söndag 29 maj 2016

Om Marianne och upproret


 På Place de la Republique i Paris står en staty. Hon heter Marianne och är nu täckt av klotter. Varje kväll är hon omgiven av aktivister. Unga människor håller tal, i workshops engagerar de sig i en mängd olika frågor och de dansar till vildsinta trumjams. Det är unga Parisare med bakrunder lika brokiga som alla andra som kommit från jordens alla hörn till revolutionens huvudstad. I närheten ligger rockscenen Bataclan och den restaurang där de flesta av offren skördades i det senaste stora terrorattentatet i Europa. De stora plattor som utgör gatubeläggningen vid statyn har fått namn och födelseår. De har blivit minnesmärken över alla de som så fruktansvärt brutalt mötte sin död, när de levde det liv som präglar området runt Place de la Republic. Det är ett område för ungdomen. Av fest, av liv, av kärlek och nu av protest mot allt som är ruttet i dagens Frankrike.

Marianne är Frankrikes moder Svea, men med den stora skillnaden att hon även är en symbol för uppror och revolution. För uppror mot rötan i samhället. För förändring. För frihet, jämlikhet och broderskap. Så var det då och så är det även idag.

Så vid foten av Marianne protesterar ungdomen. Poliser finns överallt. Men ännu sluter de upp varje kväll för att de vill tro att det finns en väg fram som inte innebär hårda tag, våld, allt svagare sociala skyddsnät och urholkad anställningstrygghet för Paris och Frankrikes befolkning. En tro på att främlingsfientlighet inte bär på några svar på de svåra frågor som möter Europas länder.

I Frankrike liksom i Sverige har folket tappat tron på staten och på att det går att åstadkomma positiva saker genom det nuvarande politiska systemet. Det är därför den etablerade politiken är i kris och "populister" dyker upp överallt. Folk har tappat tron på att ett samhälle präglat av social sammanhållning är möjligt, eller ens önskvärt. Dagens politiker, inom dagens politiska system verkar ha förlorat förmågan och helt ha gett upp kampen mot en fritt härjande marknad där finanskapitalets förespråkare och företrädare dikterar villkoren. Snarare verkar politik och finanskapital var mer två sidor av samma mynt än någonsin. Politiken har blivit köpt. I Frankrike, i USA och i Sverige.

Staten är inte är dömd till att allt mer bli den nattväktarstat som alla vet kommer leda till ett så mycket hårdare klassamhälle. Det experimentet har vi redan gjort. Och det samhället är inte för alla. Den vägen leder till det hårda klassamhälle som slogs tillbaka för nu nästan precis hundra år sedan. Demokratin slog då igenom i Europa på bred front och partier med en social agenda för att lyfta folkets flertal tog makten. Det var genom en lång och hård kamp som lönerna höjdes så att folkets flertal fick det så bra som nu. Det kommer aldrig att vara genom fler piskor i form av urholkade sociala skyddsnät och fler piketpoliser i förorten som vi kommer vinna den nya underklassens förtroende.

Den invandrade underklassen i dagens Europa, eller framför allt deras vilsna barn, gör uppror när de ser de orättvisor de möter. Vacker tal om lika möjligheter för alla ser de som förljuget. För vi vet ju alla att sådant tal inte är sanningen. Vissa blir kriminella. Andra söker sig till radikala ideologier med klara svar. Det är manifestationer av uppror som vi i det övriga samhället förfäras över. Men utan en allvarligt menad politik för frihet, jämlikhet och broderskap (social sammanhållning) kommer hydrans huvuden ständigt att växa ut igen. Fördelningsfrågan kommer återigen bli en ödesfråga. Varken dagens politiker vill det eller inte.

PS. SVT Agenda 22/5: När inrikesminister Ygerman och centerledaren Annie Lööf stod och berömde varandra för sina hårda fina förslag för att lösa förortens problem, över huvudet på killen som verkligen jobbade med att engagera folket i orten, höll jag på att spy.

fredag 9 oktober 2015

Nya geografiska etiketter

För att kunna hitta lite bättre bland alla äldre blogginlägg har jag lagt till nya etiketter. De utgår ifrån geografi. Den ena är GÖTEBORG där jag samlat alla inlägg som handlar om min kära hemstad. Den andra är POLEN som behandlar den mycket dramatiska historien i vårt grannland - det där landet som känns så extremt olikt Sverige. Den tredje är TRANSNATIONELL HISTORIA som handlar om alla fenomen och händelser som vägrar trängas in i den trånga nationella koftan.

onsdag 7 oktober 2015

Yuval Noah Harari om mänsklighetens historia



Han är en fängslande berättare, makrohistorikern Yoval Noah Harari. Hans bok "Sapiens - En kort historik över mänskligheten" (utgiven på svenska i år), ger viktiga insikter om vad för slags varelse vi egentligen är. Några av dem kommer jag diskutera i kommande blogginlägg.

tisdag 22 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 3: Den nordiska solidariteten vände politiken - lärdomar för flyktingkrisen 2015

"SS Donau" innebar en enkel biljett till Auschwitz för 400 norska judar
När den svenska flyktingpolitiken förändrades, var det under de mest extrema omständigheter man kan tänka sig. Grannländerna var ockuperade av världshistoriens mest brutala regim. Sveriges ledning och allmänhet var välinformerad om att det hände fruktansvärda saker med judar inom Nazitysklands gränser. Händelsen då hundratals norska judar deporterades satte det fasansfulla i blixtbelysning, och gjorde att inställningen förändrades från isolationism till en aktiv vilja att hjälpa till. Ett år senare när det var dags för de danska judarna blev politiken än mer aktiv. När händelserna kröp så nära blev judarna i Norge och Danmark mer nordiska medborgare än judar - syskon istället för främlingar. En överordnad nordisk solidaritet blev drivkraften när Sverige försökte rädda människor undan den nazistiska mordmaskinen.

Det är en felsyn att tro att den svenska omsvängningen berodde på en principiellt förändrad inställning till humanism och internationell solidaritet med flyktingar i allmänhet. Sverige var inte ute efter att rädda de mest behövande eller de största möjliga antalet flyktingar. Skiftet grundade sig i en princip om kulturell närhet. Uppfattningen i Sverige var att det framför allt var personer med svensk anknytning som man hade ansvar för. Under en extrem press utökades den till ett ansvar även för de nordiska ländernas medborgare. Det var aldrig en fråga om ett allmänmänskligt ansvar för flyktingar.

Att hävda det svenska var samtidigt den enda möjliga positionen att ha i förhållande till Nazityskland. Att anpassa sig till den oerhört mäktiga grannens sätt att resonera, var det enda möjliga om man ville hjälpa någon alls. Endast en motivering där anknytning till Sverige kunde hävdas hade utsikter att lyckas. Det var genom att hävda denna som Raoul Wallenberg kunde förses med svenska skyddspass i Ungern och som Folke Bernadotte i förhandlingar med Himmler kunde rädda koncentrationslägerfångar i krigets slutskede.

Som en fond bakom viljan att hjälpa fanns fortfarande föreställningar om att den svenska kulturella homogeniteten var något att värna, och invandring som något hotfullt. Sverige ville inte ta något ekonomiskt ansvar för människor på flykt, var oroliga för att flyktingar skulle lockas hit av den offensiva socialpolitik som nyligen påbörjats av socialdemokraterna, oroliga för konkurrens på arbetsmarknaden och oroliga för kulturella motsättningar och en ökande antisemitism. Under 1930-talet, när det hade varit fullt möjligt att hjälpa ett i stort sett obegränsat antal judiska flyktingar, gjorde Sverige allt för att stänga gränserna och hålla dem ute.

Syftet med den svenska politiken mot flyktingar under andra världskriget var aldrig att rädda de mest behövande. Det var både realpolitiskt omöjligt, och förbi syftet med den förda politiken. Men Sverige blev trots det ett land som stack ut. Mest av allt på grund av att alla andra stater hade ännu mindre vilja eller möjlighet att hjälpa flyktingar.

Rauol Wallenbergs gärning i Ungern talar ett annat språk. Han verkade för de allmänmänskliga principer som dagens asylrätt vilar på. För honom fanns inget annat än människor med ett behov av skydd, som han försökte ge. Han använde de säkra hus och skyddspass som han försetts med från svenska utrikesdepartementet för att rädda så många han kunde.

Att bedöma den svenska flyktingpolitiken med Raoul Wallenberg som måttstock eller utifrån den nuvarande generösa flyktingpolitiken är problematiskt. Den omsvängning som skedde före Wallenberg och som gjorde hans gärning möjlig var utifrån attityder och lagstiftning som var den generösa flyktingpolitikens fyllständiga motpol. Ingen förändring kan ske utan att den uppfattas som legitim av makthavare och en bred allmänhet. Det som krävdes i Sverige, var att människor som uppfattades som kulturellt tillräckligt nära råkade i absolut nöd.

I dagens situation i Europa, med flera länder som är extremt obenägna att hjälpa till i den nuvarande flyktingkrisen, kan det vara viktigt att påminna sig om hur Sverige omvändes i en flyktingvänlig riktning. Det var genom solidaritet med människor som uppfattades som kulturellt lika.

Dagens Centraleuropa befinner sig; i sin inställning till flyktingar, på många sätt där Sverige befann sig före andra världskriget. De är numera mycket homogena nationalstater. De är stolta över sitt nationella självbestämmande efter decennier av Sovjetiskt förtryck. Den nationella identiteten är viktig. Polen var, liksom de flesta centraleuropeiska stater, under mellankrigstiden extremt brokiga och mångkulturella, men utgörs nu nästan uteslutande av etniska Polacker. När Västeuropa allt mer gått i en mångkulturell riktning har Centraleuropas stater gått åt motsatt håll.

EU beslutade igår, mot flera centraleuropeiska staters vilja, om att fördela 120 000 kvotflyktingar enligt ett system som beaktar mottagarstaternas tidigare mottagande, men även arbetslöshetsnivå och ekonomiska styrka. I EU:s stadgar finns möjligheten att besluta med kvalificerad majoritet, men den har aldrig tidigare använts, i alla fall inte i en så här viktig fråga. Samförstånd genom kompromisser har framstått som ett bättre alternativ. Men nu, i just den här frågan, har denna princip frångåtts. Vilka konsekvenser det kommer få för EU är svåra att överblicka. Att besluta vilka som har rätt till medborgarskap har tillhört den suveräna nationens absolut viktigaste rättigheter.

När Polen, Slovakien, Ungern med flera nu endast vill ta emot kristna, kanske man möjligen ändå ska gå dem till mötes, istället för att förfasas över deras intolerans. För att på sikt vända opinionen i dessa länder kanske det är nödvändigt. Särskilt nu i en situation när de mer eller mindre tvingats att ta emot flyktingar. Att från EU tvinga på dem människor som de enbart hyser misstänksamhet mot, riskerar att förstärka de högernationalistiska krafter som redan är starka. Men att registrera flyktingar och bedöma dem olika efter trosbekännelse väcker ytterst obehagliga minnen.

torsdag 17 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 2: En ny humanitär politik

Raoul Wallenberg blev internationell och nationell hjälte och symbol för Sveriges nya humanitära roll i världen




















Den svenska regeringen försvårade möjligheten för flyktingar att ta sig in i landet när andra världskriget bröt ut i september 1939. Nålsögat blev ännu mindre - knappt synligt. Ett allmänt visumtvång infördes för alla utomnordiska medborgare. Besluten kring enskilda ärenden flyttade från socialdepartementet till utrikesdepartementet och avvisningsmöjligheterna utökades. De som drabbades hårdast var judiska flyktingar från Tyskland och Centraleuropa.

När Nazityskland ockuperade allt fler länder stängdes gränserna och flyktvägarna begränsades kraftigt. Samtidigt stängde de stater som undgått ockupation nästan helt sina gränser. T.ex. tog Schweitz emot endast 124 flyktingar under hela 1941. England och USA ville koncentrera alla sina ansträngningar på krigföringen, och gjorde inget för att hjälpa flyktingarna. Rädslan för spioner gjorde att USA, från sommaren 1941, stängde alla möjligheter för tyska judar att ta sig dit. Judar, och alla andra krigsflyktingar, satt nu helt fast i nazisternas våld.

Norska judiska flyktingar på väg till Sverige
När Sveriges nordiska grannar Norge och Danmark ockuperades, ställdes flyktingfrågan i en helt ny dager. Möjligheterna för flyktingar från kontinenten att ta sig till Sverige försämrades, samtidigt som skälen för danska och norska medborgare att fly blev fler. Datumet då ockupationen inleddes, den 9 april 1940 innebar även början på en ny svensk flyktingpolitik. Den första svenska reaktionen var att införa visumtvång även mot Danmark och Norge, men samtidigt infördes ett system med nödvisum. Detta blev sedan allt mer generöst. Nästan alla som tog sig över gränsen fick stanna. Från 1941 slutade man också att avslå judiska flyktingars ansökningar.

När flyktingarna väl kommit till Sverige låg ansvaret för dem främst hos Socialdepartementet och Gustav Möller. Han var djupt engagerad för flyktingarna, men präglades tydligt av en nordisk tanke. Det var flyktingar från Danmark, Finland, Norge och de baltiska länderna som skulle hjälpas. Denna tanke genomsyrade den svenska inställningen till flyktingarna. Tanken grundade sig i idén om en särskild nordisk gemenskap. Att länderna delade historisk, kulturell och idémässig grund. Värden som frihet, humanitet och demokrati sågs som särskilt representativa för det nordiska. Det var denna nordiska solidaritetstanke som gjorde att Sverige öppnade sina gränser för flyktingar - först och främst från sina broderfolk - men senare även för andra.

Hösten 1942 hårdnade den Tyska ockupationen av Norge och även motståndet mot den. Ockupationsmakten genomförde massarresteringar av hela yrkesgrupper såsom, studenter, lärare och poliser. På kontinenten hade förintelsen gått in i en ny intensiv fas. Den 26 oktober genomfördes en första massarrestering av norska judar. Det satte igång en intensiv aktivitet organiserad av den norska motståndsrörelsen med att hjälpa judar över gränsen till Sverige. En månad senare anlände ett lastskepp till Oslo för att ta fångar till Tyskland. Då genomfördes ytterligare en massarrestering - nu av judiska kvinnor och barn. 770 norska judar skickades till Aschwitz. 34 överlevde. 1100 hade lyckats rädda sig till Sverige.

Om den brutala behandlingen av norska judar skrevs det mycket och upprört i den Svenska dagspressen. Den nazistiska mordmaskinen kändes med ens väldigt nära, både geografiskt och känslomässigt. Identifikationen med offren drev den svenska opinionen i en ny riktning. Den vid 30-talets slut starka flyktingfientliga opinionen med antisemitisk klangbotten tystnade i skuggan av den nordiska solidariteten. Men det verkliga testet på om attityderna verkligen förändrats kom hösten 1943.

Den nazistiska ockupationen av Danmark var den mildaste av alla. Den styrdes länge av en dansk samarbetsregering, men under 1943 ökade ändå protesterna och motståndet mot ockupationsmakten. Nazisterna tappade tålamodet, tog ett fastare grepp om makten och införde undantagslagar. Sverige insåg direkt att det skulle leda till förföljelser av de danska judarna och förberedde hjälpaktioner. Det var första gången som Sverige aktivt engagerade sig i judarnas sak och agerade. Man identifierade judar med förbindelser till Sverige och erbjöd dem att komma. Visan och provisoriska pass utfärdades som hjälp.

När det var dags för den danska massarresteringen valde den tyska ockupationsmaktens främsta repressentant att läcka ut uppgifterna. Judarna lyckades gömma sig. Då skickade Sverige ut ett radiosänt meddelande om att man tog emot alla danska judar. Med fiskebåtar tog sig alla 7900 judar över till den svenska sidan, medan ockupationsmakten valde att se åt ett annat håll. Varför är inte klarlagt.

Den mycket högljudda flyktingfientliga opinionen i slutet av 30-talet reagerade våldsamt på att tio judiska läkare skulle få fristad i Sverige. Nu kom nästan 8000. Hur blev reaktionerna? Den nazistiska pressen angrep såklart de judiska flyktingarna med antisemitisk propaganda. Även i vissa andra tidningar kunde antisemetiska undertoner om allt för krävande judiska flyktingar synas, men förhållandevis lite. Främst sågs de som nordiska medborgare och omfattade av det särskilda ansvaret Sverige kände för sina broderfolk.

Den aktiva roll som Utrikesdepartementet nu tog på sig i och med den danska aktionen skulle inte bli en engångsföreteelse. Istället blev den till en vattendelare och UD till en aktiv organisatör av räddningsaktioner. Utrikesministern Christian Günther, i mycket arkitekten bakom den i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland, hade mycket lite med flyktingpolitiken att göra. Istället var det chefen för UD:s rättsavdelning, Gösta Engzell och kabinettsekreteraren Erik Boheman som verkade pådrivande för den nya politiken. Günter höll sig informerad och godkände t.ex. snabbt den danska aktionen, men var inte pådrivande.

Utan att gå in på detaljer så forsatte sedan UD och Sverige sin aktiva politik. Först genom att förse Raoul Wallenberg med de nödvändiga skyddspassen och möjligheter för alla judar med svensk anknytning att få komma till Sverige. Senare genom att förhandla med Himmler under krigets sista månader för att få ut nordiska fångar ur koncentrationslägren. Sverige byggde under andra världskrigets sista år upp en beredskap både administrativt och organisatoriskt för att ta emot flyktingar. I opinionen var de flyktingfientliga marginaliserade. Och inte minst hade attityden till flyktingmottagning bland makthavarna svängt - från en mycket försiktig och restriktiv hållning till en proaktiv. Det var något helt igenom nytt för Sverige.


onsdag 9 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 1: Det restriktiva Sverige

Före andra världskriget var Sveriges flyktingpolitik ytterst restriktiv. Men egentligen utan att behöva vara det. Inte många sökte sig hit. Under andra världskrigets gång förändrades synen på flyktinginvandring i grunden. Vilka var skälen till den ursprungligen så restriktiva inställningen och vad fick den att förändras? I en artikelserie i tre delar tänker jag, utifrån Klas Åmarks "Att bo granne med ondskan"(2011) redogöra för och diskutera dåtidens flyktingpolitik, vilka argument och uppfattningar som låg bakom den, och vilka paralleller man kan dra med dagens situation.

Judiska flyktingar anländer till Malmö
I spåren av första världskriget föddes det moderna flyktingproblemet. 1,5 miljoner flydde bolsjevikerna i Ryssland, 1,2 miljoner greker och en halv miljon armenier flydde Turkiet. Många flydde Mussiolinis fascistiska maktövertagande 1922, och till Sverige kom flyktingar från det blodiga inbördeskrigets Finland. Men de sistnämnda räknades i några få tusental, och Finland räknades då nästintill som en del av Sverige. Sveriges första riktiga möte med flyktingfrågans hela kraft och komplexitet kom med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933.

Under åren fram till andra världskriget blev förföljelsen av Tysklands judar allt mer uttalad. Syftet var att få dem att emigrera, och det gjorde också majoriteten av Tysklands ungefär 500 000 judar. Men till Sverige var dörren i stort sett stängd. Andra länder öppnade för emigration. Frankrike allra mest, men även Holland, Belgien, Schweiz och Tjeckoslovakien bidrog. Många judar lämnade också för USA, Kanada och Palestina. Sverige kunde även de ha gett de flyende judarna en fristad, men valde att inte göra det. Varför?

"Vad är det då som avgör hur många flyktingar de politiska aktörerna är beredda att ta emot? Det är normalt inte olika sakargument om hur många flyktingar en stat klarar av att ta hand om, utan bakomliggande värderingar om flyktingars mänskliga rättigheter, om synen på vilka som är främlingar och vilka man känner en stark samhörighet med och uppfattningar om den egna statens ansvar som avgör ställningstagandena."- Klas Åmark

Klas Åmark
De tyska judarnas flykt från Nazityskland påbörjades mitt i den djupa och internationella ekonomiska krisen i början av 1930-talet. Då visste man inte heller om krisen för judarna skulle bli långvarig, inte heller om den skulle förvärras. Men i slutet av 30-talet blev situationen för judarna i Tyskland allt svårare. När de kringliggande länderna insåg att judarnas flykt skulle bli långvarig blev det allt svårare för dem att beviljas inresa. I samtliga länder fanns en rädsla för att "översvämmas" av Tysklands 500 000 judar. Sverige gick från att vara restriktiva till att bli ännu mer restriktiva.

Egentligen är det anakronistiskt att diskutera en svensk flyktingpolitik på 1930-talet, för det var ännu inget sammanhållet politikområde, utan ansvaret var uppdelat mellan olika departement. Det fanns heller ingen särskild myndighet med sammanhållet ansvar för flyktingmottagandet och staten tog ännu inget ekonomiskt ansvar för flyktingar. Uppehället för de som beviljades fristad var helt en fråga för civilsamhället och olika hjälpkommittéer.

I FN:s föregångare NF (bildades efter första världskriget) togs flyktingfrågan upp 1933. Medlemsstaterna utsåg både Sverige och Danmark att sitta med i det utskott som skulle ge förslag i frågan om de tyska flyktingarna. Förtroendet signalerar att det fanns förhoppningar på de nytillträdda Socialdemokratiska regeringarna att bidra med lösningar. Dessa förhoppningar skulle helt komma på skam. Sverige höll en låg profil och ratificerade inga av de resolutioner som antogs.

Sverige var precis på väg upp ur det tidiga 30-talets djupa ekonomiska kris och hade stora ambitioner på kostsamma sociala reformer för att förbättra den svenska arbetarklassens trygghet och sociala välfärd. Den socialdemokratiska regeringen ville inte riskera att locka till sig flyktingar med generösa sociala förmåner. Sveriges officiella motivering var att man ville skydda den svenska arbetsmarknaden. Men också för att förhindra att "ej önskvärda befolkningselement" tog sig hit.

En paradox i sammanhanget kan tyckas vara den samtidigt publicerade socialdemokratiska pamfletten "Kris i befolkningsfrågan" (1933) av Alva och Gunnar Myrdal. Den hade en stor betydelse när den nya sociala staten skulle lanseras. Här formulerades problemet med en minskande befolkning (eller egentligen en avtagande befolkningsökning), där en omfattande social politik för att ge familjer trygghet och hjälp från samhället var svaret.  Det verkar inte ha fallit någon in att invandring kunde bidra som ett svar på "Krisen". Istället varnade den så inflytelserika socialdemokratiska socialministern Gustav Möller för "en oöverskådlig flyktingström" om Sverige lättade på regelverket. Möllers inställning var i linje med den allmänt rådande där varje insläppt migrant innebar att ett stort antal skulle komma efter. I takt med att krisen fördjupades från 1938 blev politiken därför ännu mer restriktiv.

Gemensamt för alla europeiska stater var att de inte ville ta något ekonomiskt ansvar för flyktingarna. Det fanns inga avsatta anslag och det fanns ingen uppbyggd beredskap från staternas sida. Så var det även i Sverige fram till 1939. För att få stanna krävdes att flyktingarna kunde visa att de klarade sig själva. Kunde flyktingen inte visa på egna tillgångar eller att han fått arbete, så var beviljat understöd från någon hjälporganisation enda vägen.

1938-39 blev flyktingfrågan allt mer akut. I den Svenska regeringen fanns insikten att troligen hela den tyska judiska befolkningen och i ett senare skede även judarna i andra länder, främst 3,5 miljoner polska judar skulle bli tvungna att lämna. Det potentiella flyktingproblemet var enormt.

Vid en internationell konferens i Evian 1938, lyfte den svenska regeringen att NF borde försöka lösa frågan med judarna genom emigration till ett land utanför Europa. Framför allt ansågs Madagaskar vara ett alternativ. Det var även något som i andra sammanhang lyfts fram även av Nazityskland. Inom den tyska förvaltningen som skulle utreda lösningar på "judefrågan" var Madagaskarspåret med ända tills besluten togs om "den slutgiltiga lösningen" 1941. I en rapport från konferensen till regeringen framfördes rädslan från de europeiska staterna för att skapa antisemitism i länder där det tidigare inte funnits någon "judefråga". Den nazistiska utdrivningspolitiken syftade delvis till att skapa antisemitism i andra länder.

Under mellankrigstiden hade flyktingar inga rättigheter. Det var uteslutande staterna som hade rätt, om de så önskade, att ge asyl. Framför allt syftade flyktingbegreppet på "politiska flyktingar". I Sverige tolkades detta begrepp snävt. Det var personer som hotades av straff för sina politiska handlingar som avsågs. Efter Hitlers maktövertagande vidgades det till personer som riskerade förföljelse för sina politiska åsikter. Men att bli förföljd på grund av sin ras var inte ett flyktingskäl. Judarnas upplevelser med systematiskt våld och exkludering ur samhället togs inte på allvar.

Otto Ullman kom som kvotflykting 1939
För att hålla antalet flyktingar nere infördes kvoter för flyktingar av olika kategorier. Idén med kvoterna var att flyktingar som kom skulle söka sig vidare till andra länder och då öppna upp plats för nya. Kvoterna var helt oavhängiga de flyendes flyktbehov och inriktade på genomströmning. Exempelvis fanns det en för 300 judar som ville lära sig jordbruk för vidare utvandring till Palestina och en för 500 barn vars föräldrar rest till USA så att barnen sedan kunde komma efter.

I urvalet av vilka flyktingar som fick komma hade de politiska flyktingarna högst prioritet - oftast män och framför allt socialdemokrater. Judarna ansågs inte utsatta för politisk förföljelse och kommunisterna sågs som opålitliga. Man har kunnat visa att tjänstemännen särbehandlade judar och skilde ut dem i en egen kategori, där t.ex. dokument markerades med (m) för mosaisk.

Praktiken att skilja ut judar i myndighetsutövningen fick en ännu obehagligare vändning efter Österrikes "anschluss" till Nazityskland 1938. Flera tusen judar flydde införandet av Nürnberglagarnas hårda diskriminering. Några tusen kom till Schweitz och några hundra till Sverige. Då införde båda länderna visumtvång. Det var inget man egentligen ville, varken Sverige, Schweitz eller Tyskland. Knäckfrågan var judarna, och man gick därför med på att införa en J-stämpel i passen. Personer med J-stämpel behövde sedan särskilda tillstånd för att komma in i landet och visumtvånget kunde hävas. Men konsekvensen blev att både Schweitz och Sverige inkluderade Nürnberglagarnas kategorisering och diskriminering i sin egen myndighetsutövning.

Men vad berodde denna restriktivitet på? Vilka var skälen till att Sveriges regering och myndigheter hade en så negativ inställning till invandring och flyktingar, och i synnerhet judiska sådana. Dåtidens tänkande om folk och raser präglade Sverige, liksom de flesta andra europeiska nationer. Rasbiologins och eugenikens kvasivetenskap hade företrädare i hela västvärlden, men i Sverige var de särskilt framträdande. Därmed inte sagt att ens företrädarna för rasbiologin alla var nazister och ville göra sig av med raser som sågs som farliga eller mindre utvecklade. Snarare var det så att stereotyper baserade på ras var allmänt accepterade. Uppfattningen att Sverige gynnades av att vara etniskt homogent påverkade den restriktiva hållningen betydligt mer än en utbredd fientlighet mot andra raser. Undantag fanns såklart. Främst av dem var justitieministern och bondeförbundaren (nuvarande centern) K G Westman som i sina dagböcker gärna skrev antisemitiska reflektioner och uttalade hur "hysteriska" judarna blev när judeförföljelserna kom på tal.

Stereotypa beskrivningar om olika etniska grupper låg nära till hands i dåtidens tänkande, och om judarna fanns en spridd uppfattning om att de inte passade in i de länder där de levde. Att de var främmande för den nationella kulturen. Då kunde man lätt gå med på att det fanns judiskt problem, och att det behövde lösas. Att det fanns en "judefråga". Då hade antisemiterna tillåtits bestämma dagordningen för samtalet. I Sverige, som saknade en utbredd antisemitism, fanns ett utbredd uppfattning att ett ökat antal judiska flyktingar skulle leda till att antisemitismen stärktes och Sverige fick en "judefråga". Det var ett otrevligt politiskt scenarie som borde undvikas. Svaret var en restriktiv flyktingpolitik, i synnerhet riktad mot judarna.

Socialdemokratiska och liberala tidningar uttryckte under den här tiden en kluven och vacklande hållning i den flyktingpolitiska debatten. Samtidigt som man gång på gång betonade Sveriges humanitära ansvar, så påtalade man riskerna med att många flyktingar kom till landet. De argument som framförs handlar om en oro för ökad konkurrens på den svenska arbetsmarknaden och för ökande främlingsfientliga och antisemitiska strömningar.

Debatten skärps i en främlingsfientlig riktning under 1938 och 1939. Inom Högerpartiet och Bondeförbundet är den flyktingfientliga strömningen stark och ett antal fackförbund och andra intresseorganistioner understödjer sina egna intressen med rasistiska och främlingsfientliga argument. Inom studentrörelsen ökar motståndet mot de judiska flyktingarna, med sin famösa höjdpunkt i Uppsalas bollhus "protest mot judeimporten". Studenterna enades kring ett uttalande:
"Detta synes oss i detta läge vara en rätt och en plikt att som vår mening uttala att den naturliga medkänslan med andras lidande icke bör få leda till åtgärder som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art."

Justitieministern K G Westmans partikamrater i bondeförbundet hörde till de hårdaste motståndarna mot den politik som fördes av regeringen som de skälva ingick i. De flyktingvänliga valde då att stödja den rådande politiken, som redan var mycket restriktiv, istället för att argumentera för en utvidgning av flyktingmottagandet. I en riksdagsdebatt 1943 lägger den flyktingvänlige socialdemokraten EGC Brandt korten på bordet: "Om vi tidigare än hösten 1941 något mera liberalt hade tagit emot judiska flyktingar, så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt, att de nu är döda."

fredag 28 augusti 2015

Det heliga arbetet och bygget av Moskvas tunnelbana

Arbetet har en huvudroll i det moderna samhällets framväxt. Men synen på arbete som något allt igenom positivt har långt ifrån varit en evig sanning. I den feodala samhällsmodell som föregick den industriella revolutionen var arbete och då i synnerhet fysiskt arbete något som sågs på med förakt från den samhälleliga eliten. Något som man gjorde allt för att distansera sig ifrån.

Med borgerskapets framväxt under 1800-talet började synen på arbete förändras. Borgerskapet hade en meritokratisk syn på samhället, där hårt arbete var grunden för ett ökat krav på inflytande och där deras växande välstånd sågs som ett kvitto på att de hade rätt till det. Hårt arbete uppvärderades - men knappast det fysiska. När sedan arbetarklassen trädde fram på scenen och med den socialismen förändrades återigen synen på arbetet. I socialismen ställdes allt på huvudet. Nu hyllades särskilt det hårda fysiska arbetet. Men den likställde även allt arbete. Det borgerliga samhällets tydliga hierarkier skulle upplösas. Alla som arbetade hårt hyllades, men allra främst de som gjorde det med hårt fysiskt arbete.

Just nu finns en dokumentär om hur Moskvas tunnelbana byggdes på 1930-talet, som på ett fantastiskt vis skildrar de ideal som präglade Sovjetunionen tidiga år, innan Stalins godtyckliga terror tog ett strupgrepp om alla utopiska ideal och ersatte dem med skräck för att göra fel. När Moskvas tunnelbana skulle byggas skulle arbetarna själva skriva dess historia. I berättelserna finns en otrolig positiv kraft och stolthet över det utförda arbetet.

"Vi som byggde Moskvas tunnelbana" (På svt-play i 9 dagar till.)

Även idag hyllas arbetet och det ses som en lösning på samhällets problem. Alla ekonomiska problem ska lösas med mer arbete. Alla sociala problem ska lösas med mer arbete. Fixeringen vid arbetet som en lösning har sin grund i 1800-talet och 1900-talets sociala strukturer och dess politiska rörelser. Svaret är att om vi alla arbetar lite hårdare och om bara fler arbetar, då kommer allt att bli bra. Frågan är om det är sant? Är det kanske till och med en illusion att alla människor ska kunna ha ett arbete. Med den enorma teknologiska utveckling vårt samhälle genomgår, kommer det verkligen behövas lika många som arbetar? Borde inte målet istället vara att frigöra tid för annat än arbete? Fortsatta försök att upphöja arbetets värde riskerar att skapa allt fler människor som känner sig nedvärderade och exkluderade. Borde då inte känslan av gemenskap och värde byggas på en annan grund?

tisdag 26 maj 2015

Förutsäger historiker framtiden i den andra maskinåldern?

Ingenting tycks omöjligt i den andra maskinåldern. Den tid vi nu befinner oss i och ännu bara sett början på. Stora saker har hänt och ännu större är att vänta. När den första maskinåldern började i och med tämjandet av ångkraften och med den ersättandet av muskelkraften, så började den andra maskinåldern med att mikro chipet började ersätta tankekraften. Den här utvecklingen har de senaste årtiondena gått i en rasande hastighet och den väntas öka.

Om "Den andra maskinåldern - arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi" (2014) skriver Erik Brynjolfsson och Andrew Mcafee. De beskriver de enorma digitala framstegen i vår tid och vilka konsekvenser den nya maskinåldern får för ett allt mer globalt integrerat samhälle.

Den nya tekniken leder bland annat till en ständigt ökande kapacitet att processa data och till allt mer avancerade algoritmer och olika former av artificiell intelligens (AI). I synnerhet när det gäller databehandling förflyttas gränserna för det möjliga ständigt framåt. Sådant som för tio år sedan sågs som en omöjlig tanke, t.ex. det i boken flitigt använda exemplet självkörande bilar, är teknologi som nu är fullt utvecklad och bara väntar på ett komersiellt genombrott. Allt beror på den exponentiella utveckling  där världens nya datorer fördubblar sin kapacitet var 18:e månad.

Jag kan inte hjälpa att fundera kring vad detta kan komma att innebära för historikerna. Kan detta innebära återkomsten av en positivistisk historiesyn. Kanske kan det mänskliga samhällets utveckling fångas i en avancerad algoritm på samma sätt som klimatforskarnas allt mer exakta väder och klimatmodeller. Kanske kan vi med datorernas hjälp på riktigt lära oss av historien, utan att som de flesta seriösa historiker gör, ständigt lägga till brasklappar om att varje tid är ny och med sina egna unika förutsättningar. Historiker är generellt idag mycket försiktiga med att hävda att deras kunskaper är viktiga när beslut inför framtiden ska tas. Det dåliga självförtroendet bland dem som borde kunna mest om vart vi är på väg är endemiskt. Historikerna har gått i en självpåtagen exil från nutiden och nutidens frågor om framtiden och därmed gjort sig allt mer irrelevanta i sin samtid.

Innebär kanske den andra maskinålderns tekniska möjligheter att historiker på riktigt kan fullfölja sin mission som de främsta uttolkarna av TIDEN? Kan digitalisering av den ansamlade historiska kunskapsmängden, artificiell intelligens och avancerade datorlogaritmer göra historikerna till prognosmakare i framtidsförutsägelser?

Med tillräckligt avancerade algoritmer bör man kunna förutsäga de mänskliga samhällenas väg mot framtiden, precis som klimatmodellerna år för år blir allt mer exakta. Förhållandet mellan klimat och väder påminner mycket om de mänskliga samhällenenas regelbundenheter och oregelbundheter. Grundläggande svårförändrade förhållanden (eller på historiska: "la loungue duree") i mänskliga samhällen påminner om klimatets regelbundheter, medan vädrets oförutsägbara fluktuationer påminner om händelsehistorien inom de mänskliga samhällena. Skillnaden är att i historien påverkar vädret ibland klimatet. Mänsklig handling och historiska händelser påverkar de långa linjernas historia.

Tiden är kontinuerlig. Det som är nu idag är imorgon historia. Det är en absolut felsyn att historia är något som börjar på ett visst avstånd från nutiden. Historia är också det som hände igår. Historia kan också var en historia (I engelskan är det samma ord). Den historien har inte ett slut, den är en ständigt pågående process där dåtid, nutid och framtid utgör en helhet.

Kanske kan avancerade datormodeller hjälpa historikerna att lösa den svåra frågan kring vad som driver förändring i de mänskliga samhällena. Är det strukturer eller aktörer. Kanske kan de av historikerna missaktade enskilda aktörerna återfå en plats i ljuset som förändringens drivkraft. Kanske kan modellerna bevisa den enskilda aktörens oändliga utbytbarhet.

Kan AI hjälpa oss att se mönstren i historien och därigenom skapa trovärdiga modeller för den nästan onämnbara tanken, historikernas motsvarighet till den heliga graal - tanken om att kunna förutsäga framtiden. Kanske kan det liknas vid en väderprognos. Tänk den fasta nyhetspunkten i Aktuellt med veckans historikerprognos. Trovärdig på kort sikt, men allt mer dimmig längre in i framtiden. Men där de stora utvecklingslinjerna är mer eller mindre konstanta. Den västerländska civilisationen kan liknas vid golfströmmen, den ryska autokratiska traditionen vid de kontinentala högtrycken.

Den akademiska historieskrivningens stora dilemma är att den av nödvändighet måste sysselsätta sig med ett mycket smalt utsnitt av vad som hänt. Förhoppningsvis bidrar denna lilla bit till en bredare förståelse av ett större skeende eller en förändringsprocess. Men tänk om man kunde plocka in ALLA teoretiska modeller, ALLA ämnen som historikerna sysselsätter sig med i EN mycket komplex självlärande algoritm som kan förutse de mänskliga samhällenas förändring.

Risken är att den blir allt för statisk, precis som Marx deterministiska historiesyn, men rätt utformad och använd kan den ge allt mer exakta prognoser för en trolig utveckling. Till exempel skulle man kunna förutse sannolikheten för att extrema rörelser så som nazisterna, eller för den delen IS idag, skulle skaffa sig makt. Förutsättningarna i båda fallen var på helt olika sätt oerhört gynnsamma, men kunde ha undvikits med en mer rationellt utformad politik - grundad i historiska lärdomar.

Uppdatering den 22 augusti 2015:

Kanske har det redan hänt. Men det blev som väntat inte en historiker utan en person med djupgående kunskap om datormodeller och kapitalismens sätt att fungera (ekonomi kallas det visst). Modellen för att förutse framtiden har skapats av Martin Armstrong. I oktober förutser han en big bang för staternas skulder. Se dokumentären om honom på svt-play.
http://www.svtplay.se/video/3186356/dox-the-forecaster/dox-the-forecaster-avsnitt-1

Se även hans hemsida: www.armstrongeconomics.com/

Vad tror insatta makroekonomer tror om hans teori: https://www.quora.com/What-do-economists-think-of-Martin-Armstrong-and-the-documentary-The-Forecaster

fredag 22 maj 2015

Surf-Jens om Biaritz och vågsurfingens historia



För precis ett år sedan var jag och 20 andra sköna typer i Biarritz vid den franska atlantkusten. Här i botten av Biscaya bryts vågorna bättre än på nästan alla andra ställen i Europa och den gamla semesterstaden för Paris kulturelit har blivit till ett Mecka för surfing i Europa. Vi hade några dagar på oss att lära oss den knepiga konsten att fånga en våg stående på en bräda. De flesta av oss var helt gröna och många tog hellre en extra öl i solen än att kämpa med de klena vågor vi fick att jobba med, men ändå. Vibben var fantastisk.

Uteplatsen där Jens höll sin föreläsning om stil.
Jens Holmer från Surfakademin visade i trädgården till den fantastiska gamla villan vi lyckades komma över, grunden för stil. På en surfbräda alltså. Och så fick vi en liten, men fantastisk historielektion. Om surfing. Om Biarritz. Och om solbrännan som modefenomen.

Det började med Duke Kahanamoku. På Hawaii, med sina extremt gynnsamma förutsättningar för vågor, hade befolkningen surfat i tusen år. Med kanoter. På långa platta träbrädor. Men så blev ögruppen en del av USA och en dag för ungefär 100 år sedan ställde den unge inbitne surfaren Duke upp i en simtävling i Honolulus hamn, och slog världsrekordet på 100 yards (91 m) med fyra sekunder. Han blev medlem i USA:s olympiska simtrupp och vann OS-guld i Stockholmsolympiaden 1912, både på 100 meter frisim och med stafettlaget. Efter första världskriget vann han även 1920 och kom tvåa 1924. Men mer än något annat var han surfare. Mellan simtävlingarna åkte han världen över och visade upp sina skills. Simningen förstås, men med sig hade han också alltid sin extremt långa och tunga traditionella surfbräda av trä. Med Duke:s enträgna propagerande började surfingen sprida sig över världen.



Hotel du Palais, Biarritz
Till Biarritz spred sig surfingen långt senare, men numera är det hit de flesta av de bästa, och alla som bara vill prova surfing i Europa, söker sig. Biarritz har en historia ända sedan medeltiden, men det var under 1800-talet som folk började finna vägen hit för havets och den rena luftens skull. När Frankrikes sista kejsarinna Eugenie byggde sin sommarvilla, nu Hotel de Palais, vid den stora stranden i Biarritz, tog vallfärdandet till fart på allvar. Eugenie var en skönhet och en modeikon under 1850 och 60-talen, och de rika spenderade gärna sina somrar här i hennes närhet. Villan/palatset som blev hotell har naturligvis formen av ett E. Numer är det ett Frankrikes lyxigaste hotell.

The crew
Jens förklarade också hur Eugenie var först med att göra solbrännan populär. Tidigare skulle alla aristokrater, eller andra som tillhörde samhällets elit, odla sin blekhet. Solbränna förknippades med de lägre klasserna som tvingades arbeta i solen. Blekheten hos adeln och eliten var därför ett sätt att markera sin ställning i samhället. Men Eugenie gillade att solbada och spred alltså, enligt Jens, ett nytt ideal. Man kan därför säga att Eugenie lade grunden för att den solbrände surfaren ses som en dude hela dagen och inte som en hopplös looser.

tisdag 12 maj 2015

Åsa Romson, Aschwitz och Sverige som humanitär stormakt.

70 år senare ligger referenser till andra världskriget nära
Svenska politiker har givit Sverige rollen som "Humanitär stormakt". Vi ger mest i bistånd per kapita i världen och vår flyktingpolitik är en av världens mest generösa. Så har det inte alltid varit. Fram till andra världskriget var Sveriges gränser stängda, och hur som helst sökte sig få till det fattiga emigrationslandet Sverige. Så länge drömmen om Amerika fanns och tycktes erbjuda obegränsade möjligheter var det inte hit människor på flykt sökte sig.

Under andra världskriget påbörjades en omsvängning. Efter att de norska judarna brutalt föstes iväg från sina hem av den regerande naziregimen och skickades iväg till vad många visste var en säker död (och också var det) vaknade det svenska politiska etablisemanget och insåg att de i humaniteterns namn inte längre kunde stå vid sidan av och se på. När turen kom till de danska judarna erbjöds de alla möjligheter att ta sig hit innan det nazistiska mordmaskineriet nådde dem. Raoul Wallenbergs skyddspass i Ungern och Folke Bernadottes vita bussar fortsatte att forma den svenska rollen i världen och självbilden av världens goda hjälpande hand. Denna identitet av "nationen som räddar", växte sig än starkare med socialdemokratins och framför allt Olof Palmes starka engagemang. Vänsterns starka solidaritetsrörelse för flyktingar, vars känslomässiga essens fångas i "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe, bidrog också till en allmän uppslutning kring "humanitetens ideal".

I den här traditionen verkar det Svenska miljöpartiet. Ur den passionerade känslan av orättvisa och medkänsla för de som flyr föds en känsla av att göra rätt. Att öppna sitt hjärta. Åsa Romsons uttalande i partiledardebatten igår (efter 11:55 min) där hon jämförde Aschwitz med den nuvarande flyktingkatastrofen på medelhavet visar hur passion går före tanke i den här frågan. Flyktingpolitiken kan inte diskuteras utan en svartvit polarisering i svart eller vitt. I ond eller god.

På många sätt är det rimligt att jämföra det systematiska och besinningslösa mördandet i Syrien enligt principer om vi och dom, med de principer Nazisterna ställde upp för att skilja ut ett dom på vilka hat och frustration kunde riktas. Men det var inte den jämförelsen Romson gjorde. Indirekt lade hon ansvaret på EU för de som dör på grund av desperation och cyniska flyktingsmugglare, och jämförde EU med Nazityskland. För det är EU:s regler som gör att det inte finns några lagliga vägar in i Europa och som tvingar folk i händerna på flyktingsmugglarna. Alltså jämför hon EU:s flyktingpolitik med nazisternas systematiska mordmaskin som kostade miljoner människor livet. Då har man dragit passionen för de utsatta så långt att man förlorat alla slags perspektiv och kastat all kunskap och känsla för proportioner överbord.


Professor emeritus i historia och författaren till "Att bo granne med ondskan", Klas Åmark,  förde i P1 morgon ett resonemang om rimligheten i att just Sverige har en så generös flyktingpolitik. Han menade att den stat som väljer att vara neutral och inte ta aktiv del i en militär kamp mot diktaturer, så som Sverige, rimligen bör ta ansvar på något annat sätt för situationen i världen. Då kan en generös flyktingpolitik vara en rimlig väg att gå. Ett i mitt tycke intressant argument bortom de känslomässiga eller ekonomiska som annars dominerar debatten.

Migrations och flyktingpolitiken är för mig inte bara en fråga om att rädda liv i en akut situation, eller ett ekonomiskt svar på problemen med ett demografiskt underskott. För mig är det ännu mer en fråga om personlig värdighet och om att kunna skapa ett vi som inkluderar alla människor som bor i Sverige.

Att de som flyr hit även har en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv är otroligt viktigt både för dem själva och för Sverige som land. Grunden för ett värdigt liv är förmågan att försörja sig själv genom arbete och för immigranterna är detta perspektiv ännu mycket viktigare än för infödda svenskar. Att känna självrespekt och delaktighet är helt avgörande för att komma in i samhället. Endast då du känner dig accepterad kan du lära dig förstå och uppskatta det nya samhället fullt ut. Endast då blir landet du hamnat i; "the land of hopes and dreams".

Utan arbete uppstår lätt en ond cirkel där även immigranternas barn känner att "det här samhället är inte för mig". Att inte känna delaktighet genom inkludering på arbetsmarknaden skapar stora problem. Jag tycker det är en fråga som måste kopplas till migrationen. En väldigt stor immigration skapar inte problem framför allt för de vita svenskar som bott här i generationer, utan för de som redan har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden. Utifrån de priviligierades perspektiv är det lätt att vara en god humanist och hjälpa ännu en flykting. Det är svårare att känna sig lika god då man ska hantera ansvaret för skapandet av en etnifierad underklass.

Läs även GP idag där statsvetaren Björn Werner ställer frågan vad för slags samhällsmodell den svenska vänstern ser framför sig när immigrationen och integrationsproblemen ser ut som de gör. En berättigad fråga.

tisdag 9 december 2014

Om fascismen del 4 - Hur definieras fascism enligt forskarna?

Viktor Lundbergs "En idé större än döden - en fascistisk arbetarrörelse i Sverige 1933-1945"(2014) är det senaste bidraget till den svenska forskningen om fascismen. Liksom alla andra forskare i ämnet måste han förhålla sig till den pågående vetenskapliga diskussionen om hur fascism ska definieras. Han tar, såsom de flesta nutida forskare i ämnet, sin utgångspunkt i Rodger Griffins definition. Precis som nästan alla andra inom området, finner han det sedan nödvändigt att bygga på och förtydliga. Griffins fascismdefinition uppfattas som alltför vid och oprecis. Det är den definition som Henrik Arnstad lutar sig så tungt emot. Här tänkte jag försöka ge en förkortad version av Lundbergs argumentation, och hur han i slutändan landar i en definition betydligt mer grundad i de historiska omständigheter som födde 20 och 30-talets fascism. Lundberg avslutar sin argumentation så här:

"Detta försök att formulera en hanterlig definition av fascism skall inte uppfattas som en strävan efter att leverera något heltäckande eller slutgiltigt. Snarare är det ett förslag: ett inlägg i den vetenskapliga diskussionen kring vad fascism är och hur dess ideologiska anatomi kan förstås. För i grunden är frågan om det är möjligt eller ens önskvärt att en gång för alla nagla fast fascismen vid en allomfattande innehållsförteckning? Vetenskapligt är det mer värdefullt med en ständigt pågående och prövande dialog om fascismens väsen än med ett skyttegravskrig om vems definition som är den definitiva och rätta: "Difficulties arise when scolars claim that their pet theory provides the only way to understand fascism"(Kevin Passmore 2002)."

Lundberg uppvisar en lite mer ödmjuk inställning till begreppets inneboende svårigheter än vad vissa andra uppvisar, främst Rodger Griffin själv som verkar omhulda sin egen definition som en kär liten hundvalp. Och vissa andra av hans sympatisörer, såsom i Sverige, Henrik Arnstad.

Lundberg inleder med att påpeka Rodger Griffins banbrytande försök att definiera fascismen på "basis av dess anatomi och uttrycksformer snarare än på värderingar av dess förödande sociala effekter", och det genom att göra upp med alla tidigare definitionsförsök. I "The nature of fascism"(1991) lanserade han den definition som sedan dess blivit startpunkten för i stort sett alla andra försök i den riktningen. Fascismen är enligt Griffin:

"...a genus of political ideology whose mythic core in its varius permutations is a palingenetic form of populist ultra-nationalism."

Försöket gav upphov till en upphettad debatt och en hel del kritik. Lundberg menar att definitionen är problematisk därför att den är vid och oprecis, ohistorisk och otydlig när det gäller innebörden av begreppet "populist", vilket ytterligare bidrar till definitionens vaghet. Lena Berggren har i den svenska historievetenskapliga diskussionen därför försökt ta definitionen i en mer konkret riktning:

"Fascismen är en ultranationalistisk revolutionär ideologi med holistiska och synkretiska pretentioner som syftar till att skapa ett radikalt nytt samhälle och en ny typ av människa"

Lundberg tycker denna definition har starka fördelar då den betonar fascismens radikalitet och revolutionära ambitioner, samt hur den blandat samman olika idétraditioner (synkretisk) för att skapa en allomfattande (holistisk) ny ideologi. Berggren betonar även den starka lockelse som fanns i att fascismen hade en "utopisk kärnmyt om ett gott samhälle". Denna mycket positiva utopi (för de som tillhörde insidan) förklarar lockelsen de fascistiska projekten hade, något som Griffin helt missar.

Men Lundgren menar att varken Berggren eller Griffin på ett tydligt sätt fångar "fascismens grundläggande maktanspråk och sociala praktiker". Alltså att makt var ett så oerhört viktigt mål i sig självt för fascisterna. Och att deras konkreta, handlingsinriktade och gemenskaphetsskapande sociala praktiker också spelade en central roll i det fascistiska projektet. Detta utgör kärnan i nästa forskare i raden - Michael Manns (2003) - kritik av Griffin. Mann menar att fascism inte bara var en samling individer med en viss uppsättning idéer:

"Fascismen hade en enorm påverkan på världen endast genom sitt kollektiva handlande och sina organisatioriska former. Fascister blev hängivna elitismen, hierarkierna, kamratskapen, populismen och våldet endast inom ramen för en löst sammanhållen och paramilitär form av "statism" (min översättning).

Alltså utan en våldsbejakande paramilitärism, ingen fascism. För att ringa in både ideologi och kärnvärderingar med denna våldsamma strävan efter makt föreslog därför Mann följande definition.

"...fascism is the persuit of a trancendent and cleansing nation-statism through paramilitarism."

Ur definitionen härleder Mann fem olika "betydelsebärande kluster" präglade av inbördes spänning mellan det konkreta och det abstrakta. De fem är nationalismen, etatismen, transendentalismen, rening/rensning och paramilitarismen. Det följande är ett direkt citat från Lundgren (Lite svårgenomtränligt kanske för en lekman, men belysande. Går att läsa kursivt!):

- I nationalismen finns spänningen mellan populismens allmängiltiga anspråk på folkets rätt och rasismens aggressiva strävan efter homogenitet och exklusivitet.
- I etatismen ryms dyrkan av statlig auktoritet, elitistisk ordning och diktatur men även utmanande folklig aktivism och decentralistisk korporativism.
- I transendentalismen förenas den rationella och revolutionerande transformeringen av samhället med de 'irrationella' och holistiska tankarna på att överbrygga alla sociala konflikter och särintressen och förena dem i ett allmänintresse i form av ett nytt samhälle och en ny människa.
- I reningen/rensningen står idéerna om att assimilera politiska och etniska fiender mot de sociala praktiker som stigmatiserar 'de andra' och renar/rensar samhället med våld och repression.
- I paramilitarismen manifesteras fascismens grundläggande sociala organisationsideal, baserad på militant aktivism och maskulin kamratskap "underifrån", men i lika hög utsträckning även dess intellektuellt förankrade elitism och strävan efter hierarkisk ordning "ovanifrån" i framtidens auktoritära, våldsinriktade och brutala statsbildning.

För Lundgren är Manns definition den avgjort mest konkreta och historievetenskapligt relevanta medan Griffins är den mest diffusa och ohistoriska. Han berömmer Griffin för hans avgörande inflytande på förståelsen av fascismen som ideologiskt ultranationell och där den radikala nationalismen utgör en mytisk kärna, men menar att Mann sätter fingret på det verkligt speciella med fascismen i dess extrema vilja efter makt i och genom vissa sociala uttrycksformer, främst paramilitarismen.

När Lundren ska sammanfatta och forma sin egen definition påpekar han hur det visat sig uppenbart att det inte på ett enkelt och kortfattat sätt går att ringa in vad fascimen är (Om man inte aktivt vill bredda användningen av begreppet förstås). De tre definitionerna lyfter fram centrala delar i fascismen, men han menar att alla tre i allt för liten utsträckning  relaterar till fascismens historiska kontext "i form av mellankrigstidens specifika tidsrum och första världskrigets erfarenheter". Han menar i en annan internationell storhets - Kevin Passmores - efterföljd att det är omöjligt att förstå och definiera fascimen "utan att relatera den till ett historiskt arv från mellankrigstidens variga, hemsökta och socialt ovissa europeiska samhällsklimat." Utifrån detta landar han i en egen definition:

"Fascism kan definieras som ett ultranationellt och radikalt, ideologiskt och mytologiskt komplex, som manifesterar konkreta politiska och revolutionära maktanspråk, tar sig klassöverskridande, militariserade och aggressiva sociala uttryck, och vars ursprung är oskiljaktigt relaterat till mellankrigstidens borgerliga europeiska samhälle och dess erfarenheter."

I definitionen fångas tre centrala dimensioner i fascismens väsen; det ideologiska och mytologiska, de sociala och politiska maktdimensionerna och den historiska kontexten. Lundgren menar att fascism på detta sätt kan bli både ett ideologiskt samlingsnamn och en benämning på en specifik politisk rörelse, främst Benito Mussolinis italienska fascistparti men även till exempel på Per Engdahls "Nysvenska rörelse" (Ingvar Kamprads favorit för övrigt!).

Ganska uppenbart hamnar Lundbergs definition väldigt långt ifrån till exempel Sverigedemokraterna, medan de med Griffins går att stämpla som fascister. Griffin utgör alltså för definitionen av fascism både startpunkt för de flesta andra, och ytterlighetspunkt såsom den minst konkreta. Det är så forskningen fungerar. Den ene bygger på vad den andre gjort, förändrar, förbättrar och sedan kommer nästa och nästa. Efter en tid har forskningslaget mognat och där är vi kanske idag.
Sällan blir forskningslägen inom humaniora entydiga, men sammantaget ger det en bild av var forskningen står. Och den står inte där Griffin stod för 20 år sedan.

Henrik Arnstad recenserade (eller vad man ska kalla det) "En idé större än döden" i juni i Aftonbladet på ett för honom väldigt typiskt alarmistiskt sätt. Han plockade upp det som bekräftar hans egen agenda. Den där han bedriver kampanj för att vi alla ska känna att vår demokrati är hotad av de nya "fascisterna" i Sveriges riksdag. Inte med ett ord nämnde han att Lundberg, med sin definition av fascism, aldrig någonsin skulle hålla med honom. Absolut är Sverigedemokraternas historia och de värderingar som genomsyrar partiet djupt problematiska och kan komma att påverka samhällsklimatet på ett liknande sätt som i Danmark och Norge, men hotar de vår demokrati på den nivå som mellankrigstidens fascister gjorde. Att mena det framstår som i det närmaste löjeväckande.

Avslutningsvis måste jag påpeka hur glad jag är att frågan äntligen kommit upp till bred diskussion, men ledsen över att det skulle krävas att vår statsminister föll i den "nyfascistiska" fällan. Jag tycker det är mycket olyckligt och kontraproduktivt att använda sig av en så infekterad term som fascism om sina politiska motståndare om de inte uppvisar tydligare likheter med den militaristiska, våldsbejakande och antidemokratiska (i dess sanna mening) mellankrigstida fascismen. Läs gärna Anna-Lena Lodenius text "Fascismen och vikten att vårda orden" som klockrent sammanfattar även min ståndpunkt.

Tidigare texter i min serie om fascismen:

Om fascismen del 3 - Kritik av "Älskade fascism" i Historisk tidskrift (nr 1 2014)

Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Källor: Se Lundberg (2014)