikeln i Populär Historia eftersom de inte passade. Det var vinter när jag var där men vår när det var dags för publicering. Jag gillar den dystra och karja stämning som de vintriga bilderna på Malborg förmedlade. Känns helt rätt för att illustrera Tyska orderns stränga, kärva och skoningslösa kristendom. Den första bilden visar den syn som mötte en besökare på 1300-talet. Huvudporten mellan de två runda tornen nåddes via en lång bro över floden Nogat. Den pampiga byggnaden till vänster om porten var högmästarens palats. Den andra bilden visar bronsskulpturer på de mest beryktade högmästarna, som alltså var ledarna för ordern. Den tredje bilden är på en liten djävul som sitter på en potta. Han visar vägen till toa-tornet.

Min artikel om Marienburg finns att läsa under etiketten MINA ARTIKLAR.

Tiden som faktor

Historia är mitt sätt att förstå världen. Det är mitt sätt att resa. Att se sambanden. Att förstå min plats på jorden. Det har inte alltid varit så. Det började mer som en flykt från den ospännande och trygga värld jag växte upp i. Till en värld fylld av svärd, katapulter, riddare och borgar. Där goda var jättegoda, men där Ivanhoe alltid valde fel tjej. Det var något störande i att han alltid valde den trygga och tråkiga blondinen (jag minns inte ens vad hon hette) och inte hennes motsats judinnan Rebecca. Jag blev lika besviken varje jul. Jag ville ju absolut inte ha någon ointressant blond granntjej och bli kvar i borgen hemmavid.

Jag började läsa allt om riddare och borgar i uppslagsverket Media. Där fanns fina bilder och mycket fakta. Sedan av bara farten började jag läsa de andra uppslagen. Media blev min väg bort, men även min väg för att börja förstå världen. Drivkraften att förstå ledde inte bra till studier i historia utan även i statskunskap, u-landskunskap och till att jag blev journalist. Att förstå hur världen hänger ihop just nu har blivit allt viktigare för mig. Med tiden har också mitt intresse för den nära världshistorien vuxit. Behovet att drömma mig bort har svalnat och nyfikenheten inför hur världen hänger ihop blivit starkare. Historien från den franska revolutionen och framåt är faktiskt viktigare än resten av världshistorien om man vill förstå var vi är idag - och kanske också vart vi är på väg.

Vägarna till att förstå världen kan börja på många olika sätt. Såg idag för tredje gången svt-dokumentären om läkaren Hans Rosling. Med hjälp av enkel och genial statisk om förändringar i barnadödlighet, familjestorlek medellivslängd mm visar han hur mycket bättre världen faktiskt har blivit. De senaste 50 åren har det som vi fortfarande ofta kallar u-världen gjort så stora framsteg och genomgått sådana förändringar att begreppet numera är fullständigt missvisande.

Förändringarnas långsamhet har gjort att de gått journalistkåren förbi. Dess nufixering gör den väldigt ofta olämplig som ett sätt att förstå världen. Det är inte ofta journalisterna kommer tillbaka tio år efter katastrofen och än mer sällan de rapporterar om att allt blir bättre. Sällan ges bilden av att det är människornas drivkraft att ge sina barn ett bättre liv än deras eget som driver utvecklingen. Istället är det ett oändligt fokus på politik och ekonomi. Bilden av världen som journalistiken ger är bedräglig. Tidsperspektivet är allt för ofta obefintligt. Mer än de flesta visar Hans Rosling vilken ytlig förståelse av världen man får om inte historien räknas in som en faktor. Utan tidsperspektiv kan vi omöjligt förstå var vi befinner oss - och vart vi ska.

se Roslings värld: http://svt.se/2.118538/ eller leta efter hans Föreläsningar på Youtube.

Gapminder är den ideella organisation som Rosling driver för att upplysa om världens faktiska tillstånd: http://www.gapminder.org/

Ett vykort från Pompeji - eller vilken jädra smäll - eller värdet av en god guide

År 79 e.kr exploderade hela berget. Toppen på den slumrande vulkanen, då med en symetrisk konisk topp försvann i ett enormt moln av sten och aska. Stående på Pompejis forum kan man som min guide Mario visar med ett fast grepp om sin feta cigarill, ana det forna Vesuvius form i förlängningen av bergssidorna av de nuvarande båda topparna. Berget ligger 8 kilometer bort - Neapel som inte drabbades av utbrottet ligger och låg precis i bergets skugga - men Pompeji hade otur med vädret. Vinden blåste det enorma askmolnet rakt mot staden och täckte den med ett flera meter tjockt lager.

Jag och 11 andra följde Marios rökraspiga röst under två timmar runt i den antika staden vars liv fick ett så abrupt slut. Med stort lugn svarade han på alla begåvade och korkade frågor med samma noggrannhet Då och då stärkte han sig diskret med en tår från pluntan i hans lilla proviantväska. Han är den bästa guide jag haft.

Pompejis forum var en plats av särskild storslagenhet. Det var stadens hjärta, precis som forum var i alla romerska städer.

- Alla romerska städer från de minsta till Rom med sin miljonbefolkning var uppbyggd på samma sätt som Pompeji. Samma bostäder, samma affärer, samma gatuliv, samma forum.

Och forum var den centrala punkten i varje romersk stad (se min artikel om Forum Romanum i Rom från Allt om Historia under etiketten MINA ARTIKLAR). Här fanns templen, här utövades politiken och juridiken och här fanns det kommersiella centret. Forum var inget torg i vår bemärkelse präglat av torghandel och mångel. Visst de aspekterna fanns där också men på den centrala och dominerande - på sin tid marmortäckta - ytan (bakom Mario) tilläts ingen varuhandel. Den var undanskuffad till sidotorg eller till de små butiker som kantade stadens gator på samma sätt som butiker idag. Och det är det som är så fantastiskt med Pompeji, att vardagslivet, gatunätet, butikerna, bordellerna, bostäderna finns bevarat så som det en gång var. På alla andra platser är det möjligtvis de storslagna arenorna, badhusen eller templen som bevarats. Med hjälp av Pompeji och Herkulanum (mindre systerstad) har man kunnat rekonstruera hela livet för en romersk stadsmedborgare.

Jag gillar verkligen att gå guidade turer på ställen som Pompeji. De ger ofta den bästa ingången till att lära känna en historisk plats och en förståelse för helheten som ofta är svår att få genom böcker. Förhoppningsvis får man också en hängiven guide. Mario kanske inte gjorde det mest lättsmälta intrycket. Ruffig som en luffare och med en röst som talade om allt för många cigariller och för mycket grappa.

- Tours in english. Tourguide in english, gastade han ogenerat, aningen blase och med svag framgång över den långa biljettkassekön vid Pompejis portar. Men jag visste att jag ville ha en guide och hoppades att han skulle vara rutinerad och inte allt för ointresserad.

Så snart gruppen var full började Mario sin berättelse om Pompeji, en typisk romersk stad med ett otypiskt och oturligt läge i plats och tid. Slående likt vårt eget moderna och bekväma stadsliv, med barer, mat på stan, modemedvetna och renliga människor, ansikten från många olika kulturer, shoppingstråk avstängda för trafik och arenor för underhållning. Bilderna från turen får berätta.

Bild 1: Skräcken när luften förvandlades till giftig gas. De flesta av de människor som dog gjorde det av gasen, innan de täcktes av ett sex meter tjockt lager av aska.

Bild 2: Fallossymbol utmejslad i gatan på det stora shoppingstråket pekar vägen in i den gamla delen av staden där bordellerna låg. Gatorna hölls rena så symbolen syntes väl.

Bild 3: Vattenledning i bly som har kommit fram i dagen på trottoaren En del i det avancerade vattenledningssystem som försedde staden med vatten och som gjorde det möjligt för romarna att hålla sig rena på ett sätt som i Sverige först blev möjligt nästan 1900 år senare.

Bild 4: Utsikt över Neapelbukten från toppen av Vesuvius - fastlandseuropas enda fortfarande aktiva vulkan. Här ligger Italiens tredje största stad.

Många har fascinerats av Pompejis öde:

Lästips:

Dominic Ingemarks artikel från 2002 i Populär Historia om livet i Pompeji före katastrofen. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=618

Pompeji - Maja Lundgren: Skönlitteratur

Tillbaka till Pompeji - Kim M. Kimselius: Ungdomsäventyr i Pompeji.

Pompeji - Livet i en romersk stad - Mary Beard: På svenska helt nyutkommen och vad det verkar både medryckande och kompetent skildring av antikforskare från Cambridge university.

Historiska filmer #1 - Gladiator

Såg min favorit bland alla historiska filmer i julhegen. Dags att börja med min topp tiolista över de bästa historiska filmerna. Men hur korrekta är historiska filmer, och är det viktigt att de är det? Vi börjar på Colluseum och min absoluta favorit.



No. 1: Gladiator. Bättre än så här blir det inte. Russell Crowe och Joaquin Phoenix gör sina livs roller. Crowe fick en Oscar som bästa manliga huvudrollsinnehavare men frågan är om inte Phoenix är ännu bättre som kärlekstörstande och missförstådd kejsare. Handlingen: Den åldrande kejsaren mördas av sin egen son och hans mest betrodda general Maximus skall avrättas. Han överlever mot alla odds men hans familj mördas brutalt. Blir slav och gladiator. Blir folkets favorit på colluseum och trotsar kejsaren. Vinner till slut sin hämnd på den nye kejsaren och fadersmördaren Commodus. Fantastiska rollprestationer. Episk handling. Läckra miljöer. Snyggt foto. Grymma kostymer.
Ridley Scott anlitade historiker för att filmen skulle bli den mest historiskt korrekta skildringen av romartiden som gjorts. Hur blev det då? Själva handlingen baserades endast löst på historiska händelser. Commodus existerade, men såg inte alls ut som i filmen. Han var i själva verket storväxt och lockigt blond. Han gillade att själv delta i gladiatorspelen, vilket han gjorde ofta - inte som i filmen en gång och då dödas. I verkligheten mördades han av en brottare som hette Narcissus. Han blev strypt i sitt badkar. I de första manusutkasten hette Maximus-karraktären också Narcissus. Men håll med om att Maximus låter fett mycket bättre.

Men det var inte sådant modererande med sanningen, för att få fram en tydligare och snyggare hjältehistoria, som gjorde att de historiska experter Ridley Scott anlitat inte ville förknippas med filmen. Det var de rena felaktigheterna i den historiska kontexten. Slaget mot germanerna i början sägs i filmen vara slutpunkten på erövringen av Germanien, när Germanien i verkligheten aldrig blev en del av romarriket. Kostymerna är sällan historiskt korrekta. Gladiatorstriderna skildras inte historiskt korrekt. Senaten uppges tala för folket och vara valda av folket när de i själva verket företrädde intressegrupper inom den adliga politiska eliten. Maximus tillfångatas i Spanien av "Araber" och säljs som slav till gladiatortränaren Proximo. I själva verket fanns det vid den här tiden ingen arabisk närvaro alls i Spanien. Och Islam fanns inte ännu. En av de historiska experterna ansåg att filmen bidrog till att reproducera negativa sterotyper om araber istället för att eftersträva historisk korrekthet.

I efterhand har filmen kallats både den bästa och den sämsta historiska filmen. Sämst för att Ridley Scotts promotande av filmen som historiskt korrekt när den inte alls var det. Bäst för den visar hur våldet genomsyrade det Romerska samhället vid den här tiden.

Att leta efter sanningen i en Hollywoodfilm tror jag är mycket begärt. Den bör man försöka hitta i böcker. Så mycket fungerade helt annorlunda mot idag. Det som uppfattas som udda eller konstigt, men som faktiskt var sant, skulle dra fokus från filmens story. Jag vet eftersom jag själv skrev en story om Rom för tidsskriften "Allt om historia". Det var lätt att förlora sig i detaljerna.

Gladiator var en viktig anledning till att jag reste till Rom, och att det första vi då besökte var Colluseum. Kanske är det just det en riktigt bra historisk film ska göra. Få en att vilja veta mer. Bilden mellan träden är vad jag såg när vi kom fram. Jag fick rysningar.

För fler detaljer se Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Historical_deviations_in_Gladiator_(2000_film)

Top 10 Historiska filmer (så här långt):
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse Now (redux)
9. Stalingrad

Kom gärna med tips!

Om Humanisten och Johnny vid Klippan

Vilken chock! Det var ett tag sedan. I några år har jag som journalist hela tiden tänkt på hur man skriver och förklarar saker så lättförståeligt som möjligt. Jag hade glömt att på universitetet funkar det allt som oftast tvärt om. Ord som axiom förenklas inte som sanning, när man menar; grundsats som kan accepteras utan bevis genom konvention eller som kan antas vara fullständigt sann. Axiom var det. Precision går före begriplighet.
Jag börjar med Historiografi - alltså läran om historieämnets utveckling. Den första boken vi ska läsa är på Danska. Kan kanske vara nyttigt, men lättforcerat är det inte. Mycket litteratur verkar det vara men en del riktigt inspirerande. Siktar på att läsa danskan dag två.
Igår träffade jag några sköna gubbar nere vid Klippan. Johnny driver Majornas museum där han samlade på tidningsurklipp och berättelser om goa majornaorginal som till exempel Rôva, en korpulent dam som drev krog på Pustervik en gång i tiden. Där var det inte fint i kanten direkt.
Lite skön lokalhistoria kommer dyka upp här under hösten...

Varför Polens historia - och hur jag först blev publicerad

Polens historia är dramatisk. Få länder har haft en så växlingsrik historia från storhet till yttersta förnedring. Genom centraleuropa har de flesta stormakter av sin tid drivit fram sina arméer. Tyska korsriddare, Nazityskland, Frankrike under Napoleon, Ryssland, Österrike-Ungern, Svenskarna (lysande skildrat av Peter Englund i "Den oövervinnerlige") och Tartarerna har alla varit där. Om det här visste jag inte mycket när jag lämnade färjan i Gdynia för att träffa min nya släkt för första gången. Min tjej Anna kom från Warsawa till Göteborg när hon var liten, men den här gången skulle vi stanna i Gdansk. Där bor andra halvan av hennes släkt.
Gdansk eller Danzig som staden heter på tyska är ett av många exempel på hur gränser och folk har flyttats genom århundradena. Staden har växlat händer många gånger under historien och befolkningsammansättningen har präglats av det. I Gdansk bor inga eller väldigt få tyskar längre, även om många med band till området som förr kallades Preussen numer kommer hit som turister. Alla flydde de vilt undan Röda armén i andra världskrigets slutskede.
En fantastisk bok om stadens öde genom en liten pojkes ögon är "Blecktrumman" av Günter Grass. Boken är nobelpristagaren Grass första, och skildrar som ingen annan jag läst den känsla av förlust som infinner sig hos en människa när den plats man kallar hem outplånliglen förloras och förändras.
Fast egentligen bor inte Annas släkt i Gdansk. De bor i Oliwa och de bor Gdynia, men städerna ligger så nära varandra att de vuxit ihop till ett stadsområde. Gdynia ligger längst i norr. I mitten ligger Oliwa och Sopot, som är en gammal kurortsstad, och i söder ligger Gdansk. Gdynia är en hamn och varvsstad som byggdes efter kriget. Det var här Solidaritetsrörelsen bildades och verkade i sitt uppror mot kommunistregimen i början på 80-talet.
Jag fick berättat för mig att Gdansk egentligen var mer eller mindre en grushög efter kriget, men att staden byggts upp i ett enormt restaureringsarbete. Då fick jag också höra om Malborg. Den enorma medeltidsborgen några mil söderut. Även den hade bombats av röda armén eftersom nazisterna hade förskansat sig där. Ovilliga som de var att släppa ifrån sig sin tyska kulturskatt hade de istället låtit den bli bombad och till stora delar förstöras. Att restaurera borgen har varit ett sanslöst ambitiöst arbete som pågår än idag.
Jag är fascinerad av medeltiden och det här lät alldeles för spännande för att missa. Vi åkte dit och jag fick reda på att borgen byggts av Tyska orden, en korsfararorden som hamnat lite på sidospår. Egentligen skulle de kämpa med de andra korsfararna i "det heliga landet" och det gjorde de också. Men så fick de en inbjudan av den Polska kungen att sprida guds ord med blod och eld mot Europas sista hedningar - Prusserna. Det var en inbjudan som Polackerna fick ångra. Orden lyckades med sitt korståg, blev oerhört mäktiga och dessutom Polackernas värsta fiender.
Jag tänkte: "Shit det här är spännande" och inför en senare resa bestämde jag mig för att försöka sälja in storyn om Tyska ordern och Malborg till Populär historia - min favorittidskrift. Korsfarare låg i tiden efter Guillious succé med Arn och George Bushs snack om korståg. De nappade på idén. Jag var överlycklig. Som ganska färsk frilansjournalit hade jag lyckats få in en stor artikel i den tidning jag allra helst ville skriva.

Bilden: Det gjordes även en film av "Blecktrumman", som fick en Oskar för bästa utländska film. Den är också bra även om jag föredrar boken.

Peter Englunds böcker: www.peterenglund.com/andrabocker.htm

Rumpelösa kyrka

På Holmen bodde Alfred och han visste allt om Rumpelösakyrka. Han berättade med inlevelse om gånggriften som låg ett stenkast därifrån. Han berättade om hur folk förr, trodde att skogsråen firade sina oheliga riter i rumpelösa kyrka. Skogsrået var en mystisk kvinnlig varelse som levde i skogen. Nakna och undersköna lockade de männen vilse, men då de vände ryggen till var den som en trädstam klädd i grov bark. Folktron gjorde tillvaron mystisk, full av sällsamma väsen och farlig för den som var oförsiktig nog att lämna den upptrampade stigen. Alfred stod forfarande med en fot i den fantastiska världen. Den där tillvaron var magisk och där man gärna skrämde barnen lite för att fånga deras intresse. Nu är det inte många som minns berättelserna längre och Alfred dog innan jag förstod värdet i det som han berättade. Men Alfred visste också vad Rumpelösa kyrka egentligen var. Att det var en så kallad gånggrift. En bronsåldersgrav uppförd någon gång mellan 2300 f.kr till 1800 f.kr. Stora platta stenblock lades på uppresta mindre så att de bildade en kammare under. Här placerades de döda. Med sig i döden fick de keramikkrukor med mat och andra offergåvor man kunnat hitta vid arkeologiska undersökningar. Men vid Rumpelösa kyrka har ingen utgrävning gjorts, förmodligen för att den sedan länge är plundrad. Över stensättningen fanns nämligen en jordhög som någon gång grävts bort och blottlagt stenarna. Men alla sådana torra konstateranden som man kan få fram vid en arkeologisk undersökning missar magin. För lika omgärdad av mystik som Rumpelösa kyrka var för 1800-talets bönder var den, fast på ett helt annat sätt för 4000 år sedan. Mystik och magi har genom årtusendena varit en ständig följeslagare till människorna. Det visste Alfred, men det är lätt att glömma i vår tid så präglad av vetenskap och förnuft.

Tillbaka där allt började...

Det var skymning och jag var på väg hem från brottningsträningen på min nya cykel. Den hade limpasadel och var blå. Med andan i halsen svängde jag upp på den lilla stigen som tog vid där samhället slutade. Den smala stigen följde åkerkanten men vad värre var - på andra sidan var ekbacken med vikingagraven. Det var vad vi kallade den. Och att det fanns onda andar där var alldeles uppenbart. Ingenstans skenade min fantasi så som när jag svängde upp runt gravhögen och fick den bakom min rygg. På vänster sida låg dommarringen där min pappa berättat att man höll rådslag. Där "vikingarna" dömde sina mördare. Jag trampade som en dåre upp för backen med en blodröd himmel framför mig. Varje gång överlevde jag mot alla odds men varje gång var jag lika rädd när jag skulle passera fornlämningarna i mörkret. Det var här det började: Mina fantasier om hur det var förr i tiden. Men det var inte bara på vägen hem som det fanns lämningar från förr. De fanns överallt runtomkring huset jag växte upp. Där fanns ödehuset som låg på granntomten, den gamla kvarnen i dalen intill och rumpalösa kyrka. Nu är det semester och jag är tillbaka där allt började...

Den serbiska historiaprofessorn

I Belgrad mötte jag en serbisk historiaprofessor. På Kalemegdan, Belgrads gamla förfallna försvarsanläggning fanns en liten inrökt taverna där vi fick träffa honom. Hans svarta skägg var stort och kraftigt och håret vildsint. Han satt parkerad längst in i hörnet och framför honom stod det största askfatet jag någonsin sett. Det var fullt. Hans nikotingula fingrar omslöt konstant en cigarett och med jämna mellanrum även rödvinsglaset framför honom. Vid hans sida satt hans mycket yngre fru och ett par studenter som såg vördnadsfullt på honom när han talade. Först nu förstår jag egentligen vad han repressenterade. Just då kändes det bara som ett äventyr.

När Nazi-tyskland ockuperade det som då var Jugoslavien flydde Dragoljub Mihailovic' upp i de bosniska bergen. Han var överste i den Serbiska armén, känd för sina extrema åsikter och sitt supande. Han samlade en gerilla omkring sig - cetnicerna. Rörelsens mål var skapandet av ett Storserbien som, förutom Serbien även skulle omfatta Bosien-Hercegovina och större delen av Kroatien. Han hade ett välkänt motto; "Där det finns serbiska gravar är serbiskt land". Det var en hänvisning till vad han tyckte var Serbiens hjältemodiga historia. Det var han och hans cetniker som myntade begreppet "rensning". En majoritet av de 100 000 civila bosniska muslimer som dödades under andra världskriget dödades av hans rörelse.

Jag och min kompis från journalisthögskolan fann oss stående framför ett souvenirbord på Belgrads paradgata. Min kompis, en inbiten andravärldskrigetfantast, var exalterad. "En cetnicmössa, wow, ensån måste jag ha." Mössan låg där bland inramade foton på Ratko Mladic och Radovan Karadjic, de Bosninserbiska krigsförbrytarna, flaggor och pins med serbiska flaggor och andra Serbnationalistiska atiraljer. Vi började prata med försäljarna och som alla andra vi pratat med i Belgrad var de mycket intresserade. Staden hade inte sett många västerlänningar de gångna 10 åren. Det visade sig att en av dem var historiastudent på Belgrads universitet. "You have to meet the professor". Några timmar senare befann vi oss utanför en taverna på Kalemegdan.

"På Balkan är historia, myter och legender viktiga redskap i händerna på makthavare. Historia utnyttjas ofta för att legitimera territorialanspråk eller en nationalistisk politik. Historieberättande på Balkan är levande på ett sätt som många människor i dagens västvärld inte är vana vid. Ofta förstår vi inte vilken oerhörd vikt och betydelse historia har hos gemene man i dessa områden, oavsett sanningshalten i berättelserna" - Samir Resic

Professorn tittade skeptiskt på oss och undrade hur länge vi skulle stanna. När vi sade att vi skulle vara i Belgrad en vecka utbrast han. "In one week you will never understand Serbia, perhaps if you would stay a month you could begin to understand!" Efter att ha deklarerat detta forstsatte han att berätta långa haranger om Serbisk historia och om hur missförstådda Serberna var.

2001 reste jag och en kompis, när vi gick på journalisthögskolan, till Belgrad. Milosevic var precis gripen och vi åkte dit för att jämföra hur serbiska tidningar skrev om händelsen och jämföra med hur man skrev om samma händelse i Sverige.

Just nu läser jag Sanimir Resic bok om Balkans historia. En lysande bok om ett ofta missförstått hörn av Europa. Vill du förstå vilka krafter som drog sönder Jugoslavien bör du läsa den här. Den visar hur historia i tider av konflikt och maktkamp kan bli det hårdaste av alla slagträn.

Historia överallt

Allt har en historia. Mer eller mindre intressant. Men den finns där. Ibland kan den ge förståelse och insikter om var vi befinner oss nu. Ofta förvrängs den i olika syften. Jag startar den här bloggen med förhoppningen att bidra med insikter ur historien och ge historiska perspektiv lite från sidan. Jag vill berätta om och levandegöra händelser och personer ur historien, ge tips om böcker och dokumentärer och bemöta myter och lögner om historia som finns på webben. Dessutom ska jag berätta hur histora blev ett ständigt närvarande perspektiv i mitt liv.