torsdag 16 oktober 2014

La belle epoque - världen före första världskriget enligt EJ Hobsbawm - del 1


För hundra år sedan hade första världskriget pågått i två månader. Kanonerna började köra fast i höstgjyttjan och några anade att kriget nog inte skulle bli så kortvarigt som de politiska och militära ledarna utlovat. Första världskrigets inledning ses av historiker världen över som en sällsynt tydlig milstolpe i historien. En milstolpe där världen förändrades i grunden. För att ge en bakgrund till varför det är så, och hur världen såg ut före det första världskrigets omvälvande fasor tänkte jag i en serie inlägg sammanfatta och diskutera EJ Hobsbawms klassiker "Imperiernas tidsålder" från 1987.

Boken är den avslutande i en trilogi om det långa 1800-talet, det som började med franska revolutionen 1789 och slutade, ja ni förstår säkert när. Boken författades och gavs ut bara två år före nästa omvälvande milstolpe i historien, den 1989 då den dåvarande världsordningen kollapsade med Sovjetunionens sönderfall. Om bokens innehåll påverkades av att vara en del av "det kalla krigets" värld, eller om den känns lika aktuell idag, är en av de frågor jag gärna vill få svar på.

En annan tanke jag tänkt pröva är om inte den tid vi lever i nu på många sätt liknar den som lämnades 1914. Främst tänker jag då på hur kapitalets krafter på nytt släppts fria efter 1989 och hur de politiska systemen formats av den nya liberalism som har sin föregångare i den lassaie-faire liberalism som formade 1800-talet. En annan likhet finns i den explosiva teknologiska utveckling som då omformade människornas liv och som präglade slutet av det långa 1800-talet, men som även präglar vår egen tid.

Ouvertyr och kap 1: Hundraårig revolution

I det inledande kapitlet "Ouvertyr" tar Hobsbawm upp just frågan kring varför 1914 ses som en så tydlig brytpunkt i historien, även bland sina samtida. Tiden före uppfattades som en förlorad värld, eller ofta till och med som slutet på en gyllene era - "la belle epoque". Men enligt Hobsbawm (och de flesta andra historiker) var det en gyllene era för en särskild grupp. Det långa 1800-talet var en värld skapad av och för bourgeoisien (den egendomsägande borgarklassen enligt den marxistiska terminologi som Hobsbawm bekände sig till). För bourgeoisien var det en tid då enorma förmögenheter kunde vinnas på kort tid. Ett överflöd av välstånd anhopades sig och gav upphov till ett utbud av lyx, flärd, konst och underhållning i en sällan skådad omfattning. Men för de som inte tillhörde bourgeoisien var det naturligtvis inte alls i lika hög grad en gyllene era, snarare en tid som lockade till tankar om revolutionerande förändring. Kanske är det framför allt genom den kulturellt dominanta bourgeoisiens ögon som 1914 blev en så tydlig vattendelare.

Trots att årtalet 1914 ses som en så given vattendelare finns det även många historiker som trycker på att kontinuiteten är så mycket mer slående än dess motsats. De tar då upp att många av de fenomen och företeelser som ses som typiska för tiden efter första världskriget, formades redan innan kriget. Som exempel förs fram de många teknologiska landvinningarna. Masskommunikation genom järnvägens explosiva utbyggnad och via telefon och telegraf. Demokratin med sina arbetar- och socialistpartier och masspartier. Modernismen inom kulturen. Massmedierna, reklamindustrin, och den rörliga bilden. Alla fanns de även före första världskriget, men kanske inte i alla fall med det genomslag de skulle få efter kriget.

I kap 1, "Hundraårig revolution", jämför Hobsbawm den värd som "såg stormandet av Bastiljen" (1789) med 1880-talets värld. Världen hade blivit global. Järnvägarna och ångbåtarna hade krympt resorna mellan kontinenterna till en fråga om veckor snarare än månader och kunde nästintill mätas i dagar. Telegrafen gjorde det möjligt att skicka meddelanden över hela jorden på några timmar. Folk reste i en omfattning som aldrig tidigare. Världen hade genomgått en explosiv befolkningsutveckling och fördubblat sin befolkning till ca 1,5 miljarder varav den europeiska befolkningen stått för den största ökningen, en ökning som även spillde över i en emigration av en historiskt sett oöverträffad omfattning till Nord och Sydamerika. Migrationen liksom befolkningstillväxten är något som även präglar vår tid. Aldrig tidigare har migrationsströmmarna varit så omfattande som nu. Den kommunikationsrevolution som påbörjades med det globala telegrafinätet kring sekelskiftet 1900 tog nästa stora kliv med mobiltelefoni och internet i vår egen tid. Under båda dessa eror förändrades förutsättningarna för både lokal och global kommunikation radikalt.
Hobsbawm kategoriserar sedan vad som skiljde industrialiserade världen, den första värden, med den andra. Men han nyanserar och komplicerar uppdelningen innan han slutligen landar i en kategorisering mellan en del av den nya globala världen, den första, där framstegstanken, att historien är en berättelse om en ständigt pågående utveckling, var allomfattande och en annan mycket större, den andra, där det nya sågs på med misstänksamhet, som rubbningar och oreda, och för vilka tecknen på förbättring framstod som föga övertygande, av den enkla anledningen att de sällan var det för dessa människor. Den drivande och i framstegstanken mest övertygande delen av befolkningen var dess stora vinnare - bourgeoisien. Som en annan sida av samma mynt drog den nordeuropeiska borgarklassen slutsatsen att alla de som inte förstod den uppenbara storheten i de nya framstegen, var biologiskt defekta och att det endast var de vita européerna som var kapabla. De började dela upp mänskligheten i en hierarkisk ordning efter ras. På de stora världsutställningarna som hölls i tidens anda visades inte bara alla framsteg upp. Där hade även "hottentottbyn" en given plats. Rastanken och framstegstanken blev två grundläggande ideologiska element som sedan skulle komma att genomsyra "Imperiernas tidsålder". Även i de utvecklade länderna delades befolkningen allt mer upp "i medelklassernas energiska och begåvade människor av god ras och de loja och slappa massorna, vilkas genetiska brister dömde dem till ständig underlägsenhet". Biologin skulle förklara även denna klassernas ojämlikhet. Även idag i de nya länder som industrialiseras blir de omedelbara vinnarna en ny och oftast urban medelklass. En bourgeoisie bildas överallt där det globala kapitalistiska systemet etableras. Denna urbana medelklass eftersträvar ofta en livsstil som koppieras från medelklassen i väst, och med den även ideal koppierade från väst. Ofta tyvärr även skönhetsideal som baseras på vithet. Rasismens logik är lika potent från de drabbades perspektiv och gäller fortfarande i mycket hög utsträckning.

Den tid som Hobsbawm beskriver utgör på många sätt den marxistiska samhällsanalysens favoritepok, inte minst för att det var den tid som Carl Marx och Friedrich Engels själva beskrev. Hobsbawm är ingen dogmatisk marxist som använder verkligheten för att bevisa sina teorier. Tvärtom framstår det som om han försöker visa hur beskrivningar om vad som verkligen hände nästan alltid är motsägelsefulla. Inte desto mindre landar han i en beskrivning präglad av klassanalys och kolonialismens rasistiska natur, men utan att på något sätt gå vilse i marxistiska irrgångar. Hans beskrivning och analys framstår tvärtom som nyanserad och träffsäker.

Fram till 1870-talet var framstegstankarna orubbade, men en ekonomisk kris av en aldrig skådad omfattning gjorde att allt fler skeptiska och pessimistiska röster gjorde sig hörda. Om det handlar kap 2 - Ekonomi går ner i varv...

fredag 10 oktober 2014

Warszawa - förödelse, mord, vilja och mod

Efter andra världskriget 1945 var Waszawa en fullständigt ödelagd stad. Filmen är gjord av museet över Warszawaupproret i Warszawa där den visas på en 3D-bio. Den är en rekonstruktion liksom alla de delar av Warsawa som nu uppfattas som gamla inte är det, utan är just rekonstruktioner. I stort sett inga av stadens byggnader gick oförstörda genom kriget. Ingen huvudstad i Europa var i närheten av den förödelse som drabbade Warszawa. Före kriget levde här 1,3 miljoner innevånare, efter - bara några tusen.

Filmen flyger oss in över floden Wisla som delar staden i två delar, den ena betydligt mindre delen klarade sig relativt bra. Det är stadsdelen Praga där röda armén stod och väntade medan polska partisaner under Warszawaupproret slogs förtvivlat mot de tyska trupper, som med oerhörd brutalitet slog tillbaka. Först när upproret var krossat korsade röda armén floden. Nazisterna såg på Polackerna som ett underlägset folk och behandlade dem därefter. Deras inställning till polska kulturskatter var att de, i motsats till exempel de franska, skulle förstöras. Bland annat gav Hitler redan 1940 order om att spränga kungaslottet, men på grund av protester från det tredje rikets Italienska allierade skedde det inte förrän i samband med upproret.
Förödelsen
Ungefär halvvägs in i filmen flyger
vi in över ett stort område där bara grushögar återstår. Här låg Warszawagettot där som mest mer än en halv miljon judar trändes ihop av nazisterna. 1943 gjorde judarna uppror och i jakten på upprorsmän sprängde nazisterna hus för hus så att snart endast grushögar återstod. De 350 000 judar som fanns kvar deporterades och mördades i Auschwitz. Den här delen av staden var alltså, sedan två år tillbaka, redan en grushög då Warszawaupproret började.
Rekonstruktionen
Efter kriget hade den polska befolkningen en oerhört stark drivkraft att återuppbygga åtminstone delar av vad som förstörts. Framför allt byggdes gamla stan upp igen. Den kommunistiska regimen som tagit över makten förhalade beslutet att bygga upp det kungliga slottet. 1971 togs till sist beslut om att ändå göra det och 1980 stod det färdigt. Rekonstruktionerna av gamla stan höll en mycket hög artistisk kvallitet men tyvärr gjordes rekonstruktionerna oftast med dåligt material. Därför är den nu tyvärr ganska sliten och ser mer ut som de 700 år den ska föreställa fastän den endast är 70. En oväntad succe för nutidens besökare, men frågan är hur det blir för framtidens.

fredag 26 september 2014

"Hakkorset och halvmånen" - hur antisemitismen kom till mellanöstern

I Mellanöstern är antisemitism accepterad och spridd. Nidbilder av juden och hans konspiratoriska, giriga och illasinnade läggning är djupt integrerad i alla de länder som omger Israel. Faktum är att här lever den nazityska propagandabilden av judarna fortfarande i högsta välmåga. Med sitt ursprung i de sekulära regimerna i Syrien och Egypten har den spridit sig och blivit en integrerad del av den islamistiska ideologin. Judarna som fiendebild har fyllt en viktig funktion för att ena nationer och organisationer. Genom demoniserande propaganda kan ofrihet, brist på ekonomisk utveckling och egna tillkortakommanden och misslyckanden skylas över. Hur den nazistiska propagandan efter andra världskriget hittade ny jordmån i Mellanöstern berättar Niclas Sennerteg i sin helt nyutkomna bok "Hakkorset och halvmånen".

Det började med den enkla ekvationen om tillgång och efterfrågan. När andra världskriget var slut och vidden av förintelsen av Europas judar stod klar, fick sionismen vatten på sin kvarn. Israel bildades men hamnade direkt i konflikt med sina grannar. Den nybildade statens främsta fiender var Egypten och Syrien (och Jordanien), men båda dessa stater var präglade av djupt korrumperade eliter, ineffektiv ledning och av en beroendeställning till kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Efter att Israel förklarats som en självständig stat 1948 attackerade grannländerna omgående, men åkte på ett förnedrande nederlag mot en mer välorganiserad och välmotiverad fiende.

Både den egyptiska och syriska statsledningen förstod att deras arméer behövde moderniseras om de skulle kunna bli av med den nya statsbildningen. Och de visste var de bästa experterna stod att finna. Dessutom var de numera arbetslösa. Västtyskland tilläts inte ha någon armé och en hel generation av värdens främsta krigare, det hade inte minst Rommels manövrerande i Nordafrika visat, stod arbetslösa. Den första som anställdes var Wilhelm Voss, en tidigare höjdare inom den nazistiska rustningsindustrin. Han blev spindeln i nätet för de inviter som sedan förde en lång rad militära och andra rådgivare till Egypten under 1950-talet.

Så kom det sig att bara några år efter krigsslutet så befann sig en stor mängd före detta militärer från Wehrmacht i Kairo, varav den främste var genaral Wilhelm Farmbacher, för att hjälpa Egypten att modernisera sin armé. Det är via Fahrmbachers opublicerade memoarer och andra dokument, återfunna på ett tyskt antikvariat, som Sennerteg målar upp sin historia. Gruppen med militära rådgivare växte och i hasorna av dessa flockades även mer belastade individer. Nazister från Gestapo och SS erbjöds en trygg fristad undan rättvisan och jobb i den egyptiska staten.

Den mycket kontroversielle Stormuftin av Jerusalem.
I en lyxvilla, inte långt från generalen bodde den beryktade före detta stormuftin av Jerusalem. I villan tog stormuftin emot en strid ström av besökare; "arabiska politiker, muslimska religiösa ledare, journalister, nynazister och krigsförbrytare". Stormuftin gödde ett glödande hat mot Israel och judarna. Under kriget hade han verkat från Berlin i ett djupgående samarbete med nazisterna, och med att sprida propaganda via radio över Mellanöstern. Sennerteg berättar om hur det via stormuftin, och senare efter militärkuppen då Nasser trädde fram som Egyptens ledare, även direkt via den nazistiska agitatorn Johann von Leers, gavs spridning för en strid ström antisemitisk propaganda från Egypten. Propagandakriget bedrevs naturligvis som en del av konflikten mellan Israel och den omgivande arabvärlden, men har fått till följd att antisemitismen blivit djupt rotad i befolkningen i de länder som varit Israels fiender.

För Västtyskland, som ville göra upp med sitt nazistika arv, var den tyska kollonin i Kairo en ständig källa till pinsamheter. Samtidigt som man gjorde upp med Israel om ett omfattande ekonomiskt skadestånd för förintelsen så var man mycket mån om Tysklands traditionellt goda relationer till arabvärlden, för kunna främja handelsintressen och bygga upp den egna ekonomin. Samtidigt fanns det fortfarande under 1950 och 60-talet många före detta nazister på höga poster inom utrikesförvaltning, underrättelsetjänsten mm. som mer än gärna underlättade för Israels fiender och hjälpte gamla kamrater. Vid den här tiden hade Tyskland, på många håll i samhället, mindre än halvhjärtat gjort upp med nazismen.

Istället överskuggades allt av "det kalla krigets" logik. Boken utspelar sig i denna kontext och är i mångt och mycket en berättelse om spioner och om hur ljusskygga existenser här kunde finna en plats. Inte sällan utnyttjades fd. nazister (som pålitliga antikommunister) som agenter för CIA och för den tyska underrättelsetjänsten BD. Det är också en berättelse om kolonial frigörelse och om hur Egypten efter Suezkrisen 1956 till sist blev helt fria från Storbritanniens koloniala ok. Det var också det kalla krigets kontext som till sist gjorde tyskarna överflödiga i Egypten när Nasser knöt allt starkare band till Sovjetunionen. Kvar blev en giftig propaganda och en judehets som via Mellanösterns oroshärdar även tagit sig till Sverige, men som framför allt misstänkliggör varje arabisk ledare som vill förhandla med Israel, och bidrar till att omöjliggöra en förhandlingslösning på Israel-Palestinakonflikten.

Radiointervju med Sennerteg på SR P4

tisdag 16 september 2014

De desillusionerades seger

Det som hände i valet i förrgår innebär ett historiskt skifte i Svensk politik. Något efter svenska förhållanden helt nytt. Det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Socialdemokraterna måste bli ett tydligare samarbetsparti och lämna bakom sig tiden då de regerade själva. Och aldrig, aldrig, har ett uppstickarparti fått en så ojämförligt stor framgång som Sverigedemokraterna. Alla partier förutom SD har mer eller mindre reducerats till sina kärnväljare.

Sverigedemokraternas framgångar är ett nederlag för alla de etablerade politiska partierna, för media som med sin agendasättande makt format valrörelsen och för alla opinionsinstitut som kapitalt misslyckades med att fånga väljaropinionen. Media har lutat sig hårt mot dessa institut, mot statsvetenskapens alla mätningar och visat en fullständig oförmåga att uppfatta det utbredda missnöjet i ett Sverige där väldigt många förlorat framtidstron.

Ingenstans har jag läst en mer humanistisk ingång på valet. Ingen har varit ute och intervjuat människor. Ingenstans har man försökt stanna upp och lyssna. Istället har man drivit en opinionsbildande och mästrande över-huvudet-på-folket-retorik, där man försökt övertyga folk om att "stå upp för människovärdet". I media och bland politiker målas upp en bild av att det är någon annanstans som SD:s väljare finns. De är de misslyckade arbetslösa och sjukskrivna, skåningarna, folk på landsbygden, de outbildade, arbetarna i lo-kollektivet, de kallhjärtade, men faktum är att de har ett brett stöd, bland unga och gamla, från vänster till höger, i städerna och storstäderna och på landet.

Visst finns det grupper där sverigedemokraterna är små. Framförallt inom en urban medelklass, samma urbana medelklass som gynnats så oerhört av alliansen, samma urbana medelklass som alltid kommer att klara sig bra, oavsett vem som har den politiska makten, samma medelklass som alla partier jagar för att det är deras lättfotade röster som avgör vem som får regera. Alla de som idag står som frågetecken, och lite skräckslaget och yrvaket undrar vad som f_n hände igår. Medelklassen där jag själv ingår. Det är dags att vakna!

Valet avgjordes inte av mittenväljarna. Valet avgjordes av de som inte syns. De på landet. De i småstäderna. De i förorterna. Eller ja, kanske alla utanför storstädernas och framför allt Stockholms urbana medel och överklass. De som blivit så ohyggligt osynliggjorda i det nät av mediakanaler som rikspolitikerna spunnits in i och som tvingat politikerna till ett evigt debatterande och förenklande. En media som bara ser här och nu. Som aldrig ser de stora linjerna och som är så snuttifierad så att alla diskussioner om de stora långsamma men historiskt obönhörliga strukturella förändingarna som pågår, och hur partierna ska förhålla sig till dem, blir helt omöjliga. Arbetsmarknadens stora postindustriella förändring, urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, de stora miljöfrågorna, digitaliseringens konsekvenser (inte minst för media), Sveriges plats i världsordningen, det flytande globala kapitalet, är bara några av de frågor som borde ha diskuterats. Partierna borde ha avkrävts svar som handlar om framtiden, inte bara nu och fyra år framöver, utan om framtiden för Sverige, för våra barn och barnbarn, om ideologiska visioner om deras framtidsplaner.

Reinfeldt har till exempel aldrig fått frågorna eller svarat på vilket Sverige det var han såg framför sig när han drastiskt ökade utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden genom att "göra det lönsamt att arbeta" utan att skapa jobb till dessa människor som fått det allt tuffare "att gå på bidrag" och samtidigt, i den ökande konkurrensen om jobben (ja, det blir det när den procentuella arbetslösheten går upp!) fått det än svårare att få ett jobb. Alla dessa människor struntar fullständigt i överskottsmål och stabila statsfinanser när deras egna finanser går med ständigt underskott. Dessutom har han mage att be dessa människor att "öppna sina hjärtan" för fler människor som ska konkurrera om jobben. Eller kanske riktade han sin uppmaning till den medelklass som redan har det bra? Var är jobben som Alliansen lovade? Detta är orsaken till Moderaternas fiaskoval. Detta är orsaken till att tidigare moderatväljare hoppar strömhopp i famnen på Sverigedemokraterna.

Medias snuttifiering och brist på perspektiv kanske är en produkt av den omstrukturing som digitaliseringen tvingat dem till, men konsekvensen har blivit att alla ska göra samma sak. Samma debatter, samma förenklingar, samma slags frågor, som bygger på samma undersökningar där statsvetare genom enkäter rankar vilka frågor väljarna tycker är viktiga (mäter dessa undersökningar framtidstro?). Jag är en mycket politiskt intresserad person, men när valrörelsen gick in i sista veckan orkade jag inte mer. Fullständig intellektuell död.

Att så många, trots Alliansens fiasko i den fråga som är central i alla svenska val, inte valde ett alternativ till vänster kan bara tolkas som ett uttryck för desillusionering inför politikens möjligheter. Tranineeplatser i offentlig sektor som en lösning känns nog för många endast som ett dåligt skämt. Sedan 90-talskrisen och omstruktureringen av den svenska ekonomiska politiken (fristånde riksbank med inflationsmål über alles) så har arbetslösheten bitit sig fast oavsett vilka politiker som styr. "Stabila statsfinanser" har blivit ett politiskt mantra.  Det rådande ekonomisktpolitiska paradigmet ifrågasätts trots det aldrig. Till och med i USA har centralbanken fått ett mål om att bekämpa arbetslösheten när den sätter styrräntan. I Sverige är det bara inflationen (och möjligen medelklassproblemet med de skenande bostadspriserna!?) som styr räntan.

Nu är det verkligen hög tid att tänka om. Sluta gulla med medelklassen och tag tag i de verkliga utmaningarna. Alla andra länder har en fastighetsskatt. Varför inte vi? I andra länder ger man pensionärer skatterabatter? Varför inte vi? Varför är det synd om de som arbetar i Sverige? Varför ska vi gynnas, vi som tillhör världens globala överklass? Vi som kan unna oss allt, måste vi kunna unna oss mer? Varför ska vi få rida rida på en bostadsbubbla och bli miljonärer, medan vi segregerar oss bort från alla problemområden. Bort från alla besvärliga invandrare. Bort från alla besvärliga skolor med "dåligt rykte". I Sverige måste skapas en vi-känsla, snarast, och vi vet alla att den inte finns hos sverigedemokraterna.

måndag 1 september 2014

Stridens skönhet och sorg 1914 - Början på slutet för det ärorika kriget

"Fronten. Kriget. De är mytiska begrepp i Udo Krafts inre. Men de står inte för hot och förstörelse, eller smärta och förintelse. Eller ens för äventyr och upplevelser. I hans strängt idealistiska föreställningsvärld står de istället för ett löfte om styrka och förvandling, lojalitet och osjälvisk gemenskap, ett tillfälle ätt få gömma sig själv, ja offra sig, för något större och viktigare - Folket, Fäderneslandet, Tyskland - och genom detta offer upptas i detta stora och vackra för alltid".

Att få slåss för en högre sak. Att kämpa och genom kampen transformeras till något högre, bli en hjälte, eller allra helst dö och för alltid bli odödlig. Det är ideal som genom historien präglat mänskligheten eller åtminstone de inflytelserika delar av befolkningen som deltagit i krig. Idag är dessa ideal marginaliserade och misstänkliggjorda i den västerländska kulturen, den kultursfär som kanske mest av alla präglats av Kriget. Det var med första världskriget som denna, det ärorika krigets mentalitet, för första gången på allvar ifrågasattes i hela samhället.

Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg 1914" ger en fantastisk bild av hur det var före denna förändring. Den skildrar första världskrigets första år, mobiliseringen, de första striderna, dag för dag och genom ögonen på människor som var där, verkliga personer som lämnat brev och anteckningar efter sig ur vilka Englund konstruerat ett lapptäcke av berättelser om kriget och hur det påverkade människorna. Själva striderna drar snabbt förbi som en virvelstorm av död och förvirring. Resten av tiden är förflyttning, väntan, förväntan, oro. Perspektivet är individernas, och Englunds strävan är att skriva en subjektiv historia, en skildring genom ögonen på personer som var där. Ändå blir den röda tråden klar. Kriget var för människorna som upplevde det något som lockade, särskilt de unga. Drömmar om att liksom Udo Kraft offra sig för något större. Att göra något viktigt. Att inte vara en liten lort som gick och gömde sig utan som stod upp för för kollektivet, nationen.

Den här tröga kollektiva mentaliteten, som närmar sig en djupt rotad mänsklig instinkt att försvara det kollektiv man identifierar sig med, kan ses som ett exempel på la longue durée, de längsta och mest konstanta krafter och strukturer som styrt historien. La longue durée är ett begrepp som myntades av den franska historikern Fernand Braudel från Annalesskolan, grundad 1929 inspirerad av psykologins och sociologins landvinningar. Men Englund är inte intresserad att så som Annalesskolan gjorde sätta sina individuella öden i en större total bild utan låter dem tala för sig själv. Jag kan tänka mig att det måste ha varit lockande att dra slutsatser ur materialet, en struktur, ett sammanhang, och att formulera någon slags teori. Han är ju trots allt före detta forskare. Men han verkar hålla sig till personernas berättelser även om det inte alltid är lätt att veta eftersom läsarna får de till sig i refererad form och mycket lite som citat, vilket är att föredra då Englunds formuleringsförmåga som alltid är briljant.

Samtidigt tror jag absolut att han tänkt rätt när han inte försöker påskina att personerna i boken ger in fullständig bild av hur "folken" såg på kriget, för personerna är inte representativa. Alla tillhör överklass eller medelklass. Inga arbetare finns med, inga bönder finns med. Alltså det stora flertalet i dåtidens samhällen. Hur dessa såg på kriget är inte helt givet. Socialismen och arbetarrörelsen var starkt pacifistisk, men i de flesta fall hade de ännu ett relativt svagt politiskt inflytande. Samtidigt kan man inte på något sätt underskatta kraften i den nationalistiska och patriotistiska yra som sattes i rullning när kriget väl var ett faktum och som säkert drog med sig även de lägre samhällsskikten, däremot knappast på samma entydiga sätt som skildras i boken.

Stridens skönhet och sorg är alltså den första av fem böcker, en för krigets varje år, som kommer ges ut, en varje år. Det ska för mig, som inte läst orginalboken från 1998, bli mycket intressant att följa hur huvudpersonernas inställning till Kriget förändras i takt med att förluster och lidande växer till oanade och tidigare aldrig skådade nivåer ju längre "det Stora kriget" fortlöpte.

måndag 25 augusti 2014

Ur arkivet del 1 - Om Göteborg

Demonstration i Göteborg 1917. Förspel till demokratins genombrott året därpå.
I världen rasade kriget. I Sverige var vi hungriga.
Nu i somras fyllde "Med öga för historia" fem år. Inte alla år har sidan drivits med samma intensitet, men strax under 200 inlägg har det ändå blivit. Nu har det blivit dags att sammanfatta och lyfta fram några av mina och och mina läsares favoriter. Jag börjar med inlägg om Göteborg. Läsarnas fem favoriter först. Sedan några små guldkorn jag själv vill lyfta fram.

Osannolika skäggfrisyrer
1. Mäktiga skägg: En biprodukt av mina studier av Göteborgs stadsfullmäktige och dess ledamöter, blev till en stilsudie i skägg från det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. The hayday of skägg, kan man säga.

2. Klippanmuseum till Ostindiefararen: Idén om Ostindefararen Götheborgs givna placering vid Klippan väntar ännu på att få sitt genomslag. Historiskt finns ingen annan plats. Det var här alla ostindiefarare hade sin hemmahamn. Deras djupgående förhindrade att de nådde fram till Göteborg.

3. I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen: Den mest stridbara av alla funktionalister och stadsingenjör (arkitekt) Uno Åhren förde polemik mot de förfärliga landshövdingehusen och byggde ett nytt område vid Sandarna (Sanna) för att visa det förträffliga i den nya tidens ideal. Han vann. Nu ångrar vi oss.

4. Bilen i staden - en historisk felsatsning: En debattext i samband med trängselskattens införande. Faktum är att bilismen gjort fruktansvärda intrång i Göteborgs stadsmiljö. Nu vänder det!

5. ARTIKEL: Till Kina och hem igen: I samband med Ostindiefararen Göteborgs första resa till Kina skrev jag den här texten till historiemagasinet Populär historia. Här återpublicerad.

Och så mina favoriter:

1. Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg: 1942 gjorde Socialdemokraterna i Göteborg en film om vad de åstadkommit sedan de fick makten i staden 20 år tidigare. Hur staden blev arbetarnas och hur den nu tog hand om de sina. Skrevs när min uppsats var precis klar. Hög tid nu att hålla inläggets löfte...

Valarbete under mellankrigstiden. Plakat, trumpeter och lastbilsflak i en vinnande kombination.
2. Där allting började - Älvsborgs slott: Göteborg var från början en försvarsanläggning som ersatte Älvsborgs slott. Försvaret av Sveriges trånga passage mot västerhaven var lika viktigt som handeln den skyddade. Danskdjävlar!!!

3. Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen: Vad var det i funktionalismen som gjorde att ett av deras favoritord blev "sanering"? Och varför blev konsekvenserna så särskillt stora i Göteborg? En del 3 kommer, där socialdemokraternas roll i "rivningsraseriet" sätts under lupp.

tisdag 19 augusti 2014

Återupprätta Majornas band till havet

Här på vinden bodde han som tonnåring.
Fem tusen människor hade samlats utanför Varvet Kustens gamla disponentbostad i Majorna i Göteborg. Nationalskalden Evert Taube höll tal.

”Var som folk - skulle jag vilja ropa till dem som planerar och bygger ut våra städer. Var inte bara strategiska snillen, inte bara fantastiskt skickliga konstruktörer, tekniska halvgudar vid foten av siffrornas olymp, inte bara byråchefer som trycker på en knapp och sätter tekniska vidunder igång, inte bara linjaler, passare och avvägningsinstrument, var inte bara grävskopor, inte bara dynamit.
Vad Majorna beträffar är det en social nödvändighet att vi räddar allt som kan räddas av denna ärofulla, nedärvt demokratiska, idoga, uppoffrande och lojala gamla sjömansstad”.

Det var 1950 och tiden då Göteborg skulle byta ansikte med hjälp av betong, motorleder, asfalt och grävskopor, och lägga sig i den moderna stadsplaneringens framkant, den tiden låg i framtiden. Göteborg genomgick under de kommande 30 åren en radikal omdaning för att kunna sluka den nya massbilismen och för att utrota den eländiga bostadsstandarden i landet. Dåtidens värld offrades villigt av framstegens förespråkare.
Idag finns endast svaga minnen kvar hos Majornas innevånare att den mest ursprungliga av Göteborgs förstäder var en sjöfartens, fiskets och skeppsbyggeriets stad. Det hörs i gatunamn som Ankargatan, Båtsmansstigen, Amiralitetsgatan, Kaptensgatan, Kabyssgatan och Seglaregatan och märks genom placeringen av kampanilen med sjömanshustrun och sjöfartsmuseet. Evert talade till dessa människor som såg de första stegen tas mot att detta arv skulle förfelas. Den gamla disponentbostaden från 1794 skulle rivas för att göra plats åt en utvidgad verksamhet vid hamnen.
Romantiker och frihetshjälte
Idag går Stena Lines färja till Kiel från platsen, men på höjden ovanför terminalen, på Majnabbeberget står huset kvar. Det räddades genom Everts och många andras aktiva engagemang, monterades ner och flyttades. På andra sidan huset, in mot staden går det som verkligen tog kål på Majornas koppling till sjöfarten och hamnen, den stora motorvägen Oscarsleden. Effektivt så som om det vore dess främsta syfte, skär den av staden från vattnet. 

Ibland promenerar jag så gott det går längs kajkanten på andra sidan leden - en plats dit dagens majbor sällan letar sig. De uppehåller sig hellre vid kaféerna kring Stigbergstorget eller vid restaurangerna vid Mariaplan. Det är en plats med otroliga möjligheter, bara man kunde återerövra området från massbilismens buller, avgas och asfaltsöken. Taubehuset, som den gamla disponentvillan nu kallas hade kunnat träda fram, precis som den gamla fiskehamnen och amerikaskjulet varifrån linjefartygen till Amerika avgick, och bli en fantastisk tillgång för hela Göteborg. Men då måste banden med historien återupprättas. Inte bara som punktvisa bevaranden av enskilda fina gamla hus. Stadens struktur måste lagas, återupprättas och förnyas för att sy ihop det som slets sönder. Genom att helheten återupprättas kan majbornas återknyta sina band till havet och till stadsdelens historia.

PS. För övrigt tycker jag fortfarande att en del av Stenas område närmast Sjömagasinet ska upplåtas för ett Ostindefararmuséum. Se "Klippanmuseum för ostindiefararen".


lördag 16 augusti 2014

Borgias på TV4, en studie i machiavelliskt maktspel

Maktstrider och konspirationer kring påvestolen i renässansens Italien - det är TV-serien Borgias. Borgias baseras på den verkliga familjen Borgias som dominerade den katolska kyrkan och påvestolen i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. Kända för sin makthunger, sitt lustfyllda leverne, girighet och mordiskhet har de blivit en symbol för allt ruttet i den katolska kyrkans topp genom historien. Igår såg jag av en slump fjärde avsnittet och blev helt uppslukad.

Borgias är verkligen riktigt bra, med fantastiska skådespelare och med Jeremy Irons i spetsen som påven Alexander VI. Det som verkligen fångade mig i gårdagens avsnitt (nr 4 säsong 1) var skildringen av hur påvens dotter Lucrezia giftes bort. Den satte verkligen fingret på hur furstedöttrar användes som handelsvara och hur alla, inklusive dottern, förstod att det var så det fungerade. Ganska lite av romantik, endast kalkylerat maktspel. Att romantiken kanske skulle infinna sig var bara förhoppning. I Borgias gör den det inte.

Det blir nog nästan nödvändigt att ge sig på hela första säsongen. Borgias första säsong är från 2011 och den sist och tredje gick förra året.

söndag 10 augusti 2014

Om fascismen del 3 - Kritik av "Älskade fascism" i Historisk tidskrift (nr 1 2014)

I årets första nummer av Historisk tidskrift publicerade författaren och före detta läraren Leo Kramár en hård kritik av Henrik Arnstads "Älskade fasism". Kramár har själv skrivit en bok - "Rasismens ideologier" (2000) - om samma ämne, men där Arnstad eftersträvar en tydlig hotbild om det stora spökets återkomst fast med nya kläder, framstår Kramár som mer intresserad av det historiska perspektivet och av att låta läsaren tänka själv.

Enligt Kramár har Arnstad i sin bok i stort sett helt följt historieforskaren Roger Griffin och hans omstridda definition av fascism. Kramár redogör för kritik som framförts mot denna och diskuterar även det avslutande kapitlet i "Älskade fascism" där Arnstad utifrån Sverigedemokraternas principprogram från 2011, och med hjälp av Griffins begrepp, definierar dem som fascister.

Griffins definition av vad som är fascism är att den har "en mytisk kärna" av "palingenetisk ultranationalism, en genuint revolutionär, klassöverskridande, antiliberal och antikonservativ nationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse." Med palingenetisk menas pånyttfödelse. Alltså är fascism en ultranationalism som har en mytisk kärna som handlar om nationens pånyttfödelse. För Kramár är tankar om nationens pånyttfödelse inte unikt fascistiska, tvärtom är de vanliga "i utopiska och eskatologiska rörelser". Griffin själv menar att hans definition är ett minimum. En minsta gemensamma nämnare. Men Kramar menar liksom flera forskare och till och med medförfattare i Griffins egna antologier, att definitionen inte räcker. Den är för smal. Att bortse från ledarstruktur, totalitarism och korporativism som delar av fascism är enligt Kramar som att "definiera kommunism som en revolutionär rörelse som vill avskaffa klassamhället och skapa en rättvis ny värld utan att berätta att också proletariatets diktatur och gemensamt ägande av produktionsmedlen tillhör ideologin". I detta menar han sig ha stöd från "senioren bland fascismforskarna" Stanley G. Payne.

Roger Griffin
Den första avgörande beståndsdelen i en definition av fascismen som Griffin utelämnar är dess totalitarism. Arnstad avfärdar och beskriver begreppet totalitarism som "dålig historievetenskap" och avfärdar i ett svep en hel forskningsgren och en lång rad renomerade historiker, filosofer och ekonomer som Hanna Arendt, Raymond Aron, Walter Laquer, Karl Popper, Friedrich Hayek och den svenska forskningen av proffessorerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. Arnstad hävdar, något konspiratoriskt och i flera marxistiska historikers efterföljd att begreppet totalitarism uppfanns av den amerikanska underrättelsetjänsten för att kunna användas som ett politiskt vapen mot kommunismen. Men begreppet är mycket äldre än så, och användes både som en beskrivning av Lenins bolsjevikism under 1910-talet, och av de italienska fascisterna om sig själva på 1920-talet då de skulle beskriva sina anspråk på samhället. De skulle ha total kontroll över alla sidor av samhällslivet. Emilio Gentile, italiens kanske främste fascismforskare (enligt Arnstad själv), menar att totalitarismen är ett "fundamentalt och väsentligt element av fascismen".

Den andra essentiella beståndsdel för en definition av fascismen som Arnstad (Griffin) missar är koorperativismen. En av fasismens viktigaste mål var att minska spänningarna i samhället bland annat genom att avskaffa demokratin och att avskaffa klasskampen. Kooperativismen var det politiska system man satte i demokratins ställe. Kramar menar att denna var "fascismens stora historiska inovation och viktigaste särdrag". Kooperationerna, yrkessammanslutningar med både arbetstagare och arbetsgivare repressenterade, men under ledning av det fascistiska partiet, var det som gav partiet och Mussolini möjligheten att nå sina mål om en enad nation.


Han menar vidare att Arnstad (i Griffins efterföljd) hävdar att det framför allt var fascismens inovativa ideologi som lockade väljare, och att de lägger allt för liten betoning på det historiska sammanhang ur vilket fascismen härstammade. Missnöje med Versaillesfreden, den enormt djupa ekonomiska krisen under 1930-talet, svaga och relativt obeprövade demokratiska institutioner, men framför allt hotet från kommunistiska masspartier med stöd från Moskvas nya bolsjevikiska regeim. Rädslan var bland främst borgerliga politiker och väljare mycket stor för att revolutionen skulle sprida sig. Rädslan var inte ogrundad. I både Italien och Tyskland gjordes lokala maktövertaganden och uppror av kommunister. "Många borgerliga väljare valde att rösta på fascister och nazister och borgerliga politiker valde att samarbeta med fascistiska och nazistiska partier, inte för att de gillade ideologin utan för att de fruktade en bolsjevikisk revolution".

Nästa steg, där Arnstad applicerar Griffins definition på de nya högerpopulistiska och xenofoba partierna i Europa av idag, blir enligt Kramar än mer problematisk. När han försöker tolka Sverigedemokraterna som varande fascister gör han en vid tolkning av Griffins redan vida definition. Att kalla Sverigedemokraterna för ultranationalister är till exempel tveksamt. I forskningen kring nationalism används inte begreppet ultranationalism, men däremot extrem nationalism och chauvinism. Dessa begrepp som bör likna varandra kännetecknas av "överspänd dyrkan av den egna nationen, förtryck och förföljelse av minoriteter, etnocentrism, rasism, militarism och utrikespolitisk expansionism".

"Arnstad gör ingen åtskillnad och drar ingen gräns mellan ultranationalism och "vanlig" nationalism. Det är en glidning, som i förening med hans fria tolkning av andra begrepp, gör det lätt - men inte särskilt övertygande - att pressa in allehanda populistiska och högerradikala rörelser i Griffins fascismdefinition." - Leo Kramar

Till slut kunde jag naturligtvis inte hålla mig. Nästa - en recension av "Älskade fascism"...

tisdag 5 augusti 2014

Ögat öppnar igen - Vad är på gång?

Lord Herbert Kitchener, kriggsminister i
Strorbrittannien 1914-16. Förutsåg före de flesta
 att kriget skulle bli långt. Fick aldrig se det sluta.
Nu är det dags igen - efter en helt makalöst fantastisk sommar i Bohuslän. Några nya tilar har jag trots allt hunnit med och en hel del nya idéer har letat sig ner i anteckningsblocket. Inför valet i höst kommer jag att fortsätta med min serie om fascism. Även artiklar om de andra ideologiernas historia kommer att dyka upp här. Det kommer även att bli en hel del om första världskriget och dess enorma konsekvenser för europas och världens historia och hur demokratin i europa skapades ur ett blodbad startat med glada krigiska och nationalistiska tillrop mitt i en strålande sommar för exakt hundra år sedan. Att krig och ofattbar blodspillan hört ihop när demokatier och nationalstater fötts kan vara bra att hålla i minnet nu när mellanöstern slits isär. Allt föds ur starka kollektiva mänskliga idéer och ibland är det onda en förutsättning för det goda på de mest oförutsägbara sätt. Dagens historia är ännu inte skriven. Framtiden tillhör dem som formulerar de mest trovärdiga och hoppingivande idéerna för världens befolkning.

onsdag 11 juni 2014

Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj


Samma...
När Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" kom ut för ett år sedan reagerade jag instinktivt väldigt negativt. Är det verkligen hederligt att beskriva Sverigedemokrater och andra xenofoba populistpartier runt om i Europa som fascister. För mig med min historiska utgångspunkt framstod det som mycket tveksamt att jämföra totalitära, krigshetsande och massmördande partier med dagens nationalistiska rörelser. Min slutsats blev att nu vill Arnstad använda sitt renomé som seriös historisk journalist till att driva kampanj, främst mot Sverigedemokraterna. Jag hade tidigare uppmärksammat hans "Skyldig till skuld" där han på ett tankeväckande sätt utmanade den finska historieskrivningen om landets roll under andra världskriget. Min bild av honom som seriös och i besittande av ett betydande renomé fick jag från att han fått en artikel publicerad i den internvetenskapliga tidskriften Historisk Tidskrift, en tidskrift som brukar vara oerhört seriös och selektiv med vad de publicerar. Jag blev väldigt besviken och bestämde mig för att inte läsa hans bok.

"Älskade fascism" fick sedan ett mycket för att inte säga enormt stort genomslag, inte minst genom Arnstads egen mycket aktiva försorg. Jag kunde inte låta bli att läsa hans artiklar i olika dagstidningar och sedan dök han dessutom upp i svt:s litteraturprogram Babel. I stort sett oemotsagd fick han propagera för sin tolkning av fascismen, som av honom pressenterades som ovedersägliga vetenskapliga fakta. Ingen kritiserade honom öppet sedan den kampanj han drev för sin sak fått allt större genomslag. I TV och tidningar har han fått driva sin tes om fascismens pånyttfödelse. Och eftersom ingen etablerad historiker, statsvetare eller seriös debatör vill riskera sitt namn och "försvara" en rörelse de knappast har höga tankar om, så har han kunnat fortsätta (ett undantag är statsvetaren Andreas Johansson-Heinö).

samma?
Nu i våras och ungefär samtidigt publicerade Göteborgsposten på sina kultursidor en text av Arnstad och Leo Kramár en text under rubriken idé och debatt i Historisk tidskrift. I GP fick han återigen utrymme att driva sin kampanj. Jag blev upprörd. När ska någon säga emot honom! Det kan tyckas märkligt för en antirasist som jag att bli upprörd över något sådant, men för mig är den faktiska fascismen som drog Europa ner i avgrunden under andra världskriget så ohygligt mycket värre än dagens xenofoba populister. Att beskriva Sverigedemokraterna (trots deras solkiga historia), som fascister i samma mening som Francos, Mussolinis och Hitlers anhang riskerar att urvattna och banalisera begreppet. Eller till att måla upp en orealistisk hotbild som bidrar till att radikalisera och gynna ytterlighetsåsikter.

Är verkligen Arnstads definition den i vetenskapen allmänt vedertagna? Leo Kramárs grundligt forskningsbaserade kritik av "Älskade fascism" i Historisk Tidskrift visar att det inte är så.Tvärtom verkar Arnstad ha valt EN definition utformad av EN forskare med få anhängare inom forskningsområdet.

Det var efter att ha läst Kramar och fått mina tvivel bekräftade som jag började diskutera fascimen med min kompis R. Han höll inte riktigt med mig och menade att fascism inte bara kan definieras utifrån ett historiskt perspektiv. Att det måste gå att definiera fascismen utanför sitt historiska sammanhang. Att det finns en fascimens kärna. Han pekade på en definition av fascism av Umberto Eco som han läst och tyckte verkade vettig. Mer om den senare.

Nästa. Leo Kramárs kritik...


torsdag 5 juni 2014

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Min vän R och jag har sedan en tid en pågående diskussion om fascism. Eller framför allt - vad som ska definieras som fascism?

Varför är det viktigt, kan man fråga sig? Jo, kan man lika retoriskt svara, det är viktigt för att förstå den framtid som väntar. Vad vi tror att allt starkare xenofoba populistiska rörelser vill uppnå, hur långt vi tror de är villiga att gå för att nå sina mål, och vilka medel de kan tänka sig att använda för att nå dem, avgör i hur hög grad vi uppfattar dem som ett hot. Eller om man så vill, i hur hög grad hör de samman med fascismen från det förflutna. Är fascimen åter på frammarch eller repressenterar t.ex. Sverigedemokraterna något helt nytt?

Många har gjort försök men utgångspunkten för en definition är inte given. Hur mycket skall man utgå från den historiska företeelsen, fascismen i Italien, där begreppet myntades och i hur hög grad kan begreppet vidgas till att definiera ett ideologiskt system med vissa gemensamma drag? Begrepp lever ett eget liv och förändras över tid. Det har även "fascismen" gjort. Men hur ska vi använda begreppet idag? Och kanske framför allt, varför?

Begreppet fascism är giftigt. Ingen, och väldigt få av Europas nya främlingsfientliga populiströrelser, är intresserade av att ikläda sig begreppet som en definition av vad de själva står för. Varför? Det stöter bort potentiella sympatisörer. Det har använts som ett skällsord så länge att det blivit helt omöjligt att använda utan en omedelbar känsla av hot.

Tvärtom, och av samma skäl, vill populisternas motståndare gärna beskriva dem som fascister. För motståndarna blir beskrivningen av dem som fascister ett vapen för att "demaskera deras sanna väsen och syfte". Att synliggöra att de egentligen är mer eller mindre direkta efterföljare till Mussolini, Franco och inte minst Hitler.

Frågan är om begreppet fascism har något att säga oss om den xenofoba populistiska framfarten
i Sverige, inom EU och i det som tidigare var Sovjetunionen. Om det gör det, hur kan begreppet användas när dess utövare så kategoriskt avfärdar det som en beskrivning av dem själva. Men kanske ännu viktigare, när populisternas väljare och potentiella väljare endast ser en svartmålningskampanj av legitima politiska krav när begreppet används, motverkar då inte användandet sitt syfte. Blir i så fall inte istället endast ett sätt att samlas till motstånd för populisternas mest inbitna motståndare på vänsterkanten?

För alla oss som är motståndare till de främlingsfientliga populisterna borde frågan vara: Står begreppet fascism i vägen eller är det en hjälp i kampen mot populistiska och främlingsfientliga krafter?

Min och R:s diskussion började i våras med att  Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" (2013) togs upp till debatt i Historisk Tidskrift (nr 1 2014). Fortsättning följer...