Historiska filmer # 2 - Rosens namn

"Penitenziagite! Watch out for the draco who cometh in futurum to gnaw on your anima! 


Den unge munken Adso av Melk (Christian Slater) har av nyfikenhet klivit in i klostrets krypta där han möter puckelryggen Salvatore. Han som pratar alla språk, och inget. Salvatore var en gång en av Dolciniterna, följarna till predikanten Fra Dolcino. En kättersk sekt inspirerad av Franciskanermunkarnas fattigdomsideal. De tog idealet ett steg vidare när de mördade präster och biskopar från den katolska kyrkan för deras syndfulla överdåds skull. Fra Dolcino drömde om en värld utan feodalismens hierarkier och om en kyrka som återgick till ideal om fattigdom och ödmjukhet. Penitenziagite ska ha varit deras stridsrop. Fra Dolcino infångades 1307 av inkvisitionen, kastrerades och höggs i delar lem för lem innan han brändes.


La mort e supremos! You contemplata me apocalypsum, eh? La bas! Nous avon il diabolo! Ugly cum Salvatore, eh? My little brother! Penitenziagite!"



Nummer två på min lista över de bästa historiska filmerna har många bottnar. I grunden är det en deckarhistoria med franciskanermunken William av Baskerville (Sean Connery) och hans unga lärljunge Adso av Melk (Christian Slater) i huvudrollerna. De båda har rest till ett kloster berömt för sitt fantastiska bibliotek, där William ska delta i en teologisk debatt mellan franciskanerordern och vatikanen om den svåra frågan om huruvida Jesus ägde kläderna han bar. Francisanernas fattigdomsideal stod i bjärt kontrast till kyrkans överdåd och är rädda för att bannlysas av kyrkan.

Men klostrets munkar skakas av det plötsliga dödsfallet av en av deras yngre bröder, och William välkänd för sitt skarpa och logiskt inriktade intellekt, blir uppmanad av abboten att undersöka vad som hänt. Mordgåtan växer när allt fler munkar dör under mystiska och bisarra omständigheter. Snart kallas också inkvisitionen in...

Filmen som bygger på Umberto Ecos fantastiska bok med samma namn, håller sig relativt nära originalet men är förenklad för att passa i formatet, och deckarhistorien träder fram i mycket skarpare relief än i boken. Filmens entydiga lösning av deckargåtan saknas i boken som är mycket mer mångtydig.  Persongalleriet i filmen är fyllt av minst sagt udda karaktärer med bland annat Ron Perlman som puckelryggen Salvatore. Regissören Jean-Jacques Annaud ska ha jobbat mycket länge för att hitta precis de rätta karaktärerna i det bisarra persongalleriet. Christian Slater var okänd och vid den här tiden var Sean Connerys karriär i en svag fas. Annaud var tveksam till Connery som allt för förknippad med James Bond, men man får säga att han här gör en helgjuten rolltolkning.

Första gången jag såg filmen blev jag helt hänförd, och otroligt nyfiken på den medeltida katolska kyrkan och den medeltida tankevärlden, knappast något jag intresserat mig för tidigare. Jag läste sedan boken som bygger på professor Umberto Ecos samlade kunskaper från 35 år av studier av den medeltida kyrkan. Han hade en del att ösa ur.

Jag har nu i dagarna beställt en bok med texter av historikern Christer Winberg. Boken heter "Varför skriver vi inte historiska romaner istället". Boken "Rosens namn" kan ses som en utmaning av Winbergs tes.
Som en skönlitterär bok kan den lära oss mer om medeltida tänkande och filosofi satt i en helhet än de flesta akademiska avhandlingar.

Umberto Eco är en av postmodernismens företrädare, och som sådan menar han att förståelsen av vad som hänt alltid är beroende från var man tittar. Postmodernisterna gick så långt man kunde från historikernas grundsats om att ta reda på "wie es eigentlich gewesen" - hur det egentligen var. Det postmodernistiska tänkandet genomsyrar också romanen Rosens namn där varje nytt mord gör att tolkningarna av de tidigare omvärderas.

Som historiker är det viktigt att tänka på hur tolkningarna av det förflutna ofta är bundna av nutidens kontext. Samtidigt tror jag inte riktigt på det. Konkreta saker har faktiskt hänt och visst kan de omvärderas, men bara till en viss gräns. Jag personligen har svårt att släppa tanken på att jag är på jakt efter någon slags allmängiltig sanning. Samtidigt inser jag hur tron på en sanning så många gånger lett människan in på farliga vägar. Som till den medeltida katolska kyrkans dogmatism, eller till en av dess mest fanatiska samtida kritiker Fra Dolcino.

Penitenziagite!


Top 10 Historiska filmer så här långt:
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse now (redux)
9. Stalingrad


Är tacksam för tips!