tisdag 26 maj 2015

Förutsäger historiker framtiden i den andra maskinåldern?

Ingenting tycks omöjligt i den andra maskinåldern. Den tid vi nu befinner oss i och ännu bara sett början på. Stora saker har hänt och ännu större är att vänta. När den första maskinåldern började i och med tämjandet av ångkraften och med den ersättandet av muskelkraften, så började den andra maskinåldern med att mikro chipet började ersätta tankekraften. Den här utvecklingen har de senaste årtiondena gått i en rasande hastighet och den väntas öka.

Om "Den andra maskinåldern - arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi" (2014) skriver Erik Brynjolfsson och Andrew Mcafee. De beskriver de enorma digitala framstegen i vår tid och vilka konsekvenser den nya maskinåldern får för ett allt mer globalt integrerat samhälle.

Den nya tekniken leder bland annat till en ständigt ökande kapacitet att processa data och till allt mer avancerade algoritmer och olika former av artificiell intelligens (AI). I synnerhet när det gäller databehandling förflyttas gränserna för det möjliga ständigt framåt. Sådant som för tio år sedan sågs som en omöjlig tanke, t.ex. det i boken flitigt använda exemplet självkörande bilar, är teknologi som nu är fullt utvecklad och bara väntar på ett komersiellt genombrott. Allt beror på den exponentiella utveckling  där världens nya datorer fördubblar sin kapacitet var 18:e månad.

Jag kan inte hjälpa att fundera kring vad detta kan komma att innebära för historikerna. Kan detta innebära återkomsten av en positivistisk historiesyn. Kanske kan det mänskliga samhällets utveckling fångas i en avancerad algoritm på samma sätt som klimatforskarnas allt mer exakta väder och klimatmodeller. Kanske kan vi med datorernas hjälp på riktigt lära oss av historien, utan att som de flesta seriösa historiker gör, ständigt lägga till brasklappar om att varje tid är ny och med sina egna unika förutsättningar. Historiker är generellt idag mycket försiktiga med att hävda att deras kunskaper är viktiga när beslut inför framtiden ska tas. Det dåliga självförtroendet bland dem som borde kunna mest om vart vi är på väg är endemiskt. Historikerna har gått i en självpåtagen exil från nutiden och nutidens frågor om framtiden och därmed gjort sig allt mer irrelevanta i sin samtid.

Innebär kanske den andra maskinålderns tekniska möjligheter att historiker på riktigt kan fullfölja sin mission som de främsta uttolkarna av TIDEN? Kan digitalisering av den ansamlade historiska kunskapsmängden, artificiell intelligens och avancerade datorlogaritmer göra historikerna till prognosmakare i framtidsförutsägelser?

Med tillräckligt avancerade algoritmer bör man kunna förutsäga de mänskliga samhällenas väg mot framtiden, precis som klimatmodellerna år för år blir allt mer exakta. Förhållandet mellan klimat och väder påminner mycket om de mänskliga samhällenenas regelbundenheter och oregelbundheter. Grundläggande svårförändrade förhållanden (eller på historiska: "la loungue duree") i mänskliga samhällen påminner om klimatets regelbundheter, medan vädrets oförutsägbara fluktuationer påminner om händelsehistorien inom de mänskliga samhällena. Skillnaden är att i historien påverkar vädret ibland klimatet. Mänsklig handling och historiska händelser påverkar de långa linjernas historia.

Tiden är kontinuerlig. Det som är nu idag är imorgon historia. Det är en absolut felsyn att historia är något som börjar på ett visst avstånd från nutiden. Historia är också det som hände igår. Historia kan också var en historia (I engelskan är det samma ord). Den historien har inte ett slut, den är en ständigt pågående process där dåtid, nutid och framtid utgör en helhet.

Kanske kan avancerade datormodeller hjälpa historikerna att lösa den svåra frågan kring vad som driver förändring i de mänskliga samhällena. Är det strukturer eller aktörer. Kanske kan de av historikerna missaktade enskilda aktörerna återfå en plats i ljuset som förändringens drivkraft. Kanske kan modellerna bevisa den enskilda aktörens oändliga utbytbarhet.

Kan AI hjälpa oss att se mönstren i historien och därigenom skapa trovärdiga modeller för den nästan onämnbara tanken, historikernas motsvarighet till den heliga graal - tanken om att kunna förutsäga framtiden. Kanske kan det liknas vid en väderprognos. Tänk den fasta nyhetspunkten i Aktuellt med veckans historikerprognos. Trovärdig på kort sikt, men allt mer dimmig längre in i framtiden. Men där de stora utvecklingslinjerna är mer eller mindre konstanta. Den västerländska civilisationen kan liknas vid golfströmmen, den ryska autokratiska traditionen vid de kontinentala högtrycken.

Den akademiska historieskrivningens stora dilemma är att den av nödvändighet måste sysselsätta sig med ett mycket smalt utsnitt av vad som hänt. Förhoppningsvis bidrar denna lilla bit till en bredare förståelse av ett större skeende eller en förändringsprocess. Men tänk om man kunde plocka in ALLA teoretiska modeller, ALLA ämnen som historikerna sysselsätter sig med i EN mycket komplex självlärande algoritm som kan förutse de mänskliga samhällenas förändring.

Risken är att den blir allt för statisk, precis som Marx deterministiska historiesyn, men rätt utformad och använd kan den ge allt mer exakta prognoser för en trolig utveckling. Till exempel skulle man kunna förutse sannolikheten för att extrema rörelser så som nazisterna, eller för den delen IS idag, skulle skaffa sig makt. Förutsättningarna i båda fallen var på helt olika sätt oerhört gynnsamma, men kunde ha undvikits med en mer rationellt utformad politik - grundad i historiska lärdomar.

fredag 22 maj 2015

Surf-Jens om Biaritz och vågsurfingens historia



För precis ett år sedan var jag och 20 andra sköna typer i Biarritz vid den franska atlantkusten. Här i botten av Biscaya bryts vågorna bättre än på nästan alla andra ställen i Europa och den gamla semesterstaden för Paris kulturelit har blivit till ett Mecka för surfing i Europa. Vi hade några dagar på oss att lära oss den knepiga konsten att fånga en våg stående på en bräda. De flesta av oss var helt gröna och många tog hellre en extra öl i solen än att kämpa med de klena vågor vi fick att jobba med, men ändå. Vibben var fantastisk.

Uteplatsen där Jens höll sin föreläsning om stil.
Jens Holmer från Surfakademin visade i trädgården till den fantastiska gamla villan vi lyckades komma över, grunden för stil. På en surfbräda alltså. Och så fick vi en liten, men fantastisk historielektion. Om surfing. Om Biarritz. Och om solbrännan som modefenomen.

Det började med Duke Kahanamoku. På Hawaii, med sina extremt gynnsamma förutsättningar för vågor, hade befolkningen surfat i tusen år. Med kanoter. På långa platta träbrädor. Men så blev ögruppen en del av USA och en dag för ungefär 100 år sedan ställde den unge inbitne surfaren Duke upp i en simtävling i Honolulus hamn, och slog världsrekordet på 100 yards (91 m) med fyra sekunder. Han blev medlem i USA:s olympiska simtrupp och vann OS-guld i Stockholmsolympiaden 1912, både på 100 meter frisim och med stafettlaget. Efter första världskriget vann han även 1920 och kom tvåa 1924. Men mer än något annat var han surfare. Mellan simtävlingarna åkte han världen över och visade upp sina skills. Simningen förstås, men med sig hade han också alltid sin extremt långa och tunga traditionella surfbräda av trä. Med Duke:s enträgna propagerande började surfingen sprida sig över världen.



Hotel du Palais, Biarritz
Till Biarritz spred sig surfingen långt senare, men numera är det hit de flesta av de bästa, och alla som bara vill prova surfing i Europa, söker sig. Biarritz har en historia ända sedan medeltiden, men det var under 1800-talet som folk började finna vägen hit för havets och den rena luftens skull. När Frankrikes sista kejsarinna Eugenie byggde sin sommarvilla, nu Hotel de Palais, vid den stora stranden i Biarritz, tog vallfärdandet till fart på allvar. Eugenie var en skönhet och en modeikon under 1850 och 60-talen, och de rika spenderade gärna sina somrar här i hennes närhet. Villan/palatset som blev hotell har naturligvis formen av ett E. Numer är det ett Frankrikes lyxigaste hotell.

The crew
Jens förklarade också hur Eugenie var först med att göra solbrännan populär. Tidigare skulle alla aristokrater, eller andra som tillhörde samhällets elit, odla sin blekhet. Solbränna förknippades med de lägre klasserna som tvingades arbeta i solen. Blekheten hos adeln och eliten var därför ett sätt att markera sin ställning i samhället. Men Eugenie gillade att solbada och spred alltså, enligt Jens, ett nytt ideal. Man kan därför säga att Eugenie lade grunden för att den solbrände surfaren ses som en dude hela dagen och inte som en hopplös looser.

tisdag 12 maj 2015

Åsa Romson, Aschwitz och Sverige som humanitär stormakt.

70 år senare ligger referenser till andra världskriget nära
Svenska politiker har givit Sverige rollen som "Humanitär stormakt". Vi ger mest i bistånd per kapita i världen och vi har en av världens absolut mest generösa flyktingpolitik. Så har det inte alltid varit. Fram till andra världskriget var Sveriges gränser stängda, och hur som helst sökte sig få till det fattiga emigrationslandet Sverige. Så länge drömmen om Amerika fanns och tycktes erbjuda obegränsade möjligheter var det inte hit människor på flykt sökte sig.

Under andra världskriget påbörjades en omsvängning. Efter att de norska judarna brutalt föstes iväg från sina hem av den regerande naziregimen och skickades iväg till vad många visste var en säker död (och också var det) vaknade det svenska politiska etablisemanget och insåg att de i humaniteterns namn inte längre kunde stå vid sidan av och se på. När turen kom till de danska judarna erbjöds de alla möjligheter att ta sig hit innan det nazistiska mordmaskineriet nådde dem. Raoul Wallenbergs skyddspass i Ungern och Folke Bernadottes vita bussar fortsatte att forma den svenska rollen i världen och självbilden av världens goda hjälpande hand. Denna identitet av "nationen som räddar", växte sig än starkare med socialdemokratins och framför allt Olof Palmes starka engagemang. Vänsterns starka solidaritetsrörelse för flyktingar, vars känslomässiga essens fångas i "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe, bidrog också till en allmän uppslutning kring "humanitetens ideal".

I den här traditionen verkar det Svenska miljöpartiet. Ur den passionerade känslan av orättvisa och medkänsla för de som flyr föds en känsla av att göra rätt. Att öppna sitt hjärta. Åsa Romsons uttalande i partiledardebatten igår (efter 11:55 min) där hon jämförde Aschwitz med den nuvarande flyktingkatastrofen på medelhavet visar hur passion går före tanke i den här frågan. Flyktingpolitiken kan inte diskuteras utan en svartvit polarisering i svart eller vitt. I ond eller god.

På många sätt är det rimligt att jämföra det systematiska och besinningslösa mördandet i Syrien enligt principer om vi och dom, med de principer Nazisterna ställde upp för att skilja ut ett dom på vilka hat och frustration kunde riktas. Men det var inte den jämförelsen Romson gjorde. Indirekt lade hon ansvaret på EU för de som dör på grund av desperation och cyniska flyktingsmugglare, och jämförde EU med Nazityskland. För det är EU:s regler som gör att det inte finns några lagliga vägar in i Europa och som tvingar folk i händerna på flyktingsmugglarna. Alltså jämför hon EU:s flyktingpolitik med nazisternas systematiska mordmaskin som kostade miljoner människor livet. Då har man dragit passionen för de utsatta så långt att man förlorat alla slags perspektiv och kastat all kunskap och känsla för proportioner överbord.


Professorn emeritus i historia och författaren till "Att bo granne med ondskan", Klas Åmark,  förde i P1 morgon ett resonemang om rimligheten i att just Sverige har en så generös flyktingpolitik. Han menade att den stat som väljer att vara neutral och inte ta aktiv del i en militär kamp mot diktaturer, så som Sverige, rimligen bör ta ansvar på något annat sätt för situationen i världen. Då kan en generös flyktingpolitik vara ett bra sätt. Ett i mitt tycke intressant argument bortom de känslomässiga och ekonomiska argument som annars dominerar debatten.

Migrations och flyktingpolitiken är för mig inte bara en fråga om att rädda liv i en akut situation, eller ett ekonomiskt svar på problemen med ett demografiskt underskott. För mig är det ännu mer en fråga om personlig värdighet och om att kunna skapa ett vi som inkluderar alla människor som bor i Sverige.

Att de som flyr hit även har en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv är otroligt viktigt både för dem själva och för Sverige som land. Grunden för ett värdigt liv är förmågan att försörja sig själv genom arbete och för immigranterna är detta perspektiv ännu mycket viktigare än för infödda svenskar. Att känna självrespekt och delaktighet är helt avgörande för att komma in i samhället. Endast då du känner dig accepterad kan du lära dig förstå och uppskatta det nya samhället fullt ut. Endast då blir landet du hamnat i till; "the land of hopes and dreams".

Utan arbete skapas lätt en ond cirkel där även immigranternas barn känner att "det här samhället är inte för mig". Att inte känna delaktighet genom inkludering på arbetsmarknaden skapar stora problem. Jag tycker att det är en fråga som måste kopplas till migrationen. En väldigt stor immigration skapar inte problem framför allt för de vita svenskar som bott här i generationer, utan för de som redan har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden. Utifrån de priviligierades perspektiv är det lätt att vara en god humanist och hjälpa ännu en flykting. Det är svårare att känna sig lika god när man ska erkänna ansvar för skapandet av en etnifierad underklass.

Läs även GP idag där statsvetaren Björn Werner ställer frågan vad för slags samhällsmodell den svenska vänstern ser framför sig när immigrationen och integrationsproblemen ser ut som de gör. En berättigad fråga.

tisdag 9 december 2014

Om fascismen del 4 - Hur definieras fascism enligt forskarna?

Viktor Lundbergs "En idé större än döden - en fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933-1945"(2014) är det senaste bidraget till den svenska forskningen om fascismen. Liksom alla andra forskare i ämnet måste han förhålla sig till den pågående vetenskapliga diskussionen om hur fascism ska definieras. Han tar, såsom de flesta nutida forskare i ämnet, sin utgångspunkt i Rodger Griffins definition och precis som nästan alla andra inom området, finner han det sedan nödvändigt att bygga på och förtydliga. Griffins fascismdefinition uppfattas som alltför vid och oprecis. Och det är den som Henrik Arnstad lutar sig så tungt emot. Här tänkte jag försöka ge en förkortad version av Lundbergs argumentation, och för hur han i slutändan landar i en definition betydligt mer grundad i historien. Lundberg avslutar sin argumentation så här:

"Detta försök att formulera en hanterlig definition av fascism skall inte uppfattas som en strävan efter att leverera något heltäckande eller slutgiltigt. Snarare är det ett förslag: ett inlägg i den vetenskapliga diskussionen kring vad fascism är och hur dess ideologiska anatomi kan förstås. För i grunden är frågan om det är möjligt eller ens önskvärt att en gång för alla nagla fast fascismen vid en allomfattande innehållsförteckning? Vetenskapligt är det mer värdefullt med en ständigt pågående och prövande dialog om fascismens väsen än med ett skyttegravskrig om vems definition som är den definitiva och rätta: "Difficulties arise when scolars claim that their pet theory provides the only way to understand fascism"(Kevin Passmore 2002)."

Lundberg uppvisar en lite mer ödmjuk inställning till begreppets inneboende svårigheter än vad vissa andra uppvisar, främst Rodger Griffin själv som verkar omhulda sin egen definition som en kär liten hundvalp. Och vissa andra av hans sympatisörer, såsom i Sverige, Henrik Arnstad.

Lundberg inleder med att påpeka Rodger Griffins banbrytande försök att definiera fascismen på "basis av dess anatomi och uttrycksformer snarare än på värderingar av dess förödande sociala effekter", och det genom att göra upp med alla tidigare definitionsförsök. I "The nature of fascism"(1991) lanserade han den definition som sedan dess blivit startpunkten för i stort sett alla andra försök i den riktningen. Fascismen är enligt Griffin:

"...a genus of political ideology whose mythic core in its varius permutations is a palingenetic form of populist ultra-nationalism."

Försöket gav upphov till en upphettad debatt och en hel del kritik. Lundberg menar att definitionen är problematisk därför att den är vid och oprecis, ohistorisk och otydlig när det gäller innebörden av begreppet "populist", vilket ytterligare bidrar till definitionens vaghet. Lena Berggren har i den svenska historievetenskapliga diskussionen därför försökt ta definitionen i en mer konkret riktning:

"Fascismen är en ultranationalistisk revolutionär ideologi med holistiska och synkretiska pretentioner som syftar till att skapa ett radikalt nytt samhälle och en ny typ av människa"

Lundberg tycker denna definition har starka fördelar då den betonar fascismens radikalitet och revolutionära ambitioner, samt hur den blandat samman olika idétraditioner (synkretisk) för att skapa en allomfattande (holistisk) ny ideologi. Berggren betonar även den starka lockelse som fanns i att fascismen hade en "utopisk kärnmyt om ett gott samhälle". Denna mycket positiva utopi (för de som tillhörde insidan) förklarar lockelsen de fascistiska projekten hade, något som Griffin helt missar.

Men Lundgren menar att varken Berggren eller Griffin på ett tydligt sätt fångar "fascismens grundläggande maktanspråk och sociala praktiker". Alltså att makt var ett så oerhört viktigt mål i sig självt för fascisterna. Och att deras konkreta, handlingsinriktade och gemenskaphetsskapande sociala praktiker också spelade en central roll i det fascistiska projektet. Detta utgör kärnan i nästa forskare i raden - Michael Manns (2003) - kritik av Griffin. Mann menar att fascism inte bara var en samling individer med en viss uppsättning idéer:

"Fascismen hade en enorm påverkan på världen endast genom sitt kollektiva handlande och sina organisatioriska former. Fascister blev hängivna elitismen, hierarkierna, kamratskapen, populismen och våldet endast inom ramen för en löst sammanhållen och paramilitär form av "statism" (min översättning).

Alltså utan en våldsbejakande paramilitärism, ingen fascism. För att ringa in både ideologi och kärnvärderingar med denna våldsamma strävan efter makt föreslog därför Mann följande definition.

"...fascism is the persuit of a trancendent and cleansing nation-statism through paramilitarism."

Ur definitionen härleder Mann fem olika "betydelsebärande kluster" präglade av inbördes spänning mellan det konkreta och det abstrakta. De fem är nationalismen, etatismen, transendentalismen, rening/rensning och paramilitarismen. Det följande är ett direkt citat från Lundgren (Lite svårgenomtränligt kanske för en lekman, men belysande. Går att läsa kursivt!):

- I nationalismen finns spänningen mellan populismens allmängiltiga anspråk på folkets rätt och rasismens aggressiva strävan efter homogenitet och exklusivitet.
- I etatismen ryms dyrkan av statlig auktoritet, elitistisk ordning och diktatur men även utmanande folklig aktivism och decentralistisk korporativism.
- I transendentalismen förenas den rationella och revolutionerande transformeringen av samhället med de 'irrationella' och holistiska tankarna på att överbrygga alla sociala konflikter och särintressen och förena dem i ett allmänintresse i form av ett nytt samhälle och en ny människa.
- I reningen/rensningen står idéerna om att assimilera politiska och etniska fiender mot de sociala praktiker som stigmatiserar 'de andra' och renar/rensar samhället med våld och repression.
- I paramilitarismen manifesteras fascismens grundläggande sociala organisationsideal, baserad på militant aktivism och maskulin kamratskap "underifrån", men i lika hög utsträckning även dess intellektuellt förankrade elitism och strävan efter hierarkisk ordning "ovanifrån" i framtidens auktoritära, våldsinriktade och brutala statsbildning.

För Lundgren är Manns definition den avgjort mest konkreta och historievetenskapligt relevanta medan Griffins är den mest diffusa och ohistoriska. Han berömmer Griffin för hans avgörande inflytande på förståelsen av fascismen som ideologiskt ultranationell och där den radikala nationalismen utgör en mytisk kärna, men menar att Mann sätter fingret på det verkligt speciella med fascismen i dess extrema vilja efter makt i och genom vissa sociala uttrycksformer, främst paramilitarismen.

När Lundren ska sammanfatta och forma sin egen definition påpekar han hur det visat sig uppenbart att det inte på ett enkelt och kortfattat sätt går att ringa in vad fascimen är (Om man inte aktivt vill bredda användningen av begreppet förstås). De tre definitionerna lyfter fram centrala delar i fascismen, men han menar att alla tre i allt för liten utsträckning  relaterar till fascismens historiska kontext "i form av mellankrigstidens specifika tidsrum och första världskrigets erfarenheter". Han menar i en annan internationell storhets - Kevin Passmores - efterföljd att det är omöjligt att förstå och definiera fascimen "utan att relatera den till ett historiskt arv från mellankrigstidens variga, hemsökta och socialt ovissa europeiska samhällsklimat." Utifrån detta landar han i en egen definition:

"Fascism kan definieras som ett ultranationellt och radikalt, ideologiskt och mytologiskt komplex, som manifesterar konkreta politiska och revolutionära maktanspråk, tar sig klassöverskridande, militariserade och aggressiva sociala uttryck, och vars ursprung är oskiljaktigt relaterat till mellankrigstidens borgerliga europeiska samhälle och dess erfarenheter."

I definitionen fångas tre centrala dimensioner i fascismens väsen; det ideologiska och mytologiska, de sociala och politiska maktdimensionerna och den historiska kontexten. Lundgren menar att fascism på detta sätt kan bli både ett ideologiskt samlingsnamn och en benämning på en specifik politisk rörelse, främst Benito Mussolinis italienska fascistparti men även till exempel på Per Engdahls "Nysvenska rörelse" (Ingvar Kamprads favorit för övrigt!).

Ganska uppenbart hamnar Lundbergs definition väldigt långt ifrån till exempel Sverigedemokraterna, medan de med Griffins går att stämpla som fascister. Griffin utgör alltså för definitionen av fascism både startpunkt för de flesta andra, och ytterlighetspunkt såsom den minst konkreta. Det är så forskningen fungerar. Den ene bygger på vad den andre gjort, förändrar, förbättrar och sedan kommer nästa och nästa. Efter en tid har forskningslaget mognat och där är vi kanske idag.
Sällan blir forskningslägen inom humaniora entydiga, men sammantaget ger det en bild av var forskningen står. Och den står inte där Griffin stod för 20 år sedan.

Henrik Arnstad recenserade (eller vad man ska kalla det) "En idé större än döden" i juni i Aftonbladet på ett för honom väldigt typiskt alarmistiskt sätt. Han plockade upp det som bekräftar hans egen agenda. Den där han bedriver kampanj för att vi alla ska känna att vår demokrati är hotad av de nya "fascisterna" i Sveriges riksdag. Inte med ett ord nämnde han att Lundberg, med sin definition av fascism, aldrig någonsin skulle hålla med honom. Absolut är Sverigedemokraternas historia och de värderingar som genomsyrar partiet djupt problematiska och kan komma att påverka samhällsklimatet på ett liknande sätt som i Danmark och Norge, men hotar de vår demokrati på den nivå som mellankrigstidens fascister gjorde. Att mena det framstår som i det närmaste löjeväckande.

Avslutningsvis måste jag påpeka hur glad jag är att frågan äntligen kommit upp till bred diskussion, men ledsen över att det skulle krävas att vår statsminister föll i den "nyfascistiska" fällan. Jag tycker det är mycket olyckligt och kontraproduktivt att använda sig av en så infekterad term som fascism om sina politiska motståndare om de inte uppvisar tydligare likheter med den militaristiska, våldsbejakande och antidemokratiska (i dess sanna mening) mellankrigstida fascismen. Läs gärna Anna-Lena Lodenius text "Fascismen och vikten att vårda orden" som klockrent sammanfattar även min ståndpunkt.

Tidigare texter i min serie om fascismen:

Om fascismen del 3 - Kritik av "Älskade fascism" i Historisk tidskrift (nr 1 2014)

Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Källor: Se Lundberg (2014)

måndag 3 november 2014

Milstolpe - Med öga för historia når 100 000 sidvyer

Det är kanske inte så mycket att skryta med om man jämför med modebloggarna (som av någon märklig anledning blivit den mest populära typen av blogg i Sverige), men det känns ändå bra. Den 1:e juli 2009, när jag precis blivit antagen till Masterprogrammet i historia skrev jag mitt första inlägg. Det var min programförklaring. Det känns som om jag varit den ganska trogen.

"Allt har en historia. Mer eller mindre intressant. Men den finns där. Ibland kan den ge förståelse och insikter om var vi befinner oss nu. Ofta förvrängs den i olika syften. Jag startar den här bloggen med förhoppningen att bidra med insikter ur historien och ge historiska perspektiv lite från sidan. Jag vill berätta om och levandegöra händelser och personer ur historien, ge tips om böcker och dokumentärer och bemöta myter och lögner om historia som finns på webben. Dessutom ska jag berätta hur historia blev ett ständigt närvarande perspektiv i mitt liv."

Idén med bloggen var att jag under tiden som jag studerade skulle ha en plattform att fortsätta skriva journalistiskt, fast friare. Det kändes bra. Efter några år som frilansjournalist kände jag mig allt mer fången inom de ramar som journalistiken sätter upp. Ämnesval, format och stil präglas starkt av journalistikens konventioner och av "vad som funkar".

Aktiviteten på bloggen har verkligen fluktuerat under de här fem åren, men nu är jag faktiskt väldigt peppad. Det som återstår att se är hur mycket tid jag lyckas klämma fram...

torsdag 16 oktober 2014

La belle epoque - världen före första världskriget enligt EJ Hobsbawm - del 1


För hundra år sedan hade första världskriget pågått i två månader. Kanonerna började köra fast i höstgjyttjan och några anade att kriget nog inte skulle bli så kortvarigt som de politiska och militära ledarna utlovat. Första världskrigets inledning ses av historiker världen över som en sällsynt tydlig milstolpe i historien. En milstolpe där världen förändrades i grunden. För att ge en bakgrund till varför det är så, och hur världen såg ut före det första världskrigets omvälvande fasor tänkte jag i en serie inlägg sammanfatta och diskutera EJ Hobsbawms klassiker "Imperiernas tidsålder" från 1987.

Boken är den avslutande i en trilogi om det långa 1800-talet, det som började med franska revolutionen 1789 och slutade, ja ni förstår säkert när. Boken författades och gavs ut bara två år före nästa omvälvande milstolpe i historien, den 1989 då den dåvarande världsordningen kollapsade med Sovjetunionens sönderfall. Om bokens innehåll påverkades av att vara en del av "det kalla krigets" värld, eller om den känns lika aktuell idag, är en av de frågor jag gärna vill få svar på.

En annan tanke jag tänkt pröva är om inte den tid vi lever i nu på många sätt liknar den som lämnades 1914. Främst tänker jag då på hur kapitalets krafter på nytt släppts fria efter 1989 och hur de politiska systemen formats av den nya liberalism som har sin föregångare i den lassaie-faire liberalism som formade 1800-talet. En annan likhet finns i den explosiva teknologiska utveckling som då omformade människornas liv och som präglade slutet av det långa 1800-talet, men som även präglar vår egen tid.

Ouvertyr och kap 1: Hundraårig revolution

I det inledande kapitlet "Ouvertyr" tar Hobsbawm upp just frågan kring varför 1914 ses som en så tydlig brytpunkt i historien, även bland sina samtida. Tiden före uppfattades som en förlorad värld, eller ofta till och med som slutet på en gyllene era - "la belle epoque". Men enligt Hobsbawm (och de flesta andra historiker) var det en gyllene era för en särskild grupp. Det långa 1800-talet var en värld skapad av och för bourgeoisien (den egendomsägande borgarklassen enligt den marxistiska terminologi som Hobsbawm bekände sig till). För bourgeoisien var det en tid då enorma förmögenheter kunde vinnas på kort tid. Ett överflöd av välstånd anhopades sig och gav upphov till ett utbud av lyx, flärd, konst och underhållning i en sällan skådad omfattning. Men för de som inte tillhörde bourgeoisien var det naturligtvis inte alls i lika hög grad en gyllene era, snarare en tid som lockade till tankar om revolutionerande förändring. Kanske är det framför allt genom den kulturellt dominanta bourgeoisiens ögon som 1914 blev en så tydlig vattendelare.

Trots att årtalet 1914 ses som en så given vattendelare finns det även många historiker som trycker på att kontinuiteten är så mycket mer slående än dess motsats. De tar då upp att många av de fenomen och företeelser som ses som typiska för tiden efter första världskriget, formades redan innan kriget. Som exempel förs fram de många teknologiska landvinningarna. Masskommunikation genom järnvägens explosiva utbyggnad och via telefon och telegraf. Demokratin med sina arbetar- och socialistpartier och masspartier. Modernismen inom kulturen. Massmedierna, reklamindustrin, och den rörliga bilden. Alla fanns de även före första världskriget, men kanske inte i alla fall med det genomslag de skulle få efter kriget.

I kap 1, "Hundraårig revolution", jämför Hobsbawm den värd som "såg stormandet av Bastiljen" (1789) med 1880-talets värld. Världen hade blivit global. Järnvägarna och ångbåtarna hade krympt resorna mellan kontinenterna till en fråga om veckor snarare än månader och kunde nästintill mätas i dagar. Telegrafen gjorde det möjligt att skicka meddelanden över hela jorden på några timmar. Folk reste i en omfattning som aldrig tidigare. Världen hade genomgått en explosiv befolkningsutveckling och fördubblat sin befolkning till ca 1,5 miljarder varav den europeiska befolkningen stått för den största ökningen, en ökning som även spillde över i en emigration av en historiskt sett oöverträffad omfattning till Nord och Sydamerika. Migrationen liksom befolkningstillväxten är något som även präglar vår tid. Aldrig tidigare har migrationsströmmarna varit så omfattande som nu. Den kommunikationsrevolution som påbörjades med det globala telegrafinätet kring sekelskiftet 1900 tog nästa stora kliv med mobiltelefoni och internet i vår egen tid. Under båda dessa eror förändrades förutsättningarna för både lokal och global kommunikation radikalt.
Hobsbawm kategoriserar sedan vad som skiljde industrialiserade världen, den första värden, med den andra. Men han nyanserar och komplicerar uppdelningen innan han slutligen landar i en kategorisering mellan en del av den nya globala världen, den första, där framstegstanken, att historien är en berättelse om en ständigt pågående utveckling, var allomfattande och en annan mycket större, den andra, där det nya sågs på med misstänksamhet, som rubbningar och oreda, och för vilka tecknen på förbättring framstod som föga övertygande, av den enkla anledningen att de sällan var det för dessa människor. Den drivande och i framstegstanken mest övertygande delen av befolkningen var dess stora vinnare - bourgeoisien. Som en annan sida av samma mynt drog den nordeuropeiska borgarklassen slutsatsen att alla de som inte förstod den uppenbara storheten i de nya framstegen, var biologiskt defekta och att det endast var de vita européerna som var kapabla. De började dela upp mänskligheten i en hierarkisk ordning efter ras. På de stora världsutställningarna som hölls i tidens anda visades inte bara alla framsteg upp. Där hade även "hottentottbyn" en given plats. Rastanken och framstegstanken blev två grundläggande ideologiska element som sedan skulle komma att genomsyra "Imperiernas tidsålder". Även i de utvecklade länderna delades befolkningen allt mer upp "i medelklassernas energiska och begåvade människor av god ras och de loja och slappa massorna, vilkas genetiska brister dömde dem till ständig underlägsenhet". Biologin skulle förklara även denna klassernas ojämlikhet. Även idag i de nya länder som industrialiseras blir de omedelbara vinnarna en ny och oftast urban medelklass. En bourgeoisie bildas överallt där det globala kapitalistiska systemet etableras. Denna urbana medelklass eftersträvar ofta en livsstil som koppieras från medelklassen i väst, och med den även ideal koppierade från väst. Ofta tyvärr även skönhetsideal som baseras på vithet. Rasismens logik är lika potent från de drabbades perspektiv och gäller fortfarande i mycket hög utsträckning.

Den tid som Hobsbawm beskriver utgör på många sätt den marxistiska samhällsanalysens favoritepok, inte minst för att det var den tid som Carl Marx och Friedrich Engels själva beskrev. Hobsbawm är ingen dogmatisk marxist som använder verkligheten för att bevisa sina teorier. Tvärtom framstår det som om han försöker visa hur beskrivningar om vad som verkligen hände nästan alltid är motsägelsefulla. Inte desto mindre landar han i en beskrivning präglad av klassanalys och kolonialismens rasistiska natur, men utan att på något sätt gå vilse i marxistiska irrgångar. Hans beskrivning och analys framstår tvärtom som nyanserad och träffsäker.

Fram till 1870-talet var framstegstankarna orubbade, men en ekonomisk kris av en aldrig skådad omfattning gjorde att allt fler skeptiska och pessimistiska röster gjorde sig hörda. Om det handlar kap 2 - Ekonomi går ner i varv...

fredag 10 oktober 2014

Warszawa - förödelse, mord, vilja och mod

Efter andra världskriget 1945 var Waszawa en fullständigt ödelagd stad. Filmen är gjord av museet över Warszawaupproret i Warszawa där den visas på en 3D-bio. Den är en rekonstruktion liksom alla de delar av Warsawa som nu uppfattas som gamla inte är det, utan är just rekonstruktioner. I stort sett inga av stadens byggnader gick oförstörda genom kriget. Ingen huvudstad i Europa var i närheten av den förödelse som drabbade Warszawa. Före kriget levde här 1,3 miljoner innevånare, efter - bara några tusen.

Filmen flyger oss in över floden Wisla som delar staden i två delar, den ena betydligt mindre delen klarade sig relativt bra. Det är stadsdelen Praga där röda armén stod och väntade medan polska partisaner under Warszawaupproret slogs förtvivlat mot de tyska trupper, som med oerhörd brutalitet slog tillbaka. Först när upproret var krossat korsade röda armén floden. Nazisterna såg på Polackerna som ett underlägset folk och behandlade dem därefter. Deras inställning till polska kulturskatter var att de, i motsats till exempel de franska, skulle förstöras. Bland annat gav Hitler redan 1940 order om att spränga kungaslottet, men på grund av protester från det tredje rikets Italienska allierade skedde det inte förrän i samband med upproret.
Förödelsen
Ungefär halvvägs in i filmen flyger
vi in över ett stort område där bara grushögar återstår. Här låg Warszawagettot där som mest mer än en halv miljon judar trändes ihop av nazisterna. 1943 gjorde judarna uppror och i jakten på upprorsmän sprängde nazisterna hus för hus så att snart endast grushögar återstod. De 350 000 judar som fanns kvar deporterades och mördades i Auschwitz. Den här delen av staden var alltså, sedan två år tillbaka, redan en grushög då Warszawaupproret började.
Rekonstruktionen
Efter kriget hade den polska befolkningen en oerhört stark drivkraft att återuppbygga åtminstone delar av vad som förstörts. Framför allt byggdes gamla stan upp igen. Den kommunistiska regimen som tagit över makten förhalade beslutet att bygga upp det kungliga slottet. 1971 togs till sist beslut om att ändå göra det och 1980 stod det färdigt. Rekonstruktionerna av gamla stan höll en mycket hög artistisk kvallitet men tyvärr gjordes rekonstruktionerna oftast med dåligt material. Därför är den nu tyvärr ganska sliten och ser mer ut som de 700 år den ska föreställa fastän den endast är 70. En oväntad succe för nutidens besökare, men frågan är hur det blir för framtidens.

fredag 26 september 2014

"Hakkorset och halvmånen" - hur antisemitismen kom till mellanöstern

I Mellanöstern är antisemitism accepterad och spridd. Nidbilder av juden och hans konspiratoriska, giriga och illasinnade läggning är djupt integrerad i alla de länder som omger Israel. Faktum är att här lever den nazityska propagandabilden av judarna fortfarande i högsta välmåga. Med sitt ursprung i de sekulära regimerna i Syrien och Egypten har den spridit sig och blivit en integrerad del av den islamistiska ideologin. Judarna som fiendebild har fyllt en viktig funktion för att ena nationer och organisationer. Genom demoniserande propaganda kan ofrihet, brist på ekonomisk utveckling och egna tillkortakommanden och misslyckanden skylas över. Hur den nazistiska propagandan efter andra världskriget hittade ny jordmån i Mellanöstern berättar Niclas Sennerteg i sin helt nyutkomna bok "Hakkorset och halvmånen".

Det började med den enkla ekvationen om tillgång och efterfrågan. När andra världskriget var slut och vidden av förintelsen av Europas judar stod klar, fick sionismen vatten på sin kvarn. Israel bildades men hamnade direkt i konflikt med sina grannar. Den nybildade statens främsta fiender var Egypten och Syrien (och Jordanien), men båda dessa stater var präglade av djupt korrumperade eliter, ineffektiv ledning och av en beroendeställning till kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Efter att Israel förklarats som en självständig stat 1948 attackerade grannländerna omgående, men åkte på ett förnedrande nederlag mot en mer välorganiserad och välmotiverad fiende.

Både den egyptiska och syriska statsledningen förstod att deras arméer behövde moderniseras om de skulle kunna bli av med den nya statsbildningen. Och de visste var de bästa experterna stod att finna. Dessutom var de numera arbetslösa. Västtyskland tilläts inte ha någon armé och en hel generation av värdens främsta krigare, det hade inte minst Rommels manövrerande i Nordafrika visat, stod arbetslösa. Den första som anställdes var Wilhelm Voss, en tidigare höjdare inom den nazistiska rustningsindustrin. Han blev spindeln i nätet för de inviter som sedan förde en lång rad militära och andra rådgivare till Egypten under 1950-talet.

Så kom det sig att bara några år efter krigsslutet så befann sig en stor mängd före detta militärer från Wehrmacht i Kairo, varav den främste var genaral Wilhelm Farmbacher, för att hjälpa Egypten att modernisera sin armé. Det är via Fahrmbachers opublicerade memoarer och andra dokument, återfunna på ett tyskt antikvariat, som Sennerteg målar upp sin historia. Gruppen med militära rådgivare växte och i hasorna av dessa flockades även mer belastade individer. Nazister från Gestapo och SS erbjöds en trygg fristad undan rättvisan och jobb i den egyptiska staten.

Den mycket kontroversielle Stormuftin av Jerusalem.
I en lyxvilla, inte långt från generalen bodde den beryktade före detta stormuftin av Jerusalem. I villan tog stormuftin emot en strid ström av besökare; "arabiska politiker, muslimska religiösa ledare, journalister, nynazister och krigsförbrytare". Stormuftin gödde ett glödande hat mot Israel och judarna. Under kriget hade han verkat från Berlin i ett djupgående samarbete med nazisterna, och med att sprida propaganda via radio över Mellanöstern. Sennerteg berättar om hur det via stormuftin, och senare efter militärkuppen då Nasser trädde fram som Egyptens ledare, även direkt via den nazistiska agitatorn Johann von Leers, gavs spridning för en strid ström antisemitisk propaganda från Egypten. Propagandakriget bedrevs naturligvis som en del av konflikten mellan Israel och den omgivande arabvärlden, men har fått till följd att antisemitismen blivit djupt rotad i befolkningen i de länder som varit Israels fiender.

För Västtyskland, som ville göra upp med sitt nazistika arv, var den tyska kollonin i Kairo en ständig källa till pinsamheter. Samtidigt som man gjorde upp med Israel om ett omfattande ekonomiskt skadestånd för förintelsen så var man mycket mån om Tysklands traditionellt goda relationer till arabvärlden, för kunna främja handelsintressen och bygga upp den egna ekonomin. Samtidigt fanns det fortfarande under 1950 och 60-talet många före detta nazister på höga poster inom utrikesförvaltning, underrättelsetjänsten mm. som mer än gärna underlättade för Israels fiender och hjälpte gamla kamrater. Vid den här tiden hade Tyskland, på många håll i samhället, mindre än halvhjärtat gjort upp med nazismen.

Istället överskuggades allt av "det kalla krigets" logik. Boken utspelar sig i denna kontext och är i mångt och mycket en berättelse om spioner och om hur ljusskygga existenser här kunde finna en plats. Inte sällan utnyttjades fd. nazister (som pålitliga antikommunister) som agenter för CIA och för den tyska underrättelsetjänsten BD. Det är också en berättelse om kolonial frigörelse och om hur Egypten efter Suezkrisen 1956 till sist blev helt fria från Storbritanniens koloniala ok. Det var också det kalla krigets kontext som till sist gjorde tyskarna överflödiga i Egypten när Nasser knöt allt starkare band till Sovjetunionen. Kvar blev en giftig propaganda och en judehets som via Mellanösterns oroshärdar även tagit sig till Sverige, men som framför allt misstänkliggör varje arabisk ledare som vill förhandla med Israel, och bidrar till att omöjliggöra en förhandlingslösning på Israel-Palestinakonflikten.

Radiointervju med Sennerteg på SR P4

tisdag 16 september 2014

De desillusionerades seger

Det som hände i valet i förrgår innebär ett historiskt skifte i Svensk politik. Något efter svenska förhållanden helt nytt. Det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Socialdemokraterna måste bli ett tydligare samarbetsparti och lämna bakom sig tiden då de regerade själva. Och aldrig, aldrig, har ett uppstickarparti fått en så ojämförligt stor framgång som Sverigedemokraterna. Alla partier förutom SD har mer eller mindre reducerats till sina kärnväljare.

Sverigedemokraternas framgångar är ett nederlag för alla de etablerade politiska partierna, för media som med sin agendasättande makt format valrörelsen och för alla opinionsinstitut som kapitalt misslyckades med att fånga väljaropinionen. Media har lutat sig hårt mot dessa institut, mot statsvetenskapens alla mätningar och visat en fullständig oförmåga att uppfatta det utbredda missnöjet i ett Sverige där väldigt många förlorat framtidstron.

Ingenstans har jag läst en mer humanistisk ingång på valet. Ingen har varit ute och intervjuat människor. Ingenstans har man försökt stanna upp och lyssna. Istället har man drivit en opinionsbildande och mästrande över-huvudet-på-folket-retorik, där man försökt övertyga folk om att "stå upp för människovärdet". I media och bland politiker målas upp en bild av att det är någon annanstans som SD:s väljare finns. De är de misslyckade arbetslösa och sjukskrivna, skåningarna, folk på landsbygden, de outbildade, arbetarna i lo-kollektivet, de kallhjärtade, men faktum är att de har ett brett stöd, bland unga och gamla, från vänster till höger, i städerna och storstäderna och på landet.

Visst finns det grupper där sverigedemokraterna är små. Framförallt inom en urban medelklass, samma urbana medelklass som gynnats så oerhört av alliansen, samma urbana medelklass som alltid kommer att klara sig bra, oavsett vem som har den politiska makten, samma medelklass som alla partier jagar för att det är deras lättfotade röster som avgör vem som får regera. Alla de som idag står som frågetecken, och lite skräckslaget och yrvaket undrar vad som f_n hände igår. Medelklassen där jag själv ingår. Det är dags att vakna!

Valet avgjordes inte av mittenväljarna. Valet avgjordes av de som inte syns. De på landet. De i småstäderna. De i förorterna. Eller ja, kanske alla utanför storstädernas och framför allt Stockholms urbana medel och överklass. De som blivit så ohyggligt osynliggjorda i det nät av mediakanaler som rikspolitikerna spunnits in i och som tvingat politikerna till ett evigt debatterande och förenklande. En media som bara ser här och nu. Som aldrig ser de stora linjerna och som är så snuttifierad så att alla diskussioner om de stora långsamma men historiskt obönhörliga strukturella förändingarna som pågår, och hur partierna ska förhålla sig till dem, blir helt omöjliga. Arbetsmarknadens stora postindustriella förändring, urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, de stora miljöfrågorna, digitaliseringens konsekvenser (inte minst för media), Sveriges plats i världsordningen, det flytande globala kapitalet, är bara några av de frågor som borde ha diskuterats. Partierna borde ha avkrävts svar som handlar om framtiden, inte bara nu och fyra år framöver, utan om framtiden för Sverige, för våra barn och barnbarn, om ideologiska visioner om deras framtidsplaner.

Reinfeldt har till exempel aldrig fått frågorna eller svarat på vilket Sverige det var han såg framför sig när han drastiskt ökade utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden genom att "göra det lönsamt att arbeta" utan att skapa jobb till dessa människor som fått det allt tuffare "att gå på bidrag" och samtidigt, i den ökande konkurrensen om jobben (ja, det blir det när den procentuella arbetslösheten går upp!) fått det än svårare att få ett jobb. Alla dessa människor struntar fullständigt i överskottsmål och stabila statsfinanser när deras egna finanser går med ständigt underskott. Dessutom har han mage att be dessa människor att "öppna sina hjärtan" för fler människor som ska konkurrera om jobben. Eller kanske riktade han sin uppmaning till den medelklass som redan har det bra? Var är jobben som Alliansen lovade? Detta är orsaken till Moderaternas fiaskoval. Detta är orsaken till att tidigare moderatväljare hoppar strömhopp i famnen på Sverigedemokraterna.

Medias snuttifiering och brist på perspektiv kanske är en produkt av den omstrukturing som digitaliseringen tvingat dem till, men konsekvensen har blivit att alla ska göra samma sak. Samma debatter, samma förenklingar, samma slags frågor, som bygger på samma undersökningar där statsvetare genom enkäter rankar vilka frågor väljarna tycker är viktiga (mäter dessa undersökningar framtidstro?). Jag är en mycket politiskt intresserad person, men när valrörelsen gick in i sista veckan orkade jag inte mer. Fullständig intellektuell död.

Att så många, trots Alliansens fiasko i den fråga som är central i alla svenska val, inte valde ett alternativ till vänster kan bara tolkas som ett uttryck för desillusionering inför politikens möjligheter. Tranineeplatser i offentlig sektor som en lösning känns nog för många endast som ett dåligt skämt. Sedan 90-talskrisen och omstruktureringen av den svenska ekonomiska politiken (fristånde riksbank med inflationsmål über alles) så har arbetslösheten bitit sig fast oavsett vilka politiker som styr. "Stabila statsfinanser" har blivit ett politiskt mantra.  Det rådande ekonomisktpolitiska paradigmet ifrågasätts trots det aldrig. Till och med i USA har centralbanken fått ett mål om att bekämpa arbetslösheten när den sätter styrräntan. I Sverige är det bara inflationen (och möjligen medelklassproblemet med de skenande bostadspriserna!?) som styr räntan.

Nu är det verkligen hög tid att tänka om. Sluta gulla med medelklassen och tag tag i de verkliga utmaningarna. Alla andra länder har en fastighetsskatt. Varför inte vi? I andra länder ger man pensionärer skatterabatter? Varför inte vi? Varför är det synd om de som arbetar i Sverige? Varför ska vi gynnas, vi som tillhör världens globala överklass? Vi som kan unna oss allt, måste vi kunna unna oss mer? Varför ska vi få rida rida på en bostadsbubbla och bli miljonärer, medan vi segregerar oss bort från alla problemområden. Bort från alla besvärliga invandrare. Bort från alla besvärliga skolor med "dåligt rykte". I Sverige måste skapas en vi-känsla, snarast, och vi vet alla att den inte finns hos sverigedemokraterna.

måndag 1 september 2014

Stridens skönhet och sorg 1914 - Början på slutet för det ärorika kriget

"Fronten. Kriget. De är mytiska begrepp i Udo Krafts inre. Men de står inte för hot och förstörelse, eller smärta och förintelse. Eller ens för äventyr och upplevelser. I hans strängt idealistiska föreställningsvärld står de istället för ett löfte om styrka och förvandling, lojalitet och osjälvisk gemenskap, ett tillfälle ätt få gömma sig själv, ja offra sig, för något större och viktigare - Folket, Fäderneslandet, Tyskland - och genom detta offer upptas i detta stora och vackra för alltid".

Att få slåss för en högre sak. Att kämpa och genom kampen transformeras till något högre, bli en hjälte, eller allra helst dö och för alltid bli odödlig. Det är ideal som genom historien präglat mänskligheten eller åtminstone de inflytelserika delar av befolkningen som deltagit i krig. Idag är dessa ideal marginaliserade och misstänkliggjorda i den västerländska kulturen, den kultursfär som kanske mest av alla präglats av Kriget. Det var med första världskriget som denna, det ärorika krigets mentalitet, för första gången på allvar ifrågasattes i hela samhället.

Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg 1914" ger en fantastisk bild av hur det var före denna förändring. Den skildrar första världskrigets första år, mobiliseringen, de första striderna, dag för dag och genom ögonen på människor som var där, verkliga personer som lämnat brev och anteckningar efter sig ur vilka Englund konstruerat ett lapptäcke av berättelser om kriget och hur det påverkade människorna. Själva striderna drar snabbt förbi som en virvelstorm av död och förvirring. Resten av tiden är förflyttning, väntan, förväntan, oro. Perspektivet är individernas, och Englunds strävan är att skriva en subjektiv historia, en skildring genom ögonen på personer som var där. Ändå blir den röda tråden klar. Kriget var för människorna som upplevde det något som lockade, särskilt de unga. Drömmar om att liksom Udo Kraft offra sig för något större. Att göra något viktigt. Att inte vara en liten lort som gick och gömde sig utan som stod upp för för kollektivet, nationen.

Den här tröga kollektiva mentaliteten, som närmar sig en djupt rotad mänsklig instinkt att försvara det kollektiv man identifierar sig med, kan ses som ett exempel på la longue durée, de längsta och mest konstanta krafter och strukturer som styrt historien. La longue durée är ett begrepp som myntades av den franska historikern Fernand Braudel från Annalesskolan, grundad 1929 inspirerad av psykologins och sociologins landvinningar. Men Englund är inte intresserad att så som Annalesskolan gjorde sätta sina individuella öden i en större total bild utan låter dem tala för sig själv. Jag kan tänka mig att det måste ha varit lockande att dra slutsatser ur materialet, en struktur, ett sammanhang, och att formulera någon slags teori. Han är ju trots allt före detta forskare. Men han verkar hålla sig till personernas berättelser även om det inte alltid är lätt att veta eftersom läsarna får de till sig i refererad form och mycket lite som citat, vilket är att föredra då Englunds formuleringsförmåga som alltid är briljant.

Samtidigt tror jag absolut att han tänkt rätt när han inte försöker påskina att personerna i boken ger in fullständig bild av hur "folken" såg på kriget, för personerna är inte representativa. Alla tillhör överklass eller medelklass. Inga arbetare finns med, inga bönder finns med. Alltså det stora flertalet i dåtidens samhällen. Hur dessa såg på kriget är inte helt givet. Socialismen och arbetarrörelsen var starkt pacifistisk, men i de flesta fall hade de ännu ett relativt svagt politiskt inflytande. Samtidigt kan man inte på något sätt underskatta kraften i den nationalistiska och patriotistiska yra som sattes i rullning när kriget väl var ett faktum och som säkert drog med sig även de lägre samhällsskikten, däremot knappast på samma entydiga sätt som skildras i boken.

Stridens skönhet och sorg är alltså den första av fem böcker, en för krigets varje år, som kommer ges ut, en varje år. Det ska för mig, som inte läst orginalboken från 1998, bli mycket intressant att följa hur huvudpersonernas inställning till Kriget förändras i takt med att förluster och lidande växer till oanade och tidigare aldrig skådade nivåer ju längre "det Stora kriget" fortlöpte.

måndag 25 augusti 2014

Ur arkivet del 1 - Om Göteborg

Demonstration i Göteborg 1917. Förspel till demokratins genombrott året därpå.
I världen rasade kriget. I Sverige var vi hungriga.
Nu i somras fyllde "Med öga för historia" fem år. Inte alla år har sidan drivits med samma intensitet, men strax under 200 inlägg har det ändå blivit. Nu har det blivit dags att sammanfatta och lyfta fram några av mina och och mina läsares favoriter. Jag börjar med inlägg om Göteborg. Läsarnas fem favoriter först. Sedan några små guldkorn jag själv vill lyfta fram.

Osannolika skäggfrisyrer
1. Mäktiga skägg: En biprodukt av mina studier av Göteborgs stadsfullmäktige och dess ledamöter, blev till en stilsudie i skägg från det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. The hayday of skägg, kan man säga.

2. Klippanmuseum till Ostindiefararen: Idén om Ostindefararen Götheborgs givna placering vid Klippan väntar ännu på att få sitt genomslag. Historiskt finns ingen annan plats. Det var här alla ostindiefarare hade sin hemmahamn. Deras djupgående förhindrade att de nådde fram till Göteborg.

3. I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen: Den mest stridbara av alla funktionalister och stadsingenjör (arkitekt) Uno Åhren förde polemik mot de förfärliga landshövdingehusen och byggde ett nytt område vid Sandarna (Sanna) för att visa det förträffliga i den nya tidens ideal. Han vann. Nu ångrar vi oss.

4. Bilen i staden - en historisk felsatsning: En debattext i samband med trängselskattens införande. Faktum är att bilismen gjort fruktansvärda intrång i Göteborgs stadsmiljö. Nu vänder det!

5. ARTIKEL: Till Kina och hem igen: I samband med Ostindiefararen Göteborgs första resa till Kina skrev jag den här texten till historiemagasinet Populär historia. Här återpublicerad.

Och så mina favoriter:

1. Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg: 1942 gjorde Socialdemokraterna i Göteborg en film om vad de åstadkommit sedan de fick makten i staden 20 år tidigare. Hur staden blev arbetarnas och hur den nu tog hand om de sina. Skrevs när min uppsats var precis klar. Hög tid nu att hålla inläggets löfte...

Valarbete under mellankrigstiden. Plakat, trumpeter och lastbilsflak i en vinnande kombination.
2. Där allting började - Älvsborgs slott: Göteborg var från början en försvarsanläggning som ersatte Älvsborgs slott. Försvaret av Sveriges trånga passage mot västerhaven var lika viktigt som handeln den skyddade. Danskdjävlar!!!

3. Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen: Vad var det i funktionalismen som gjorde att ett av deras favoritord blev "sanering"? Och varför blev konsekvenserna så särskillt stora i Göteborg? En del 3 kommer, där socialdemokraternas roll i "rivningsraseriet" sätts under lupp.