Urbanarkeologi - Ögat rotar runt i Göteborgs historia

Då: Låset mot väster (till vänster). Nu: Porten mot väster (till höger).

En stads funktion skiftar med tidens gång. Gamla viktiga funktioner ersätts av nya. Lager läggs på lager av mänsklig aktivitet. Avlagringarna finns överallt att finna för den som vill, har kunskapen och den rätta blicken. Att se på staden med en blick för tidens gång, gör den till ett levande myller, inte bara just nu utan även i den så ofta bortglömda fjärde dimensionen. En stor del av min just nu pågående föräldraledighet har jag spenderat vagabonderande i min hemstad Göteborg. Efter att under några år läst alldeles onödigt mycket om Göteborgs historia är det stimulerande att försöka se vilka spår denna historia med sina människor, initiativ och funktioner lämnat i stadsbilden.

I alla glömda och omformade platser och hus, glömda murar och ruiner, namn på gator och torg och på bortglömda anslag av någon eldsjäl, finns berättelser om Göteborg och om hur staden förändrats. I förändringen och omformningen ligger i mina ögon stadens själ. Minnen om en annan tid som påverkat vår egen i rent fysisk bemärkelse. Ett hus uppfört i ett syfte kan ha fått nya funktioner åtskilliga gånger men står ändå som en manifestation för det förgångna, för ett ursprung. Det är därför rivningar är så destruktiva och det är därför sorgen och melankolin är så stark bland många Göteborgare. Rivningsraseri och utvecklingsoptimism har lämnat en fadd eftersmak av att något gått förlorat. Det är denna sträng som Håkan Hellström spelar på när han får hela staden att vibrera. Platser, minnen och människor ur det förgångna i ett bitterljuvt Göteborg.

I det här planerar jag att rota med liv och lust. Syftet är att bidra till att få staden att förstå att den är ingenting utan sin historia. Att inse att rivningarna måste få ett slut. Att varje stadsutvecklingsprojekt måste anamma platsens historia, inte endast som ytlig förnissa, utan på allvar genom att bevara och anpassa sig till det som redan finns på platsen. Att alltid använda namngivningsprinciper av gator och torg som anknyter till platsens tidigare funktioner, topografi eller historiskt viktiga personer och att aldrig mer bygga ett Rymdtorg med ett namn och en funktion som svävar högt över molnen istället för att förankras på platsen.

De sorgliga resterna av Kungsladugården som gav upphov till namnet Kungsladugård.
Nu i hörnet av en bortglömd parkeringsplats i skuggan av Oskarsleden.

Det kommer att bli mycket Majorna och Kungsladugård, eftersom det är mina hemtrakter och dessutom är så tätt på historia, men staden är ju så stor så stor.

Jag mottar mer än gärna tips från er därute om platser som jag borde besöka, människor eller händelser jag borde berätta om och sätta i ett större historiskt sammanhang - så som jag gör.


Skriv gärna i kommentarsfälten eller maila: claespetercarlsson@hotmail.com

Ideologin göms bakom utslätande retorik - då och nu

Partiledarna debatterade i svt i går kväll. I debatten framstår socialdemokraternas Stefan Löfven som minst sagt försiktig. Han verkar i stort inte vilja ha någon förändring alls av den borgerliga politiken, mer än att sätta upp ett mål där Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet. Vägen dit framstår som minst sagt diffus. Ideologiska visioner av ett bättre annorlunda Sverige får ingen plats alls. Framtidsbilderna lyser med sin frånvaro.

Men är partierna verkligen så lika, eller handlar det inte i själva verket om en rädsla för att visa motståndarsidan blottor och att öppna upp för attacker Att motståndarna ska kunna jabba fritt mot den utstuckna hakan. Jag tror att det är så.

I Sveriges fall började lärdomarna om hur politiskt giftigt det är, att i en valrörelse flagga med radikala förändringar, framför allt med det famösa "kosackvalet" 1928. Valstrateg var den socialdemokratiska ideologen och framtida finnansministern Ernst Wigforss. Han var i början av sin politiska karriär mycket radikal och låg bland annat bakom ett mycket omtalat förslag till politiskt handlingsprogram inför det första allmänna valet 1919, kallat "Göteborgsprogrammet". I valprogrammet 1928 gick socialdemokraterna och Wigforss ut offensivt. Bland annat förespråkade de införandet av en radikal arvsskatt, som gränsade till konfiskation.

 Att flagga med radikala förslag visade sig dumdristigt. De borgerliga gick till våldsam motattack och hotade med den "röda faran". Valet blev ett kraftigt bakslag. Förhoppningen om att tiden och folket nu var redo för radikala reformer visade sig vara en kraftig missräkning. Valförlusten banade väg för Per-Albin Hanssons kompromissinriktade folkhem med sin försiktiga steg-för-stegreformism, som i längden ändå förde Sverige längre än de flesta andra i en demokratiskt socialistisk riktning.

Jag är övertygad om att det är så även idag. På den borgerliga sidan går Reinfeldts och Moderaternas vision om Sverige betydligt längre än vad de nått idag. De vill skapa ett nytt Sverige precis som socialdemokraterna en gång ville. Reinfeldts ideologiska vision av ett framtida Sverige är ett land med betydligt lägre skatter och där staten dragit sig tillbaka till en marginell roll, medan kommersiella krafter och det civila samhället sköter de tjänster som medborgarna efterfrågar. Hans strategi för att nå dit är samma som den P A Hansson anammade, steg-för-stegreformismens. Reformerna får växa fram. Med lite tålamod behövs inga nedskärningar göras någonstans eftersom inflationen gör jobbet. Försiktigt och utan radikala kast förändras samhället. Hela Nya moderaternas strategi går ut på att förändra utan att bli så radikala att folket reagerar negativt. Men förändringen de påbörjat är radikal.

Socialdemokraterna däremot framstår som defensiva på samma sätt som borgerligheten gjorde mellan 1932 och 1976. Den självsäkra visionen om framtiden har ersatts av ett passivt reagerande på borgerlighetens politik. Eller kanske är det bara ett resultat av många år i opposition. Kanske, till och med troligen, innebär en socialdemokratisk regering en större förändring än vad som påskins i en partiledardebatt. Det finns ideologiska visioner och skillnader bakom den utslätade politiska retoriken. Nu som då.

För de drabbade är historien stark

I Sverige är historia inte viktig för den kollektiva identiteten. I synnerhet sedan social- demokratins makt- övertagande i början av 1930-talet har blicken stadigt legat på nutidens byggande av ett allt mer utvecklat framtidssamhälle. Tron på utvecklingen har varit stark i Sverige (framför allt fram till krisen i början av 1990-talet). Det förgångna har däremot per definition stått för något förlegat, utan relevans för framtiden. I början av 1900-talet var universitetets historieämne ett av de viktigare, men med tiden har dess status hamnat allt mer i skymundan.

Inte heller för den personliga identiteten har historien varit av någon stor betydelse. Identifikationen har i hög grad legat hos det pågånde framtidsprojektet Sverige (eller i det personliga utvecklingsprojektet). Endast en ytterst marginell del av befolkningen, dessutom utan verkligt inflytande, har drömt sig tillbaka till svunna guldåldrar eller hyllat ledare eller prestationer från det förgångna.

I många andra stater och för andra folkgrupper förhåller det sig på ett helt annat vis. Häromveckan läste jag, apropå en utställning om romer på Stadsmuseet i Göteborg, en intervju med en kvinna som heter Soraya Post. Hon berättar om sin familjs liv i Sverige och de övergrepp som drabbade dem när hennes mamma tvångsabborterades i sjunde månaden och steriliserades i slutet av 50-talet. Detta var en del i baksidan av det framtidssamhälle som Sverige strävat efter att bli. Steriliseringarna var ett sätt för staten att undvika att vissa kategorier av människor, de asociala, de som inte följde den norm som folkhemmet etablerade, förökade sig. Skälet var aldrig rasrelaterat, utan relaterat till det allt bättre framtida samhälle som eftersträvades. De som behöll gamla sedvänjor och inte följde statens råd kunde stämplas som asociala. Det var skälet bakom att romer som inte kunde eller ville bli en del av det ny moderna sverige, kunde bli utsatta för hemska övergrepp av "den goda staten".

Om mekanismerna bakom det "intolleranta" folkhemmet skrev Yvonne Hirdman i sin rapport från 1989 - "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Svensken skulle inordnas och bli de nya människor som samhället eftersträvade, fria från bråte från "gammelsverige". De skulle bli socialt anpassade, "social minded", effektiva, moderna och demokratiska. Man blundade för att detta inte var uteslutande positiva storheter, och inte positiva storheter för alla. Normerna sågs som självklara, så självklara att de med tiden även omfamnades av hela det borgerliga partipolitiska spectrat. Grupper i samhället som inte anammade denna människotyp, till exempel romer som vägrade ge upp sina gamla sedvänjor, bekämpades.

Yvonne Hirdman

I andra stater runtom i Europa har övergreppen, särskilt i samband med fascismen, kommunismen och de två stora världskrigen varit enormt många fler och ofta med döden som utfall, men reaktionen för de som utsatts är liknande. För Soraya Post och många andra barn till familjer som drabbats av övergrepp, förnedring och mord runtom i Europa är historien ett sår som vägrar läka. För dem blir att inte minnas en fråga om omoral.

För förövarna är det tvärtom. De vill inget hellre än att glömma och de för definitivt inte minnet av de övergrepp de förövat vidare till sina barn. De berättar inte om då de som läkare genomförde tvångsabborter för sina barn. De berättar inte om hur de inombords gladde sig åt att judarna rensades ut från deras kvarter. Eller som i fallet med vår drottnings opportunistiska far som berikade sig på den tyska ariseringspolitiken. Inte berättade de för sina barn om det de då tänkte var rätt, och som sedan blev fel för att sedan med tiden bli till skamliga övergrepp eller rentav ondska.

Men hos alla de som drabbats, de som blev offer, individuellt eller i ett nationellt kollektivt minne är historien levande och närvarande - nu och i framtiden. Att då som svenskar, vilka inte drabbats av historien, anse att man måste lämna det förgångna bakom sig och se framåt är både en naiv, orättfärdig och ibland till och med farlig inställning. Dessutom leder den till en självrättfärdig attityd gentemot folk eller nationer som ständigt lever i skuggan av sin historia.

Att det officiella Sverige allt mer börjat erkänna begångna misstag och be om ursäkt eller ge kompensation är en del i en internationell trend som pågått ganska länge nu. Kända exempel är Tysklands bearbetning av nazi-åren, Australiens ursäkt till aboriginerna och inte minst nu senast kompensationen till vanvårdade fosterhemsbarn i Sverige. Det är en minoriteternas och de drabbades upprättelse. Att turen snart ska komma till Europas romer, att de erkänns som fullvärdiga medborgare i Europas alla stater, är en av de största uppgifter som denna denna trend förhoppningsvis kommer att mynna ut i.

Sådana erkännanden och kompensationer är viktiga komponenter för att kunna komma vidare, men risken finns att det stannar där. Särskilt om insikten kring att historien lever kvar hos de drabbade saknas. Erkännandet kan lätt bli till ett alibi för att kunna "stryka ett streck" över det obehagliga som varit. Det är viktigt att inse att ett sådant erkännande endast är en början på en process som kan ta generationer.

Men det är inte bara marignaliserade folkgrupper, ursprungsbefolkningar, handikappade och socialt utsatta som "drabbats av historien". Runt om i Europa finns många stater som bygger sin nationella identitet på på ett dualistiskt förhållande mellan förnedring och storhet. Förnedringen blir i det här fallet alibit för att kunna hävda relevansen för storheten och storheten blir, eftersom det är en fråga om stater, intimt sammankopplad med nationalism. Sådana stater drabbas på ett mycket destruktivt sätt av en överkänslighet gränsande till paranoia. Några kända exempel är Ungern, Ryssland, Serbien och Israel. Men sjukan finns i stort sätt överallt i Europa. Skillnaden mellan Sverige och en stor del av resten av Europa är att fantasin om en förgången storhet för det mesta är förknippad med folkhemmet - som i sig paradoxalt nog var framåtblickande.

Men historia är inte bara till för "de drabbade". Den är minst lika viktig för alla som inte lutar sin historieskrivning på oförrätter. Alla som på ett genuint sätt vill hjälpa romerna att lösa sina problem eller för den delen lämna de nationalistiska historieskrivningarna och förklaringsmodellerna eller kanske till och med bekämpa dessa, bör skaffa sig en djup och problematiserande historisk kunskap. Tyvärr saknas i politiken oftast det historiska perspektivet, eller så lämnas det därhän och i händerna på nationalister som använder det ivrigt i sin propaganda. Till exempel kunde socialdemokraterna tydligare, ärligare och mer problematiserande arbeta med sin egen historia och roll i det svenska samhället. Då skulle nationalister av alla slag få mycket svårare att hänvisa till folkhemmet som ett gånget idealsamhälle, eftersom det aldrig var det. I folkhemmets namn formades människor för att passa in på ett sätt som få(?) skulle acceptera idag. Övergrepp begicks men samtidigt var folkhemmet vägen till frihet och rättvisa för det stora flertalet. Det som var gott för de flesta var dåligt för några och ibland katastrofalt för minoritetsgruppen. Sanningen finns alltid i gråskalorna.


Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman
Kvinnohistorikern Hirdmans "uppgörelse" med de utopistisk tankarna som genomsyrade folkhemspolitiken och hur de sociala ingenjörerna försökte forma det goda moderna och demokratiska samhället, men i processen raserade och skapa normer som ibland var lika subjektiva som de de ersatte.
Boken användes sedan som ett sätt för högern att "slå hål på folkhemsmyten", något som Hirdman uttryckt sig beklagande över. Boken kom i en brytpunkt där det moderna "folkhemssverige" reformerades i grunden med marknadsliberala reformer och där boken användes som ett slagträ.

Bilen i staden - en historisk felsatsning

Göteborgs fula ansikte: Oscarsleden invigd 1974 är en motorväg längs
Göta älvs södra strand som skär av Göteborg från vattnet.

Så passerade den första dagen med trängselskatten - grunden för den mest utskällda reformen Göteborg har sett - åtminstone så länge jag kan minnas. Upprördheten har varit stor när stadens makthavare gett sig på att göra det mindre fördelaktigt att köra bil i Göteborg.

Bilfientliga kallas de makthavare och skribenter som vill förändra 60 år av felaktigt fokus i Göteborgs stadsbyggnad. De som velat vrida stadens i rätt riktning har mer eller mindre tvingats löpa gatlopp mellan en arg allmänhet och en bilberoende ledarredaktion på stadens enda stora dagstidning, ofta helt utan perspektiv utanför den personliga horisonten. "Trängselskatten" eller vägtullarna är redskapet, och ja det är klart att bilen måste ta ett steg tillbaka som transportmedel inom staden. Och nej det handlar inte om bilfientlighet, det handlar om stadsvänlighet. Göteborgs stadsplanering måste vridas rätt och politikerna har äntligen insett det, från vänster till höger.

I årtionden har stadsplanerare, ingenjörer, politiker och företag strävat efter en stad där arbetsplatser, handel och bostäder separeras från varandra och förbinds med hjälp av vägar anpassade efter hög hastighet. Det mest extrema exemplet är kanske Angered som tillkom utslängt långt utanför staden, men förbunden med de tänkta arbetsplatserna i Torslanda med den enorma Angeredsbron och med motorväg in till köpcentret Nordstan och handeln i den centrala staden. När det visade sig att de flesta inte gillade Angered särskilt mycket och villastäder gjordes ekonomiskt tillgängliga för medelsvensson från 70-talet och framåt, då flyttade man dit, och gjorde sig än mer beroende av bilarna.

Efter att för en tid sedan ha läst Kent Olssons "Göteborgs Historia - näringsliv och samhällsutveckling" vill jag påminna om en tid före 1950-talet, då staden inte planerades med bilen som utgångspunkt. Göteborg var en sammanhållen enhet med kvarter efter kvarter, tätt befolkad och full av företagsamhet. I ett område som Masthugget fanns en stark granskapsgemenskap och fler än 150 små företag innan gravskoporna i början av 1960-talet sopade undan dem alla och skapade den bostadsenklav som är Nya Masthugget. Arbetsplatserna var i mycket högre grad än nu integrerade i staden. Ett exempel var en av stadens största textilfabriker (Wettergrens), som hade sin tillverkning i ett stort hus vid Stigbergsliden. Textilindustrin var den mest arbetskraftsintensiva industrin och fabrikerna låg mitt i stan. Men trots att Göteborg var en utpräglad industri och arbetarstad under nästan hela 1900-talet så sysselsatte tillverkningsindustrin nästan aldrig mer än en tredjedel av befolkningen (Olsson s78 och 181). Resten sysslade med annat.Vad hände då när bilarna blev den dominerande enheten i stan:

Grönsakstorget 1940, före bilarna tog över...

"Från 1950-talet och framåt kom bilismen att sätta sin prägel på stadsutvecklingen. Till de negativa följderna hörde, att den gamla bebyggelsen inte kunde integrera det allt mer växande bilbeståndet, utan den befintliga bebyggelsen förlorade mycket av sin kvalité genom ett allt för stort antal platskrävande bilar. De gamla stadskärnorna hotades i särskilt hög grad. Tillfartsleder krävde också stor plats. Det är inte för mycket sagt, att städernas gamla bebyggelsemönster allvarligt hotades av bilismens framväxt." (Olsson, s43.)

...är idag en parkeringsplats

Bilarna och motorlederna invaderade staden. De flesta gamla Masthuggsborna tvingades bort från sin stadsdel när Nya Mashugget byggdes, där de inte hade råd att bo. Småföretagen försvann. Motorleden skar av Masthuggets traditionella tillgång till hamnområdet nedanför. Men Nya Mashugget blev rikligt försett med enorma underjordiska garage för de nya innevånarnas bilar.

Den gamla formen av kvarterstad kan inte integrera en obegränsad mängd bilar. Att förvandla centrala stan till ett utpräglat handelsområde, dit folk från externa bostadsområden ska ta sig med bil är dubbelt fel. En utpräglad handelsinriktning genererar mer biltrafik in i en kvartersstad vars kvalité är beroende av en frånvaro av biltrafik. Istället krävs en förtätning i centrala stan, med en kraftig ökning av antalet bostäder. Får butikerna fler lokala kunder blir de inte lika beroende av kunder som kommer med bil. Nordstan tillkom som ett försök att motverka kundflykten från den centrala staden när antalet boende där minskade kraftigt, och har varit mycket lyckat i detta syfte. Priset har varit en ökad bilism i centrum.

"Med en allt mer ökande bilism spreds också köpenskapen ut till perifera centra. Den gamla staden inom vallgraven, som avfolkades under 1950- och 1960-talet, förlorade därför på 1970- och 1980-talet också mycket av sin kommersiella centralfunktion. Byggnationen av Östra Nordstan var ett försök att motverka dessa tendenser. Men perifera centra vidareutvecklades trots anläggningen av Östra Nordstan." (Olsson, s43).

I en kvarterstad kan handeln integreras genom byggandet av lokaler i bottenvångarna. De senaste åren har utveklingen av handeln innanför vallgravarna visat hur attraktiva sådana områden kan bli. Det finns ingenting som säger att inte nybyggda områden också kan integrera handel, men då måste politiker och planerare ståemot etablerandet av enorma externa köpcenter och gynna en sådan utveckling genom aktiva åtgärder. För att få in stora aktörer i ny kvarterstad krävs medvetna satsningar och krav på byggherrar som gärna hellre bygger bostadsrätter i bottenvåningarna (lättare sätt att direkt tjäna pengar på bygget och utan någon risk).

De som skriker om "bilfientlighet" utgår nästan alltid från ett personligt perspektiv. De blundar alltid för helheten. De visar ingen förståelse för hur bilen de senaste årtiondena gynnats på ett sätt som i sin tur skapat ett allt större individuellt beroende av bilen som transportmedel. Bilberoende har omsatts till vägar och parkeringsplatser som har stängt möjligheter för andra trafikslag och stadsutveckling. Bilarna har krävt parkeringsytor som ofta lagts på attraktiva lägen som på torg eller vid kanal och kajkanter.Varför ska gatorna reserveras för bilar? Varför ska varje ledig yta i stadslandskapet reserveras för parkeringar?

Gör som jag och gå med i Yimby Göteborg som kämpar 

för att skapa denna stad. Och kolla gärna på filmen med

 stadsforskningsgurun Jane Jacobs om Neighborhoods in action.

Att omställningen till en stad utan bilen som främsta enhet kommer bli svår är det ingen tvekan om. Kvarterstaden som så många vill bo i utgör några få procent av bostadsbeståndet. Bostadsområden, arbetsplatser och handelsområden har separerats och det realistiska alternativet att ta sig emellan dem kommer för många att fortsätta vara bilen. Men med det västsvenka paketet läggs en pusselbit för att ändra inriktning på denna stuktur. Samtidigt måste stadens planering förändras radikalt. Arbetsplatser, handel och bostäder måste blandas, mycket mer. Att skapa stadsdelar där allt finns på gång och cykelavstånd är framtiden. Du ska kunna handla, jobba, utöva fritidsaktiviteter och bo inom samma område. Det skapar delaktighet och engagemang för stadsdelen du bor och för staden som helhet.

Demokrati Då och Nu del 4: Socialismens och Islamismens möte med demokratin



"Monstret under borgerskapets fötter" -
det var vad arbetarrörelsen brukade kallas.
 Hjalmar Branting bereder vägen för bolsjevikerna
på propagandaaffish.

1917 splittrades den svenska socialdemokratin i spåren av den ryska revolutionen. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen ville fortsätta verka med utom- parlamentariska metoder och propagerade för en våldsam revolution, uteslöts och bildade vad som snart skulle bli det svenska kommunistiska partiet. Både kommunisterna och socialdemokraterna kallade sig socialister och de ville båda genomföra socialism. Skillnaden låg i de medel som ansågs berättigade i kampen. Skulle kampen ske, så som socialdemokraterna ville, genom att reformera samhällets befintliga institutioner, eller skulle den ske genom att underminera det gamla samhället genom obstruktion och om så krävdes våld, så som kommunisterna ville.

Samma val står nu islamisterna i Nordafrika inför. I alla de val som hittills hållits har islamisterna gått segrande fram och det kommer att ligga på deras anvar om valet blir reform eller revolution. Ska samhället förändras inifrån, eller ska det raseras och något nytt byggas i ruinerna av det gamla. Valet kommer att påverka de vägar den islamistiska ideologin kommer att ta. Kommer vi se en demokratisk islamism växa fram så som den i Turkiet eller kommer en teokrati a la Iran bli den dominerande modellen?

På samma sätt som arbetarrörelsen och socialismen i början av 1900-talet ofta hälsades med rädsla och skräck i det etablerade borgerliga samhället hälsas nu islamismen med rädsla och skräck både i många skikt inom de nordafrikanska samhällena och i omgivande stater. Likheten är slående.

Jag studerar själv hur socialdemokratins ideologi påverkades av sitt val att verka inom de demokratiska institutionerna. Hur påverkades ideologin av att ta ansvar? Hur påverkades den av nödvändigheten av kompromisser med andra partier? Hur påverkades den av ekonomiska och institutionella ramar?

Bland annat har jag tittat närmare på ett viktigt socialdemokratiskt initiativ till handlingsprogram från 1919, det så kallade "Göteborgsprogrammet". Programmet var författat av Ernst Wigforss, en av socialdemokratins ledande ideologer. Det är med dagens ögon oerhört radikalt. Inkomster från kapital skulle beskattas in till gränsen för konfiskation och arvsskatten skulle även den gränsa till konfiskation.  Makten över företagen skulle erövras med industriell demokrati. Den kapitalismen och den fria konkurrensen sågs som slösaktig och ineffektiv. Men detta var framför allt medlen, inte målet. Viktigast för Göteborgsprogrammet var ett omfattande reformprogram för att lyfta arbetarklassen ur den misär den då ännu levde under, med bland annat socialförsäkringar och ett omfattande bostadsbyggande.

Under mellankrigstiden förändrades Wigforss och socialdemokratins ideologi och blev betydligt mindre radikal, men de sociala målen stod kvar och utökades. Målen blev viktigare än medlen att nå dit. Socialiseringar av företag och resurser blev underordnade syftet att höja arbetarklassen, materiellt såväl som intellektuellt och moraliskt. Den socialiseringsutredning som tillsattes under socialdemokraternas första sejour vid regeringsmakten på 1920-talet begravdes när klasskampen ersattes av folkhemmet i början av 1930-talet. När mellankrigstidens och andra världskrigets krigsår var över och en blomstrande ekonomi gav nya möjligheter förändrade socialdemokratin Sverige. De förändrade landet i enlighet med den ideologi som blev produkten av mellankrigstidens möte mellan ideologi, politiskt ansvar och maktens realiteter.Den socialdemokratiska ideologin blev präglad av pragmatiska hänsyn och ett dynamiskt förhållande till idéimpulser.

Samtidigt blev deras värsta motståndare allt tydligare kommunisterna. Kommunisterna kunde driva en radikal ideologi utan att behöva eller vilja ta ansvar. De kunde bibehålla sin ideologiska radikalitet genom att förkasta demokratin eller åtminstonne förhålla sig starkt skeptisk till den.

Muslimska brödraskapets logga,
sänder kanske ut fel signaler?

Samma val står Islamisterna inför just nu. Ska de bibehålla sin radikalism eller vill de verka inom ramarna för en demokratisk stat. Kommer ideologiska dogmer gå före ansvaret mot väljarna att skapa välstånd. En välfärdsstat är en viktig beståndsdel av den moderata islamismen. Det radikala valet kommer leda till att demokratin ganska fort avskaffas och ett kvävande totalitärt samhälle återinförs, fast nu med religiösa förtecken. Det andra valet är att ta ansvar för folkets välfärd och att skapa hopp om ett bättre liv. Att lyfta de arabiska folken ur den fattigdom och brist på framtidstro som fick dem att resa sig mot korrupta diktaturer. Ett sådant islamistiskt parti måste ta hänsyn till ekonomin, domstolarna, yttrandefriheten, minoriteterna och kvinnorna. Lagar inspirerade av sharialagstiftning kommer kanske att införas, men i en form som inte underminerar demokratin, precis som socialiseringsåtgärder aldrig tilläts göra det.

Ideologier har alltid en kärna som de mobilerar sitt stöd kring. I Sverige och Europa mobiliserade socialdemokratin massorna genom att lova ett bättre liv genom en radikal omdaning av samhället genom införandet av socialism. Men socialismen blev inom ramen för demokratin långt ifrån fullständig. Visst innebar den en del överföring av ägande, men den blev aldrig ens nära total i sin omfattning. Framför allt blev socialdemokratin en ideologi som gynnade de stora massornas välfärd och trygghet - utan en socialisering av de stora industriföretagen. Kanske kan ett Islamisiskt parti göra som socialdemokratin gjorde. Att införa en shariainspirerad lagstiftning, men framför allt låta införandet av välfärd för folket hamna främst (vilket det finns gott om stöd för inom islam). Förmodligen är det den enda vägen som kommer att vara möjlig om de ska verka med reformer som medel för att uppnå sina mål.

 Morsillini har han  kallats efter ett dekret där han gav sig själv näst intill
obegränsad makt. Egyptens nytillträdda president Mohammed Mursi
blev  efter våldsamma protester tvungen attdra tillbaka dekretet.
 Om syftet var diktatoriskt eller inte är långt ifrån givet.

Helt klart kommer radikalare islamister högljutt bekämpa en sådan utveckling, men för Egyptens, Tunisiens, Yemens och Libyens folk hoppas jag verkligen att deras stora islamistiska partier väljer vägen mot reform inom de demokratiska institutionerna.

I Europa gjordes under 1900-talet båda valen. I vissa stater blev socialismen totalitär genom kommunismen men i andra lyckades socialisterna gå balansgången mellan stora krav på förändring och de demokratiska institutionernas begränsningar. Socialdemokraterna i Sverige blev ett av de allra mest lyckade exemplen på en radikal rörelse som bestämmde sig för att verka inom demokratins ram.

Att verka inom demokratiska institutioner sätter upp begränsningar som alla partier måste förhålla sig till. Accepterar ett parti de demokratiska spelreglerna blir radikala förändringar på kort tid omöjliga. Pragmatiska hänsyn måste tas och röster från viktiga grupper i samhället måste beaktas. För det mesta måste koalitioner bildas med andra partier.

Utgången i Nordafrika är på inget sätt given. I Islamismen finns både en totalitär och en demokratisk möjlighet. Att bara tro det ena eller det andra är cyniskt i det ena fallet och naivt i det andra. Valet att verka inom de demokratiska ramarna eller inte ligger hos de islamistiska partierna. Det bestämmer Nordafrikas öde.

Det här är en fortsättning på min serie där jag jämför den pågående arabiska våren med demokratiseringsvågen i Europa efter första världskriget.


Läs även den här artikeln om det Muslimska brödraskapet i Egypten.

För att lyckas med demokrati
1. Undvik radikalisering
2. Kompromissa och skapa breda politiska lösningar för de politiska spelreglerna (konstitutionen).
2. Bevara, stärk och reformera institutionerna.
3. Maktdelning - fria domstolar, fria fackföreningar, fri media
3. Tillåt inga politiska rörelser att beväpna sig.
4. Håll militären utanför
5. Demokratin måste producera välstånd (gå i allians med marknadsekonomin). Det främsta vapnet mot radikalism och våld.
6. Främja det civila samhällets organisering
7. Statsbärande partier måste vara demokratiskt sinnade

Varför är Historieätarna så bra?

Bra TV.

Hela familjen kollar på historie-TV. För första gången frågar barnen efter mer. Historieätarna i svt måste vara det mest underhållande och bästa historieprogram som gjorts  i Sverige. Vad skulle alternativet vara. Hermans Historia kanske. Nja. Känns ganska mossigt nu. Timell och Harrissons Sveriges Historia, knappast.

Erik Haag och Lotta Lundgren förstår TV-mediets förtjänster och dess begränsningar. Ingången är helt lysande.Att närma sig historien genom magen. Det svenska samhället skildrat via smaklökarna. Historieätarna är ett fantastiskt exempel på tv om historia som börjar från rätt håll.

Nästan uteslutande har svenska tv-serier om historia börjat i den andra änden. Längst upp i kungarnas historia. Om krigen och om stora skeenden. Trååååkigt. Vill man verkligen fördjupa sina kunskaper om politisk historia så ska man läsa. TV-mediet funkar inte för det. Inte egentligen. Men visst säger ni, men Herman Lindqvist då. Det var väll bra. Nä, det var det inte. Men han är en bra berättare. TV ska funka som en ingång till historia. Väcka känslor. Skapa identifikation. Det är TV bra på.

Historieätarna hoppar respektöst mellan tidsåldrar. De hittar det komiska och spelar på "äckelfaktorn", men samtidigt är de seriösa och plockar in experter som vet vad de talar om. När de använder musik tvekar de inte att använda modern musik, inte någon töntig spinettmusik från barocken. Folk fattar att det är historia ändå.

Ibland väcker de känslor. Ett starkt ögonblick var när de i en kort scen blev statare och smakade på statarens standardföda - "rågmjölsgröt med smöröga" (del 3 efter ca 35 min). Det går nästan inte att äta. Ändå gjorde många av statarna det, nästan jämt.En bättre illustration av fattigdom är svårt att få.

Jag och resten av min familj väntar med spänning på nästa veckas program. Jag tror att historie-tv i Sverige är förändrad för alltid!

Dålig TV.

Eric Hobsbawn - vila i frid



 "Europas koloniala arv" hette en av kurserna jag läste under min Masterutbildning.


Enastående men
 kontroversiell brittisk
historiker död.



 I kurslitteraturen fanns en bok av Eric Hobsbawm som var så briljant att den fullständigt knockade mig - Imperiernas tidsålder - den tredje delen av hans livsverk om det långa 1900-talet och det korta 1900-talet. Han dog nu i höst, den 1:e oktober, 95 år gammal. Andra har skrivit...



Peter Englund om Hobsbawm och särskilt hans fjärde bok om 1900-talet. Och nej, det blev aldrig något nobellpris: http://www.peterenglund.com/textarkiv/hobsbawm.htm

The Guardian om Hobsbawms död. Högerhistorikerns Nial Fergusson uttrycker sin beundran för marxisten Hobsbawm: http://www.guardian.co.uk/books/2012/oct/01/eric-hobsbawm-died-aged-95 och om hans sista bok inlämnad till förläggaren tre månader före hans död, http://www.guardian.co.uk/books/2012/oct/03/eric-hobsbawm-final-book-2013.

En mycket kritisk artikel om Hobsbawm och uppståndelsen i Storbrittanien kring Hobsbawms död från Daily Mail: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2211961/Eric-Hobsbawm-He-hated-Britain-excused-Stalins-genocide-But-traitor-too.html

Och så lite fakta från Wiki... http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Hobsbawm

Hobsbawm om dagens kapitalism, från den 19 januari i år, strax efter upploppen i Storbrittanien:

Min masteruppsats är färdig!

När socialdemokratena tog över makten i Göteborg 1922 förändrades
 fattigvården från avskräckning till hjälp. Fattigvårdsanstalten Gibraltar
blev allt mer till ett sjukhus. 1939 bytte det namn till Vasa Sjukhus,
 och förändrades till att bli en del av en växande allmän sjukvård.
 (Bild: Från ca 1945 Gbg Stadsmuseum)

Efter två och ett halvt år vid sidan av jobb, familj och annat så är den äntligen klar. Nu ska den bara tuggas igenom handledarens och seminariernas kvarnar. En liten bit kvar alltså, men ändå. Uppsatsen heter "Från fattigvård till socialpolitik - socialdemokratisk ideologi och praktik i Göteborgs fattigvårdsstyrelse 1919-1939". På en grundläggande nivå handlar den om demokratins konsekvenser. I Sveriges fall, arbetarrörelsens maktövertagande, och de konsekvenser det fick för både samhällsinstitutioner och socialdemokraterna som politiskt parti. Att undersöka konsekvenserna av demokratins införande var min utgångspunkt när jag började att skriva min uppsats. Demokratiska genombrott och de omedelbara konsekvenser de kan få för ett samhälle är vad jag hoppas få fortsätta att forska om i framtiden.

Nu ska det bli lite mer fart på bloggandet igen!

Lysande TV om engelska slott och herrgårdar

South Wraxall, Easton Neston och Wentworth Woodhouse. Spektakulära namn på några av de spektakulära slott och herrgårdar som arkitekturhistorikern Dan Cruickshank tar med oss till i sin serie om engelska slott och herrgårdar. Med sin dramatiska berättarröst och en inlevelse som få andra tar han oss med till engelska "country houses", historien om deras tillblivelse och om den arkitektoniska stil de tillhörde. Han sätter arkitekturen i sitt historiska sammanhang, främst som ett sätt att imponera på andra inom samma höga kretsar och markera makt gentemot det övriga samhället. Särskilt mycket uppehåller han sig vid de oftast högadliga släkterna som bott i husen, och som ofta givit dem deras namn. Han förklarar de historiska omständigheter som gjorde att dessa släkter lät bygga sina "hus".

Genom att berätta om hänsynslösa släktfejder, skrupellösa kleptomaniska landmagnater och om hur giftemål kunde hålla dyra herresäten kvar i slösaktiga familjer, träder en bild fram av de högadliga som är allt annat än smickrande, men som förklarar hur de maktstrukturer som höll adeln vid makten såg ut. Arkitektur var makt. Att visa sin ställning för världen var avgörande för att skapa respekt för familjens ställning. Som i det bisarra och enorma slottet Wentworth Woodhose som egentligen är två byggnader byggda vägg i vägg. Den första tillkom i slutet av barocken med sin pråliga och överlastade estetik. När stilen blev omodern, men framför allt kopplad till fel politiska gruppering såg innehavaren ingen annan lösning än att bygga ett nytt ännu mer spektakulärt slott, i den nya nyklassicistiska stilen.

Historien om slotten är lika mycket en historia om människorna som bodde i dem och deras förhållande till samhället runtomkring. Researchen kring programmen går verkligen på djupet och in i detaljerna, men sätter dem i ett större sammanhang på ett helt fantastiskt snyggt sätt. Kolla på svt-play om du missat serien. Del fem av sex kommer på valborgsmässoafton kl 16.55 och 23.10 i SVT 1. Även svt:s hemsida.

Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg

"Din Stad" är namnet på en valfilm socialdemokraterna gjorde inför kommunalvalen i Göteborg 1942. Filmen hittade jag på Filmarkivet.se. Filmarkivet - hundra år av rörliga bilder, är ett onlinearkiv för svensk film som hade sina premiärvisningar för lite mer än ett år sedan. "Din Stad" handlar om vad socialdemokraterna åstadkommit sedan de tog makten i staden tjugo år tidigare, och om hur framtidens Göteborg ska bli om socialdemokraterna får fortsatt förtroende. Det är en idealiserad bild av ett välfärdssamhälle under uppbyggnad.

Påhittiga socialdemokratiska valarbetare i Göteborg under 1930-talet

Valfilmen sammanfaller med slutpunkten på min mastersuppsats - Från fattigvård till socialpolitik. Just nu jobbar jag intensivt för att den, efter två års jobb vid sidan av mitt heltidsjobb, äntligen ska bli klar. Den handlar om Göteborgs fattigvård under mellankrigstiden, och om hur socialdemokraterna i Göteborg deltog i utformningen och skapandet av välfärdssamhället. Min uppsats kommer visa hur erfarenheter från 1920-talets Göteborg, förmedlade framför allt via stadens starke man Axel Dahlström, påverkade den ideologiska utvecklingen inom socialdemokratin. Han var Fattigvårdsstyrelsens ledande politiker och en av landets absolut mest erfarna socialdemokratiska kommunalpolitiker. Han satt även med i den kommitté som 1919 bearbetade det så kallade "Göteborgsprogrammet", författat av Ernst Wigforss. Wigforss idéer, på många sätt redan grundlagda i Göteborgsprogrammet,  fick ett stort inflytande över innehållet i den ideologiska förändring socialdemokratin genomgick under mellankrigstiden bort från socialistiska doktriner med klasskampen i centrum till folkhemsideologin med den utvecklade socialpolitiken som ideologiskt huvudnummer.

Axel Dahlström tog Göteborg in i välfärdssamhället.

Efter att uppsatsen är klar kommer inlägg om fattigvård, Göteborg under mellankrigstiden, nazister i stadsfullmäktige, demagogen Albin Ström, fattigvårdsanstalter, socialpolitik, Göteborgsprogrammet, den radikala studentklubben "Den yngre gubben", det demokratiska genombrottets konsekvenser och annat smått och gott jag lärt känna under mitt arbete.

Yivos encyklopedi över judarna i Östreuropa - vad var det som försvann?

Där vi bor, där finns vårt land! En
 demokratisk republik! Fulla politiska
 och nationella rättigheter för judar!
Valaffisch på jiddish för Bund.

En gång levde ett folk kallat Ashkenaz i öst och centraleuropa. De var många miljoner, hade ett eget språk och en kultur som var brokig och mångfasceterad. Fastän de hade många likheter var de samtidigt i hög grad präglade av landet där de levde. Historien om den Ashkenaziska judendomen, deras historia, språk, religion och kultur försökte jag en gång skriva på uppdrag av Populär Historia. Tyvärr blev texten aldrig publicerad. Vad det berodde på vet jag fortfarande inte riktigt.

Problemet med att skriva om Ashkenaz var att det inte fanns någon översiktshistoria skriven. Det var ett pussel. Ett enormt omfattande pussel, då mycket har skrivits, men inget försök gjorts att skriva ett översiktsverk. Inget nationellt kanon av vad som var viktigt, så som hos alla andra europeiska nationer med gränser och kungar. Men jag visste att det fanns ett på gång. När jag gjorde en allt yvigare research för artikeln, eftersom ämnet visade sig vara så extremt omfattande, stötte jag på Yivo. Det är en organisation som startades i Vilnius under mellankrigstiden. Deras syfte var att samla in, bevara och främja den judiska kulturen. Yivo, som flydde och flyttade sin verksamhet till New York när andra världskriget närmade sig Vilnius, skulle ge ut en encyklopedi ett par månader efter deadline för min text. Häromdagen upptäckte jag att encyklypedin nu finns på nätet - The YIVO Encyclopedia of Jews in Eastern Europe.

Yivo var en del i ett judiskt nationsbyggande vid sidan av Teodor Hertzels sionism. Yivo och den judiska fackföreningsrörelsen Bund arbetade för att judarna skulle få intern autonomi inom de nationalstater som på ett allt mer problematiskt sätt härbärgerade dem. Ungefär som samerna i Sverige idag erhållit autonomi.

För Yivo, Bund och de allra flesta judar var det självklart att judarnas hem var i Polen, Tjeckoslovakien, Österrike, Lettland, Litauen, Estland, Tyskland, Rumänien och Ungern. De hade bott där i hundratals år och var lika bofasta som alla andra. Trots de allt större svårigheter Ashkenaz mötte på grund av den accelererande fientliga nationalismen i de länder de levde, trodde de flesta på Bunds och Yivos lösning. En hel del emigrerade när förföljelserna blev som värst, eller bara i förhoppning om ett bättre liv i USA eller i Palestina, en del försökte assimilera sig och bli Tyskar, Ungrare osv., några blev socialister, men de flesta blev kvar och hoppades att det skulle bli bättre. Att förföljelserna snart skulle sluta så som skett många gånger förut. Men så blev det ju som bekant inte. Det blev värre och när Tyskarna och deras allierade Ungern och Rumänien kom, hittade de ivriga nationalistiska medhjälpare i alla länder. Behjälpliga bödlar.

Ashkenaz är numera en i stort sett utplånad kultur, mest vurmad för av entusiaster, men knappast en egen livaktig kultur. Deras språk Jiddish, vilket var det största av de judiska språken är nu en liten spillra. Dagens judar pratar Hebreiska och bor i Israel eller Engelska och bor i USA. Ashkenaz var den europeiska nationalismens stora offer.

Mer om Askenaz kan du läsa på Yivo-encyklopedins fantastiska hemsida, fyllda av den senaste forskningen. Här finns just nu en featured article om de östeuropeiska judarnas ekonomiska liv. Den mest populära artikeln är om Shtetl - den judiska byn. Här finns interaktiva kartor, undervisningsmaterial, bilder, ljud och filmer i ämnen som konst, språk, religion, det dagliga livet, historia och politik.

Hur viktig nationalismen var för byggandet av den Europeiska demokratin, med Sverige som främsta exempel kan man läsa mer om i statsvetaren Andreas Johansson Heinös lysande avhandling - Hur mycket mångfald tål demokratin?

Historisk tidskrift hyllar Sveriges Historia 1600-1721, del 4 om Stormaktstiden

 Det finns två frågor framför alla andra som översiktsverket över Stormaktstiden - Sveriges historia 1600-1721 - sätter ljuset på. En klassisk och en nyare. Den klassiska handlar om hur erövringspolitiken skall förklaras. Den nyare behandlar om det var så att stormaktstidens samhälle präglades av maktspråk uppifrån, eller av dialog mellan makten och folket.

När författaren, Nils Erik Villstrand professor vid Åbo universitet, tar sig an frågorna berättar han samtidigt om den nuvarande forskningens olika synsätt. Det finns alltså en rad olika tolkningar som tillsammans ger en helhetsbild, men där olika forskare betonar olika tolkningar. Som alltid inom humanistisk forskning alltså.

När det gäller den klassiska frågan om drivkrafterna bakom den svenska stormaktspolitiken utgår han ifrån fyra olika forskningslinjer. Den första, som även den äldsta, är den som förklarar expansionen med att Sverige var ett hotat land som försvarade sig. Den andra är en handelspolitisk tolkning där expansionen handlade om kontroll över och tull på den baltiska handeln. En nyare tredje tolkning är den om militärstaten som driven av adelns vinstintressen och den fjärde handlar om svenskarnas behov av att skaffa sig en ärofylld identitet och visa upp sig i världen.

De olika tolkningarna har drivits av olika inflytelserika skolor inom den svenska historiska forskningen, främst den andra linjen driven av Weibullsskolan och den tredje driven av den marxistiska Uppsalaskolan. Villstrand ansluter sig främst till den första och äldsta skolan. Den om att Sverige försvarade sig. Hans utgångspunkt är hur makthavarna då, utan nutidens tolkningar med facit i hand, såg Sverige som ett hotat land. Att Sverige i själva verket varken var hotat av danskarna eller av någon påvligt ledd katolsk invasion, förstod inte dåtidens ledare. "Sveriges stormakt var mer än något annat rädslans imperium", skriver Villstrand. Det innebär också att Villstrand menar att det inte fanns någon tydlig vilja eller plan för expansionen, det bara blev så.

Villstrand får i den recension som den här bloggposten bygger på beröm för hur pedagogiskt han presenterar de olika linjerna, men även för att han själv så tydligt motvirar sin egen syn i frågan. Recensenten är professor Harald Gustavsson, professor på Lunds universitet. Han berömmer även Villstrand för hur han visar för läsarna hur historia inte är "en färdig katalog av fakta", utan ett vetenskapligt hantverk där olika tolkningar hänger ihop med vilka de vetenskapliga frågorna är, källmaterialets karaktär och vilka metoder som använts för att bena upp det.

Den andra stora frågan boken behandlar är om hur stormaktens samhälle fungerade. Där går den stora skiljelinjen mellan ett "maktstatsperspektiv" och ett "interaktionsperspektiv". Var Stormaktssverige ett samhälle där statens makt dikterade villkoren, eller ett samhälle byggt på ömsesidigt beroende mellan stat och folk. Villstrand lutar mer åt det senare. Även om maktrelationen var ojämn bevarade bondesamhället alltid ett handlingsutrymme. Befolkningen fick skydd och rättssäkerhet och var beredd att betala priset för detta i form av en stat och en kyrkas disciplinerande åtgärder.

Carl Gustaf Wrangel

Villstrand får även beröm för sin populärvetenskapliga framställning. Den är konkret. Till exempel i avsnittet om det ekonomiska livet; "det doftar tjära, barkbröd och svedjerök om sidorna och i bakgrunden dundrar stångjärnshamrarna." Även enskilda människoöden får belysa den verklighet som mötte stormakttidens människor. Som exempel lyfter recensenten fram; "den föräldralösa adelsfröken Anna Margareta Haugwitz från Magdeburg som blev hustru åt Carl Gustaf Wrangel och födde honom ett tiotal barn medan hon följde honom i fält, liksom den 82-årige bonden Per Jönsson i Sköllersta som klagade över att trots ålder och sjukdom ha skrivits ut som knekt."

De senaste årtiondenas historiska forskning om den tidigmoderna period som Stormaktstiden är en del av har i stor utsträckning handlat om social- och kulturhistoria. I bokens sista kapitel använder författaren denna forskning för att ge en levande bild av befolkningens vardagsliv och föreställningsvärldar. Han berättar om demografin, om en eventuell civiliseringsprocess, adelns lyxkonsumtion och attityder till döden.

Man kan tycka att det dröjt länge från det att boken kom ut i maj förra året, till den recension som den här bloggposten handlar om, publicerad i årets första nummer av Historisk tidskrift (del 5 kom i september förra året). Men vetenskapens kvarnar mal långsamt.

Jag har själv lite tid över för att plöja en tegelsten som denna inom ett område som inte riktigt är mitt eget, men helt klart ska även jag köpa del 4 av Sveriges Historia. I sommaren finns det säkert tid. För alla intresserade av hur stormaktstiden egentligen var (eller i alla fall så nära som forskningen kommit hittills), känns boken som given för att banka mindre vetande i skallen med.