måndag 2 december 2013

Plundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstskatter

Utställningen i München var en stor succé och blev
efter en tid mobil. Som sådan pågick den till 1941.
Här en affisch inför utställningen i polska Chemnitz.
Den sjukligt gröna judekarrikatyren bakom ett
 modernistiskt skulpterat huvud visar på ett övertydligt
sätt den poäng nazisterna ville driva
För några veckor sedan offentliggjordes att en konstskatt med nazianknytning värd miljarder upptäckts i München. Samtidigt och av en lycklig slump trillade ett recensionsex av Anders Rydells "Plundrarna" ner i min brevlåda. Den andra händelsen så som ett svar på den första. Konstskatten hittades i en sunkig lägenhet tillhörande en äldre enstörig man, son till en känd konsthandlare under de nazistiska åren i Tyskland. Den utförliga förklaringen till händelsen fanns i konstjournalisten Rydells bok.

Att den fantastiska konstsamlingen återfanns i just München är möjligen, men troligen inte, en slump. Efter kriget blev München centrum för insamlingen, katalogiserandet och återlämnandet av nazisternas systematiska konstplundring av Europa. En plundring som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Hitler var ju trots allt en försmådd konstnär, och konst var av yttersta vikt för honom och det nationalsocialistiska arbetarpartiet. München var även nazirörelsens födelseort och platsen där konstutställningen "Entartete kunst" (Urartad konst) först hade premiär 1937. Där försökte nazisterna på ett så ofördelaktigt sätt som möjligt att presentera den modernism som de avskydde, och att koppla den till judendomen och vad de menade var förfallet och hotet mot den tyska kulturen.

I "Plundrarna" ges en gedigen inblick i den nazistiska konstsynen och hur viktig den var för dem när det nya "renade" tyska tusenårsriket skulle konstrueras. När Europa invaderades av tyska styrkor i både väst och öst, var ett av nazisternas främsta omedelbara mål att komma över kontinentens konstskatter. Syftet var att för egen räkning lägga beslag på verk de ansåg värdefulla och viktiga och för att förminska, bränna och förstöra andra. Konstverk och konstskatter tillmättes stor symbolisk betydelse. När till exempel de för nazisterna underlägsna slaviska kulturerna skulle krossas så var deras ikoniska nationalskatter ett av de främsta målen att förstöra.

Den främsta plundraren av alla var Hitler själv. I bokens dramatiska inledning berättas om jakten på Hitlers testamente. I testamentet uttrycker han hur han vill bli begraven som en konstnär, inte som en general. Därför vill han begravas i den stad där han sade sig ha blivit just det, i tonnårens uppväxtstad Linz i Österrike. Han hade en storslagen vision om att göra om Linz till en kulturhuvudstad i det nya paneuropeiska Tysklad. Förutom Hitlers grav skulle här även finnas världens främsta konstmuseum - "Hitlermuseet". Det skulle ha världens största samling och byggas i samma grandiosa skala som alla andra Nazistiska projekt (som aldrig förverkligades). Samlingarna som han införskaffade genom handplockade ombud blev av en oerhörd omfattnig, och verkens upphovsmän tillhörde de främsta av alla de klassiska målarna, men även de tyska 1800-talsmålare som Hitler ansåg vara underskattade. Modernismen var bannlyst.

Rydells historia rör sig inte bara i historien. Han kopplar de dramatiska berättelserna av vad som hände i spåren av de olika fälttågen, med nutida händelser, framför allt antagandet av de så kallade Washingtonprinciperna 1998, och vad som hänt sedan dess. Washingtonprinciperna ratificerades av 44 länder, däribland Sverige. De innebar bland annat att länderna åtog sig att öppna sina arkiv för forskare, genomsöka museisamlingar och framför allt utreda återlämningskrav och ge dem en "rimlig och skälig" lösning. Principdeklarationen var och är inte juridiskt bindande, vilket gjort återlämningsprocessen minst sagt turbulent och kantad av stridigheter. Ockupationerna av olika territorier liknade varandra på vissa sätt men skiljde sig på andra. Anledningen var den nazistiska rasideologin där de slaviska folken sågs som underlägsna och endast värdiga förslavning under det nya Tyska styret. I väst och allra mest i norden sågs folken som näst intill jämlikar och därför värda en "respektfull" behandling. Därför omgärdades konstplundringarna i väst av en fernissa av legalitet, medan plundringarna i öst var helt hänsynslösa. När det gällde plundringen av judarna, var de lika hänsynslösa överallt.

Mer än något annat var plundringen en plundring av alla konstskatter som tillhörde Europas judar. De judiska konstskatterna sågs av nazisterna som helt igenom legitima att konfiskera, och som en del i den kedja av avhumanisering som slutade i Aschwitz. Därför är återlämingsprocessen en både moralisk och emotionell angelägenhet. Men i återlämingsprocessen inkluderades inte bara verk som konfiskerats, utan även konst som avtvingades judar för struntsummor i utbyte mot överlevnad eller utresehandlingar under de första åren av nazistiskt maktinnnehav i Tyskland. Att fullt ut bevisa att målningarna tillhört en viss familj är oftast svårt. Återbördandet av konsten har därför blivit notoriskt snårigt och befinner sig i gränslandet mellan moral och rätt. Rydell beskriver detta på ett fantastiskt sätt. Genom boken griper historien tag i nutiden och ställer svåra frågor om inte bara moral och rätt utan även om hur historiska olikheter länder och nationer emellan, påverkar synen på konsten.


Konsthandlaren Hildebrand Gurlitt arbetade åt Joseph
Gobbels, främst för att sälja eller byta bort modernistiska
 verk, ofta plundrade från judar. Gurlitt var själv av judisk börd.
Efter kriget samlades nazisternas plundrade konst i München. Aldrig tidigare hade så många konstverk av yppersta kvalitet samlats på samma ställe. Från 1948 övertog Tyskarna skälva återlämningsprocessen från "Munich central collecting point" som konstsamlingen kallades. Flera miljoner verk lämnades tillbaka, men för en mycket stor mängd konst förblev ägarna oidentifierade. Som hajarna kring ett blödande köttstycke samlades här även de konsthandlare som villigt bidragit i nazisternas plundringar. Många av dem lyckades återfå verk som tidigare blivit beslagtagna av de allierade. Den restitutionsprocess som pågick i München fram till 1960-talet blev till en andra stöld. Hildebrand Gurlitt, far till särlingen Cornelius Gurlitts som hade sitt nedgångna hem fyllt av konst, tillhörde denna elit av konsthandlare anlitade av nazisterna. Att Hildebrand även deltog i denna andra plundring har inte särskilt höga odds. Vad den pågående undersökningen av konstverkens bakgrund kommer att visa återstår att se, men Cornelius Gurlitt saknar sina tavlor (som han brukade prata med), och vill gärna ha dem tillbaka. På grund av svårigheterna att hitta dess ursprungliga ägare kommer de flesta troligen att förbli hans.



torsdag 21 november 2013

Russel Brand och demokratins undergrävda legitimitet

Runt om i Europa växer kritiken mot det etablerade politiska systemet. Den etablerade konsensus och mittenpolitiken, med små politiska förändringar och nedtonad ideologi, gör att många människor känner ett allt större främlingsskap gentemot det politiska systemet. För det mesta tar denna alienation sig vägen till olika nationalistiska partier (men även i ett minskande valdeltagande). I Sverige till exempel torde en hel del av sverigedemokraternas sympatier komma från proteströster som anser att den politiska kulturen som helhet inte representerar dem eller deras åsikter. Trots en allt större väljarandel vägrar de övriga partierna ens det minsta av samarbete med sverigedemokraterna.

Men även röster från vänster har svårt att få genomslag och behandlas som seriösa av de övriga partiernas repressentanter. Nu senast gick socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén ut och fiskade efter samarbete med de borgerliga småpartierna, hellre än att ta en diskussion vänsterut. Inviten mot folkpartiet måste ha varit ett dråpslag mot vänsterpartiets ambitioner att sitta i en regering. Fientligheten mellan de båda partierna med sin grund i socialismen har en lång historia, men varför även nu?

Frågan är om inte detta exkluderande av de politiska extremerna riskerar att slå tillbaka mot demokratin som helhet. Att tilltron till att det går att förändra via det politiska systemet blir allt mindre, och att förtroendet för själva systemet kan urholkas. Att en politisk apati breder ut sig. Kanske väljer då allt fler att följa komikern Russel Brands exempel och vägra att rösta. Skälet; att vägra legimitera ett system som gjort sig oberoende av folket.



Brands intervju med en av Storbrittaniens mest kända politiska reportrar Jeremy Paxman, har de senaste veckorna varit ett hett debattämne i Storbrittanien. Han deklarerar där sitt fullständiga misstroende mot det rådande politiska systemet och att han aldrig röstat. Tvärtom ser han röstandet som ett sätt att ge legitimitet åt ett system som förlorat all legitimitet. Han uppmanar folk att inte rösta och sluta spela med i charaden. Han var så rapp och träffsäker att han fullständigt detroniserade alla Paxmans försök att få hans åsikter att framstå som tvivelaktiga (trots hans tydliga vänstersympatier och revolutionsromantik). Det är en helt enastående uppvisning i konkret retorisk träffsäkerhet. Senare deklarerade Paxman dessutom i en TV-soffa att han sympatiserar med Brands desillutionerade syn på brittisk politik.



Brand menar att det rådande ekonomiska och politiska paradigmet inte tar itu med frågor som rör skapandet av en allt större och mer utsatt underklass, globala miljöproblem och en politisk elit som inte är intresserade av folkets bästa, utan istället framför allt ägnar sin kraft åt att hjälpa sig själva och en ekonomisk och finansiell elit. Inga nyheter kanske, men Brand lyckas få systemkritiken att framstå som personlig och angelägen.

De demokratiska system vi lever med idag i Europa är produkter av långa processer som har många nationella särdrag, men som även är en gemensam europeisk historia. De flesta länderna i Europa fick allmän rösträtt 1918, eller åren däromkring, som ett direkt resultat av första världskrigets katastrofala misslyckande för den tidens politiska eliter. Men systemen skapades genom reformer inom ramen för befintliga system som ofta redan var semi-demokratiska. Skillnaderna mellan till exempel Sverige och Storbritannien blev stora. Det brittiska gynnar ett fåtal stora partier (oftast bara två) medan det svenska ger upphov till en hel palett av politiska partier. Därmed skapas även utrymme för fler politiska perspektiv i Sverige. Det är en styrka som gör att fler kan hitta "sitt" parti. Det ger ökade möjligheter för de röstande att känna att deras politiska åsikter verkligen blir representerade, men det ger absolut ingen garanti för genomslag.

Mellankrigstidens ekonomiska turbulens skapade grogrund för radikala politiska partier och våldsamma motsättningar, och de politiska systemen saknade ofta säkerhetsmekanismer mot att övertas av antidemokratiska partier. De demokratier som skapades var sköra. Långt ifrån alla ansåg att demokratin var lösningen. Till höger liksom till vänster fanns starka förespråkare för diktatur, och vi vet alla hur det gick.

När västeuropas demokratier skulle återuppbyggas efter kriget kunde man inte tillåta att de hamnade i händerna på demokratins fiender. Den nya modellen var "Den stridbara demokratin". Folkviljan måste på olika sätt kringskäras när den röstade fram partier som var antidemokratiska. Författningsdomstolar inrättades för att kunna upphäva politiskt stiftade lagar som stred mot författningen. Rättsliga åtgärder, såsom att förbjuda partier och att inskränka mötes och yttrandefrihet blev viktiga verktyg för den stridbara demokratin. Därför tillåts ännu idag inga verkligt antidemokratiska partier att få inflytande.

Men ändå exkluderas de ytterlighetspartier som finns idag. En bred konsensus om spelplanens vilkor har etablerats - eller med andra ord "en politisk kultur" - som gör att vissa politiska förlag klassas som "extrema" och därmed ses som oseriösa eller till och med farliga av alla andra partier. Stora förändringar blir nästan omöjliga då alternativ inte tillåts få någon plats. Däremot är de viktiga för att definiera det politiska spectrats omfång.

Den demokratiska ordning som upprättades i Europa efter andra världskriget var en kompromiss. En kraftigt kringskuren folkvilja blev receptet när lärdomarna skulle dras från det demokratiska fiaskot under mellankrigstiden där flera demokratier dukade under. Känslan av politiska eliter som företräder intressen och åsikter långt ifrån vad "vanligt folk" tycker är inte helt obefogad. Det är i skälva verket en del av systemets poäng. Folkets representanter och partierna de företräder ska inte vara "som folk är mest".

Efter andra världskriget har inga större konstitutionella förändringar ägt rum i västeuropa. Till exempel ledde den stora vänstervågen efter 1968 inte till några större politiska, och absolut inte till några konstitutionella förändringar.

Men vad skulle hända om folket började ta Russel Brand på orden och sluta rösta. Skulle legitimiteten kunna undergrävas så mycket att systemets konstruktion förändrades? Hur lågt skulle det behöva sjunka? I Storbrittannien gick valdeltagandet ner kraftigt i slutet av 1990-talet men har sedan återhämtat sig något. 2010 röstade 65% av britterna. Av de västeuropeiska staterna har de ett av de lägsta valdeltagandet. 2014 är det val igen. Var går gränsen när det blir ett problem? Troligt är att ett allt för lågt valdeltagande skulle skada systemens legitimitet eller upplevda legitimitet mer än systemets och institutionernas verkliga förmåga till handling. Därför är röstskolk en mycket tveksam metod för förändring så länge den inte åtföljs av annat kraftfullt och politiskt aktivt agerande. Att låta bli att rösta kan tolkas på många olika sätt, men naturligtvis skulle en kraftig nedgång leda till problem för systemet. Var gränsen går är svårt att säga. Jag tror att så länge inte Europa drabbas av en fullständig och plötslig ekonomisk kollaps så kommer det nuvarande politiska systemet att bestå. Brand får fortsätta att drömma revolutionsdrömmar. Hoppas han inte blir bitter och cynisk på riktigt - idealism behövs - liksom personer som ifrågasätter demokratins och politikens förmåga. Kanske skulle vi behöva fundera på om dagens politiskasystem verkligen är utformat på ett sätt som gör att vi kan möta de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar vi står inför.

Se även Johhan Martinssons bidrag till Grundlagsutredningen "Värdet av valdeltagande" (2007) och den nyligen på svenska utkomna "Demokratins tidsålder" av G. Müller om den europeiska demokratins utveckling under 1900-talet.

tisdag 5 november 2013

Warszawa - två museer två historiesyner

Muzeum historii zydow polskich invigt i april i år - mittemot monumentet över Warszawagettots offer.
När vi första gången kommer till det nyligen invigda museet över Polens judiska histioria är det stängt. Men mittemot står monumentet över Warszawagettots offer från 1948. Runt monumentet svärmar en grupp Israeliska ungdomar. De poserar uppställda på rad, med allvarliga ansikten. Lägger ner blommor. Jag är där med min svärfar. Han berättar att de är där som en del i en större resa, bland annat till Auschwitz. Det är en resa för att bekräfta deras judiska tillhörighet och för att lära sig om historien. Den om förintelsen och om den stora judiska katastrofen, som naturligtvis också är berättelsen om varför Israel är så viktigt. Bara med en egen nation kan man garantera sin säkerhet. När vi väntar på bussen hem ser vi att de plockat fram stora Israeliska fanor som sakta svänger i den ljumma Polska höstnatten.

Museets fasad är täckt med snedställda glasskivor
 fyllda av det judiska ordet Polin med hebreiska
 och latinska bokstäver. Det betyder även "vila här"
 på hebreiska. Det sågs som ett gott omen när
judarna välkomnades till landet från 1200-talet
 och framåt. 
Det stängda museet ska förhoppningsvis i framtiden även berätta en annan historia. En historia som går bortom nationalismen och dess trånga historieskrivning. Dagen efter är vi tillbaka. Det är ingen anstormning av besökare och vi får guiden för oss själva. Hon berättar om hur museet kom till. Hon berättar hur det anknyter till platsen. Det ligger på den plats där det enda huset som fortfarande stod upp i ghettot efter kriget låg. Resten var smulor. Efter att ghettot tömts på sina 350 000 invånare utplånade nazisterna ghettoområdet med tysk noggranhet. Huset var platsen varifrån gettot administrerades och där juderådet satt. Det var även platsen dit alla ghettots innevånare kallades innan de fördes till "Umschlagsplatz", varifrån de med tåg fördes till Aschwitz och förintelsen. Därför låg monumentet där. Huset revs på 60-talet av den kommunistiska regim som slängde ut de kvarvarande 200 000 judarna från Polen i en antisemitisk kampanj. Nu finns endast ca 5000 kvar, i det land som före kriget var judarnas främsta hem i Europa.

Som motsats till monumentet är museet en plats för hopp. En plats för att överbrygga nationalism och dess snäva tankar om ett folk, ett territorium. De ska lära Polackerna om den nation som levde sida vid sida med dem i Polen i hundratals år, men som nu är borta. Polen är ett land som gått från att ha varit ett av Europas mest multietniska under mellankrigstiden till att idag vara i det närmaste etniskt helt homogent. Det är ett land och ett folk som liksom det judiska drabbats hårt i historiens konflikter. I Polen är identifikationen stark med stora uppoffringar i nationens tjänst och en hjältemodig kamp mot utländska inkräktare.

Över Warszawaupprorets museum i Warszawa
 tronar ett torn med upprorets symbol, en av dess hjältar
 och överst, den Polska fanan.
En manifestation av detta är det andra museet vi besökte senare samma dag. Det är museet över Warszawaupproret. Det berättar historien om hur några tusen Polska upprorsmän kämpade för att befria Warszawa från den nazistiska ockupationen hösten 1944. På köpet fick de en stad jämnad med marken och 200 000 döda civila. Under den kommunistiska tiden undertrycktes minnet av upproret eftersom röda armén på ett högst besvärande sätt väntande på andra sidan floden som löper genom staden, utan att ingripa. Troligen ville Stalin försvaga den Polska försvarsviljan inför den kommande segern. Polen var redan bortlovat till Sovjet av Churchill och Roosevelt. Evigt dömda till att förrådas, det är Polens lott. Men nu vill man hylla sina hjältar, de som mot bättre vetande blev orsaken till att Warszawa blev till en grushög fylld med hundratusentals Polska lik. Det är i alla fall mitt intryck av museet. Att det framför allt är en del i en nationalistisk historieskrivning. En sorgsen historia, men en historia fylld av glada kämpande polska frihetshjältar. Men eftersom alla texter och berättelser i museet är på Polska (det går säkert att få engelska guider) är det svårt att avgöra i hur hög grad de berättar något annat än vad bilder och utställningsföremål gör.

Min svärfar lämnade i alla fall museet svärande. På väg ut fastnade vi i en trång korridor, inträngda av en guidad grupp i en liten del av utställningen som beskrev hur kommunismen tog över. På bilderna på väggen fanns bilder på nyckelpersoner i den kommunistiska regimen som tog över. Många av dem med judiskklingande namn. Min svärfar gillade inte vad han uppfattade som implicita antisemitiska uttalanden. Vilka förrädarna var behövde inte sägas högt. Bara antydas för att alla i den polska gruppen skulle förstå vad guiden menade.

Till skillnad mot upprorsmuseet kommer det judiska museet inte att vara bekvämt nationalistiskt. Ännu har inte utställningen öppnat, men vår guidade visning slutade med en film om den huvudutställning som öppnar någon gång under hösten 2014. Den visar hur samma land beboddes av två folkgrupper (nåja, utöver judar fanns det vitryssar, litauer, ukrainare, tyskar, kaschuber m.fl.). Den ena mycket större, men den andra en mycket stor minoritet (10 % av befolkningen). De levde sina liv på många sätt skilda från varandra, men alltid i viktiga, symbiotiska och ofta komplicerade relationer till varandra. Guiden lovar att utställningen inte kommer att ducka för de svåra frågorna. Jag hoppas verkligen det. För i en värld där nationalistiska historieskrivningar fortfarande är så starka ligger främlingsfientlighet, misstänksamhet och våld aldrig långt borta.

Den mäktiga entrén till det museet över judarnas polska historia är formad som den sista bokstaven i det hebreiska alfabet som motsvarar T i det latinska. Boksaven är även den första i judarnas heliga skrifter Tohra och Talmud. Museets utformning bestämdes av en internationell arkitekttävling där den finska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki vann. Det minimalistiska museet och dess entréhall är helt makalöst snygg. Hur utställningarna kommer att kunna leva upp till sin fantastiska inramning återstår att se.

torsdag 26 september 2013

Om att tvinga ett land på knä och fascismens återkomst

Det finns bara en segrare i skuldspelet. Nicolaos Michaloliacos, det ultranationalistiska
Gyllene grynings ledare.
Ett land tvingat på knä. Ett land där befolkningen känner sig förrådda av sina ledare. Ett land där befolkningen känner sig orättvist bestraffade av utländska krafter. Ett land i djup ekonomisk kris. Ett land med en historia präglad av odemokratiska styrelseskick. Ett land där ett antidemokratiskt och fascistiskt parti valts in i parlamentet och vars anhängare misshandlar folk av "fel" ras eller politisk övertygelse. Tyskland 1930? Grekland 2013?

På många sätt är Grekland av idag det yttersta provet på om Europa verkligen lämnat sin auktoritära historia bakom sig. Med andra världskriget gjorde de auktoritära systemen sin slutgiltiga bankrutt. Tror vi. Men är det säkert. De befintliga demokratierna blir allt mer teknokratiska, styrs allt mer av partier som fungerar som valmaskiner där ideologin tonas ner och inom ett ekonomiskt paradigm som inte kan ifrågasättas. Ur detta skapas den enda vägens politik där ett land tvingas på knä. Tvingas att ständigt ta nya lån för att finansiera de gamla. Var tar räntan vägen? Är det ingen som tjänar på lånen? Räddningspaket? Ett land tvingas ner på knäna. Dess befolkning tvingas ner i fattigdom. För dess betvingare är det den självklara lösningen. Den enda givna. Det var det 1919 för Versaillesfredens segrarmakter också. Landet som startade (?) allt elände måste betala. Vi är oskyldiga. Nu är Grekland boven. Är det så enkelt?

Pascalidou ger en mångfacetterad bild av krisen,
dess orsaker och konsekvenser. Alla skyldiga
får en känga. Oerhörda sociala påfrestningar och
ifrågasatta demokratiska institutioner har berett
vägen för Gyllene gryning - krisens yttersta konsekvens.
 Reflektioner utifrån egna erfarenheter och research
men framför allt baserad på intervjuer och möten
med människor från alla delar av det Grekiska samhället.
 Rekommenderas. (Uppdatering 6/10 -2013.)
Lyssnade Studio 1 i P1 idag där Alexandra Pascalidou intervjuades om sin nya bok "KAOS, ett grekiskt krislexikon" som kom ut för en vecka sedan. Pascalidou säger sig vara ute efter att komplicera bilden av krisen och av den svartvita bilden av korrupta slösaktiga greker, men även grekernas bild av sig själva som oskyldiga offer. Det blir slående att Grekland den senaste tiden hamnat i mediaskugga, men att krisen där verkligen inte har lättat. I Tyskland har åtstramningsarkitekten Merkel blivit belönad för sin ståndaktiga hållning med en valseger i Tyskland och att dramat fortsätter.

Kan Europa efter 1900-talets blodiga kamp mellan fascism och demokrati andas ut eller lurar tyrannin  där strax under ytan? Är EU den garant för fred och demokrati som den utmålar sig att vara? Än så länge har nationalegoismen segrat i den ekonomiska kris som skapats ur överskuldsättning och obalans i en oansvarigt dåligt konstruerad valutaunion. Syndabockstänkandet har segrat istället för det kollektiva ansvaret för en Euro som gynnat den Tyska ekonomin mer än någon annan. Och nu straffas ett folk. Inte dess inkompetenta ledare.

Efter första världskriget blev socialdemokratin i Tyskland den främsta syndabocken i den dolkstötslegend som var med och sänkte den Tyska demokratin. På samma sätt kan den politiska kollapsen i Grekland bereda väg för fascismens återkomst i Grekland. En ny dolkstötslegend där grekerna lägger skulden på tidigare ledare och på en fientlig omvärld, där är vägen öppen fascismens återkomst. Skuldspelet har ingen segrare. Det borde verkligen Europas och framför allt Tysklands ledare förstå. Annars har man inte lärt sig någonting av Europas blodiga 1900-tal. Kom ihåg att utan Versaillesfredens och dolkstötslegendens skuldbeläggande hade aldrig andra världskriget utkämpats. Men då hade å andra sidan demokratin kanske inte segrat så fullständigt som den gjorde. Men nu har den förhoppningsvis det.

Därför får vi aldrig glömma vilka omständigheter som skapade "det tredje riket" och aldrig, aldrig återupprepa samma misstag. Skuldspelet leder rakt ner i en avgrund vi borde ha lämnat.


tisdag 24 september 2013

Sveriges Historia 1920-1965 - några reflektioner

Band 8 i Sveriges Historia med
"Per-Albin husen" på omslaget. Där
bosatte sig landsfadern i det nya
funktionalistiska folkhemet.
I april i år utgavs den sista delen i Norstedts stora satsning på ett nytt översiktsverk över Sveriges historia (1965-). Själv har jag inte riktigt hängt med, utan hängivit mig åt mer specialiserad litteratur. Men när jag upptäckte att min tid - mellankrigstiden - fått sitt band (det näst sista) kände jag att det var dags att läsa något av verken från pärm till pärm. Att det var Yvonne Hirdman som skrivit om mellankrigstiden gjorde det än mer intressant. Hirdmans "Att lägga livet tillrätta" från 1989 framstår som en vattendelare i historieskrivningen om socialdemokratins långa tid vid makten från 1930-talet till mitten av 1970-talet, och som dörröppnare för en mer kritisk hållning. Hon har senare beklagat att den blev just det, och att den öppnade upp för kritik från en höger hon knappast själv tillhör.
Liksom i alla de tidigare banden av "Sveriges Historia" vilar texterna på det senaste inom forskningen, men naturligtvis har huvudförfattarna ett visst inflytande på vad som betonas och lyfts fram som viktigt och vad som inte betonas. För genushistorikern Hirdman är det kvinnans roll och genuskontraktets förändring som ganska påtagligt lyfts fram. Utgångspunkten är demokratins genombrott 1921, då när även kvinnor fick rösträtt. Det framstår som om hon tänkt, att med lika demokratiska rättigheter så borde även kvinnornas makt i samhället öka. Denna frågeställning löper som något av en röd tråd i framställningen, men inte förrän på sextiotalet, mot bandets absoluta slut, kan en sådan omförhandling av genuskontraktet börja synas. Allt tidigare än det framstår som enskilda pionjärinsatser. Inte ens kvinnoförbunden framstår som kämpande för jämlikhet i den bemärkelse vi i dag lägger i begreppet, och socialdemokratin framstår verkligen inte som föregångare, trots Alva Myrdahls (som Hirdman skrivit en biografi om - "Det tänkande hjärtat") betydelsefulla insatser. Eftersom inget egentligen i grunden förändrades, knappt ens ifrågasattes, kanske det är tveksamt att låta denna fråga få så stort utrymme. Kvinnans plats var under den här tiden i hemmet.

Men dessa delar är trots allt inte så omfattande att de skymmer allt det andra som verkligen hände under mellankrigstiden och som hon berättar om med bravur. Särskilt förtjust är jag över hur hon sätter 1933 i centrum och hur den svenska kompromissinriktade politiken kan ses som en direkt reaktion på hur illa det gick i Tyskland, och även hur senare kapitel av de andra författarna sätter Sverige i ett internationellt sammanhang. Det är viktigt för att förstå den Svenska demokratiska resan och hur Sveriges historia präglades av en internationell omgivning.

Det här är framför allt folkhemmets tid. I praktiken och såhär i efterhand framstår folkhemssverige lätt som en slags uppfostringsanstalt, där människorna skulle lära sig att agera rationellt och efter de senaste nya vetenskapliga rönen, uttolkade av en växande kader av expertis. Man kan se det som ett slags assimileringsprojekt där svensken skulle lära sig att förstå och uppskatta "rätt" saker, där det rätta oftast framstår som, modernt javisst, men utformat efter borgerliga normsystem och ideal. Expertisen kom knappast från arbetarklassen själv. De sju infällda specialavsnitten (några av huvudförfattarna och några av utomstående experter) vittnar alla på olika sätt, mer eller mindre om det här. Mina två favoriter är "De stora husen och de små människorna - Sjuka fattiga och andra", om de människor som föll utanför folkhemmets ram, hur de behandlades och om en av folkhemmets viktigaste lösningar på problemet - anstaltsvård enligt forskningens senaste rön. Det andra av mina favoriter är "Folkets hem - från nödbostäder till miljonprogram" om den resa som Sverige genomgick från att ha haft bland den sämsta bostadsstandarden i hela Europa till att bli ett föregångsland för modern stadsplanering (Då kanske, men knappast nu.).

Sammantaget tycker jag att Sveriges Historia 1920-1965 är väldigt intressant (konstigt va!) och en bok jag rekomenderar alla som vill förstå hur det moderna Sverige vuxit fram (i det närmaste obligatorisk för alla politiker). Den ger även många nya inblickar för de mest insnöade. Tidsperioden är oerhört fascinerande såsom en vattendelare mellan ett gammalt Sverige präglat av auktoriteter och avstånd mellan människor och klasser, till en nation präglad av allt mer likriktade ideal. Det var en tid präglad av framstegstro, på att allt var möjligt, och en tid i grunden och djupt påverkad av den nya spelplan som var demokratins. Den oerhört positiva bild av framtiden som dåtidens människor laddades med kan man idag lätt känna ett visst avund inför.

Sveriges historia sammanfattad i nio band utgiven mellan 2009 och 2013.

fredag 13 september 2013

Den outforskade svenska demokratins födelsedag

Axel Phersson-Bramstorp och Per Albin Hansson
personlifierade den svenska samarbetspolitiken.
Det konservativa bondepartiet och de progressiva
socialdemokaterna lotsade den svenska demokratin
 genom de stormiga 30 och 40-talen.
Igår uppmärksammade statsvetaren Henrik Oscarsson på sin blogg, att den 12:e september är den slutgiltiga demokratiska  genombrottets (nja) födelsedag. I år 92 år. Han påpekade något som även jag lagt märke till när jag läst in mig på forskningen kring den svenska demokratins historia - att ganska lite skrivits om den svenska demokratins utveckling, särart och framväxt. Oscarsson frågar sig:

"Hur gick det egentligen till när den svenska demokratiska rättsstaten växte fram: När ägde de formativa momenten rum? Vilka historiska skeenden kunde ha fått en annan utgång? Varför landade vi i de lösningar vi gjorde? Utan en ingående kunskap om vårt eget arv står vi på lösan sand när vi själva ska ta nästa steg eller när vi ska ge råd till andra länder om hur de ska bygga demokrati."

Han eftersöker med andra ord lärdomar från vår egen demokratiska historia. Utifrån vad jag läst och förstått under mina studier är det precis vad jag sysslat med här på bloggen i min serie om "Demokrati då och nu"; att försöka förstå vad som hänt i arabvärlden de senaste åren utifrån den svenska erfarenheten under åren kring 1920. För mig blev det tidigt mycket tydligt att den svenska demokratins genombrott och framväxt var intimt kopplad till en vidare europeisk demokratiseringsprocess. Detta har ofta tappats bort i historieskrivningen om den svenska demokratin. Det europeiska perspektivet har varit helt avgörande vid framför allt två tillfällen i historien.

För det första var det helt avgörande när demokratin fick sitt egentliga genombrott 1918, då när högerpartiet i första kammaren övergav sitt hårdnackade motstånd mot allmän rösträtt. Händelser i Tyskland efter kriget, händelserna i Ryssland och den allmänt revolutionära stämningen runt om i Europa efter första världskriget var det som avgjorde. Framför allt var det händelserna under 1918 i Tyskland - det stora föregångslandet och kulturlandet för alla svenskar (det var före efterkrigstidens anglifiering av den svenska kulturen). Utan att rädslan för "den röda faran" nådde en kritisk massa blev det ingen demokrati. (Läs mer: Demokrati då och nu del - Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige)

För det andra var vägen som den svenska demokratin tog från 1932 och framåt, med sin inriktning på samarbete istället för på konfrontation, i hög grad en produkt av en orolig omvärld. Samtidigt som den berömda svenska "kohandeln" genomfördes med sitt samarbete mellan bondeparti och socialdemokrater och som ett svar på den djupa ekonomiska krisen, föll istället Tysklands demokrati ihop av polarisering och konfrontation, med slutpunkt i Hitlers maktövertagande samma år. Om detta internationella sammanhang skriver Yvonne Hirdman på ett mycket bra sätt i "Sveriges historia 1920-65" under rubriken 1933 (Utkom förra året som den näst sista delen i Norstedts stora översiktsverk om Sveriges historia och boken som jag läser just nu.).

Den svenska samarbetsinriktade demokratin är alltså mer en produkt av en orolig omvärld och ledare som var rädda för ytterlighetspartierna till höger och vänster (med rätta!), än av någon slags inneboende svensk fredlig nationalkaraktär vilket ofta antyds i vår något förmätna inställning till andra länders "bristande demokratiska förmåga". Inte desto mindre har den Svenska demokratins väg visat sig vara väldigt positiv och erfarenheterna av denna värda att förmedla. Men då måste vi veta mer om hur denna väg såg ut, vad som går att återupprepa och vad som var specifikt svenska omständigheter.

PS. Den internationella dimensionen var viktig i avgörande skeden men andra och mer internt Svenska omständigheter gjorde dessa vägval mer eller mindre genomförbara och/eller naturliga.

söndag 1 september 2013

Varför revs Göteborg? del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen

"Var femtionde år, eller rentav snabbare, dör städerna.
Man river och bygger nytt." - Le Corbusier
 (bilden ovan är en del i stadsplan från 1924.)
"Vilka möjligheter finnas tekniskt och ekonomiskt att sanera gamla ruttna stadskvarter och bygga nytt med luft och ljus och spelrum för trafiken?" - Uno Åhrén 1928.

I oktober 1928 höll Uno Åhrén ett inledningsanförande på Stockholms byggnadsförening. Där lade han ut texten om hur han tyckte att landets städer borde omformas. Åhren hade tillbringat mycket tid i ute i Europa och studerat den nya moderna och kosmopolitiska arkitekturstilen "the International style", den som i Sverige fick namnet "funktionalism". Han hade tagit personlig kontakt med schweitzaren Le Corbusier efter att ha bevittnat Parisutställningen 1925, där Le Corbusier gjort sensation med sin utställning "Le nouveu esprit". Här presenterades lösningen på tidens stora sociala spänningar mellan arbetarklassen och det priviligierade borgerskapet. Den skulle byggas bort. Valet stod mellan arkitektur eller revolution.

Åhrén blev den svenska funktionalismens mest stridbare förkämpe - och som sådan mycket framgångsrik. Förutom verksamheten som inspiratör och förmedlare av kontinentens nya strömningar blev han handplockad för jobbet som stadsplanechef i Göteborg 1932. Här verkade han till 1943 då han via ett mellanspel som chef för riksbyggen, 1947 blev Sveriges förste professor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan. Där formade han under återstoden av sin karriär kommande generationer av arkitekter - arkiteker som lojalt följde i mästarens fotspår.

Redan 1928 hade Åhrén distanserat sig från Le Corbusier vars utopiska stadsplaner med jättelika kubistiska höghus i extremt öppna stadsplaner, för honom urartat i konstnärlig elitism vilken förlorat kontakten med verklighetens viktiga sociala frågor. Han började allt mer luta åt Bauhaus och Water Gropius tekniska och ekonomiska experimenterande för att industrialisera och standardisera bostadsbyggandet. Det gamla hantverksmässiga byggandet förkastades. Genom en effektiviserad byggnadsprocess skulle resurser frigöras för att lösa arbetarklassens bostadsnöd.  Han inspirerades även av Berlins stadsplanerare Martin Wagner, kallad "den röde stadsplaneraren", och hans medarbetare Bruno Taut som genomfört "funktionsstudier" för lägenhetsplaner. Studiernas syfte var att konstruera de mest ändamålsenliga planlösningarna. Men den kanske främsta inspiratören var stadsplaneraren Ernst May som i Frankfurt am Main av den socialdemokratiska ledningen fått fria händer att utforma "Das Neue Frankfurt". Han skapade en tioårig bostadsplan och genomförde en genomgripande rationalisering av byggandet med en ny industriell arbetsorganisation och förproducerade betongelement. Hans utställning i Frankfurt 1929 fick via Åhréns förmedlan stor betydelse för utformningen av den stora funktionalistiska utställningen i Sverige året efter -"Stockholmsutställningen".


"Organisera! Det är dagens fodran på stadsbyggandets
 område. Organisera kallt, hårt som man organiserar
 vilket företag som hellst. Gå till botten med problemen,
studera stadsbyggandets matematik, statistik, logik.
 Det är den enda metoden att verkligen behärska
 verksamheten och leda den fram till bästa
möjliga resultatet." - Uno Åhrén 1928
Av avgörande betydelse för den svenska funktionalismens utformning  blev en undersökning som initierades av den Svenska slöjdföreningen 1927 och som under Uno Åhrén och Gunnar Sandbergs ledning utvidgades till en ambitiös undersökning om bostadsbyggandets tekniska, ekonomiska och sociala aspekter. Studien ledde till ett antal vägledande principer för ett modernt bostadsbyggande. Genom funktionsberäknade planlösningar skulle man söka att kringå de ekonomiska begränsningar som gjorde det omöjligt att bygga större lägenheter. Ett nytt stadsplaneidéal var lamellhusen, huslängor ställda på rad för att maximera solinstrålningen i lägenheterna (se flygfotot över Johanneberg nedan). Man menade att även om solljusets fysiska påverkan på människan kunde ifrågasättas så var den psykologiska effekten viktig (kort. hygienen förbättrades när skiten belystes). En ny sundare och enklare livsstil var målet. Den nya arkitekturens avskalade yttre var en spegling av funktionalismens ideal och ett sätt att bryta med historien. På den nya tidens industriella byggande och moderna material sågs det som förljuget och påklistrat med gamla tiders stilelement. Funktionalisterna menade att historien spelat ut sin roll och inte hade något att lära i utformningen av framtidens städer. Brottet med historien och den nedlåtande synen på vad som byggts av tidigare generationer skulle få konsekvenser när idéerna fick form.

Undersökningens vägledande principer låg till grund för funktionalismens stora genombrott i Sverige - Stockholmsutställningen 1930. Utställningen som initierats av Svenska slöjdföreningen omfattade allt ifrån arkitektur till möbler och konsthantverk. Den blev en enorm publiksuccé. Den visade en bild av den nya moderna staden inredd och klar. Ljust och fräscht, med ett avskalat formspråk befriat från gångna tiders onödiga krussiduller. Under sommaren 1930 besöktes den av fyra miljoner nyfikna. För utställningens mest uppmärksammade del - bostadsavdelningen - ansvarade en handfull arkitekter, däribland naturligtvis Uno Åhrén.

För Åhrén blev Stockholmsutställningen och byggnadsutställningen i Berlin året därpå av avgörande betydelse. Han insåg att funktionalismens idéal och bostadsfrågans lösning knappast kunde förverkligas inom den dåvarande kapitalismens ramar. Det krävdes en långtgående samordning och planering. Samhällsplanerare, socialpolitiker och intressen inom byggbranschen behövde samordnas. Åhrén såg lösningen i planhushållningen och en socialistisk samhällsomdaning. Samma år deltog han även i formulerandet av den funktionalistiska stridsskriften Acceptera där landets främsta funktionalistiska företrädare gick till attack mot gångna tiders stadsbyggnads, bostads och stilideal och där man menade att man måste acceptera den industriella rationaliseringens princip och ta den fulla konsekvensen därav:

"Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." - ur Acceptera.

Och han skulle mycket snart få möjligheten att "se verkligheten i ögonen". Medan Stockholms kommunalpolitiker till en början förhållit sig skepitiska till den nya funktionalismen, hade den i Göteborg sedan flera år fått en allt starkare anhängarskara. Man hade till och med lyckats förhala ansökningsprocessen till en ny stadsingenjör ett helt år för att Åhrén skulle hinna anmäla sig. Valet av en arkitekt var kontroversiellt då posten alltid tidigare innehafts av ingenjörer eller lantmätare. Av Dagens Nyheter kallades valet sensationellt.


"Man är så van vid att se dessa hogyttrade, osunda, trista sollösa kvarter att man
 omedvetet föreställer sig att de finns där på grund av något slags naturnödvändighet."
- Åhrén 1928 (På bilden Stigberget 1960 innan rivningarna påbörjats)
I linje med sina sociala ambitioner var det första han försökte åstadkomma i Göteborg att få regeringens sanktionering om att få genomföra en undersökning av arbetarklassens bostadsfråga, en med Göteborg som undersökningsområde. Redan året innan hade en undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden genomförts, men han menade att den var otillräcklig. Åhrén och hans vän Gunnar Myrdahl lyckades få med finansminister Wigforss på tåget och under januari och februari 1933 genomfördes den med hjälp av en stab av vänner och bekanta som delade hans värderingar. Den korta undersökningstiden gjorde att man i slutändan i hög grad ändå förlitade sig på uppgifter från den undersökning som gjorts bara två år tidigare. Slutsatserna var däremot nya.

"Bofälliga" hus i Annedal. Revs på 1970-talet
Kritiken mot de för Göteborg så typiska landshövdingehusen var svidande. De klassades  som de lägre inkomsttagarnas speciella bostadstyp och beskrevs som egendomliga i sin utformning. Mer än vart tredje person klassades som trångbodd i landshövdingehusens ettor och tvåor. Bland Sveriges städer var endast Norrköping värre. På Stigberget hade endast var tionde familj tillgång till en tvårummare. En stor del av dessa hus klassades dessutom som "bofälliga" eller undermåliga, med ett modernare språkbruk. Att sanera bort denna slum och att bygga bort trångboddheten blev en absolut nödvändig bostadssocial uppgift:

"Det finnes ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser samt bristande jämvikt inom det äktenskapliga samlivet och mellan föräldrar och barn." -Myrdahl och Åhréns slutsatser i undersökningen SOU 1933:14.


Uno Åhrén lade 1936 ut stadsplanen för Övre Johanneberg
(byggdes mellan 1937 och 1944).
Det är Åhrens största bidrag till Göteborgs stadsbyggnad. 

Källor: Sveriges Historia 1920-1960, Arbetarfamiljen och det nya hemmet av Sten O Karlsson, Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering av Eva Rudberg, Göteborg före grävskoporna av Robert Garellick, samt diverse artiklar på Wikipedia.

Se även tidigare artiklar om Uno Åhrén och om funktionalistisk stadsplanering i Göteborg:
I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg
I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus

söndag 18 augusti 2013

Varför revs Göteborg? Del 1.


Diskussioner om de stora rivningarna i Göteborg väcker ännu mycket ilska och sorg. Till och med min generation (70-talisterna) har minnen från de sista rivningarna. Det hävdas ibland att Göteborg har mindre bevarat av sina gamla hus än städer som drabbades hårt under andra världskriget. Allt på grund av rivningarna. Hur det än var med den saken så drabbades staden hårdare än de flesta svenska städer. Ungefär 20000 lägenheter försvann eller ungefär 3500 bostadshus, mest landshövdingehus, de flesta under 60 och 70-talet. I proportion till det övriga beståndet av lägenheter revs det dubbelt så mycket i Göteborg som i Stockholm.

För de flesta är det höljt i dunkel hur allt detta kunde ske i en stad som älskas så av sina innevånare, och av de hus som är så typiska bara för Göteborg. Ilska riktas oftast mot det uppenbara hållet, den socialdemokratiska politiska ledningen i Göteborg, men jag som har läst en hel del om socialdemokratisk ideologi och om Göteborgs historia, vet att det inte riktigt är så enkelt som att bara skylla på kommunalpolitikerna.

I går sändes i svt den fjärde och  sista delen i "Göteborg - en resa i tiden", men det var den första delen som ändå väckte mest frågor. Den handlade framför allt om rivningarna och om vad som har kommit att kallas "rivningsraseriet". Till sorgsen musik stegras känslan av att blivit berövade ett kulturellt arv. Det är starkt och personligt präglat av filmens upphovsman Anders Wahlgren. Det är inte svårt att bli verkligt arg och ledsen efter att ha sett filmen.

När det kommer till förklaringar av varför det som hände hände, är filmen desto tunnare:

"20 större områden med landshövdingehus uppfördes i Göteborg. Största andelen av arbetarbefolkningen bodde där. Kanske det var en förklaring till att de försvann. Många politiker hade växt upp i de här områdena. Dessa landshövdingehusområden skulle rivas. De symboliserade fattigdom och dåligt boende. Att de kunde ha ett stort skönhets- och kulturhistoriskt värde och vara en levande bostadsmiljö, förstod man inte." ur del 1 Göteborg - en resa i tiden.

I några olika blogginlägg tänkte jag under den närmsta tiden försöka svara på frågan om varför?

Idag verkar det som om de drivkrafter och ideal som låg bakom rivningsrseriet är, om inte helt begravda så i alla fall på kraftig reträtt. När jag lyssnade på sossen och byggnadsnämndens ordförande Mats Arnsmar vid Speakers corner igår, och hans visioner och planer för vår stad, framstod det i all fall som att rivningar är väldigt långt ifrån huvudspåret.

Tillägg 9/10 -14: Läs gärna del 2, den första (och hittills enda) av mina djupdykningar som försöker svara på på frågan: Varför revs Göteborg? Del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen.

Är rivningsraseriet bakom oss?

onsdag 29 maj 2013

Där allting började - Älvsborgs slott


Gamla Älvsborgs fästning eller Älvsborgs slott som det kallades av sina samtida var strategiskt oerhört viktigt för Sverige. Slottet försvarade den lilla smala korridoren längs Göta älv som utgjorde Sveriges enda fria handelsled mot väster. Öresund behärskades helt av Danskarna och dryga tullar väntade svenska fartyg som skulle passera. Skåne, Halland och Bohuslän tillhörde Danmark/Norge.

Lager på lager av historia - Överst höjden med resterna av Älvsborgs slott
 (ca1350-1660). Därunder öppningen till ett av de bergrum från Kalla kriget som
perforerar Göteborgs bergknallar. Brevid öppningen hus från fabrikstiden då
Klippanområdet hade först ett Glasbruk och sedan ett sockerbruk (från 1762).
Längst till höger balkonger från nybyggda bostadskvarter.
Vid snart sagt varje krig mellan Danmark och Sverige hamnade befästningen i skottgluggen. Den bytte även händer många gånger och vid ett sådant tillfälle när Gustav Vasa var kung betalades den då fabulösa lösensumman 150000 riksdaler för att återfå befästningen. För att få in pengarna infördes för första gången en individbaserad skatt i Sverige - grunden för det effektiva Svenska skatteväsendet. En del hävdar att första Älvborgs lösen, som den kallas i historieböckerna, lade den finansiella grunden för det Svenska stormaktsväldet.

Slottet och det skydd det gav de svenska besittningarna kring Göta älvs mynning kom först - långt före staden Göteborg. Det anlades redan i mitten av 1300-talet och var i funktion till 1660 då det raserades till förmån för de mer effektiva försvarsanläggningarna som fanns kring den nya staden Göteborg och Nya Älvsborgs fästning som låg mitt i Göta älv. Älvsbors slotts stora svagheter var dels att ingen ordentlig vallgrav gick att anlägga kring slottet, men framför allt att Sannabackarna låg så nära. Härifrån kunde fientligt artilleri skjuta ner på befästningen.

Det var ett av de stora skälen bakom anläggandet av staden Göteborg. Att skapa ett effektivt försvar, både för älvmynningen, riket och handeln som passerade här. Städerna hade tidigare flyttats och raserats flera gånger eftersom de inte kunde försvaras. Bland annat anlades efter Gustav Vasas instruktioner en stad - Älvsborgs stad - i anslutning till borgen. Staden skulle fungera som försvar för slottet genom att Sannabackarna skulle inkluderas innanför stadsmurarna, men före belägringen 1563, då Danskarna intog slottet, brände stadsborna sina hem och flydde in i borgen. Tydligen var försvaren inte starka nog.

Älvsborgs slott stod fyrtio år efter stadens anläggning men 1660 beslutades att det skulle raseras och från den tiden kunde Göteborg förse sig med stora mängder byggmaterial till sina murar och vallar. Även Nya Älvsborgs fästning använde slottet som stenbrott. Därför finns nästan inget kvar av den en gång så viktiga befästningsanläggningen. När Göteborgs försvarsanläggningar stod färdiga, med skansarna Kronan och  Lejonet, hade staden blivit en av de bäst befästa i hela Europa.

Till Slottet tillhörde Älvsborgs kungsladugård som skulle förse det med de förnödenheter som behövdes. Den var mycket stor och omfattade hela det nuvarande Majorna och Masthugget ända till Risåsen där Skansen Kronan senare uppfördes. Även Slottsskogen, uppkallat efter Älvsborgs slott, tillhörde Kungsladugården.

De sorgliga resterna av Älvsborgs slott finns nu omgivet av modern bebyggelse. Området har blivit allt mer attraktivt. Lager på lager av stad har vuxit fram runt klippan där Älvsborgs slott en gång låg. Där allting började.

Bild på Älvsborgs slott 1657 då det var som mest utbyggt.
Några år senare påbörjades rivningarna.

Läs gärna mer i de mycket väl bearbetade Wikipediaartiklarna om Älvsborgs slott som länkas till i artikeln.

Andra källor: Majorna - en resa genom fem sekel (2007) av Gösta Carlsson och Svenska stadsmonografier - Göteborg (1948) red. Paul Harnesk.

onsdag 22 maj 2013

Urbanarkeologi - Ögat rotar runt i Göteborgs historia

Då: Låset mot väster (till vänster). Nu: Porten mot väster (till höger).

En stads funktion skiftar med tidens gång. Gamla viktiga funktioner ersätts av nya. Lager läggs på lager av mänsklig aktivitet. Avlagringarna finns överallt att finna för den som vill, har kunskapen och den rätta blicken. Det kan, om man vill, ge en förståelse för tiden, den ständigt närvarande dimension av tillvaron som vi i vårt dagliga liv oftast är så blinda för. Att se på staden med öga för den tid som varit, förankrar nuet och ger respekt för framtiden. Att inse att man trampar samma gator som generationerna före och att man tillfälligt lånat dem av de som kommer.

En stor del av min just nu pågående föräldraledighet har jag spenderat vagabonderande i min hemstad Göteborg. Efter att under några år läst så mycket om Göteborgs historia är det uppfriskande konkret att försöka se spåren efter historiens verkningar i stadens yta. De som lämnats av politik, ideologi, tidsandor, ideal och kämpande människor.

I alla glömda och omformade platser och hus, glömda murar och ruiner, namn på gator och torg och på bortglömda anslag av någon eldsjäl, finns berättelser om Göteborg och om hur staden förändrats. I förändringen och omformningen ligger i mina ögon stadens själ. Minnen om en annan tid som påverkat vår egen i rent fysisk bemärkelse. Ett hus uppfört i ett syfte kan ha fått nya funktioner åtskilliga gånger men står ändå som en manifestation för det förgångna, för ett ursprung. Det är därför rivningar är så destruktiva och det är därför sorgen och melankolin är så stark bland många Göteborgare. Rivningsraseri och utvecklingsoptimism har lämnat en fadd eftersmak av att något gått förlorat. Det är denna sträng som Håkan Hellström spelar på när han får hela staden att vibrera. Platser, minnen och människor, ofta ur ett förgånget och bitterljuvt Göteborg.

I det här planerar jag att rota med liv och lust. Syftet är att bidra till att få staden att förstå att den är ingenting utan sin historia. Att inse att rivningarna måste få ett slut. Att varje stadsutvecklingsprojekt måste anamma platsens historia, inte endast som ytlig fernissa, utan på allvar genom att bevara och anpassa sig till det som redan finns på platsen. Att alltid använda namngivningsprinciper av gator och torg som anknyter till platsens tidigare funktioner, topografi eller historiskt viktiga personer och att aldrig mer bygga ett Rymdtorg med ett namn och en funktion som svävar högt över molnen istället för att förankras på platsen. Att alltid göra något av de vägar, byggnader, stadsfunktioner eller naturmiljöer som tidigare funnists på platsen.

De sorgliga resterna av Kungsladugården som gav upphov till namnet Kungsladugård.
Nu i hörnet av en bortglömd parkeringsplats i skuggan av Oskarsleden.

Det kommer att bli mycket Majorna och Kungsladugård, eftersom det är mina hemtrakter och dessutom är så intensivt tätt på historia, men staden är ju så stor så stor.

Jag mottar mer än gärna tips från er därute om platser som jag borde besöka, människor eller händelser jag borde berätta om och sätta i ett större historiskt sammanhang - så som jag gör.


Skriv gärna i kommentarsfälten eller maila: claespetercarlsson@hotmail.com

måndag 6 maj 2013

Ideologin göms bakom utslätande retorik - då och nu

Partiledarna debatterade i svt i går kväll. I debatten framstår socialdemokraternas Stefan Löfven som minst sagt försiktig. Han verkar i stort inte vilja ha någon förändring alls av den borgerliga politiken, mer än att sätta upp ett mål där Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet. Vägen dit framstår som minst sagt diffus. Ideologiska visioner av ett bättre annorlunda Sverige får ingen plats alls. Framtidsbilderna lyser med sin frånvaro.

Men är partierna verkligen så lika, eller handlar det inte i själva verket om en rädsla för att visa motståndarsidan blottor och att öppna upp för attacker Att motståndarna ska kunna jabba fritt mot den utstuckna hakan. Jag tror att det är så.

I Sveriges fall började lärdomarna om hur politiskt giftigt det är, att i en valrörelse flagga med radikala förändringar, framför allt med det famösa "kosackvalet" 1928. Valstrateg var den socialdemokratiska ideologen och framtida finnansministern Ernst Wigforss. Han var i början av sin politiska karriär mycket radikal och låg bland annat bakom ett mycket omtalat förslag till politiskt handlingsprogram inför det första allmänna valet 1919, kallat "Göteborgsprogrammet". I valprogrammet 1928 gick socialdemokraterna och Wigforss ut offensivt. Bland annat förespråkade de införandet av en radikal arvsskatt, som gränsade till konfiskation.

 Att flagga med radikala förslag visade sig dumdristigt. De borgerliga gick till våldsam motattack och hotade med den "röda faran". Valet blev ett kraftigt bakslag. Förhoppningen om att tiden och folket nu var redo för radikala reformer visade sig vara en kraftig missräkning. Valförlusten banade väg för Per-Albin Hanssons kompromissinriktade folkhem med sin försiktiga steg-för-stegreformism, som i längden ändå förde Sverige längre än de flesta andra i en demokratiskt socialistisk riktning.

Jag är övertygad om att det är så även idag. På den borgerliga sidan går Reinfeldts och Moderaternas vision om Sverige betydligt längre än vad de nått idag. De vill skapa ett nytt Sverige precis som socialdemokraterna en gång ville. Reinfeldts ideologiska vision av ett framtida Sverige är ett land med betydligt lägre skatter och där staten dragit sig tillbaka till en marginell roll, medan kommersiella krafter och det civila samhället sköter de tjänster som medborgarna efterfrågar. Hans strategi för att nå dit är samma som den P A Hansson anammade, steg-för-stegreformismens. Reformerna får växa fram. Med lite tålamod behövs inga nedskärningar göras någonstans eftersom inflationen gör jobbet. Försiktigt och utan radikala kast förändras samhället. Hela Nya moderaternas strategi går ut på att förändra utan att bli så radikala att folket reagerar negativt. Men förändringen de påbörjat är radikal.

Socialdemokraterna däremot framstår som defensiva på samma sätt som borgerligheten gjorde mellan 1932 och 1976. Den självsäkra visionen om framtiden har ersatts av ett passivt reagerande på borgerlighetens politik. Eller kanske är det bara ett resultat av många år i opposition. Kanske, till och med troligen, innebär en socialdemokratisk regering en större förändring än vad som påskins i en partiledardebatt. Det finns ideologiska visioner och skillnader bakom den utslätade politiska retoriken. Nu som då.

torsdag 2 maj 2013

För de drabbade är historien stark

I Sverige är historia inte viktig för den kollektiva identiteten. I synnerhet sedan social- demokratins makt- övertagande i början av 1930-talet har blicken stadigt legat på nutidens byggande av ett allt mer utvecklat framtidssamhälle. Tron på utvecklingen har varit stark i Sverige (framför allt fram till krisen i början av 1990-talet). Det förgångna har däremot per definition stått för något förlegat, utan relevans för framtiden. I början av 1900-talet var universitetets historieämne ett av de viktigare, men med tiden har dess status hamnat allt mer i skymundan.

Inte heller för den personliga identiteten har historien varit av någon stor betydelse. Identifikationen har i hög grad legat hos det pågånde framtidsprojektet Sverige (eller i det personliga utvecklingsprojektet). Endast en ytterst marginell del av befolkningen, dessutom utan verkligt inflytande, har drömt sig tillbaka till svunna guldåldrar eller hyllat ledare eller prestationer från det förgångna.

I många andra stater och för andra folkgrupper förhåller det sig på ett helt annat vis. Häromveckan läste jag, apropå en utställning om romer på Stadsmuseet i Göteborg, en intervju med en kvinna som heter Soraya Post. Hon berättar om sin familjs liv i Sverige och de övergrepp som drabbade dem när hennes mamma tvångsabborterades i sjunde månaden och steriliserades i slutet av 50-talet. Detta var en del i baksidan av det framtidssamhälle som Sverige strävat efter att bli. Steriliseringarna var ett sätt för staten att undvika att vissa kategorier av människor, de asociala, de som inte följde den norm som folkhemmet etablerade, förökade sig. Skälet var aldrig rasrelaterat, utan relaterat till det allt bättre framtida samhälle som eftersträvades. De som behöll gamla sedvänjor och inte följde statens råd kunde stämplas som asociala. Det var skälet bakom att romer som inte kunde eller ville bli en del av det ny moderna sverige, kunde bli utsatta för hemska övergrepp av "den goda staten".

Om mekanismerna bakom det "intolleranta" folkhemmet skrev Yvonne Hirdman i sin rapport från 1989 - "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Svensken skulle inordnas och bli de nya människor som samhället eftersträvade, fria från bråte från "gammelsverige". De skulle bli socialt anpassade, "social minded", effektiva, moderna och demokratiska. Man blundade för att detta inte var uteslutande positiva storheter, och inte positiva storheter för alla. Normerna sågs som självklara, så självklara att de med tiden även omfamnades av hela det borgerliga partipolitiska spectrat. Grupper i samhället som inte anammade denna människotyp, till exempel romer som vägrade ge upp sina gamla sedvänjor, bekämpades.

Yvonne Hirdman
I andra stater runtom i Europa har övergreppen, särskilt i samband med fascismen, kommunismen och de två stora världskrigen varit enormt många fler och ofta med döden som utfall, men reaktionen för de som utsatts är liknande. För Soraya Post och många andra barn till familjer som drabbats av övergrepp, förnedring och mord runtom i Europa är historien ett sår som vägrar läka. För dem blir att inte minnas en fråga om omoral.

För förövarna är det tvärtom. De vill inget hellre än att glömma och de för definitivt inte minnet av de övergrepp de förövat vidare till sina barn. De berättar inte för sina barn om då de som läkare genomförde tvångsabborter. De berättar inte om hur de inombords gladde sig åt att judarna rensades ut från deras kvarter. Eller som i fallet med vår drottnings opportunistiska far, berikade sig på den tyska ariseringspolitiken. Inte berättade de för sina barn om det de då tänkte var rätt, och som sedan blev fel, för att sedan med tiden till och med tolkas bli som skamliga övergrepp eller rentav ondska.

Men hos alla de som drabbats, de som blev offer, individuellt eller i ett nationellt kollektivt minne är historien levande och närvarande - nu och i framtiden. Att då som svenskar, vilka inte drabbats av historien, anse att man måste lämna det förgångna bakom sig och se framåt är både en naiv, orättfärdig och ibland till och med farlig inställning. Dessutom leder den till en självrättfärdig attityd gentemot folk eller nationer som ständigt lever i skuggan av sin historia.

Att det officiella Sverige allt mer börjat erkänna begångna misstag och be om ursäkt eller ge kompensation är en del i en internationell trend som pågått ganska länge nu. Kända exempel är Tysklands bearbetning av nazi-åren, Australiens ursäkt till aboriginerna och inte minst nu senast kompensationen till vanvårdade fosterhemsbarn i Sverige. Det är en minoriteternas och de drabbades upprättelse. Förhoppningsvis står romerna näst på tur. Jag hoppas att de erkänns som fullvärdiga medborgare i Europas alla stater, att de kompenseras ekonomiskt och att de med respekt för den romska kulturenärs särart tillåts blir accepterade av en bred majoritet i Europas alla länder. Det är den kanske största uppgiften som denna denna trend av uppgörelser med historien kan mynna ut i.

Erkännanden och kompensationer är viktiga komponenter för att kunna komma vidare, men risken finns att det stannar där. Särskilt om insikten kring att historien lever kvar hos de drabbade saknas. Erkännandet kan lätt bli till ett alibi för att kunna "stryka ett streck" över det obehagliga som varit. Det är viktigt att inse att ett sådant erkännande endast är en början på en process som kan ta generationer.

Men det är inte bara marignaliserade folkgrupper, ursprungsbefolkningar, handikappade och socialt utsatta som "drabbats av historien". Runt om i Europa finns många stater som bygger sin nationella identitet på på ett dualistiskt förhållande mellan förnedring och storhet. Förnedringen blir i det här fallet alibit för att kunna hävda relevansen för storheten och storheten blir, eftersom det är en fråga om stater, intimt sammankopplad med nationalism. Sådana stater drabbas på ett mycket destruktivt sätt av en överkänslighet gränsande till paranoia. Några kända exempel är Ungern, Ryssland, Serbien, Israel och nu senast i krisens spår Grekland. Men sjukan finns i stort sett överallt i Europa. Skillnaden mellan Sverige och en stor del av resten av Europa är att fantasin om en förgången storhet för det mesta är förknippad med folkhemmet - som i sig paradoxalt nog var framåtblickande.

Men historia är inte bara till för "de drabbade". Den är minst lika viktig för alla som inte lutar sin historieskrivning på oförrätter. Alla som på ett genuint sätt vill hjälpa romerna att lösa sina problem eller för den delen lämna de nationalistiska historieskrivningarna och förklaringsmodellerna eller kanske till och med bekämpa dessa, bör skaffa sig en djup och problematiserande historisk kunskap. Tyvärr saknas i politiken oftast det historiska perspektivet, eller så lämnas det därhän och i händerna på nationalister som använder det ivrigt i sin propaganda. Till exempel kunde socialdemokraterna tydligare, ärligare och mer problematiserande arbeta med sin egen historia och roll i det svenska samhället. Då skulle nationalister av alla slag få mycket svårare att hänvisa till folkhemmet som ett gånget idealsamhälle, eftersom det aldrig var det. I folkhemmets namn formades människor för att passa in på ett sätt som få(?) skulle acceptera idag. Övergrepp begicks men samtidigt var folkhemmet vägen till frihet och rättvisa för det stora flertalet. Det som var gott för de flesta var dåligt för några och ibland katastrofalt för minoritetsgruppen. Sanningen finns som alltid i gråskalorna.


Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman
Kvinnohistorikern Hirdmans "uppgörelse" med de utopistisk tankarna som genomsyrade folkhemspolitiken och hur de sociala ingenjörerna försökte forma det goda moderna och demokratiska samhället, men i processen raserade och skapade normer som ibland var lika subjektiva som dem de ersatte.
Boken användes sedan som ett sätt för högern att "slå hål på folkhemsmyten", något som Hirdman uttryckt sig beklagande över. Boken kom i en brytpunkt där det moderna "folkhemssverige" reformerades i grunden med marknadsliberala reformer och där boken användes som ett slagträ.

torsdag 3 januari 2013

Bilen i staden - en historisk felsatsning

Göteborgs fula ansikte: Oscarsleden invigd 1974 är en motorväg längs
Göta älvs södra strand som skär av Göteborg från vattnet.
Så passerade den första dagen med trängselskatten - grunden för den mest utskällda reformen Göteborg har sett - åtminstone så länge jag kan minnas. Upprördheten har varit stor när stadens makthavare gett sig på att göra det mindre fördelaktigt att köra bil i Göteborg.

Bilfientliga kallas de makthavare och skribenter som vill förändra 60 år av felaktigt fokus i Göteborgs stadsbyggnad. De som velat vrida stadens i rätt riktning har mer eller mindre tvingats löpa gatlopp mellan en arg allmänhet och en bilberoende ledarredaktion på stadens enda stora dagstidning, ofta helt utan perspektiv utanför den personliga horisonten. "Trängselskatten" eller vägtullarna är redskapet, och ja det är klart att bilen måste ta ett steg tillbaka som transportmedel inom staden. Och nej det handlar inte om bilfientlighet, det handlar om stadsvänlighet. Göteborgs stadsplanering måste vridas rätt och politikerna har äntligen insett det, från vänster till höger.

I årtionden har stadsplanerare, ingenjörer, politiker och företag strävat efter en stad där arbetsplatser, handel och bostäder separeras från varandra och förbinds med hjälp av vägar anpassade efter hög hastighet. Det mest extrema exemplet är kanske Angered som tillkom utslängt långt utanför staden, men förbunden med de tänkta arbetsplatserna i Torslanda med den enorma Angeredsbron och med motorväg in till köpcentret Nordstan och handeln i den centrala staden. När det visade sig att de flesta inte gillade Angered särskilt mycket och villastäder gjordes ekonomiskt tillgängliga för medelsvensson från 70-talet och framåt, då flyttade man dit, och gjorde sig än mer beroende av bilarna.

Efter att för en tid sedan ha läst Kent Olssons "Göteborgs Historia - näringsliv och samhällsutveckling" vill jag påminna om en tid före 1950-talet, då staden inte planerades med bilen som utgångspunkt. Göteborg var en sammanhållen enhet med kvarter efter kvarter, tätt befolkad och full av företagsamhet. I ett område som Masthugget fanns en stark granskapsgemenskap och fler än 150 små företag innan gravskoporna i början av 1960-talet sopade undan dem alla och skapade den bostadsenklav som är Nya Masthugget. Arbetsplatserna var i mycket högre grad än nu integrerade i staden. Ett exempel var en av stadens största textilfabriker (Wettergrens), som hade sin tillverkning i ett stort hus vid Stigbergsliden. Textilindustrin var den mest arbetskraftsintensiva industrin och fabrikerna låg mitt i stan. Men trots att Göteborg var en utpräglad industri och arbetarstad under nästan hela 1900-talet så sysselsatte tillverkningsindustrin nästan aldrig mer än en tredjedel av befolkningen (Olsson s78 och 181). Resten sysslade med annat.Vad hände då när bilarna blev den dominerande enheten i stan:

Grönsakstorget 1940, innan bilarna tog över...
"Från 1950-talet och framåt kom bilismen att sätta sin prägel på stadsutvecklingen. Till de negativa följderna hörde, att den gamla bebyggelsen inte kunde integrera det allt mer växande bilbeståndet, utan den befintliga bebyggelsen förlorade mycket av sin kvalité genom ett allt för stort antal platskrävande bilar. De gamla stadskärnorna hotades i särskilt hög grad. Tillfartsleder krävde också stor plats. Det är inte för mycket sagt, att städernas gamla bebyggelsemönster allvarligt hotades av bilismens framväxt." (Olsson, s43.)

...kommersen försvann och blev - en parkeringsplats.
Bilarna och motorlederna invaderade staden. De flesta gamla Masthuggsborna tvingades bort från sin stadsdel när Nya Mashugget byggdes, där de inte hade råd att bo. Småföretagen försvann. Motorleden skar av Masthuggets traditionella tillgång till hamnområdet nedanför. Men Nya Mashugget blev rikligt försett med enorma underjordiska garage för de nya innevånarnas bilar.

Den gamla formen av kvarterstad kan inte integrera en obegränsad mängd bilar. Att förvandla centrala stan till ett utpräglat handelsområde, dit folk från externa bostadsområden ska ta sig med bil är dubbelt fel. En utpräglad handelsinriktning genererar mer biltrafik in i en kvartersstad vars kvalité är beroende av en frånvaro av biltrafik. Istället krävs en förtätning i centrala stan, med en kraftig ökning av antalet bostäder. Får butikerna fler lokala kunder blir de inte lika beroende av kunder som kommer med bil. Nordstan tillkom som ett försök att motverka kundflykten från den centrala staden när antalet boende där minskade kraftigt, och har varit mycket lyckat i detta syfte. Priset har varit en ökad bilism i centrum.

"Med en allt mer ökande bilism spreds också köpenskapen ut till perifera centra. Den gamla staden inom vallgraven, som avfolkades under 1950- och 1960-talet, förlorade därför på 1970- och 1980-talet också mycket av sin kommersiella centralfunktion. Byggnationen av Östra Nordstan var ett försök att motverka dessa tendenser. Men perifera centra vidareutvecklades trots anläggningen av Östra Nordstan." (Olsson, s43).

I en kvarterstad kan handeln integreras genom byggandet av lokaler i bottenvångarna. De senaste åren har utveklingen av handeln innanför vallgravarna visat hur attraktiva sådana områden kan bli. Det finns ingenting som säger att inte nybyggda områden också kan integrera handel, men då måste politiker och planerare ståemot etablerandet av enorma externa köpcenter och gynna en sådan utveckling genom aktiva åtgärder. För att få in stora aktörer i ny kvarterstad krävs medvetna satsningar och krav på byggherrar som gärna hellre bygger bostadsrätter i bottenvåningarna (lättare sätt att direkt tjäna pengar på bygget och utan någon risk).

De som skriker om "bilfientlighet" utgår nästan alltid från ett personligt perspektiv. De blundar alltid för helheten. De visar ingen förståelse för hur bilen de senaste årtiondena gynnats på ett sätt som i sin tur skapat ett allt större individuellt beroende av bilen som transportmedel. Bilberoende har omsatts till vägar och parkeringsplatser som har stängt möjligheter för andra trafikslag och stadsutveckling. Bilarna har krävt parkeringsytor som ofta lagts på attraktiva lägen som på torg eller vid kanal och kajkanter.Varför ska gatorna reserveras för bilar? Varför ska varje ledig yta i stadslandskapet reserveras för parkeringar?

Gör som jag och gå med i Yimby Göteborg som kämpar 
för att skapa denna stad. Och kolla gärna på filmen med
 stadsforskningsgurun Jane Jacobs om Neighborhoods in action.

Att omställningen till en stad utan bilen som främsta enhet kommer bli svår är det ingen tvekan om. Kvarterstaden som så många vill bo i utgör några få procent av bostadsbeståndet. Bostadsområden, arbetsplatser och handelsområden har separerats och det realistiska alternativet att ta sig emellan dem kommer för många att fortsätta vara bilen. Men med det västsvenka paketet läggs en pusselbit för att ändra inriktning på denna stuktur. Samtidigt måste stadens planering förändras radikalt. Arbetsplatser, handel och bostäder måste blandas, mycket mer. Att skapa stadsdelar där allt finns på gång och cykelavstånd är framtiden. Du ska kunna handla, jobba, utöva fritidsaktiviteter och bo inom samma område. Det skapar delaktighet och engagemang för stadsdelen du bor och för staden som helhet.