fredag 10 augusti 2018

Om att välja patriotism, nationalism eller chauvinism för framtidens Sverige

Nationalism var en viktig del av franska revolutionen. Istället för att staten och folket inom dess gränser var till för kungarna, skulle staten vara till för medborgarna. Broderskapet i revolutionens slagord - "frihet, jämlikhet, broderskap" pekar på den nationella gemenskapen mellan jämlikar som skulle ersätta den feodala samhällsstrukturen där människor föddes med olika värde. Nationalism var alltså en del i vägen för att uppnå människans lika värde. Det franska ordet fraternité, som översätts till broderskap på svenska, låter dessutom bättre på franska eftersom det är könsneutralt och omfattar alla medborgare.

Frågan om vilken slags nationalism vi ska bygga staten Sveriges framtid på tycker jag är en viktig fråga att diskutera, en fråga som ignorerats och aktivt förnekats att ha ett legitimt värde under en lång tid. Sverigedemokraternas oerhört dramatiska omvälvning av det svenska politiska landskapet gör att frågan inte kan ignoreras längre.

Chauvinism, nationalism och patriotism är besläktade begrepp. Det gemensamma är staten och hur medborgaren förhåller sig positiv till den; oftast på ett ensidigt och okritiskt sätt. För en del, särskilt på vänsterkanten klingar de alla negativt, men även för kommunistiska regimer har de alltid spelat en viktig roll. Jag skulle vilja påstå att begreppen spelar en central roll för att hålla samman alla stater - minst något av dem. Frågan är vilket vi i Sverige av idag borde luta oss mot på vår väg in i framtiden. En stat, en demokrati, behöver ett vi, ett demos och en kraft som håller det samman. Det går inte att tänka bort i en iver att förkasta den ondska som de extrema varianterna genom historien givit upphov till.

Chauvinismen är ett skällsord. Det används för att beskriva när en stat och dess medborgare uttrycker en överlägsenhet gentemot alla andra stater och dess medborgare. En chauvinist kallar aldrig sig själv för det. Chauvinisten tycker att de värden som den egna staten står för är överlägsna och är blind för svagheterna. Chauvinisten låter gärna andra veta att de har fel och att den egna positionen är den enda rätta. Oftast förknippas chauvinismen med aggressivitet och mobbarmentalitet. Att kunna enas med andra medborgare i staten om åsikten att den egna staten är den mest förträffliga och att alla andra är lite lägre stående är ett starkt sammanhållande kit i ett samhälle, men kan vara förödande i relationen till andra stater och dess medborgare. Chauvinismen är uppenbart inte vägen att vandra.

Nationalismen är i många stater ett viktigt sammanhållande kit. Den grundar sig i tankarna kring ett folk med ett språk, en gemensam historia, gemensamma värderingar och en gemensam mentalitet, eller med andra ord - en gemensam kultur. Ras och etnicitet spelar ofta en roll, men inte nödvändigtvis. När nationen förknippas med en statsbyggnad på ett givet territorium talar vi om en nationalstat. I en sådan nationalstat ses oftast den dominerande kulturen som överlägsen och minoriteter tvingas anpassa och underordna sig. Det är den anpassningen som kallas assimilation. I Sverige har nationalismen varit mycket viktig i bygget av det moderna Sverige. Är det en väg det mångkulturella Sverige kan vandra utan att skapa starka motsättningar. Troligen inte.

Patriotismen ses ofta som chauvinistens benämning av sig själv. Patriotismen är den ohöljda kärleken till staten och samhället en individ lever i. Men patrioten behöver inte vara chauvinist, egentligen bara uttrycka en stark uppskattning för det samhälle hen lever i, och framför allt sin vilja att uppoffra sig för det. Kärleken och viljan att uppoffra sig gör patriotismen till ett starkt sammanhållande kit i ett samhälle.

Det är det okritiska förhållningssättet till staten som alla tre begreppen uttrycker som vänstern i alla tider förhållit sig skeptisk till. Förbrödring över nationsgränserna har varit deras mål. Patriotism, nationalism och chauvinism har lett till motsättningar och krig mellan vad som egentligen är bröder och systrar under samma ok, ett ok pålagt dem från samhällets eliter. Samtidigt har alla stater som fått någon form av vänsterregim, från det svenska folkhemmet till kommunistkina, lierat sig med dessa kraftfulla verktyg för sammanhållning inom de egna gränserna. Att förneka betydelsen av dem leder ofta till destruktiva fraktionsbildningar och partistrider. Att anamma dem kan leda till koalitioner och samhällsansvar för alla statens medborgare.

Problemet med att i nationalistisk anda konstruera ett vi är att det alltid måste finnas ett dom. Utan dom, inget vi. Eller? Måste det vara så? Ja kanske måste vissa värderingar omfattas av alla i ett samhälle. I Sverige har vi starka värderingar om jämlikhet mellan kön och olika sexuella läggningar. Vi har starka värderingar om att ojämlikhet i möjligheter och i inkomster är något destruktivt. Kan man få ingå i svenskheten även om man inte omfattar dessa värderingar? Ja även om man är bigott men infödd är det ingen som ifrågasätter ens svenskhet. Och även om man är en nyliberal som tror på nyttan med ojämlikhet så får man ändå vara svensk. Då kanske ändå inte värderingarna är det som avgör.

Kanske är det något annat. Kanske är det bara en känsla av hemma. Av det välbekanta och av minnen knutna till en plats och dess människor. Kanske är det här vi alla borde enas i patriotism. Att det är det här som är vårt hem. Det som vi älskar, och älskar att hata reservationslöst. Det samhälle vi bryr oss om. De människor vi bryr oss om. De människor vi delar samma gator med. De som alla utgör familjen Sverige. Om vi inser att vi alla delar ett gemensamt hemma, kanske vi börjar behandla vårt fantastiska Sverige med lite mer respekt istället för att som nu riva och slita i det för vår egen vinnings skull. Kanske ska vi alla fråga oss vad som är det bästa för oss alla som bor här. Kanske går vägen framåt via patriotiska känslor till vårt gemensamma hem, och via den - broderskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar