1996 var ett avgörande år i studiet av förintelsen. I en debatt med enormt genomslag i Tyskland öppnades nya dörrar. Den unge Harvardhistorikern Daniel Goldhagen kom ut med sin bok Hitlers willing executioners. En bok som menar att det var den djupt rotade tyska antisemitismen, fokuserad på att eliminera judarnas inflytande i Tyskland, som gjorde att vanliga tyska familjefäder villigt ställde upp som torterare och mördare av judar under förintelsen. Just det att många fler än bara SS-män, cyniska byråkrater och de ledande nazisterna var deltagare, är något som före 1996 studerats mycket bristfälligt och av tyska historiker inte alls. De som utförde Hitlers smutsgöra var enligt Goldhagen i själva verket ett genomsnitt av den tyska befolkningen. Dessutom var de många fler än vad som tidigare antagits. Just denna centrala fråga har heller inga historiker ställt. Hur många var de? Fokus har legat på skickten över de faktiska utförarna av förintelsen.
En speciell tysk eliminationistisk antisemitism var enligt Goldhagen den helt avgörande faktorn för att Hitler skulle kunna genomdriva sina mordiska fantasier och göra dem till politik. Hela tyska folket var bärare av denna extrema typ av antisemitism. Denna avgörande orsak hade historikerna missat enligt Goldhagen. Och faktum var att antisemitismen hade, åtminstone bland tyska och amerikanska historiker, hamnat allt längre ner i hierarkin av förklaringsmodeller efter en första "boom" i samband med Nürnbergrättegångarna. I samma takt hade nazitysklands brott blivit allt mer svårtförklarliga. Varför förnedrade, misshandlade och torterade vanliga tyska män judar, om de inte ansåg att judarna var skyldiga till något? Varför mördade vanliga tyska män judiska män, kvinnor och barn med nackskott och det med stolthet och helt utan protester (Att de var tvingade att mörda för att inte själva få ett nackskott är en myt. Inga sådana fall finns registrerade. Tvärtom fick de som inte ville delta slippa, och det utan repressalier). Jo, därför att de alla ansåg att det de gjorde var i grunden legitimt och nödvändigt. Att tappa bort det det djupt liggande judehatet i den tyska nationalkarraktären både före och under Hitler gör brotten oförklarliga
Det Goldhagen gjorde var att anlägga en mentalitetshistorikers perpektiv på förintelsen. Han blev kraftigt ansatt och till en början nedsablad i otaliga artiklar. Kritiken kom från historiker från USA och Israel, men var allra skarpast i Tyskland. Kritiken visste inga gränser från en i stort sett samlad tysk historikerkår, som ganska uppenbart såg hans förklaringar som "antityska". Argumenten som användes mot honom var allt utom en saklig kritik av hans vetenskapliga produkt, Hitlers willing executioners.
När boken kom ut på tyska hade den redan fått enorm uppmärksamhet i media, men den tyska allmänheten hade aldrig läst boken. Strax efter utgivningen planerades en turné i Tyskland där Goldhagen skulle möta sina kritiker inför publik i paneldebatter. Det skulle visa sig bli ett triumftåg där han fick med sig, inte bara den tyska publiken utan också en allt mindre kritisk historikerkår. Triumfen avslutades med att han fick ta emot ett välkänt demokratipris ur händerna av Jürgen Habermas, en i Tyskland enormt inflytelserik moralfilosof.
Hitlers willing executioner och dess förenklade förklaringsmodell har med tiden fått utstå även en hård saklig kritik, men har varit en viktig faktor för att antisemitismen som drivkraft och orsak till förintelsen lyfts fram i ljuset. Boken kommer med största sannolikhet inte ses som en vetenskaplig milstolpe, men debatten kring boken kommer ingen som studerar historieskrivningen om förintelsen kunna undgå.
Varför reagerade då den tyska publiken så positivt på en bok som målade upp alla tyskar som bärare av förintelsen på ett näst intill rasistiskt sätt. Det fanns flera orsaker förutom att antisemitismen hamnat i bakgrunden i tyska historikers förklaringsmodeller. Förintelsen har blivit central i tysk historieskrivning och i det tyska folkets medvetande. Varje generation har varit tvungna att förhålla sig till det nazistiska förflutna och varje generation har gjort det på sitt sätt. Med Goldhagen kom en ny generation som mer än någon tidigare kunnat distansera sig från sina förfäders brott. Att försvara Goldhagens tes och att erkänna dessa blev till ett slags katharsis, en rening från det onda. Farfars tid i Wehrmacht är långt borta.
Samtidigt var Goldhagens bok en del av en förnyad debatt i Tyskland kring den tyska identiteten. Något som följde på den tyska återförreningen där Berlin efter 50 år åter blev centrum för ett stort och mäktigt Tyskland. Goldhagendebatten fick effekten att driva tillbaka konservativa debattörer som velat normalisera den tyska historien. Att kunna hävda att Nazismen inte var värre än andra brutala regimer i världshistorien. En sådan normalisering skulle öppna upp för att nationalismen återigen skulle kunna bli en färg i den tyska politiska paletten.
I efterhand har kritiken mot bokens teser inom akademiska kretsar fortsatt. Nästan varje del i Goldhagens analys har dissekerats och förkastats, men samtidigt blivit ett oundviklig rundningsmärke för historiker som sysslar med förintelsen. Och antisemitismen som central förklaringsfaktorn till varför förintelsen ägde rum har återupprättats.
Just nu läser jag den israeliska historikern Yehuda Bauers "Förintelsen i perspektiv" där han på ett mycket ödmjukare, mindre kategoriskt och mer nyanserat sätt än Goldhagen förklarar hur antisemitismen verkade i Tyskland och varför den fick så ödesdigra konsekvenser just där. Av alla de förklaringar till förintelsen jag läst den senaste månaden tycker jag att Bauers är den mest trovärdiga, och det är en förklaring som främst fokuserar på antisemitismen. Forskningen kring den stora varförfrågan visar hur rörlig historieskrivningen är, men också var gränserna för det seriösa ifrågasättandet går.
PS. 1997 tog stadsminister Göran Persson initiativ till skapandet av Forum för levande historia, http://www.levandehistoria.se/ för att lyfta fram förintelsen som en central del av det Europeiska historiska arvet. Förmodligen en direkt produkt av Goldhagendebatten.
Böcker:
Unwilling Germans? The Goldhagendebate - R. Shandley
The Goldhagen effect - G. Eley
Förintelsen i Perspektiv - Y. Bauer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar