I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen

Kungsladugård med Sannakvarteren högst upp i högra hörnet

I Majorna i Göteborg utkämpades i början av 1930-talet en strid mot Landshövdingehusen. Funktionalismens företrädare ville skapa ett rationellt, moraliskt och hygieniskt boende. För dem representerade landshövdingehusen allt som var dåligt. Den nya tidens samhällsingenjörer och intellektuella, i allians med Socialdemokraterna, hade bestämt sig för att omforma staden och människorna i den. Rationalitet och funktion skulle genomsyra varje aspekt av tillvaron.

Stadsarkitekten Albert Lilienbergs mönsterstadsdel av Landshövdingehus i Kungsladugård, var knappt färdigbyggd innan den ansågs hopplöst förlegad: "Romantiskt vansinne, oekonomisk och ohyggienisk stadsplan efter denna stadsplan byggdes år 1932, stadsdelen Kungsladugård i Göteborg!". Kritikerna ville ha bort alla "onödiga utvikningar" och "krusiduller" från såväl fasader som inredningar och stadsplaner. Klarhet och reda hade sitt eget skönhetsvärde som gick utanpå det "småtäcka" i en stadsplan som möjligen kunde bjuda "turistherrar och söndagspromenerande överklassfruntimmer" på "romantiska och pittoreska intryck" (ur pamfletten "Bostadssocialism" 1932). Svidande kritik av det som bara några år tidigare sågs som en förebild att ta efter.

Landshövdingehus i Kungsladugård

Under decennierna kring sekelskiftet 1900, expanderade Göteborg kraftig, ridande på den stormflod som var industrialismen. Trångboddheten var stor och utanför de delar som var Göteborgs stadskärna hade områden av oplanerad kåkbebyggelse vuxit fram. För att mota problemen beslöt staden att göra allt större områden till en del av staden, och därmed också en del i stadens ansvar för kommunikationer, sanitet mm. Majorna var ett av de områden som tidigast inkorporerades. Den bortre delen av Majorna (som ligger nedströms Götaälv för de som inte vet) präglades av sådan kåkbebyggelse.1914 skulle hela området få en ny stadsplan. Mönsterstadsdelen Kungsladugård skulle skapas. Breda huvudgator där spårvagnen gick och intima, oregelbundet dragna smågator däremellan. Även när det gällde fasadernas utformning satte Lilienberg upp ramar. Utseende och färgsättning skulle godkännas av honom men samtidigt uppmanades till variation inom ramarna. Lilienberg ville skapa "en stad, som genom sin skönhet bidrager till att göra sina invånare till goda, sunda och glada människor, och som genom sin hemtrefnad skapar lokalpatrioter". Såvitt jag vet från vänner som bor där lyckade han väl. Ända fram till idag och troligen i framtiden också.

1932 blev Uno Åhrén, en av den svenska funktionalismens främsta företrädare, utsedd till stadsingenjör i Göteborg. Det var inte en utnämning utan kontroverser, då han var en av funktionalismens mest stridbara företrädare. Han och gruppen runt honom tvekade inte att förfölja sina meningsmotståndare på ett mycket aggressivt sätt. Nu skulle området bortom Kungsladugård bebyggas. Åhréns planer med funktionalistiska lamellhus i det som skulle bli Sannakvarteren ställdes nu mot Lilienbergs Kungsladugård. "Jämför vidstående bilder! Den ena föreställer en vanvettig stadsplan med sollösa kvartersdelar av den gamla tukthustypen, den andra visar en förnuftig, öppen, socialistisk stadsplan". Sanna som stod färdigt 1940 fick stå som förebild för den nya hustypen som skulle i grunden förändra hur arkitekter, stadsplanerare och byggherrar tänkt i Göteborg sedan dess. Kanske är en förändring nu på gång.

Varför utgjorde då Landshövdingehusen och de slutna kvarteren ett sådant rött skynke för funktionalistena? Sten O Karlssons tolkning från "Arbetarfamiljen och den nya familjen - bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg", lyder så här:

Lamellhusen i Sanna

För hygienismen (funktionalismen) hade hyreskasernen tidigt fått en mycket negativ symbolisk karisma, och i Göteborg kom landshövdingehuskvartern att representera just den omoderna klasskultur och mentalitet som enligt Åhrén inte hörde hemma i ett välorganiserat "kultursamhälle". Ett så hårt klassegregerat boende som det i Göteborg förstärkte spänningarna mellan klasserna och scenografin i landshövdingehuskvartern med dess "svalelag" och "lillegårdar" var som gjorda för intrafamiljär solidaritet som ansågs strida mot en "sund" familjekultur. Det vill säga en privatiserad och renodlad kärnfamilj utan omoraliska och ohyggieniska sammanblandningar.

Alltså, den täta gårdsgemenskapen som skapades av och uppräthölls av arbetarklassens kvinnor, med starka klassammanhållande värderingar, blev i funktionalisternas ögon omoralisk. Förmodligen var det borgerliga kyska värderingar som spökade. Att ligga med varandra kunde inte bli helt privat i de trånga lägenheterna, som dessutom ofta hyste inneboende. Den starka klassamanhållningen i arbetarklasskvarteren var också ett hot mot Per-Albin Hanssons folkhemsbygge där radikala särintressen inte hade någon plats (se Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson).

Funktionalisternas och socialdemokraternas modell för den sunda familjen blev paradoxalt nog den isolerade borgerliga kärnfamiljen. Arbetarfamiljernas gemenskap skulle brytas upp och familjerna reformeras. Det nya samhället skulle byggas - på rationella grunder?

Läste nyligen Sten O Karlssons bok "Arbetarfamiljen och det nya hemmet - om bostadshyggienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg". Den innehåller mycket spännande som jag hoppas kunna återkomma till.

Inspirationen till inlägget kommer från inlägget Landshövdingehus 2.0 nyligen publicerad på Yimby - Göteborg. Att återknyta till det arkitektoniska arvet före funktionalismen har visat sig vara en dröm hos fler än mig.