måndag 1 september 2014

Stridens skönhet och sorg 1914 - Början på slutet för det ärorika kriget

"Fronten. Kriget. De är mytiska begrepp i Udo Krafts inre. Men de står inte för hot och förstörelse, eller smärta och förintelse. Eller ens för äventyr och upplevelser. I hans strängt idealistiska föreställningsvärld står de istället för ett löfte om styrka och förvandling, lojalitet och osjälvisk gemenskap, ett tillfälle ätt få gömma sig själv, ja offra sig, för något större och viktigare - Folket, Fäderneslandet, Tyskland - och genom detta offer upptas i detta stora och vackra för alltid".

Att få slåss för en högre sak. Att kämpa och genom kampen transformeras till något högre, bli en hjälte, eller allra helst dö och för alltid bli odödlig. Det är ideal som genom historien präglat mänskligheten eller åtminstone de inflytelserika delar av befolkningen som deltagit i krig. Idag är dessa ideal marginaliserade och misstänkliggjorda i den västerländska kulturen, den kultursfär som kanske mest av alla präglats av Kriget. Det var med första världskriget som denna, det ärorika krigets mentalitet, för första gången på allvar ifrågasattes i hela samhället.

Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg 1914" ger en fantastisk bild av hur det var före denna förändring. Den skildrar första världskrigets första år, mobiliseringen, de första striderna, dag för dag och genom ögonen på människor som var där, verkliga personer som lämnat brev och anteckningar efter sig ur vilka Englund konstruerat ett lapptäcke av berättelser om kriget och hur det påverkade människorna. Själva striderna drar snabbt förbi som en virvelstorm av död och förvirring. Resten av tiden är förflyttning, väntan, förväntan, oro. Perspektivet är individernas, och Englunds strävan är att skriva en subjektiv historia, en skildring genom ögonen på personer som var där. Ändå blir den röda tråden klar. Kriget var för människorna som upplevde det något som lockade, särskilt de unga. Drömmar om att liksom Udo Kraft offra sig för något större. Att göra något viktigt. Att inte vara en liten lort som gick och gömde sig utan som stod upp för för kollektivet, nationen.

Den här tröga kollektiva mentaliteten, som närmar sig en djupt rotad mänsklig instinkt att försvara det kollektiv man identifierar sig med, kan ses som ett exempel på la longue durée, de längsta och mest konstanta krafter och strukturer som styrt historien. La longue durée är ett begrepp som myntades av den franska historikern Fernand Braudel från Annalesskolan, grundad 1929 inspirerad av psykologins och sociologins landvinningar. Men Englund är inte intresserad att så som Annalesskolan gjorde sätta sina individuella öden i en större total bild utan låter dem tala för sig själv. Jag kan tänka mig att det måste ha varit lockande att dra slutsatser ur materialet, en struktur, ett sammanhang, och att formulera någon slags teori. Han är ju trots allt före detta forskare. Men han verkar hålla sig till personernas berättelser även om det inte alltid är lätt att veta eftersom läsarna får de till sig i refererad form och mycket lite som citat, vilket är att föredra då Englunds formuleringsförmåga som alltid är briljant.

Samtidigt tror jag absolut att han tänkt rätt när han inte försöker påskina att personerna i boken ger in fullständig bild av hur "folken" såg på kriget, för personerna är inte representativa. Alla tillhör överklass eller medelklass. Inga arbetare finns med, inga bönder finns med. Alltså det stora flertalet i dåtidens samhällen. Hur dessa såg på kriget är inte helt givet. Socialismen och arbetarrörelsen var starkt pacifistisk, men i de flesta fall hade de ännu ett relativt svagt politiskt inflytande. Samtidigt kan man inte på något sätt underskatta kraften i den nationalistiska och patriotistiska yra som sattes i rullning när kriget väl var ett faktum och som säkert drog med sig även de lägre samhällsskikten, däremot knappast på samma entydiga sätt som skildras i boken.

Stridens skönhet och sorg är alltså den första av fem böcker, en för krigets varje år, som kommer ges ut, en varje år. Det ska för mig, som inte läst orginalboken från 1998, bli mycket intressant att följa hur huvudpersonernas inställning till Kriget förändras i takt med att förluster och lidande växer till oanade och tidigare aldrig skådade nivåer ju längre "det Stora kriget" fortlöpte.

måndag 25 augusti 2014

Ur arkivet del 1 - Om Göteborg

Demonstration i Göteborg 1917. Förspel till demokratins genombrott året därpå.
I världen rasade kriget. I Sverige var vi hungriga.
Nu i somras fyllde "Med öga för historia" fem år. Inte alla år har sidan drivits med samma intensitet, men strax under 200 inlägg har det ändå blivit. Nu har det blivit dags att sammanfatta och lyfta fram några av mina och och mina läsares favoriter. Jag börjar med inlägg om Göteborg. Läsarnas fem favoriter först. Sedan några små guldkorn jag själv vill lyfta fram.

Osannolika skäggfrisyrer
1. Mäktiga skägg: En biprodukt av mina studier av Göteborgs stadsfullmäktige och dess ledamöter, blev till en stilsudie i skägg från det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. The hayday of skägg, kan man säga.

2. Klippanmuseum till Ostindiefararen: Idén om Ostindefararen Götheborgs givna placering vid Klippan väntar ännu på att få sitt genomslag. Historiskt finns ingen annan plats. Det var här alla ostindiefarare hade sin hemmahamn. Deras djupgående förhindrade att de nådde fram till Göteborg.

3. I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen: Den mest stridbara av alla funktionalister och stadsingenjör (arkitekt) Uno Åhren förde polemik mot de förfärliga landshövdingehusen och byggde ett nytt område vid Sandarna (Sanna) för att visa det förträffliga i den nya tidens ideal. Han vann. Nu ångrar vi oss.

4. Bilen i staden - en historisk felsatsning: En debattext i samband med trängselskattens införande. Faktum är att bilismen gjort fruktansvärda intrång i Göteborgs stadsmiljö. Nu vänder det!

5. ARTIKEL: Till Kina och hem igen: I samband med Ostindiefararen Göteborgs första resa till Kina skrev jag den här texten till historiemagasinet Populär historia. Här återpublicerad.

Och så mina favoriter:

1. Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg: 1942 gjorde Socialdemokraterna i Göteborg en film om vad de åstadkommit sedan de fick makten i staden 20 år tidigare. Hur staden blev arbetarnas och hur den nu tog hand om de sina. Skrevs när min uppsats var precis klar. Hög tid nu att hålla inläggets löfte...

Valarbete under mellankrigstiden. Plakat, trumpeter och lastbilsflak i en vinnande kombination.
2. Där allting började - Älvsborgs slott: Göteborg var från början en försvarsanläggning som ersatte Älvsborgs slott. Försvaret av Sveriges trånga passage mot västerhaven var lika viktigt som handeln den skyddade. Danskdjävlar!!!

3. Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen: Vad var det i funktionalismen som gjorde att ett av deras favoritord blev "sanering"? Och varför blev konsekvenserna så särskillt stora i Göteborg? En del 3 kommer, där socialdemokraternas roll i "rivningsraseriet" sätts under lupp.

tisdag 19 augusti 2014

Återupprätta Majornas band till havet

Här på vinden bodde han som tonnåring.
Fem tusen människor hade samlats utanför Varvet Kustens gamla disponentbostad i Majorna i Göteborg. Nationalskalden Evert Taube höll tal.

”Var som folk - skulle jag vilja ropa till dem som planerar och bygger ut våra städer. Var inte bara strategiska snillen, inte bara fantastiskt skickliga konstruktörer, tekniska halvgudar vid foten av siffrornas olymp, inte bara byråchefer som trycker på en knapp och sätter tekniska vidunder igång, inte bara linjaler, passare och avvägningsinstrument, var inte bara grävskopor, inte bara dynamit.
Vad Majorna beträffar är det en social nödvändighet att vi räddar allt som kan räddas av denna ärofulla, nedärvt demokratiska, idoga, uppoffrande och lojala gamla sjömansstad”.

Det var 1950 och tiden då Göteborg skulle byta ansikte med hjälp av betong, motorleder, asfalt och grävskopor, och lägga sig i den moderna stadsplaneringens framkant, den tiden låg i framtiden. Göteborg genomgick under de kommande 30 åren en radikal omdaning för att kunna sluka den nya massbilismen och för att utrota den eländiga bostadsstandarden i landet. Dåtidens värld offrades villigt av framstegens förespråkare.
Idag finns endast svaga minnen kvar hos Majornas innevånare att den mest ursprungliga av Göteborgs förstäder var en sjöfartens, fiskets och skeppsbyggeriets stad. Det hörs i gatunamn som Ankargatan, Båtsmansstigen, Amiralitetsgatan, Kaptensgatan, Kabyssgatan och Seglaregatan och märks genom placeringen av kampanilen med sjömanshustrun och sjöfartsmuseet. Evert talade till dessa människor som såg de första stegen tas mot att detta arv skulle förfelas. Den gamla disponentbostaden från 1794 skulle rivas för att göra plats åt en utvidgad verksamhet vid hamnen.
Romantiker och frihetshjälte
Idag går Stena Lines färja till Kiel från platsen, men på höjden ovanför terminalen, på Majnabbeberget står huset kvar. Det räddades genom Everts och många andras aktiva engagemang, monterades ner och flyttades. På andra sidan huset, in mot staden går det som verkligen tog kål på Majornas koppling till sjöfarten och hamnen, den stora motorvägen Oscarsleden. Effektivt så som om det vore dess främsta syfte, skär den av staden från vattnet. 

Ibland promenerar jag så gott det går längs kajkanten på andra sidan leden - en plats dit dagens majbor sällan letar sig. De uppehåller sig hellre vid kaféerna kring Stigbergstorget eller vid restaurangerna vid Mariaplan. Det är en plats med otroliga möjligheter, bara man kunde återerövra området från massbilismens buller, avgas och asfaltsöken. Taubehuset, som den gamla disponentvillan nu kallas hade kunnat träda fram, precis som den gamla fiskehamnen och amerikaskjulet varifrån linjefartygen till Amerika avgick, och bli en fantastisk tillgång för hela Göteborg. Men då måste banden med historien återupprättas. Inte bara som punktvisa bevaranden av enskilda fina gamla hus. Stadens struktur måste lagas, återupprättas och förnyas för att sy ihop det som slets sönder. Genom att helheten återupprättas kan majbornas återknyta sina band till havet och till stadsdelens historia.

PS. För övrigt tycker jag fortfarande att en del av Stenas område närmast Sjömagasinet ska upplåtas för ett Ostindefararmuséum. Se "Klippanmuseum för ostindiefararen".


lördag 16 augusti 2014

Borgias på TV4, en studie i machiavelliskt maktspel

Maktstrider och konspirationer kring påvestolen i renässansens Italien - det är TV-serien Borgias. Borgias baseras på den verkliga familjen Borgias som dominerade den katolska kyrkan och påvestolen i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet. Kända för sin makthunger, sitt lustfyllda leverne, girighet och mordiskhet har de blivit en symbol för allt ruttet i den katolska kyrkans topp genom historien. Igår såg jag av en slump fjärde avsnittet och blev helt uppslukad.

Borgias är verkligen riktigt bra, med fantastiska skådespelare och med Jeremy Irons i spetsen som påven Alexander VI. Det som verkligen fångade mig i gårdagens avsnitt (nr 4 säsong 1) var skildringen av hur påvens dotter Lucrezia giftes bort. Den satte verkligen fingret på hur furstedöttrar användes som handelsvara och hur alla, inklusive dottern, förstod att det var så det fungerade. Ganska lite av romantik, endast kalkylerat maktspel. Att romantiken kanske skulle infinna sig var bara förhoppning. I Borgias gör den det inte.

Det blir nog nästan nödvändigt att ge sig på hela första säsongen. Borgias första säsong är från 2011 och den sist och tredje gick förra året.

söndag 10 augusti 2014

Om fascismen del 3 - Kritik av "Älskade fascism" i Historisk tidskrift (nr 1 2014)

I årets första nummer av Historisk tidskrift publicerade författaren och före detta läraren Leo Kramár en hård kritik av Henrik Arnstads "Älskade fasism". Kramár har själv skrivit en bok - "Rasismens ideologier" (2000) - om samma ämne, men där Arnstad eftersträvar en tydlig hotbild om det stora spökets återkomst fast med nya kläder, framstår Kramár som mer intresserad av det historiska perspektivet och av att låta läsaren tänka själv.

Enligt Kramár har Arnstad i sin bok i stort sett helt följt historieforskaren Roger Griffin och hans omstridda definition av fascism. Kramár redogör för kritik som framförts mot denna och diskuterar även det avslutande kapitlet i "Älskade fascism" där Arnstad utifrån Sverigedemokraternas principprogram från 2011, och med hjälp av Griffins begrepp, definierar dem som fascister.

Griffins definition av vad som är fascism är att den har "en mytisk kärna" av "palingenetisk ultranationalism, en genuint revolutionär, klassöverskridande, antiliberal och antikonservativ nationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse." Med palingenetisk menas pånyttfödelse. Alltså är fascism en ultranationalism som har en mytisk kärna som handlar om nationens pånyttfödelse. För Kramár är tankar om nationens pånyttfödelse inte unikt fascistiska, tvärtom är de vanliga "i utopiska och eskatologiska rörelser". Griffin själv menar att hans definition är ett minimum. En minsta gemensamma nämnare. Men Kramar menar liksom flera forskare och till och med medförfattare i Griffins egna antologier, att definitionen inte räcker. Den är för smal. Att bortse från ledarstruktur, totalitarism och korporativism som delar av fascism är enligt Kramar som att "definiera kommunism som en revolutionär rörelse som vill avskaffa klassamhället och skapa en rättvis ny värld utan att berätta att också proletariatets diktatur och gemensamt ägande av produktionsmedlen tillhör ideologin". I detta menar han sig ha stöd från "senioren bland fascismforskarna" Stanley G. Payne.

Roger Griffin
Den första avgörande beståndsdelen i en definition av fascismen som Griffin utelämnar är dess totalitarism. Arnstad avfärdar och beskriver begreppet totalitarism som "dålig historievetenskap" och avfärdar i ett svep en hel forskningsgren och en lång rad renomerade historiker, filosofer och ekonomer som Hanna Arendt, Raymond Aron, Walter Laquer, Karl Popper, Friedrich Hayek och den svenska forskningen av proffessorerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. Arnstad hävdar, något konspiratoriskt och i flera marxistiska historikers efterföljd att begreppet totalitarism uppfanns av den amerikanska underrättelsetjänsten för att kunna användas som ett politiskt vapen mot kommunismen. Men begreppet är mycket äldre än så, och användes både som en beskrivning av Lenins bolsjevikism under 1910-talet, och av de italienska fascisterna om sig själva på 1920-talet då de skulle beskriva sina anspråk på samhället. De skulle ha total kontroll över alla sidor av samhällslivet. Emilio Gentile, italiens kanske främste fascismforskare (enligt Arnstad själv), menar att totalitarismen är ett "fundamentalt och väsentligt element av fascismen".

Den andra essentiella beståndsdel för en definition av fascismen som Arnstad (Griffin) missar är koorperativismen. En av fasismens viktigaste mål var att minska spänningarna i samhället bland annat genom att avskaffa demokratin och att avskaffa klasskampen. Kooperativismen var det politiska system man satte i demokratins ställe. Kramar menar att denna var "fascismens stora historiska inovation och viktigaste särdrag". Kooperationerna, yrkessammanslutningar med både arbetstagare och arbetsgivare repressenterade, men under ledning av det fascistiska partiet, var det som gav partiet och Mussolini möjligheten att nå sina mål om en enad nation.


Han menar vidare att Arnstad (i Griffins efterföljd) hävdar att det framför allt var fascismens inovativa ideologi som lockade väljare, och att de lägger allt för liten betoning på det historiska sammanhang ur vilket fascismen härstammade. Missnöje med Versaillesfreden, den enormt djupa ekonomiska krisen under 1930-talet, svaga och relativt obeprövade demokratiska institutioner, men framför allt hotet från kommunistiska masspartier med stöd från Moskvas nya bolsjevikiska regeim. Rädslan var bland främst borgerliga politiker och väljare mycket stor för att revolutionen skulle sprida sig. Rädslan var inte ogrundad. I både Italien och Tyskland gjordes lokala maktövertaganden och uppror av kommunister. "Många borgerliga väljare valde att rösta på fascister och nazister och borgerliga politiker valde att samarbeta med fascistiska och nazistiska partier, inte för att de gillade ideologin utan för att de fruktade en bolsjevikisk revolution".

Nästa steg, där Arnstad applicerar Griffins definition på de nya högerpopulistiska och xenofoba partierna i Europa av idag, blir enligt Kramar än mer problematisk. När han försöker tolka Sverigedemokraterna som varande fascister gör han en vid tolkning av Griffins redan vida definition. Att kalla Sverigedemokraterna för ultranationalister är till exempel tveksamt. I forskningen kring nationalism används inte begreppet ultranationalism, men däremot extrem nationalism och chauvinism. Dessa begrepp som bör likna varandra kännetecknas av "överspänd dyrkan av den egna nationen, förtryck och förföljelse av minoriteter, etnocentrism, rasism, militarism och utrikespolitisk expansionism".

"Arnstad gör ingen åtskillnad och drar ingen gräns mellan ultranationalism och "vanlig" nationalism. Det är en glidning, som i förening med hans fria tolkning av andra begrepp, gör det lätt - men inte särskilt övertygande - att pressa in allehanda populistiska och högerradikala rörelser i Griffins fascismdefinition." - Leo Kramar

Till slut kunde jag naturligtvis inte hålla mig. Nästa - en recension av "Älskade fascism"...

tisdag 5 augusti 2014

Ögat öppnar igen - Vad är på gång?

Lord Herbert Kitchener, kriggsminister i
Strorbrittannien 1914-16. Förutsåg före de flesta
 att kriget skulle bli långt. Fick aldrig se det sluta.
Nu är det dags igen - efter en helt makalöst fantastisk sommar i Bohuslän. Några nya tilar har jag trots allt hunnit med och en hel del nya idéer har letat sig ner i anteckningsblocket. Inför valet i höst kommer jag att fortsätta med min serie om fascism. Även artiklar om de andra ideologiernas historia kommer att dyka upp här. Det kommer även att bli en hel del om första världskriget och dess enorma konsekvenser för europas och världens historia och hur demokratin i europa skapades ur ett blodbad startat med glada krigiska och nationalistiska tillrop mitt i en strålande sommar för exakt hundra år sedan. Att krig och ofattbar blodspillan hört ihop när demokatier och nationalstater fötts kan vara bra att hålla i minnet nu när mellanöstern slits isär. Allt föds ur starka kollektiva mänskliga idéer och ibland är det onda en förutsättning för det goda på de mest oförutsägbara sätt. Dagens historia är ännu inte skriven. Framtiden tillhör dem som formulerar de mest trovärdiga och hoppingivande idéerna för världens befolkning.

onsdag 11 juni 2014

Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj


Samma...
När Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" kom ut för ett år sedan reagerade jag instinktivt väldigt negativt. Är det verkligen hederligt att beskriva Sverigedemokrater och andra xenofoba populistpartier runt om i Europa som fascister. För mig med min historiska utgångspunkt framstod det som mycket tveksamt att jämföra totalitära, krigshetsande och massmördande partier med dagens nationalistiska rörelser. Min slutsats blev att nu vill Arnstad använda sitt renomé som seriös historisk journalist till att driva kampanj, främst mot Sverigedemokraterna. Jag hade tidigare uppmärksammat hans "Skyldig till skuld" där han på ett tankeväckande sätt utmanade den finska historieskrivningen om landets roll under andra världskriget. Min bild av honom som seriös och i besittande av ett betydande renomé fick jag från att han fått en artikel publicerad i den internvetenskapliga tidskriften Historisk Tidskrift, en tidskrift som brukar vara oerhört seriös och selektiv med vad de publicerar. Jag blev väldigt besviken och bestämde mig för att inte läsa hans bok.

"Älskade fascism" fick sedan ett mycket för att inte säga enormt stort genomslag, inte minst genom Arnstads egen mycket aktiva försorg. Jag kunde inte låta bli att läsa hans artiklar i olika dagstidningar och sedan dök han dessutom upp i svt:s litteraturprogram Babel. I stort sett oemotsagd fick han propagera för sin tolkning av fascismen, som av honom pressenterades som ovedersägliga vetenskapliga fakta. Ingen kritiserade honom öppet sedan den kampanj han drev för sin sak fått allt större genomslag. I TV och tidningar har han fått driva sin tes om fascismens pånyttfödelse. Och eftersom ingen etablerad historiker, statsvetare eller seriös debatör vill riskera sitt namn och "försvara" en rörelse de knappast har höga tankar om, så har han kunnat fortsätta (ett undantag är statsvetaren Andreas Johansson-Heinö).

samma?
Nu i våras och ungefär samtidigt publicerade Göteborgsposten på sina kultursidor en text av Arnstad och Leo Kramár en text under rubriken idé och debatt i Historisk tidskrift. I GP fick han återigen utrymme att driva sin kampanj. Jag blev upprörd. När ska någon säga emot honom! Det kan tyckas märkligt för en antirasist som jag att bli upprörd över något sådant, men för mig är den faktiska fascismen som drog Europa ner i avgrunden under andra världskriget så ohygligt mycket värre än dagens xenofoba populister. Att beskriva Sverigedemokraterna (trots deras solkiga historia), som fascister i samma mening som Francos, Mussolinis och Hitlers anhang riskerar att urvattna och banalisera begreppet. Eller till att måla upp en orealistisk hotbild som bidrar till att radikalisera och gynna ytterlighetsåsikter.

Är verkligen Arnstads definition den i vetenskapen allmänt vedertagna? Leo Kramárs grundligt forskningsbaserade kritik av "Älskade fascism" i Historisk Tidskrift visar att det inte är så.Tvärtom verkar Arnstad ha valt EN definition utformad av EN forskare med få anhängare inom forskningsområdet.

Det var efter att ha läst Kramar och fått mina tvivel bekräftade som jag började diskutera fascimen med min kompis R. Han höll inte riktigt med mig och menade att fascism inte bara kan definieras utifrån ett historiskt perspektiv. Att det måste gå att definiera fascismen utanför sitt historiska sammanhang. Att det finns en fascimens kärna. Han pekade på en definition av fascism av Umberto Eco som han läst och tyckte verkade vettig. Mer om den senare.

Nästa. Leo Kramárs kritik...


torsdag 5 juni 2014

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Min vän R och jag har sedan en tid en pågående diskussion om fascism. Eller framför allt - vad som ska definieras som fascism?

Varför är det viktigt, kan man fråga sig? Jo, kan man lika retoriskt svara, det är viktigt för att förstå den framtid som väntar. Vad vi tror att allt starkare xenofoba populistiska rörelser vill uppnå, hur långt vi tror de är villiga att gå för att nå sina mål, och vilka medel de kan tänka sig att använda för att nå dem, avgör i hur hög grad vi uppfattar dem som ett hot. Eller om man så vill, i hur hög grad hör de samman med fascismen från det förflutna. Är fascimen åter på frammarch eller repressenterar t.ex. Sverigedemokraterna något helt nytt?

Många har gjort försök men utgångspunkten för en definition är inte given. Hur mycket skall man utgå från den historiska företeelsen, fascismen i Italien, där begreppet myntades och i hur hög grad kan begreppet vidgas till att definiera ett ideologiskt system med vissa gemensamma drag? Begrepp lever ett eget liv och förändras över tid. Det har även "fascismen" gjort. Men hur ska vi använda begreppet idag? Och kanske framför allt, varför?

Begreppet fascism är giftigt. Ingen, och väldigt få av Europas nya främlingsfientliga populiströrelser, är intresserade av att ikläda sig begreppet som en definition av vad de själva står för. Varför? Det stöter bort potentiella sympatisörer. Det har använts som ett skällsord så länge att det blivit helt omöjligt att använda utan en omedelbar känsla av hot.

Tvärtom, och av samma skäl, vill populisternas motståndare gärna beskriva dem som fascister. För motståndarna blir beskrivningen av dem som fascister ett vapen för att "demaskera deras sanna väsen och syfte". Att synliggöra att de egentligen är mer eller mindre direkta efterföljare till Mussolini, Franco och inte minst Hitler.

Frågan är om begreppet fascism har något att säga oss om den xenofoba populistiska framfarten
i Sverige, inom EU och i det som tidigare var Sovjetunionen. Om det gör det, hur kan begreppet användas när dess utövare så kategoriskt avfärdar det som en beskrivning av dem själva. Men kanske ännu viktigare, när populisternas väljare och potentiella väljare endast ser en svartmålningskampanj av legitima politiska krav när begreppet används, motverkar då inte användandet sitt syfte. Blir i så fall inte istället endast ett sätt att samlas till motstånd för populisternas mest inbitna motståndare på vänsterkanten?

För alla oss som är motståndare till de främlingsfientliga populisterna borde frågan vara: Står begreppet fascism i vägen eller är det en hjälp i kampen mot populistiska och främlingsfientliga krafter?

Min och R:s diskussion började i våras med att  Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" (2013) togs upp till debatt i Historisk Tidskrift (nr 1 2014). Fortsättning följer...

onsdag 4 juni 2014

Nystart

Jag och min bokhylla
Ögat har levt en ganska sömnig tillvaro den senaste tiden. Men nu ska det bli ändring. Och förändring. Ögat har med tiden fått allt längre texter, och mindre personliga. Dags att göra tvärtom.

Nu tänker jag att det är dags att blotta sig och bjuda in i min värld. I min värld där tidsperspektivet aldrig är långt borta. Min patologiska nyfikenhet och drivkraft att förstå världen omkring mig, leder oftast bakåt i tiden. Väldigt få fenomen är bara här och nu, om man tittar lite närmare på dem.

Vi lever i en extremt nu-fixerad tid. Och även för mig är naturligtvis nuet det viktigaste. Det är där som man är. Det är där man träffar vänner och hänger med familjen, det är där man garvar och får nya upplevelser, gör nya upptäkter och möter nya människor (och spelar tennis ;).
Även journalistik är oftast extremt mycket nu. Jag har haft svårt att nöja mig med det, även om naturligtvis mycket av den allra starkaste och bästa är den som berör allmänt mänskliga frågor.

Lika viktig som dåtiden är för mig visionen om framtiden. Visionen om hur morgondagens samhälle bör se ut, kan se ut eller troligen kommer att se ut. Och faktiskt, visioner om framtiden hade man även förr. Vissa är förkastade, ogiltigförklarade och bortglömda, men andra fortfarande levande och andra som man trodde var döda och begravna kommer tillbaka med förnyad styrka.

"För ögat i tiden"

måndag 2 juni 2014

100 år sedan första världskriget förändrade allt

I sommar är det hundra år sedan Europa och världen störtades in i det första av de två krig som till sist, efter århundraden av blodbad och krigisk historia bankade krigiskheten ut ur det Europeiska. Efter de två krigen, som är två delar av samma historia, blev kriget en anomali i Europa.



Miljoner dog.
Kriget slutade vara ärofullt.
Imperierna föll.
Socialismens genombrott.
Nationalstatens princip vann.
Demokratins genombrott.
Feodalismens slutgiltiga undergång.

DN var idag först ut (vad jag kunnat hitta) att stort uppmärksamma att det snart är 100 år sedan första världskriget startade. Kreativt att publicera 1 juni med motivering att det var under juni skotten i Sarajevo föll (28 juni 1914) vilket ledde till att kriget började en månad senare (28:e juli). Det är en konst att hitta motiv till att publicera först.

Snart kommer även Peter Englund ut med en rejält utökad variant av sin senast skrivna bok "Stridens skönhet och sorg" (2008). Första delen om 1914 kommer i början av augusti.


onsdag 29 januari 2014

ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur



Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929
Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om allt färre av judarna i mellankrigstidens Vilnius var religösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, en plats där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797
Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat, och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar av och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört omfångsrik och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrevs i Talmud i mellankrigstidens Vilnius omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Den litauiska gruppen var före andra världskriget mindre än alla dessa grupper. Den judiska befolkningen var under mellankrigstiden ungefär 60 000 personer eller ca en tredjedel av befolkningen. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det pågick ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.

Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen blev allt mer dominant. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen. Under medeltiden, när länderna i Västeuropa ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, fick de här en fristad och möjligheter att etablera sig. Det var inte utifrån någon altruistisk medmänsklighet de välkomnades. De behövdes för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var även judarnas guldålder. Deras ställning var gynnsam och de spred sig över hela samväldets territorium, som då även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen. Dessa hemländer kallade judarna för Asckenaz såsom de kallade sig själva för Ashkenazim. Detta folk talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska judarna från den iberiska halvön, eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde under mellankrigstiden mer än hälften av världens alla judar och den överväldigande majoriteten av väldens judar räknade sitt ursprung till Aschkenaz. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, framför allt under 1700-talet då Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.
 
Språket som de utvecklat under århundraden hade sina rötter i tyska judiska grupper som kom till Polen på 1100-talet. Det kallade jiddisch och var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan dominerande. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.
 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare, religiösa cederskolor och jeshivor. Här låg även de viktigaste av stadens fler än 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i många andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz.
 
Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som under tidigare århundraden. Den religiöst grundade traditionen hade istället blivit utgångspunkt för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina var närvarande och viktig, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.
Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll.

Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund
Strax innan sekelskiftet 1900 grundades i staden det judisksocialistiska partiet Bund. Partietsom hade stor betydelse för spridandet, både tankarna kring nationell autonomi och av socialismen. Bund var under den judiska socialismens barndom den största rörelsen. Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism, som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet var också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades institutet producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.
Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället, identifierade sig mest med dessa staters nationalism än med någon judisk nationalkänsla. Det gällde även judarna i det efter första världskriget nyuppståndna Polen. Den Polska stat som då bildades låg längre österut än dagens Polen och Vilnius låg inom dess gränser

Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande, men det avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.

Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.
Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt mycket sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken som judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister.

1938 gick Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.


Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjades istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gårdarna. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 
 
Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer till Gulag, många av dem ledande, och ytterligare andra hade flytt. Dessutom fanns 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.
I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att de skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.
 
I ghettot tvingades all till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort. Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna. I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen. Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.


Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.





PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag.