onsdag 22 december 2010

Axel Dahlström, fattigvård och demokrati

Rösträttsdemonstration framför riksdagen 1917
Min mastersuppsats kommer att handla om Axel Dahlström och reformeringen av Göteborgs fattigvårdspolitik, efter det demokratiska genombrottet 1919. Axel Dahlström var Göteborgs socialdemokratis starke man, både före första världskriget och under mellankrigstiden. Att hans första stora uppdrag i kommunen var som vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen säger förhoppningsvis en hel del om vad som sågs som viktigt att reformera. Ur fattigvårdens brister, som främst drabbade arbetarna, kom insikten om välfärdstaten. Uppsatsen kommer att handla om hur ideologi omsattes i praktik under socialdemokratins första tid vid makten.

Varför är det nu så intressant? I grund och botten handlar det om att undersöka vilka konsekvenserna blev av att vi i Sverige 1918 fick en fullvärdig demokrati, en där alla myndiga kvinnor och män fick en röst var och som var lika mycket värd. Vad skilde det borgerliga elitvälde som fanns under 1800-talets slut och 1900-talets början från det välde som utgick från hela folket? Och hur gör vi för att inte förlora detta ur sikte. Finns det några lärdomar att dra från det förflutna för hur vi vitaliserar en demokrati som blivit allt mer elitistisk?

Axel Dahlström
Den svenska modellen och den svenska demokratin har varit en källa till stolthet för många generationer svenskar, och dessutom ett föredöme för många runt om i världen. Men den har också tagits för given. Jag frågade mig själv när jag bestämde mig för att börja plugga igen vad som var det viktigaste som hänt i den Svenska historien. Stormaktstiden var verkligen spektakulär, med krig och grandiosa planer, men så mycket positivt för Sveriges och världens framtid innebar den inte. Inte heller har den särskilt stor betydelse för den tid vi lever i nu, om man inte gillar att gotta sig i forna svenska "stordåd" och "hjältekungar" som stod upp för det stolta Svea rike. Däremot har alla steg vi tagit bort från de gamla krigiska idealen varit positiva för det svenska folket. Den resan från krigiskt imperium till fredsälskande demokrati är en sann förebild för alla länder världen över som slits sönder av krig, maktkamp och inre splittring.

Därför är det så viktigt att förstå den Svenska demokratin och den tradition av kompromissande och samförstånd som är så viktiga beståndsdelar av den. När socialdemokraterna tog över makten ville de förändra samhället i grunden. Länge fanns formuleringar om revolution kvar i partiprogrammet. Men när ideologin mötte verkligheten hanterades frågorna alltid på ett fredligt sätt. Alltid inom ramarna för demokratin. Även det att högern lämnade makten fredligt, istället för att bita ifrån med hjälp av våld, är också en del i denna berättelse om demokrati genom kompromiss.

Demonstration för fred och mot hunger 1917 i Göteborg
Göteborg var 1919 en stad präglad av enorma klassklyftor. Klyftorna födde radikalism och staden fick både ett starkt kommunistparti och var en av få städer med nazister i fullmäktige under mellankrigstiden. Dessutom präglades socialdemokratin av inre splittring mellan de som företrädde renodlade arbetarintressen och de som ville bredda partiet till att bli ett parti för helheten. I det här hade Axel Dahlström att navigera. Han blev en bärare av den socialdemokratiska reformismen. Det var han och hans närmsta som formade demokratin och förde folkhemmet till Göteborg enligt de små stegens princip. Långsamt? Ja. Tråkigt? Kanske. Viktigt? Absolut.

Nu är det dags för juluppehåll i mina studier. Min mastersuppsats i historia är på ett år, och nu har jag kommit halvvägs. Eller borde ha, i alla fall. Efter några bakslag, brist på tid och en hel del sjukdom har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Nu har jag i alla fall en början till något som kan bli riktigt bra tror jag. Bra ide, bra källor, bra litteratur och bra teori. Mycket hårt jobb återstår.

torsdag 9 december 2010

Bo Rothsteins förvirrade bloggmotstånd

Jag var precis inne på professor Bo Rothsteins hemsida för debatt och samhällsanalys. Med tanke på viken ivrig deltagare han är i debatten hade jag höga förhoppningar. Jag blev direkt besviken på hur sluten hemsidan var, och på hans extremt negativa syn på bloggandet som medium, särskilt som ett verktyg i den typ av demokrati han förespråkar - den deliberativa demokratin.

Det är ett demokratiideal som förespråkar en aktiv demokrati där befolkningen tillfrågas inför formandet av policy. Alltså att folkets argument efterfrågas i formandet av politiska förslag. Där verkar kärnan i hans kritik ligga. Att bloggandet nästan alltid urartar till personangrepp, tyckande och en allmänt låg och antiintellektuell debatt - allt som inte är egentliga argument. Därför har Rothstein en hemsida där han lägger upp sina texter och uppmanar att skicka mail, som inte är anonyma, om du vill få hans uppmärksamhet.

På internet är det fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst och ofta görs det anonymt. Internet och bloggosfären har gett folk som annars saknat mediala forum en plats. Många av dem har extrema åsikter. Just extremisterna var bland de första att utnyttja internets potential för att sprida åsikter som inte ryms på andra platser, och genom detta har de blivit vana att tycka till. Även anonymiteten har lockat "vanligt folk" att kasta ur sig kanske inte helt genomtänkta ståndpunkter. Internet har varit en magnet för alla de som inte lyckas nå ut på något annat sätt, eller som sökt efter likar som bekräftar deras extrema och/eller konspiratoriska världsbilder. I skydd av nätets anonymitet kan de spy sin galla över "etablissemanget". Ska det få vara så för alltid? Jag är övertygad om att när Sveriges alla universitet och högskolor vågar sig ut på nätet så kommer rösterna från studenternas, docenternas och professorernas ständigt pågående nätseminarium snabbt dränka extremisternas röster. Då kommer inte förintelseförnekare hamna på första söksidan när du googlar "historia".  Nu tillåts de breda ut sig över det största och för framtiden potentiellt viktigaste forumet för debatt, och vetenskapssamhället retirerar bakom institutionernas murar.

Rothsteins argumentet att inläggens kvalitet blir för dåliga för att de inte granskas och filtreras av andra än författaren själv ligger det naturligtvis något i. Samtidigt finns det inget som säger att två bloggare eller en institution kan samarbeta och läsa varandras texter. Personligen tycker jag det är mycket lärorikt för mig som skribent att ständigt läsa om mina texter och göra små förbättringar. Det är inte självklart att texten ska vara helt fixerad vid publiceringsögonblicket. För mig är detta en av poängerna med mitt bloggande, att utveckla mitt skrivande.

Rothstein verkar inte heller förstå sig på bloggverktygets flexibilitet. Kommentartorsfältet kan lämnas helt fritt så som jag gjort. Ännu har jag inte fått någon kommentar som jag sett nödvändig att stryka, men jag förstår att i vissa ämnen kan man stöta på problem. Då är det bloggaren som bestämmer var ribban ska ligga. Han kan lätt förklara för läsarna vad som gäller för att kommentarer ska släppas igenom. Rothstein skulle kunna bestämma att bara släppa igenom "argument" och stryka allt tyckande och ingen skulle kunna säga emot honom.

Jag tror att om fler i vetenskapssamfundet vågade sig på bloggandet så skulle rätt snart en norm sätta sig där alla förstår vad som gäller. Delvis tycker jag redan att så är fallet. Rothstein hänvisar också till forskning om  bloggandets natur som skulle stödja hans negativa inställning. Problemet med den forskning Rothstein redovisar är att den pratar om något som varit eller i bästa fall är. Det finns inget där som säger något om framtiden för bloggandet. Visst kommer det finnas extremt polariserade delar av bloggosfären även i framtiden. Platser där extremistiska åsiktsmaskiner umgås med andra extremistiska åsiktsmaskiner. Att dessa varit först med att ge sig ut i bloggosfären säger ingenting mer än att de saknat plattformar för att nå ut tidigare. Att prata om bloggandet som ett "generellt fenomen" som Rothstein gör är redan idag helt fel. Bara för att någon läser modebloggar betyder inte det att samma person läser politiska bloggar eller vetenskapliga för den delen. Det finns absolut inget hinder för ett seriöst bloggande, och för att det skulle kunna bli en stor tillgång för beslutsfattare och vetenskapsmän, eller för den delen alla som har någon form av specialintresse.

Rothstein verkar inte riktigt förstå att bloggen är just det verktyg han efterlyser för genomförandet av en deliberativ demokrati. I händerna på rätt personer kan den vara den deltagande demokratins bästa instrument. Ett lysande exempel på en blogg som ökar engagemang i en politisk fråga är Yimbys (Yes in my backyard) blogg som handlar om stadsutveckling.

Jag vet att jag redan tidigare rekommenderat Ting och Tankars vetenskapsbloggskola som ringar in många av de möjligheter och svårigheter en bloggare kan stöta på, men jag gör det igen.

tisdag 7 december 2010

Historiska filmer # 2 - Rosens namn

"Penitenziagite! Watch out for the draco who cometh in futurum to gnaw on your anima! 


Den unge munken Adso av Melk (Christian Slater) har av nyfikenhet klivit in i klostrets krypta där han möter puckelryggen Salvatore. Han som pratar alla språk, och inget. Salvatore var en gång en av Dolciniterna, följarna till predikanten Fra Dolcino. En kättersk sekt inspirerad av Franciskanermunkarnas fattigdomsideal. De tog idealet ett steg vidare när de mördade präster och biskopar från den katolska kyrkan för deras syndfulla överdåds skull. Fra Dolcino drömde om en värld utan feodalismens hierarkier och om en kyrka som återgick till ideal om fattigdom och ödmjukhet. Penitenziagite ska ha varit deras stridsrop. Fra Dolcino infångades 1307 av inkvisitionen, kastrerades och höggs i delar lem för lem innan han brändes.


La mort e supremos! You contemplata me apocalypsum, eh? La bas! Nous avon il diabolo! Ugly cum Salvatore, eh? My little brother! Penitenziagite!"



Nummer två på min lista över de bästa historiska filmerna har många bottnar. I grunden är det en deckarhistoria med franciskanermunken William av Baskerville (Sean Connery) och hans unga lärljunge Adso av Melk (Christian Slater) i huvudrollerna. De båda har rest till ett kloster berömt för sitt fantastiska bibliotek, där William ska delta i en teologisk debatt mellan franciskanerordern och vatikanen om den svåra frågan om huruvida Jesus ägde kläderna han bar. Francisanernas fattigdomsideal stod i bjärt kontrast till kyrkans överdåd och är rädda för att bannlysas av kyrkan.

Men klostrets munkar skakas av det plötsliga dödsfallet av en av deras yngre bröder, och William välkänd för sitt skarpa och logiskt inriktade intellekt, blir uppmanad av abboten att undersöka vad som hänt. Mordgåtan växer när allt fler munkar dör under mystiska och bisarra omständigheter. Snart kallas också inkvisitionen in...

Filmen som bygger på Umberto Ecos fantastiska bok med samma namn, håller sig relativt nära originalet men är förenklad för att passa i formatet, och deckarhistorien träder fram i mycket skarpare relief än i boken. Filmens entydiga lösning av deckargåtan saknas i boken som är mycket mer mångtydig.  Persongalleriet i filmen är fyllt av minst sagt udda karaktärer med bland annat Ron Perlman som puckelryggen Salvatore. Regissören Jean-Jacques Annaud ska ha jobbat mycket länge för att hitta precis de rätta karaktärerna i det bisarra persongalleriet. Christian Slater var okänd och vid den här tiden var Sean Connerys karriär i en svag fas. Annaud var tveksam till Connery som allt för förknippad med James Bond, men man får säga att han här gör en helgjuten rolltolkning.

Första gången jag såg filmen blev jag helt hänförd, och otroligt nyfiken på den medeltida katolska kyrkan och den medeltida tankevärlden, knappast något jag intresserat mig för tidigare. Jag läste sedan boken som bygger på professor Umberto Ecos samlade kunskaper från 35 år av studier av den medeltida kyrkan. Han hade en del att ösa ur.

Jag har nu i dagarna beställt en bok med texter av historikern Christer Winberg. Boken heter "Varför skriver vi inte historiska romaner istället". Boken "Rosens namn" kan ses som en utmaning av Winbergs tes.
Som en skönlitterär bok kan den lära oss mer om medeltida tänkande och filosofi satt i en helhet än de flesta akademiska avhandlingar.

Umberto Eco är en av postmodernismens företrädare, och som sådan menar han att förståelsen av vad som hänt alltid är beroende från var man tittar. Postmodernisterna gick så långt man kunde från historikernas grundsats om att ta reda på "wie es eigentlich gewesen" - hur det egentligen var. Det postmodernistiska tänkandet genomsyrar också romanen Rosens namn där varje nytt mord gör att tolkningarna av de tidigare omvärderas.

Som historiker är det viktigt att tänka på hur tolkningarna av det förflutna ofta är bundna av nutidens kontext. Samtidigt tror jag inte riktigt på det. Konkreta saker har faktiskt hänt och visst kan de omvärderas, men bara till en viss gräns. Jag personligen har svårt att släppa tanken på att jag är på jakt efter någon slags allmängiltig sanning. Samtidigt inser jag hur tron på en sanning så många gånger lett människan in på farliga vägar. Som till den medeltida katolska kyrkans dogmatism, eller till en av dess mest fanatiska samtida kritiker Fra Dolcino.

Penitenziagite!


Top 10 Historiska filmer så här långt:
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse now (redux)
9. Stalingrad


Är tacksam för tips!

torsdag 2 december 2010

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.

fredag 19 november 2010

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

I det senaste numret av Historisk tidskrift finns flera texter som sätter fingret på varför historikerskrået behöver internationaliseras. Världen har inte kunnat släppa historien som ett verktyg för att lyfta fram den egna nationens förträfflighet. Eftersom inga nationer finns i ett vakuum blir det ofta påtagligt när gränsöverskridande fenomen ska beskrivas.

Ett av de främsta exemplen på hur fruktbart det kan vara med en internationaliserad historieskrivning är exemplet med Goldhagendebatten i Tyskland i mitten av 1990-talet. Här fick en ung amerikansk historiker ett avgörande inflytande för att den tyska antisemitismen lyftes fram som en orsak bakom förintelsen. Det kan tyckas vara en självklarhet, men trots den tyska självransakan under efterkrigstiden hade de inte varit redo att lyfta frågan om antisemitismen som orsak. Alla andra orsakssamband hade undersökts men inte antisemitismen.Problemet med antisemitismen som orsak var att den hade en tendens att skuldbelägga hela det tyska folket inte bara dess ruttnaste element. Det var en impuls utifrån som lossade knutarna.

En nationell historieskrivning tar i hög grad hänsyn till ett internt politiskt och kulturellt sammanhang som den har svårt att frigöra sig från. Se till exempel det ensidiga hyllandet av Folkhemmet som fortfarande idag gör det svårt att ifrågasätta dess nationalkonservativa bakgrund och antiinduvidualistiska arv. Politiska idéer är aldrig enbart nationella, inte heller ekonomiska krafter och krig är det definitivt inte.

Den finska nationalhjälten Mannerheim sida vid sida med Hitler
Just krig, det finska fortsättningskriget 1941-44, är centralt i två texter i Historisk tidskrift nr 3. Den ena är skriven av journalisten, författaren och historikern Henrik Arnstad och beskriver hur det gick till när Finland började omvärdera sin historia, som varit i mycket hög grad nationellt präglad. Andra världskriget har varit en nationell hjältehistoria, och det som nu avslöjats vara en allians med nazityskland har ända från andra världskriget fram till idag skildrats som ett oundvikligt "vapenbrödraskap" i kampen mot den stora fienden Sovjetunionen.

Att stenarna i den finska historieskrivningen började lyftas på hade med förintelsens internationella karaktär att göra. Journalisten Elina Sana publicerade 2003 en artikel om att 500 judiska och politiska fångar skulle ha lämnats ut till Gestapo. Publiceringen uppmärksammades av Simon Wiesenthalcentret som begärde en vidare undersökning, en undersökning som genomfördes vid det finska riksarkivet och som avfärdade bilden av Finland som vapenbröder sida vid sida med Tyskland. Bland annat har visats att det fanns en Finsk-Tysk Einsatsgrupp, alltså de insatstrupper som gick in för att rensa ut judar och bolshevikiska kommissarier i ett nyockuperat område. Det var en integrerad allians.

Att förändra synen på historia från en nationell angelägenhet är av avgörande betydelse om vi på allvar ska börja "lära oss av historien". Krig och konflikter bör studeras från båda sidor, och också gärna av utomstående parter. En av grundförutsättningarna för en historiker är att förutsättningslöst kunna gripa sig an ett ämne. För att kunna göra så är det bra att försöka frigöra sig från sitt kulturella bagage, men samtidigt ger bagaget ofta ingångar som en utomstående inte kan se. Därför skulle jag vilja uppmana invandrare att våga sig på rollen som historiker. Att ha dubbla kulturella identiteter skulle kunna vara en stor tillgång. Som det är nu är historiker med invandrarbakgrund oerhört få i Sverige.

Att svenska historiker ska skriva svensk historia tycker jag är ett feltänk. Fler historiker vid svenska universitet och högskolor borde gripa sig an internationella ämnen. Om det fanns öppnare vägar för ett internationellt samarbete och utbyte skulle mycket gå att vinna.

Jag som själv är aktiv bloggare ser här internet som en oerhörd möjlighet att börja skriva historia över gränserna. Historiker världen över kan här bedriva ett direkt och ständigt levande utbyte av forskning, teorier och ingångar, och därmed börja bryta upp historikernas nationella fokus. Det personliga bloggandet funkar som plattform, men ett effektivt, överskådligt och internationellt söksystem  hade kunnat bli en enorm tillgång för historiker världen över. Till att börja med vore det fantastiskt om fler historiker vågade sig ut på nätet, för nu är det dåligt med det.

Henrik Arnstads blogg - Skyldig till skuld - finns nu i min blogglista.

söndag 14 november 2010

Världens Historia håller stilen

Med Aftonbladets nya historiamagasin Levande Historia började jag min genomgång av alla Sveriges Historiska magasin. När jag jobbade som frilansjornalist var jag påläst på dem alla, men nu det senaste har jag inte hängt med så mycket.

En av mina favoriter då var Illustrerad Vetenskaps historiamagasin Världens Historia. Nackdelen var att alla skribenter var danskar och som en översatt tidning fanns det inget utrymme för mig. Nu har jag läst det senaste numret och jag kan bara konstatera att tidningen håller stilen.

"Hemma hos vikingen" är det senaste numrets stora tema. Utgångspunkten är vikingens hem, det och det bondeliv som han och hans närmaste levde där. Skildringen är levande och faktaspäckad på en gång och ger en fantastisk inblick den vikingatida livsstilen. Först efter detta kommer två avsnitt om vikingen som krigare och som köpman, alltså om deras roll på den världshistoriska scenen. Jag tycker det känns som ett mycket fräscht sätt att närma sig ett utnött ämne. Det är populärvetenskaplig historia när den är som bäst faktiskt. Lärorikt och spännande, med betoning på det första.

Sedan är Världens Historia både en oerhört omfångsrik och variationsrik tidning. Det finns många texter. De är av olika längd och med olika ingångar. De kan utgå från ett ting - kanoner, en prestation - bestigningen av Matterhorn, en person -Emiliano Zapata, en samhällsföreteelse - de egyptiska läkarna, ett brott, ett slag osv. Väldigt ofta känns texterna överraskande, och även när de skriver om något så välbekant som slaget vid Stalingrad så hittar de en ny intressant ingång. Artikeln om de sista dagarna i Stalingrad med sina personöden och ögonblicksbilder ger verkligen en bra inblick i vilket fruset helvete det var. Kriget på östfronten var världshistoriens brutalaste krig.

Om jag ska säga något negativt så är det att den kunde gå mer rakt på de lite längre texterna, gärna någon dramatisk som den om bestigningen av Matterhorn. Notiserna i början känns lite många och kanske kunde man minska lite på dem eller sprida ut dem mer i tidningen. Dessutom var artikeln om kanoner rätt trist och absolut inte värd sin placering precis i början av tidningen.

Tidningen är perfekt för den vana läsaren av historiamagasin. Betoningen på att lära sig något nytt, eller få en fördjupad inblick i företeelser och livsstilar i historien gör att även de med ett fördjupat intresse kan finna tidningen intressant. Variationrikedomen gör att där finns en text för varje tillfälle. Från fem minuter på dass till en timmes fördjupning uppkrupen i soffan med kaffe och juste musik.

lördag 6 november 2010

Daidalos - det vetande förlaget

Trött på alla ytligheter som släpps på de stora förlagen. Göteborgsförlaget Daidalos vågar vara smala och intellektuella. Kompromisslös fördjupning. Samhälle, historia, politik och filosofi är ämnena. Här finns nya titlar - internationella och svenska, samt återutgivningar av klassiska verk.

Nya titlar jag gillar och som har med historia att göra:

Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan - Avram Burg: Författaren är före detta talman i Knesset, det Israeliska parlamentet. Burg är en viktig opinionsbildare i Israel och där skapade boken en våldsam debatt när den kom ut 2007. Boken handlar om hur långt förintelsens skugga faller över Israel, och hur den skapat en mentalitet av att "alla är emot oss". Burg menar också att förintelsen blivit en drivkraft och ursäkt för allt som den Israeliska staten gör. Vi måste skydda oss för annars vet vi hur det går. "Allting blir tillåtet eftersom vi gått igenom förintelsen. Ingen får komma och tala om för oss hur vi ska uppföra oss."

Det politiska som begrepp - Carl Schmitt: En klassiker inom politisk teori där författaren försökte ringa in vad begreppet politik egentligen innebar. Schmitt kokade ner det till att vara en fråga om motsatsparet vän - fiende. Låter något drastiskt med tanke på all kompromisspolitik som kommit sedan 1932, då boken kom ut. Så blev också Schmitt medlem i Nazistpartiet 1933, och för evigt komprometterad. Boken har en inledning av Carl-Johan Heidegren som sätter den i sitt idéhistoriska sammanhang.

Varför skriver vi inte historiska romaner istället? - Christer Winberg: Winberg var den stora stjärnan vid den historiska institutionen i Göteborg, innan han hastigt gick bort för två år sedan. Winberg var livligt engagerad i historievetenskapen under en tid där många nya teoretiska ingångar till historien prövades. Boken återpublicerar en rad essäer som ger en bild av en historievetenskap i omdaning från 70-talet till 2000-talets början. Winbergs texter utgjorde på många sätt en ram i den teorikurs jag läste i början av Mastersprogrammet förra året.







Ett boktips från Daidalos

På Daidalos finns även "Liberalernas stad" av Jan Christensen som jag använde för min text, "Kulturliberalernas seger de fattigas förlust" och mycket mycket mer.

tisdag 2 november 2010

Mäktiga skägg

Det här är en odyssé till skäggens, polisongernas och mustaschernas gyllene era. Från mycket till lite. Häng med!

Helskägg
Konstmecenaten Pontus Fürstenberg - stiligast i stan
Mat i mustaschen?

Kraftfullt!

Skägg med mittbena.

Jag tänker Raskolnikow

En spets åt höger och en åt vänster

Skepparkrans
Putsad, välkammad och genomtänkt

Kapten Pondus

Halsskägg
Diskret

Pälskrage?

En utdöd skäggfrisyr?

Bockskägg
Skarpt

Polisong
Classic polisong

Harmoniskt möte snedbena - polisong. Bred.

Oskar Napoleon var det - en kung och en kejsare

Polisongmustasch
En vilja av stål

Gör sig fint till axelklaffar

Flintis uppe och nere

 Mustasch
Som två kroksablar

Vadå mun. Mustasch!

Jag vet bäst

Lösmustasch?

Herman Lindholm. Den första sossen i gänget
Kommunfullmäktige i Göteborg ca 1870 till 1920. Individualiteten satt i skäggen hos den rikaste promillen som styrde. Och i slutet den man som slängde ut dem. Skäggen skulle aldrig bli vad de varit.

Bonusmaterial
Dan Boström var redarkung

måndag 1 november 2010

Wikileaks, blodbadet och lögnerna

Nu har analyser av de nästan 400 000 dokumenten som läckt ut om Irakkriget börjat avslöja mönstren i USA:s krigföring i Irak. Dokument utifrån i svt visade ikväll tydligt, både de lögnaktiga premisserna för startandet av Irakkriget, och dess ohyggliga konsekvenser. Wikileaks nya enorma läcka kommer att vara ovärderlig när bokslutet för Irakkriget ska skrivas.

Rapporterna från den amerikanska militärens loggböcker registrerar 109 000 döda i kriget varav 66 000 civila. De visar hur amerikanska soldater systematiskt skjöt först och frågade sedan, för att minimera de egna förlusterna till varje pris. De berättar om tortyr och övergrepp i en omfattning som är svår att greppa. Dessutom är de enorma dödstalen grova underdrifter eftersom så mycket död, lemlästande och tortyr inträffade utanför den amerikanska militärens insyn.

Det visas också tydligt att Al-Qaida knappast existerade i Irak före invasionen, men i takt med det ökande våldet har de fått fotfäste. Frågan om hur historien kommer att tolka Irakkrigets orsaker och dess konsekvenser kommer att bli intressant att följa. Wikileaks avslöjande kommer hur som helst vara av enorm betydelse för historieskrivningen. Helt klart är att kriget från början inte hade något med terrorism att göra.



Nyhetsinslag om tidigare video släppt av wikileaks. Skjut först fråga inte sedan.

onsdag 27 oktober 2010

Länklista på Med Öga för Historia

Har lagt till en länklista till sajter om historia som jag tycker är bra och intressanta. Jag googlade "Historia" och plockade russinen ur kakan, diamanterna ur dynghögen, eller något liknande. Finns under blogglistan.

Listan kommer att fyllas på efter hand, men någon komplett lista kan det aldrig bli eftersom det finns så mycket. Är någon sugen på fler länkar om historia så har Populär Historia en omfattande lista, men kanske framför allt Nättidningen Svensk Historia.

fredag 22 oktober 2010

Bagnowka öppnar dörrar till en förlorad värld

Bagnowka är namnet på ett litet samhälle i nordvästra Polen. I Bagnowka ligger den största judiska kyrkogården i den här delen av landet. Brevid ligger en katolsk kyrkogård och strax intill en ryskortodox. För grundarna av siten Bagnowka.com står de som en symbol för vad de vill uppnå: Partnerskap och grannsämja mellan de olika etniska och religiösa grupper som i det förflutna och i nutiden kallar Polen sitt hem. På siten finns mängder med filmer, bilder, kartor mm, där man kan få en inblick i det extremt multietniska Polen före och under andra världskriget.

Här är ett smakprov - en film om Chassidiska judar:


Polen är ett land som gått från mångkultur till att bli i stort sett etniskt homogent. Före andra världskriget fanns det stora minoriteter av tyskar, litauer, ukrainare, vitryssar och judar. Utöver det fanns många andra små folkgrupper som till exempel romer, tatarer och i kasjuber. Högst troligt var Polen Europas mest multietniska land. Då var Polen både större och låg längre österut. Vid freden 1945 hoppade hela Polen västerut; stora delar i öst blev en del av Sovjetunionen, och delar av det som tidigare var Tyskland blev Polska territorier. De mest etniskt blandade områdena i öst blev Sovjetunionen. Alla tyskar kördes ut eller flydde för Röda armén och judarna var mördade. Av 3 miljoner judar fanns bara 200 000 kvar och de flesta av dessa kördes ut av den kommunistiska Polska regimen i förföljelser 1968. Nu finns bara några tusen kvar.

måndag 18 oktober 2010

I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen

Kungsladugård med Sannakvarteren högst upp i högra hörnet

I Majorna i Göteborg utkämpades i början av 1930-talet en strid mot Landshövdingehusen. Funktionalismens företrädare ville skapa ett rationellt, moraliskt och hygieniskt boende. För dem representerade landshövdingehusen allt som var dåligt. Den nya tidens samhällsingenjörer och intellektuella, i allians med Socialdemokraterna, hade bestämt sig för att omforma staden och människorna i den. Rationalitet och funktion skulle genomsyra varje aspekt av tillvaron.

Stadsarkitekten Albert Lilienbergs mönsterstadsdel av Landshövdingehus i Kungsladugård, var knappt färdigbyggd innan den ansågs hopplöst förlegad: "Romantiskt vansinne, oekonomisk och ohyggienisk stadsplan efter denna stadsplan byggdes år 1932, stadsdelen Kungsladugård i Göteborg!". Kritikerna ville ha bort alla "onödiga utvikningar" och "krusiduller" från såväl fasader som inredningar och stadsplaner. Klarhet och reda hade sitt eget skönhetsvärde som gick utanpå det "småtäcka" i en stadsplan som möjligen kunde bjuda "turistherrar och söndagspromenerande överklassfruntimmer" på "romantiska och pittoreska intryck" (ur pamfletten "Bostadssocialism" 1932). Svidande kritik av det som bara några år tidigare sågs som en förebild att ta efter.

Landshövdingehus i Kungsladugård
Under decennierna kring sekelskiftet 1900, expanderade Göteborg kraftig, ridande på den stormflod som var industrialismen. Trångboddheten var stor och utanför de delar som var Göteborgs stadskärna hade områden av oplanerad kåkbebyggelse vuxit fram. För att mota problemen beslöt staden att göra allt större områden till en del av staden, och därmed också en del i stadens ansvar för kommunikationer, sanitet mm. Majorna var ett av de områden som tidigast inkorporerades. Den bortre delen av Majorna (som ligger nedströms Götaälv för de som inte vet) präglades av sådan kåkbebyggelse.1914 skulle hela området få en ny stadsplan. Mönsterstadsdelen Kungsladugård skulle skapas. Breda huvudgator där spårvagnen gick och intima, oregelbundet dragna smågator däremellan. Även när det gällde fasadernas utformning satte Lilienberg upp ramar. Utseende och färgsättning skulle godkännas av honom men samtidigt uppmanades till variation inom ramarna. Lilienberg ville skapa "en stad, som genom sin skönhet bidrager till att göra sina invånare till goda, sunda och glada människor, och som genom sin hemtrefnad skapar lokalpatrioter". Såvitt jag vet från vänner som bor där lyckade han väl. Ända fram till idag och troligen i framtiden också.

1932 blev Uno Åhrén, en av den svenska funktionalismens främsta företrädare, utsedd till stadsingenjör i Göteborg. Det var inte en utnämning utan kontroverser, då han var en av funktionalismens mest stridbara företrädare. Han och gruppen runt honom tvekade inte att förfölja sina meningsmotståndare på ett mycket aggressivt sätt. Nu skulle området bortom Kungsladugård bebyggas. Åhréns planer med funktionalistiska lamellhus i det som skulle bli Sannakvarteren ställdes nu mot Lilienbergs Kungsladugård. "Jämför vidstående bilder! Den ena föreställer en vanvettig stadsplan med sollösa kvartersdelar av den gamla tukthustypen, den andra visar en förnuftig, öppen, socialistisk stadsplan". Sanna som stod färdigt 1940 fick stå som förebild för den nya hustypen som skulle i grunden förändra hur arkitekter, stadsplanerare och byggherrar tänkt i Göteborg sedan dess. Kanske är en förändring nu på gång.

Varför utgjorde då Landshövdingehusen och de slutna kvarteren ett sådant rött skynke för funktionalistena? Sten O Karlssons tolkning från "Arbetarfamiljen och den nya familjen - bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg", lyder så här:

Lamellhusen i Sanna
För hygienismen (funktionalismen) hade hyreskasernen tidigt fått en mycket negativ symbolisk karisma, och i Göteborg kom landshövdingehuskvartern att representera just den omoderna klasskultur och mentalitet som enligt Åhrén inte hörde hemma i ett välorganiserat "kultursamhälle". Ett så hårt klassegregerat boende som det i Göteborg förstärkte spänningarna mellan klasserna och scenografin i landshövdingehuskvartern med dess "svalelag" och "lillegårdar" var som gjorda för intrafamiljär solidaritet som ansågs strida mot en "sund" familjekultur. Det vill säga en privatiserad och renodlad kärnfamilj utan omoraliska och ohyggieniska sammanblandningar.

Alltså, den täta gårdsgemenskapen som skapades av och uppräthölls av arbetarklassens kvinnor, med starka klassammanhållande värderingar, blev i funktionalisternas ögon omoralisk. Förmodligen var det borgerliga kyska värderingar som spökade. Att ligga med varandra kunde inte bli helt privat i de trånga lägenheterna, som dessutom ofta hyste inneboende. Den starka klassamanhållningen i arbetarklasskvarteren var också ett hot mot Per-Albin Hanssons folkhemsbygge där radikala särintressen inte hade någon plats (se Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson).

Funktionalisternas och socialdemokraternas modell för den sunda familjen blev paradoxalt nog den isolerade borgerliga kärnfamiljen. Arbetarfamiljernas gemenskap skulle brytas upp och familjerna reformeras. Det nya samhället skulle byggas - på rationella grunder?

Läste nyligen Sten O Karlssons bok "Arbetarfamiljen och det nya hemmet - om bostadshyggienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg". Den innehåller mycket spännande som jag hoppas kunna återkomma till.

Inspirationen till inlägget kommer från inlägget Landshövdingehus 2.0 nyligen publicerad på Yimby - Göteborg. Att återknyta till det arkitektoniska arvet före funktionalismen har visat sig vara en dröm hos fler än mig.

fredag 15 oktober 2010

Lite Svensk Historia i Svensk Historia

Efter att ha läst bloggen Svensk Historia lite noggrannare har jag beslutat att ta bort den från min blogglista. Namnet är förvillande eftersom bloggen i stort sett bara handlar om nutidspolitik. Det hade kunnat fungera om det funnits en historisk och någorlunda mångsidig analytisk ambition, men Anders Edwardssons perspektiv är väldigt mycket nutid och väldigt mycket höger. Synd att han har lagt beslag på namnet. Vill någon fortfarande läsa den kan ni följa länken i det här inlägget bara.

torsdag 7 oktober 2010

Nya bloggar om historia

Min blogglista har fyllts på med några nya:

Per Dahlberg är tv-journlisten bakom serien Svenska slag med mycket mera. På hans blogg finns många av hans tv-produktioner, bland annat den ovan nämnda tv-serien.

Bakom den ambitiösa titeln Svensk Historia döljer sig Anders Edwardsson, politiker, debattör och författare med tydlig högerinriktning. Har nyligen kommit ut med en bok på Timbros bokförlag om Arvid Lindman, högerman och statsminister under det tidiga 1900-talets Sverige.

Edward Blom - allas vår fryntlige mat och kulturhistoriker - är också redaktör för den näringslivsinriktade historiska tidskriften Företagsminnen. Han driver en blogg på Centrum för Näringslivshistoria. Här bloggar även hans kollegor Margarita Feldman och Alexander Husebye.

tisdag 5 oktober 2010

Herman Lindqvist får panik

I gårdagens Aftonbladet ställer sig Herman Lindqvist i raden av svenska kolumnister och proffstyckare som slår knut på sig själv när de ska racka ner på det som Sverigedemokraterna står för, eller vad de menar att Sverigedemokraterna står för. "Den som stelnar och vägrar förändra Sverige dör i inavel" är både rubriken och slutklämmen på hans kolumn. Det är drastiskt och dumt så det förslår att komma med sådana påståenden som är så lätta att vifta bort. Att banalisera debatten på ett sådant sätt är inget annat än självmål.

På många andra sätt är det en bra kolumn som visar hur Svenska traditioner vuxit fram nästan helt genom import av olika europeiska företeelser, och hur viktiga utländska impulser varit för det svenska språkets utveckling. Så är det naturligtvis och det är viktigt att påminna om. Det kunde ha varit en bra utgångspunkt för en mer fördjupad diskussion om vad som är problemet i dagens situation. Varför det finns en grogrund för ett främlingsfientligt parti i Sverige? Ett av problemen vi inte kommer ifrån är att det finns stora kulturella skillnader mellan den svenska jämlikhetsträvande demokratiska kulturen och den odemokratiska och patriarkala som den muslimska invandringen kommer ifrån. Dessutom utgör mellanöstern en kultursfär, med traditioner, språk och religion som på många sätt varit skild från den Europeiska. Dessutom är många som kommer hit som flyktingar av sin natur här ofrivilligt. De vill tillbaka hem igen. Att vilja bevara sitt språk, sina traditioner och sin religion är självklart. I denna miljö växer andra generationen upp. Ofta med kluven identitet. Att inte känna sig helt tillhörig någonstans har skapat problem. Ibland har det lett till kriminalitet.

Men att prata om integrationsproblemen utifrån en kulturell utgångspunkt är ett starkt tabu i Sverige. Integrationsdebatten handlar bara om integration genom arbete och antidiskrimineringslagstiftning. Dessa saker är viktiga, men för att minska diskriminering och öka möjligheterna att få arbete måste vi komma över de kulturella barriärer som finns mellan svenskar och olika invandrargrupper. För att komma vidare måste vi erkänna att de finns och att det faktiskt också finns en svensk kultur. En kultur som på många sätt är mycket speciell och till och med udda på världskartan. Traditioner, mentalitet och språk är alla delar av denna Svenskhet. Oskrivna lagar sätter upp ramar för vad som är accepterat och inte. Vi behöver inte skämmas för att det är så, så är det överallt i världen. Du går inte i bikini i Saudiarabien. Vi behöver bara vara öppna och ärliga mot de nya svenskarna så att de får en rimlig chans.
När vi som kallar oss svenskar lever mitt i den svenska kulturen är den svårfångbar, men alla som provar att bo utomlands ett tag, förstår att den är något i högsta grad konkret. Det har inte minst varit något Herman Lindqvist ofta skrivit om efter sina många år i Frankrike. Någon som också kan svara på hur svenskarna är, är de som flyttat hit från något annat land. Även för dem är svenskheten något påtagligt och faktiskt något de kan berätta om. Att möta andra kulturer är på många sätt den bästa vägen att lära känna sin egen. Så har min frus polska och judiska bakgrund lärt mig mycket inte bara om andra kulturer men också om min egen.

Att intressera sig för vad svensk kultur är, är inte samma sak som att vara inskränkt eller främlingsfientlig, det är att intressera sig för vad en kultur är, och för andra kulturer. Om man tar ett sådant intresse på allvar, är det mycket svårt att vara Sverigedemokrat.

En diskussion om vad svenskhet är kan vara ett viktigt motmedel mot främlingsfientlighet, men när Herman kommer med absurda skräckscenarier om att man skulle dö i inavel av att vara kulturkonservativ, blir det löjligt och kontraproduktivt. Absurda argument i panik löser inga problem. Svenskarna måste erkänna att trots all vår förmenta individualism så har vi gemensamma drag och gemensamma referensramar om vad som är rätt och fel, fint och ful. Och ibland står de i motsatsförhållande till andra människors referensramar. Vi behöver prata om det - inte drabbas av moralpanik.


Kolla även den här intervjun med Herman Lindqvist i TV4; "Vi får inte drabbas av panik". Lustigt att han själv går i samma fälla.

onsdag 29 september 2010

Historiedagarna - ger perspektiv på samtiden

Nu i helgen hålls i Jönköping De Svenska Historiedagarna 2010. Programmet finns på länkens förstasida. Att de i så hög grad lyfter aktuella frågor som rasism, valet, skolan och kungahuset tycker jag är bra. Att visa upp historiens samtidsrelevans tycker jag är viktigt. Detta är föredragen jag menar (det finns många fler, se länken):


Rasism och invandring ges stort utrymme i år med föredragen:
- Steriliseringspolitikens drivkrafter. Rasbiologi, nätverk och politik
- Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige
- Från gästabudet i Valhalla till konferensen i Wannsee – om missbruket av forntiden

Även många andra föredrag har stor samtidsrelevans:
- Vad hände med den svenska skolan?
- Kreugerkraschen – förspel och efterdyningar
- En dynasti blir till
- Kung eller president? Framtiden för den svenska monarkin ur ett historiskt perspektiv
- Valjournalistik i backspegeln

Skolan får stort utrymme:
- Att undervisa blivande historielärare
- Inblick i pågående historiedidaktiska projekt vid Högskolan för Lärande och Kommunikation, HLK
- Historia 1a: Vad gör man under 40–50 timmars undervisning på yrkesprogrammen?
- Från Lucy till bin Ladin? Fakta och färdigheter i grundskolans historieämne

De svenska historiedagarna vill vara ett årligen återkommande tillfälle för kontakter mellan företrädare för den historiska forskningen, praktiker inom museivärlden och arkivinstitutionerna, historielärare och en historieintresserad allmänhet.

Magnus Alkarp bloggar om Historiedagarna där han håller i föredraget; Från gästabudet i Valhalla till konferensen i Wannsee – om missbruket av forntiden.

Jag ska inte själv dit, men om någon varit där, skriv gärna en kommentar och berätta.

fredag 24 september 2010

Mitt nya motto

"Den som inte kan se framåt, eller inte kan se bakåt, bör se upp."

Henrik Tikkanen

Lyssnade på ett radioprogram på P1 - "Märtas fruktbara helvete" med ett långt inslag om Märta Tikkanen som kommit med en ny bok - "Emma och Uno". I inslaget berättar hon om sitt stormiga äktenskap med författarkollegan Henrik Tikkanen. Citatet kommer därifrån. Undra om han egentligen inte var Göteborgare... Kanske lite för intellektuell för det.

tisdag 21 september 2010

Om Diseflat, sentimentalitet och att drömma sig bort

Jag är uppvuxen på en bondgård utanför ett litet samhälle i Halland som heter Veddige. Här fanns historien alltid nära och här hade min pappa och hans familj sina rötter. Pappa kunde tyda spåren i kulturlandskapet och berättade om fägator, skvaltkvarnar och torvmossevägar (se nedan). Håkan i Diseflat kallades min pappa i bygden runtomkring. Samma hus där jag hade min barndom, växte också min farmor och hennes syskon upp. I helgen var jag på släktträff med hennes syskonskaras barn, barnbarn, barnbarnsbarn och några små barnbarnsbarnbarn. Vi är över två hundra ättlingar, med sina rötter i Diseflat. Nyligen har mina föräldrar flyttat därifrån och gården har lämnat släkten.

Diseflat var egentligen två gårdar. Tätt bredvid varandra. I den ena bodde jag och min familj,
men i den andra bodde det ingen. Den stod alltid öde och förföll allt mer. Men det fallfärdiga huset där tiden stannat någon gång i början av 1900-talet var en spännande plats. Vi barn smög oss in dit på upptäcktsfärd - hela tiden på helspänn. Det florerade många läskiga historier om det gråa gamla huset, och när som helst kunde Dagmar dyka upp. Hon var en krum och skäggbeprydd gumma som inte gillade barn. Diseflat var hennes barndomshem. Uppenbarligen hyste hon varma känslor för stället eftersom hon ofta åkte dit, men aldrig för att ta hand om det. Jo föresten, en gång fick hon ett rivningsföreläggande från kommunen. Då klädde hon in ladugården med plåt, men på insidan
var allt sig likt, med djurbås fyllda med spröd åldrad halm, harvar i trä och spruckna gamla seldon till sedan länge döda hästar. Så kan det gå när sentimentaliteten får ta över. Vi var i alla fall livrädda för henne. Nu har hon nyligen gått bort. Utan arvingar. Troligen är det bara en tidsfråga innan de gamla rucklen rivs. Tiden kommer ha tagit dem till slut.

Huset där jag och min farmor växte upp var en så kallad Hallandslänga (det var även Dagmars hus). I mitten av åttiotalet rev min pappa det dragiga och slitna gamla huset. Pappa ville leva modernt, men jag älskade det. Vinden var full av prylar, möbler och verktyg från förr, som alla berättade en historia om det förgångna. Varje gång man passerade från ett rum till ett annat klev man över trösklar som var djupt nednötta av generationerna före. Mina fantasier om det förflutna och dess innevånare var ständigt i rörelse. Sedan huset revs har jag varit sentimental. Då var jag åtta år gammal och sedan dess har jag blickat bakåt. Huset kommer alltid att representera barndomens och det förflutnas magi för mig. Jag har däremot lärt mig att acceptera att tiden måste får ha sin gång. Hur mycket man än vill så går den aldrig baklänges. Jag tänker i alla fall inte bli en gammal kuf som argt vaktar det som redan tillhör det förgångna.

Namnet Diseflat är även det en påminnelse om gårdens gamla historia: Enligt en ortnamnsexpert mina föräldrar kontaktade kommer det ur Louise Flade, som är gammaldanska och betyder Ljus Slätt. En påminnelse om Hallands långa Danska historia. Runt den ljusa slätten ligger en mängd lämningar från bronsåldern. Där har bott människor i flera tusen år. I min släkt flyttar vi sällan långt, så troligen bodde mina förfäder där redan då. Kanske...

Kanske... syftar Dise på en typ av kvinnliga andeväsenden under förkristen tid. Andra ortsnamn i närheten av gånggrifter och bronsåldershögar har också första stavelsen Dise.

Se även mina texter om Gånggriften Rumpelösa kyrka som ligger ett par hundra meter söder om Diseflat; http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/rumpelosa-kyrka.html och om gravhögarna jag cyklade förbi på vägen hem från Veddige:http://historia-cck.blogspot.com/2009/07/tillbaka-dar-allt-borjade.html.

Liten ordlista:
Torvmosseväg = Gemensamt ägd väg till torvmossarna där man hämtade torv, vilket användes som bränsle i det förr i tiden avskogade Halland.
Se även den arkeologiska undersökningen från 2006 av den åker pappa sålde till kommunen. Bland mycket annat hittades ett vikingatida långhus: http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/vast/2006/2006_diseflat/index.htm. Resultatdelen verkar inte ha blivit färdig. Kolla loggboken v43 för resultat.

torsdag 16 september 2010

Det här är - Med Öga för Historia

Med öga för historia har ambitionen att koppla ihop akademisk historieskrivning och populär historieskrivning. Att tipsa om historia på nätet, på film och i tidningar - men framför allt att lyfta fram den vetenskapliga historia som jag råkar läsa för tillfället. Jag har också ambitionen att koppla historien till nutid. Nuet står i ständigt beroende av det förgångna. Utan tidsperspektivet blir nästan all kunskap om människan och samhället ytlig.

I högerspalten orienterar ni er bland nätets historiarelaterade bloggar, men också på Med öga för historia. Här kan ni bli permanenta följare av bloggen, prenumeranter på inlägg eller dela med er av något ni läst här på Facebook.

Blogglistan:
Här hittar du Sveriges bästa och mest uppdaterade lista med svenska historiabloggare. I blogglistan finns kända namn som Peter Englund (Att vara ständig & Peter Englunds blogg
) och Dick Harrison om kunglig kunglig historia. Här finns journalister och författare som t.ex. Anna Larsdotter (flitig skribent för Populär Historia) och Maja Hagerman (Maja om Historia). Här finns några vetenskapliga bloggar med bland andra klimathistorikern Fredrik Charpentier (En historikers betraktelser), arkeologen Åsa M. Larsson (Ting & tankar) och fil. doktor Magnus Alkarp (Alkarp) som är vass och föredömligt öppen med sin politikska hållning. Mitt mål är att ha den mest kompletta och kvalitativa listan över historiska bloggar. Tips är välkomna!

Etiketter:
Jag har medvetet försökt hålla nere antalet etiketter. De ska
fungera som tydliga
rubriker över de olika texter jag publicerar här. Lite som olika vinjetter i en dagstidning:
BOK: Texten bygger på eller inspireras av böcker jag läst. Lästips.
FILM: Min personliga top 10 lista över historiska filmer. Även andra filmer och dokumentärer med historisk relevans.
FÖRVRÄNGD HISTORIA: Tar kål på historiska myter eller tipsar om hemsidor som förvränger historieskrivningen i sina egna syften.
HISTORIA NU: Jag ser på nutida händelser med historiska glasögon.
HISTORIA PÅ TV: Om tv-program.
HISTORISKA NEDSLAG: Det hände där och då.
KRÖNIKA: Fria och personliga betraktelser om historia.
LÄNKEN: Länkar till webbsiter, artiklar, bloggar mm.
MIN HISTORIA: Om mig och om varför jag är så besatt av historia.
MINA ARTIKLAR: Här finns artiklar jag publicerat i olika Historiemagasin.
MINA STUDIER: Här berättar jag om mina pågående studier på Göteborgs universitet.
POPULÄRA TIDSKRIFTER: Om Populärhistoriska tidskrifter och dess innehåll.
VETENSKAPLIGA TIDSKRIFTER: Om artiklar skrivna i Historisk tidskrift eller Scandia; de två vetenskapliga historietidskrifterna.

Fler etiketter är planerade men det kommer inte många fler.


Bloggarkiv:
Här finns alla mina gamla artiklar. Bara den senaste månadens inlägg syns, men botanisera
gärna bland de tidigare inläggen. De är sällan tidsbundna och behåller oftast sin aktualitet.


Längst ner i högerspalten finns flera sätt för dig att prenumerera eller dela med dig av mina artiklar. Allt innehåll är fritt att dela hur mycket som helst.

Kommentera gärna:
Jag vet att jag har många läsare där ute. Var inte rädd att ifrågasätt eller håll
med. Frågor är kul. "Dumma" frågor är ofta de bästa frågorna. Uppmuntran är alltid välkommen. Kritik likaså. Tipsa mig gärna om filmer eller böcker ni läst.


Ögonen är: Det allseende ögat, Mitt öga, Vetenskaplig modell av öga, Horus öga.