onsdagen den 29:e januari 2014

ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur



Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929
Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om judarna i mellankrigstidens Vilnius blivit allt mindre religiösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797
Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört stor och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrivs i Talmud omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Litauerna var före andra världskriget färre än alla dessa grupper.. Den judiska befolkningen pendlade under århundradena mellan en femtedel och en tredjedel av befolkningen. Under mellankrigstiden innebar det ungefär 60000 människor. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det fanns ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.
Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen dominerade allt mer. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen och när länderna i Västeuropa under medeltiden ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, välkomnades de att invandra hit. Här behövdes de för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var också judarnas guldålder. Judarna hade en gynnad ställning och spred sig över hela samväldets territorium, som även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen.  De kallade sig Ashkenazim, och talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska från den iberiska halvön eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde mer än hälften av världens alla judar. 1931 hade mer än 90 % av alla judar sitt ursprung i den Aschkenaziska kulturen. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, främst under 1700-talet då hela Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.
Under århundradena hade östjudarna utvecklat ett eget språk, jiddisch, som var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan var det dominerande inslaget. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.
 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare. Här fanns religiösa cederskolor och jeshivor. Här fanns de viktigaste av stadens över 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i alla andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, som sågs som ett av de främsta, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz,
Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som man gjort under tidigare århundraden, men det fanns en stor respekt för de som gjorde det. Traditionen hade istället blivit grunden för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina fanns där, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.
Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll. Strax innan sekelskiftet 1900 grundades här bland annat det judisksocialistiska partiet Bund, som hade stor betydelse i spridandet av dessa idéer. Partiet blev i alla de judiska territorierna det viktigaste socialistiska partiet för judarna. 

Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund
Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet blev också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades man producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.
Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället identifierade sig mer med dessa staters nationalism än någon judisk nationalkänsla.
Under mellankrigstiden var Vilnius en del av ett nyuppståndet Polen. Landet hade varit delat mellan sina mäktiga grannar sedan slutet på 1700-talet men blev i och med första världskriget åter självständiga. Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande men den avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.
Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.
Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister. 1938 går Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.


Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjade istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gården. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 
Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer, många av dem ledande, till Gulag och ytterligare andra hade flytt Europa. Dessutom fanns här 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.
I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att man skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.
Alla judar tvingades till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort.
Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna.
I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.


Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.



PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag. 

måndagen den 27:e januari 2014

Min pappa indianhövdingen eller vem bryr sig om 30 meter stengärdesgård i skogen

Min farsa är förbannad. För honom är skogen något viktigt och personligt. Hela sitt liv har han arbetat med skogen och han gillar inte den senaste tidens utveckling. Nu senast manifesterad genom en riven gammal stengärdesgård på gränsen till grannens skog. Gärdesgårdarna genomkorsar de Halländska skogarna kors och tvärs i snörräta linjer. De är rester från en tid då Halland var ett skövlat land. Nästan all skog var borta efter flera hundra år av skeppsbyggeri, eldning för värme och matlagning och allt för hårt betande djur. På dessa muromgärdade utmarker dit djuren drevs på bete via fägator med murar på båda sidor, planterades skog för nu 100-150 år sedan. Det var en del i en stor satsning för att höja det svenska jordbruket som helhet. Jordbruksmetoder förfinades, sten bröts från åkrarna, sjöar och våtmarker dikades ut, skiftesreformer flyttade ut gårdarna från byarna och gjorde bönderna till egenföretagare, och skogar planterades. Gärdesgårdarna i skogen är alltså kulturhistoriska rester från en annan tid då det svenska folket framför allt bodde på landet. De restes med hjälp av miljoner timmar av hårt svettigt arbete. På gränserna mellan olika skogsskiften går gärdesgårdarna och nu har grannen raserat 30 meter för att fylla upp ett sumphål. Det är olagligt, men för pappa är det framför allt en kränkning mot förfädernas minne.

Far och son tävlar med handsåg och yxa mot motorsågen.
Men sumphålets upprinnelse, bokstavligt talat, är det moderna skogsbrukets metoder. Medan min pappa fortfarande går runt med motorsågen i sin skog och vårdar den med tanke på kommande generationer har de enorma skogsskördarna intagit grannens skogar. (Se den fantastiska filmen "Motorsågen" från 1983 om hur motorsågen en gång kom och ersatte handsågen. Underbara kärva män i kamp mot "produktiviteten") Maskinerna har kallats in till att kalhugga för att betala det spekulationsdrivna pris grannen betalade för sin skog. De är effektiva men dyra i drift. De kan inte ta hänsyn till hur det ser ut när de är klara, och än mindre stå stilla när det regnat för mycket och halvmeterdjupa hjulspår fullständigt sargar landskapet m. Grannens skog är genomkorsad av mossar och sumpmarker, men tidigare generationer har dikat ut dem för att skogen ska trivas. Maskinerna har nu förstört dikena och vägarna in till grannens skog har översvämmats. En grävmaskin kallades in för att åtgärda problemet, och då rök 30 meter kulturhistoria.

Häromdagen såg jag på ett tv-program om Kanadas indianer, hur vissa av dem fortfarande kan leva av jakt, medan andra tvingats in i oljesandsindustrin, den mest smutsiga och naturförödande av industrier. (se "Polcirkeln med Bruce Parry del 4", tyvärr bara på Svt-play en dag till) Jag såg hövdingen, numer en framgångsrik entreprenör i sandskyfflarbranschen, sorgeset peka över floden på det förödda landet där en viktig samlingsplats ersats med ett raffinaderi. Han säger att nu när den platsen är borta är också deras minne av platsen borta, för alltid.

Jag hoppas att min pappa inte ska behöva bli lika uppgiven som hövdingen. Hos honom finns stridsviljan kvar. Men vad händer med kommande generationer. Kommer vi att vårda våra skogar och vårt kulturlandskap format av generationerna före oss. Kommer jag att gå där med motorsågen. Eller kommer jag lyssna på skogsbolagens locktoner när de skannat satelitkartorna, sett att vår skog är avverkningsmogen, och kommer med erbjudanden om tjocka sedelbuntar. Kommer jag då låta dem rulla in med sina monstermaskiner. Kommer jag, kommer någon, bry sig om 30 meter stengärdesgård i skogen?


PS. En gång för nu ganska länge sedan skrev jag min C-uppsats i Historia om skogsplanteringarna i Halland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Valet av ämne var som ni kanske förstår mycket personligt. Mina vänner från stan fattade ingenting och skrattade lite åt mitt plötsliga skogsintresse. Uppslaget till uppsatsen kom från min pappas berättelse om hur min farmor, när hon var barn, var med och planterade den skog som nu, som en gåva över generationer, blivit mogen att avverkas.

onsdagen den 8:e januari 2014

400-års jubileets risker och förändringskraft - lärdomar från 1923

Skyskrapan Göte-burg, Hisingsbron, Jubileumsparken och Campus Näckrosen. De storslagna byggplanerna inför Göteborgs 400-års jubileum blir fler och fler. Självklart är det positivt att staden utvecklas och att man hittat en punkt att fokusera kring, men frågan är vilka konsekvenserna blir om kraftsamlingen får ett allt för ensidigt fokus på att bygga monument över ett jubileum, utan tanke på konsekvenserna för hela staden? Varför blev det som det blev vid det förra jubileet 1923, och vilka blev efterräkningarna? Kan vi lära något inför jubileet som kommer? Göteborgs 300-årsjubileum blev oerhört dyrt, men gjorde också ett enormt avtryck. Botaniska, Naturhistoriska museet, Liseberg och Svenska mässan är bara några av dess resultat. Det är lätt för vår stads politiker att få mindrevärdeskomplex efter vad staden lyckades med då. Det är lätt att bli förförd. Det är lätt att viljan styrs mot det grandiosa.

1923 var Göteborg på många sätt en helt annan stad än nu. Staden var tätbefolkad på ett helt annat sätt, och man kunde enkelt gå mellan de flesta av stadens delar. Klassklyftorna var djupa och synliga. Den välbeställda borgerligheten som styrde staden genom en rösträtt graderad efter inkomst och vallagar där även bolag fick rösträtt, bodde i rymliga lägenheter med högt i tak i stenstaden, medan arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor och tvåor i trähus och landshövdingehusområden i kvarteren strax intill. De allra rikaste ägde praktfulla palats på höjden ovanför vad som skulle bli Götaplatsen. Ett stenkast därifrån låg fattigvårdsanstalten Gibraltar där samhällets olycksbarn; de kroniskt sjuka, de gamla som inte klarade sig själva eller med stöd av anhöriga, de psykiskt sjuka, barnhemsbarnen med flera, trängdes ihop i en fängelselik miljö präglad av ständig överbeläggning.

Axel Carlander, som i stadsfullmäktige 1915 tog
initiativet till Göteborgsutställningen för att fira
stadens 300-årsjubileum.
Jubileet var på kort sikt en ekonomisk katastrof för staden. Innan socialdemokraterna tog över makten 1922 var jubileet planerat sedan länge. Det blev borgerlighetens stora avskedsföreställning. De hade länge haft oinskränkt makten i staden. Med demokratin blev staden socialdemokraternas. Stora förändringar stod för dörren. Där de borgerliga minimerade stadens sociala utgifter med varje till buds stående medel, ville socialdemokraterna att staden skulle bistå de socialt utsatta arbetarna. Det sociala skyddsnätet var under den borgerliga eran utformat att vara medvetet minimalt och repressivt för att inte lättjan och "understödstagarandan" skulle sprida sig i de arbetande klasserna. När jubileet firades och invigdes företräddes staden på lånad tid av den då redan akterseglade tidigare ordföranden i stadsfullmäktige Axel Carlander. När jubileumsfirandet var över togs stadfulläktiges ordförandeklubba över av dess första socialdemokrat, Herman Lindholm.

Herman Lindholm fick ärva kalasets räkningar och därtill befann sig staden i den stora efterkrigskrisen i spåren av första världskriget. Arbetslösheten nådde aldrig tidigare skådade nivåer, en arbetslöshet som skulle komma att bita sig fast och under mellankrigstiden och även förvärras kraftigt efter Wall-street och Krügerkraschen 1929. Stadsfullmäktiges allt överskuggande syfte blev att lösa de brännande social problem som kom i krisernas spår. Arbetslösheten gjorde att färre och färre kunde hjälpa till att försörja sina föräldrar, eller för den skull sina grannar och vänner i de täta sociala nätverken i arbetarstadsdelarna. Trots att en nationell arbetslöshetsförsäkring inrättades 1932 fortsatte kostnaderna för den kommunalt finansierade fattigvården att öka.

Dessutom var bostadssituationen katastrofal. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ett eller två rum och kök och hade ofta inneboende för att dryga ut inkomsterna för att kunna betala hyror som trissats upp i bostadsbristens spår. Klagolåten mot hyresocker på den helt oreglerade bostadsmarknaden var konstant. I den här situationen påbörjades utvecklingen mot en socialt mer rättvis stad. All socialdemokraternas kraft lades på stadens sociala situation, på arbetslösheten och på en fattigvård där de behövande nu fick kontanta ersättningar, hellre än att låsas in på anstalter och så långt ekonomin tillät, en ny slags social bostadspolitik.

Den sociala situationen i Göteborg 100 år senare är naturligtvis helt annorlunda. Välståndet tillhör den arbetande majoriteten, men ännu finns delar av staden som präglas av stora sociala problem. Bostadsstandarden är på en nivå som för 1920 och 30-talets medelsvenson hade framstått som fantastisk. Däremot är bristen på bostäder allt mer skriande och jakten på hög bostadsstandard har gjort nyproducerade lägenheter så dyra att allt färre har råd. Och segregationen mellan fattiga och rika stadsdelar är lika stor nu som då, men med den stora skillnaden att de numer ligger långt ifrån varandra. De välbeställda behöver inte längre se de fattigas villkor.

Det stora målet för staden borde vara ett jubileum där staden binds ihop. I en sådan satsning är det viktigt att alla monument och institutioner som byggs placeras på ett sätt som stärker staden som en helhet. Därför är det oerhört viktigt att jubileet syns även i stadens mindre privilegierade områden. När Botaniska och Liseberg byggdes var det utkanten av staden. Att inte tränga ihop alla satsningar i samma lilla centrum är oerhört viktigt. Att skapa flera centrum och nav i staden är det som ger en stad en känsla av storstad. Och faktiskt är det så att före 2021 kommer Storgöteborg att ha passerat miljonstrecket. Vi måste nu våga vara storstad fullt ut. Ambitionen runt skyskrapan Göte-burg på Hisingen borde bli början på ett nytt nav. Givetvis är det här en ny multiarena istället för Scandinavium ska placeras. Evenemangsståket har nått vägs ände. Att fortsätta tränga ihop allt på samma plats är ger inga spinoffeffekter för näringsidkarna i området annat än för Svenska mässan och Gotia hotell. Vi måste även våga vårda det som vi redan har, det som är bra men kan bli bättre, såsom Valhallabadet och Gårdas landshövdingehusområde. När jubileet är över ska grunden ha lagts för den nya storstaden Göteborg.

I den nya storstaden ska förutsättningarna för att motverka segregation vara lagda. Tillbakasatta områden ska ha nära till nya spännande nav som höjer attraktivitet och inesteringsvilja även här. Alla i staden måste känna av satsningarna, annars är risken att effekten blir motsatt. De mindre gynnade känner sig än mer utanför.Om inte staden lyckas kommer den att glida isär ännu mer än vad som redan nu är fallet. Fattiga områden bli fattigare och hårdare. Onda spiraler skapas istället för goda. Dessutom får kostnaderna för jubileet inte växa sig så stora att det äventyrar de sociala utmaningar staden står inför. Vi får inte missa den chans som jubileet innebär att skapa en mer socialt hållbar och sammanhållen stad.

måndagen den 2:e december 2013

Plundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstskatter

Utställningen i München var en stor succé och blev
efter en tid mobil. Som sådan pågick den till 1941.
Här en affisch inför utställningen i polska Chemnitz.
Den sjukligt gröna judekarrikatyren bakom ett
 modernistiskt skulpterat huvud visar på ett övertydligt
sätt den poäng nazisterna ville driva
För några veckor sedan offentliggjordes att en konstskatt med nazianknytning värd miljarder upptäckts i München. Samtidigt och av en lycklig slump trillade ett recensionsex av Anders Rydells "Plundrarna" ner i min brevlåda. Den andra händelsen så som ett svar på den första. Konstskatten hittades i en sunkig lägenhet tillhörande en äldre enstörig man, son till en känd konsthandlare under de nazistiska åren i Tyskland. Den utförliga förklaringen till händelsen fanns i konstjournalisten Rydells bok.

Att den fantastiska konstsamlingen återfanns i just München är möjligen, men troligen inte, en slump. Efter kriget blev München centrum för insamlingen, katalogiserandet och återlämnandet av nazisternas systematiska konstplundring av Europa. En plundring som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Hitler var ju trots allt en försmådd konstnär, och konst var av yttersta vikt för honom och det nationalsocialistiska arbetarpartiet. München var även nazirörelsens födelseort och platsen där konstutställningen "Entartete kunst" (Urartad konst) först hade premiär 1937. Där försökte nazisterna på ett så ofördelaktigt sätt som möjligt att presentera den modernism som de avskydde, och att koppla den till judendomen och vad de menade var förfallet och hotet mot den tyska kulturen.

I "Plundrarna" ges en gedigen inblick i den nazistiska konstsynen och hur viktig den var för dem när det nya "renade" tyska tusenårsriket skulle konstrueras. När Europa invaderades av tyska styrkor i både väst och öst, var ett av nazisternas främsta omedelbara mål att komma över kontinentens konstskatter. Syftet var att för egen räkning lägga beslag på verk de ansåg värdefulla och viktiga och för att förminska, bränna och förstöra andra. Konstverk och konstskatter tillmättes stor symbolisk betydelse. När till exempel de för nazisterna underlägsna slaviska kulturerna skulle krossas så var deras ikoniska nationalskatter ett av de främsta målen att förstöra.

Den främsta plundraren av alla var Hitler själv. I bokens dramatiska inledning berättas om jakten på Hitlers testamente. I testamentet uttrycker han hur han vill bli begraven som en konstnär, inte som en general. Därför vill han begravas i den stad där han sade sig ha blivit just det, i tonnårens uppväxtstad Linz i Österrike. Han hade en storslagen vision om att göra om Linz till en kulturhuvudstad i det nya paneuropeiska Tysklad. Förutom Hitlers grav skulle här även finnas världens främsta konstmuseum - "Hitlermuseet". Det skulle ha världens största samling och byggas i samma grandiosa skala som alla andra Nazistiska projekt (som aldrig förverkligades). Samlingarna som han införskaffade genom handplockade ombud blev av en oerhörd omfattnig, och verkens upphovsmän tillhörde de främsta av alla de klassiska målarna, men även de tyska 1800-talsmålare som Hitler ansåg vara underskattade. Modernismen var bannlyst.

Rydells historia rör sig inte bara i historien. Han kopplar de dramatiska berättelserna av vad som hände i spåren av de olika fälttågen, med nutida händelser, framför allt antagandet av de så kallade Washingtonprinciperna 1998, och vad som hänt sedan dess. Washingtonprinciperna ratificerades av 44 länder, däribland Sverige. De innebar bland annat att länderna åtog sig att öppna sina arkiv för forskare, genomsöka museisamlingar och framför allt utreda återlämningskrav och ge dem en "rimlig och skälig" lösning. Principdeklarationen var och är inte juridiskt bindande, vilket gjort återlämningsprocessen minst sagt turbulent och kantad av stridigheter. Ockupationerna av olika territorier liknade varandra på vissa sätt men skiljde sig på andra. Anledningen var den nazistiska rasideologin där de slaviska folken sågs som underlägsna och endast värdiga förslavning under det nya Tyska styret. I väst och allra mest i norden sågs folken som näst intill jämlikar och därför värda en "respektfull" behandling. Därför omgärdades konstplundringarna i väst av en fernissa av legalitet, medan plundringarna i öst var helt hänsynslösa. När det gällde plundringen av judarna, var de lika hänsynslösa överallt.

Mer än något annat var plundringen en plundring av alla konstskatter som tillhörde Europas judar. De judiska konstskatterna sågs av nazisterna som helt igenom legitima att konfiskera, och som en del i den kedja av avhumanisering som slutade i Aschwitz. Därför är återlämingsprocessen en både moralisk och emotionell angelägenhet. Men i återlämingsprocessen inkluderades inte bara verk som konfiskerats, utan även konst som avtvingades judar för struntsummor i utbyte mot överlevnad eller utresehandlingar under de första åren av nazistiskt maktinnnehav i Tyskland. Att fullt ut bevisa att målningarna tillhört en viss familj är oftast svårt. Återbördandet av konsten har därför blivit notoriskt snårigt och befinner sig i gränslandet mellan moral och rätt. Rydell beskriver detta på ett fantastiskt sätt. Genom boken griper historien tag i nutiden och ställer svåra frågor om inte bara moral och rätt utan även om hur historiska olikheter länder och nationer emellan, påverkar synen på konsten.


Konsthandlaren Hildebrand Gurlitt arbetade åt Joseph
Gobbels, främst för att sälja eller byta bort modernistiska
 verk, ofta plundrade från judar. Gurlitt var själv av judisk börd.
Efter kriget samlades nazisternas plundrade konst i München. Aldrig tidigare hade så många konstverk av yppersta kvalitet samlats på samma ställe. Från 1948 övertog Tyskarna skälva återlämningsprocessen från "Munich central collecting point" som konstsamlingen kallades. Flera miljoner verk lämnades tillbaka, men för en mycket stor mängd konst förblev ägarna oidentifierade. Som hajarna kring ett blödande köttstycke samlades här även de konsthandlare som villigt bidragit i nazisternas plundringar. Många av dem lyckades återfå verk som tidigare blivit beslagtagna av de allierade. Den restitutionsprocess som pågick i München fram till 1960-talet blev till en andra stöld. Hildebrand Gurlitt, far till särlingen Cornelius Gurlitts som hade sitt nedgångna hem fyllt av konst, tillhörde denna elit av konsthandlare anlitade av nazisterna. Att Hildebrand även deltog i denna andra plundring har inte särskilt höga odds. Vad den pågående undersökningen av konstverkens bakgrund kommer att visa återstår att se, men Cornelius Gurlitt saknar sina tavlor (som han brukade prata med), och vill gärna ha dem tillbaka. På grund av svårigheterna att hitta dess ursprungliga ägare kommer de flesta troligen att förbli hans.



torsdagen den 21:e november 2013

Russel Brand och demokratins undergrävda legitimitet

Runt om i Europa växer kritiken mot det etablerade politiska systemet. Den etablerade konsensus och mittenpolitiken, med små politiska förändringar och nedtonad ideologi, gör att många människor känner ett allt större främlingsskap gentemot det politiska systemet. För det mesta tar denna alienation sig vägen till olika nationalistiska partier (men även i ett minskande valdeltagande). I Sverige till exempel torde en hel del av sverigedemokraternas sympatier komma från proteströster som anser att den politiska kulturen som helhet inte representerar dem eller deras åsikter. Trots en allt större väljarandel vägrar de övriga partierna ens det minsta av samarbete med sverigedemokraterna.

Men även röster från vänster har svårt att få genomslag och behandlas som seriösa av de övriga partiernas repressentanter. Nu senast gick socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén ut och fiskade efter samarbete med de borgerliga småpartierna, hellre än att ta en diskussion vänsterut. Inviten mot folkpartiet måste ha varit ett dråpslag mot vänsterpartiets ambitioner att sitta i en regering. Fientligheten mellan de båda partierna med sin grund i socialismen har en lång historia, men varför även nu?

Frågan är om inte detta exkluderande av de politiska extremerna riskerar att slå tillbaka mot demokratin som helhet. Att tilltron till att det går att förändra via det politiska systemet blir allt mindre, och att förtroendet för själva systemet kan urholkas. Att en politisk apati breder ut sig. Kanske väljer då allt fler att följa komikern Russel Brands exempel och vägra att rösta. Skälet; att vägra legimitera ett system som gjort sig oberoende av folket.



Brands intervju med en av Storbrittaniens mest kända politiska reportrar Jeremy Paxman, har de senaste veckorna varit ett hett debattämne i Storbrittanien. Han deklarerar där sitt fullständiga misstroende mot det rådande politiska systemet och att han aldrig röstat. Tvärtom ser han röstandet som ett sätt att ge legitimitet åt ett system som förlorat all legitimitet. Han uppmanar folk att inte rösta och sluta spela med i charaden. Han var så rapp och träffsäker att han fullständigt detroniserade alla Paxmans försök att få hans åsikter att framstå som tvivelaktiga (trots hans tydliga vänstersympatier och revolutionsromantik). Det är en helt enastående uppvisning i konkret retorisk träffsäkerhet. Senare deklarerade Paxman dessutom i en TV-soffa att han sympatiserar med Brands desillutionerade syn på brittisk politik.



Brand menar att det rådande ekonomiska och politiska paradigmet inte tar itu med frågor som rör skapandet av en allt större och mer utsatt underklass, globala miljöproblem och en politisk elit som inte är intresserade av folkets bästa, utan istället framför allt ägnar sin kraft åt att hjälpa sig själva och en ekonomisk och finansiell elit. Inga nyheter kanske, men Brand lyckas få systemkritiken att framstå som personlig och angelägen.

De demokratiska system vi lever med idag i Europa är produkter av långa processer som har många nationella särdrag, men som även är en gemensam europeisk historia. De flesta länderna i Europa fick allmän rösträtt 1918, eller åren däromkring, som ett direkt resultat av första världskrigets katastrofala misslyckande för den tidens politiska eliter. Men systemen skapades genom reformer inom ramen för befintliga system som ofta redan var semi-demokratiska. Skillnaderna mellan till exempel Sverige och Storbritannien blev stora. Det brittiska gynnar ett fåtal stora partier (oftast bara två) medan det svenska ger upphov till en hel palett av politiska partier. Därmed skapas även utrymme för fler politiska perspektiv i Sverige. Det är en styrka som gör att fler kan hitta "sitt" parti. Det ger ökade möjligheter för de röstande att känna att deras politiska åsikter verkligen blir representerade, men det ger absolut ingen garanti för genomslag.

Mellankrigstidens ekonomiska turbulens skapade grogrund för radikala politiska partier och våldsamma motsättningar, och de politiska systemen saknade ofta säkerhetsmekanismer mot att övertas av antidemokratiska partier. De demokratier som skapades var sköra. Långt ifrån alla ansåg att demokratin var lösningen. Till höger liksom till vänster fanns starka förespråkare för diktatur, och vi vet alla hur det gick.

När västeuropas demokratier skulle återuppbyggas efter kriget kunde man inte tillåta att de hamnade i händerna på demokratins fiender. Den nya modellen var "Den stridbara demokratin". Folkviljan måste på olika sätt kringskäras när den röstade fram partier som var antidemokratiska. Författningsdomstolar inrättades för att kunna upphäva politiskt stiftade lagar som stred mot författningen. Rättsliga åtgärder, såsom att förbjuda partier och att inskränka mötes och yttrandefrihet blev viktiga verktyg för den stridbara demokratin. Därför tillåts ännu idag inga verkligt antidemokratiska partier att få inflytande.

Men ändå exkluderas de ytterlighetspartier som finns idag. En bred konsensus om spelplanens vilkor har etablerats - eller med andra ord "en politisk kultur" - som gör att vissa politiska förlag klassas som "extrema" och därmed ses som oseriösa eller till och med farliga av alla andra partier. Stora förändringar blir nästan omöjliga då alternativ inte tillåts få någon plats. Däremot är de viktiga för att definiera det politiska spectrats omfång.

Den demokratiska ordning som upprättades i Europa efter andra världskriget var en kompromiss. En kraftigt kringskuren folkvilja blev receptet när lärdomarna skulle dras från det demokratiska fiaskot under mellankrigstiden där flera demokratier dukade under. Känslan av politiska eliter som företräder intressen och åsikter långt ifrån vad "vanligt folk" tycker är inte helt obefogad. Det är i skälva verket en del av systemets poäng. Folkets representanter och partierna de företräder ska inte vara "som folk är mest".

Efter andra världskriget har inga större konstitutionella förändringar ägt rum i västeuropa. Till exempel ledde den stora vänstervågen efter 1968 inte till några större politiska, och absolut inte till några konstitutionella förändringar.

Men vad skulle hända om folket började ta Russel Brand på orden och sluta rösta. Skulle legitimiteten kunna undergrävas så mycket att systemets konstruktion förändrades? Hur lågt skulle det behöva sjunka? I Storbrittannien gick valdeltagandet ner kraftigt i slutet av 1990-talet men har sedan återhämtat sig något. 2010 röstade 65% av britterna. Av de västeuropeiska staterna har de ett av de lägsta valdeltagandet. 2014 är det val igen. Var går gränsen när det blir ett problem? Troligt är att ett allt för lågt valdeltagande skulle skada systemens legitimitet eller upplevda legitimitet mer än systemets och institutionernas verkliga förmåga till handling. Därför är röstskolk en mycket tveksam metod för förändring så länge den inte åtföljs av annat kraftfullt och politiskt aktivt agerande. Att låta bli att rösta kan tolkas på många olika sätt, men naturligtvis skulle en kraftig nedgång leda till problem för systemet. Var gränsen går är svårt att säga. Jag tror att så länge inte Europa drabbas av en fullständig och plötslig ekonomisk kollaps så kommer det nuvarande politiska systemet att bestå. Brand får fortsätta att drömma revolutionsdrömmar. Hoppas han inte blir bitter och cynisk på riktigt - idealism behövs - liksom personer som ifrågasätter demokratins och politikens förmåga. Kanske skulle vi behöva fundera på om dagens politiskasystem verkligen är utformat på ett sätt som gör att vi kan möta de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar vi står inför.

Se även Johhan Martinssons bidrag till Grundlagsutredningen "Värdet av valdeltagande" (2007) och den nyligen på svenska utkomna "Demokratins tidsålder" av G. Müller om den europeiska demokratins utveckling under 1900-talet.