lördag 12 november 2016

Historiska paralleller till Trump 1 - Trump och Tiberius

Donald Trump har utmanat den Amerikanska samhällseliten. I flera årtionden sedan Ronald Reagan släppte lös kapitalets makt har de rika blivit allt rikare. Teorin om trickle-down-economics fick fritt spelrum. Teorin innebär att om man låter de rika bli rikare så kommer deras välstånd skapa ny företagsamhet och nytt välstånd som kommer att gynna även de mindre välbärgade. Välståndet kommer sippra ner genom samhällshierarkin. Att släppa lös kapital har en mäktig effekt och till en början fungerade det. Men nu, några decennier senare har allt kapital koncentreats till toppen, medan resten av folket är skuldsatt, och den amerikanska staten skuldsatt upp över öronen. Båda politiska partierna har skyddat systemet. Donald Trump tillhör den ekonomiska eliten, men han har, liksom demokraten Bernie Sanders hörsammat att "den amerikanska drömmen" blivit till en onåbar dröm för folket - plebejerna. Han vill kasta ut de korrupta politikerna. Patricierna i toppen är oroliga.

I den Romerska republiken ett par århundraden före vår tideräkning dök bland den romerska adeln - patricierna - upp en man som såg att de rika höll på att råna sitt folk. Hans namn var Tiberius Gracchus. Eliten lade beslag på välståndet som skapades genom rikets expansion och byggde enorma slavgods som dominerade landsbyggden allt mer. Folket tränges bort. De förlorade sin födslorätt och tvingades in till en osäker tillvaro i staden Rom. Rom växte med hundratusentals fattiga plebejer och Tiberius använde deras makt för att utmana senaten. Han var själv av patricersläkt, men såg att bönderna, som utgjorde den romerska armén, blev  rånade. Själv en krigshjälte, ville han genomföra en landreform. Han utmanade senaten genom att bli vald till folktribun och att mot eliten i senatens försöka tvinga igenom en landreform. Folket älskade honom. Men eliten kände sig utmanad. De såg sina intressen hotade. Intressen som de förknippade med republikens. De började tro att Tiberius skulle utmana själva systemet. Att han skulle vilja utropa sig till kung. Han måste stoppas. Och det gjorde de med besked. Tiberius och hans närmsta anhängare klubbades ihjäl på Forum Romanum, i själva hjärtat av den romerska republiken. (http://www.svtplay.se/video/10903561/rom-supermakten/rom-supermakten-sasong-1-avsnitt-3)

Hur det kommer att gå för Donald Trump återstår att se. Helt klart har han utmanat mäktiga krafter om han är ärlig i sin retorik om att rensa upp i Washington, eller om han är den lögnare alla säger han är, och bara utnyttjat misstron för att nå till makten. Men det verkar som om att alla tror att han är dödligt seriös när han uttrycker främlingsfientlighet och kvinnoförakt, men inte tror på honom när han säger att han vill rensa upp på Capitol Hill.

USA är dagens Rom. Vår tids mäktigaste politiska makt. Alla namn Capitol Hill = Capitolium, Senaten = Senaten, är ingen slump. Maktens arkitektur i Washington är en efterapning av den i Rom. Men på samma sätt har makten i jordens mäktigaste stat blivit självgod och distanserat sig från dem som deras makt ytterst vilar på - folket. Eliten kommer tvingas omvärdera sig. Oavsett som de tvingar ner the Trumpster på knä i förnedrande former, eller om han får löpa linan ut. Change is coming...

söndag 29 maj 2016

Om Marianne och upproret


 På Place de la Republique i Paris står en staty. Hon heter Marianne och är nu täckt av klotter. Varje kväll är hon omgiven av aktivister. Unga människor håller tal, i workshops engagerar de sig i en mängd olika frågor och de dansar till vildsinta trumjams. Det är unga Parisare med bakrunder lika brokiga som alla andra som kommit från jordens alla hörn till revolutionens huvudstad. I närheten ligger rockscenen Bataclan och den restaurang där de flesta av offren skördades i det senaste stora terrorattentatet i Europa. De stora plattor som utgör gatubeläggningen vid statyn har fått namn och födelseår. De har blivit minnesmärken över alla de som så fruktansvärt brutalt mötte sin död, när de levde det liv som präglar området runt Place de la Republic. Det är ett område för ungdomen. Av fest, av liv, av kärlek och nu av protest mot allt som är ruttet i dagens Frankrike.

Marianne är Frankrikes moder Svea, men med den stora skillnaden att hon även är en symbol för uppror och revolution. För uppror mot rötan i samhället. För förändring. För frihet, jämlikhet och broderskap. Så var det då och så är det även idag.

Så vid foten av Marianne protesterar ungdomen. Poliser finns överallt. Men ännu sluter de upp varje kväll för att de vill tro att det finns en väg fram som inte innebär hårda tag, våld, allt svagare sociala skyddsnät och urholkad anställningstrygghet för Paris och Frankrikes befolkning. En tro på att främlingsfientlighet inte bär på några svar på de svåra frågor som möter Europas länder.

I Frankrike liksom i Sverige har folket tappat tron på staten och på att det går att åstadkomma positiva saker genom det nuvarande politiska systemet. Det är därför den etablerade politiken är i kris och "populister" dyker upp överallt. Folk har tappat tron på att ett samhälle präglat av social sammanhållning är möjligt, eller ens önskvärt. Dagens politiker, inom dagens politiska system verkar ha förlorat förmågan och helt ha gett upp kampen mot en fritt härjande marknad där finanskapitalets förespråkare och företrädare dikterar villkoren. Snarare verkar politik och finanskapital var mer två sidor av samma mynt än någonsin. Politiken har blivit köpt. I Frankrike, i USA och i Sverige.

Staten är inte är dömd till att allt mer bli den nattväktarstat som alla vet kommer leda till ett så mycket hårdare klassamhälle. Det experimentet har vi redan gjort. Och det samhället är inte för alla. Den vägen leder till det hårda klassamhälle som slogs tillbaka för nu nästan precis hundra år sedan. Demokratin slog då igenom i Europa på bred front och partier med en social agenda för att lyfta folkets flertal tog makten. Det var genom en lång och hård kamp som lönerna höjdes så att folkets flertal fick det så bra som nu. Det kommer aldrig att vara genom fler piskor i form av urholkade sociala skyddsnät och fler piketpoliser i förorten som vi kommer vinna den nya underklassens förtroende.

Den invandrade underklassen i dagens Europa, eller framför allt deras vilsna barn, gör uppror när de ser de orättvisor de möter. Vacker tal om lika möjligheter för alla ser de som förljuget. För vi vet ju alla att sådant tal inte är sanningen. Vissa blir kriminella. Andra söker sig till radikala ideologier med klara svar. Det är manifestationer av uppror som vi i det övriga samhället förfäras över. Men utan en allvarligt menad politik för frihet, jämlikhet och broderskap (social sammanhållning) kommer hydrans huvuden ständigt att växa ut igen. Fördelningsfrågan kommer återigen bli en ödesfråga. Varken dagens politiker vill det eller inte.

PS. SVT Agenda 22/5: När inrikesminister Ygerman och centerledaren Annie Lööf stod och berömde varandra för sina hårda fina förslag för att lösa förortens problem, över huvudet på killen som verkligen jobbade med att engagera folket i orten, höll jag på att spy.