Historia - vägen mot framtiden

Är i kursen jag läser just nu mitt uppe i den Brittiska imperialismens mest cyniska dagar. Man brukade tala om att solen aldrig gick ner över det Brittiska Imperiet ("The sun never set on the British Empire"). En samtida kritiker lade till - "and the blood never dried". Det är också titeln på den bok jag läser just nu. Den staplar händelse på händelse som visade på hur Imperiet skulle uppräthållas till varje pris och med vilka metoder som helst. Rasismen var fundamental och girigheten monumental. Den berättar om de många upproren mot det hårda och självgoda brittiska styret i det kolonialvälde som omfattade den Karibiska övärlden, halva Afrika, Indien, halva Sydostasien, Mellanöstern och som genom påtryckningar dominerade en rad andra stater. Alla som inte var vita sågs som barn helt oförmögna att styra sig själva. Även om boken är väldigt mycket vänster, och på ett lite tendensiöst sätt gör ett koncentrat av imperialismens inbyggda lögner och grymheter, så har den många poänger.

Den imperialistiska uppdelningen av världen i kolonier, som accelererade under 1800-talet, etablerade den världsordning som än idag är så påtaglig. Vissa länder är starka och gör allt vad de kan för att förbli rika. Andra är vad det verkar dömda till evig underordning. Kampen mellan frihandel och protektionism började under den här tiden, men då som nu var det alltid på de rika ländernas villkor. Det var då den globala ekonomin sög in alla folk och länder i ett enda ekonomiskt system där de starka alltid var vinnare. Ingen tid har större relevans än det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet om man vill förstå varför världen ser ut som den gör idag.

Just nu pågår en diskussion om att stryka antiken och andra delar av historien för att få mer tid till modern historia i skolundervisningen. För mig är detta avgörande för historieämnets framtid. Ofta hinner lärarna knappt med den del av historien, den moderna, som har överlägset mest relevans för att förstå vår samtid. För mig är det historieämnets viktigaste uppgift. Men den moderna historien blir lätt väldigt politisk precis som den bok jag läser. För vissa kan det ses som ett problem, men jag ser snarare fantastiska möjligheter att skapa medborgare som är politiskt medvetna och som förstår hur världen fungerar utan att hamna i naivt svart-vita resonemang.

Jag har ofta frågat mig själv varför jag är så besatt av historien och vad det skall vara bra för. Ofta har det handlat om att drömma sig bort. Till tider och platser som inte längre går att nå. Att leva sig in i människornas sätt att tänka. Att fantisera om att själv vara där. Senare började det handla om att förstå hur relativ nutiden är. Att värderingar och idéer om världen ständigt ändrats. Att utvidga och relativisera mitt eget sätt att tänka. Det är som att resa och verkligen försöka förstå människorna och platserna man besöker. Jag har rest i tiden. Mycket och ofta.

Allt detta är fantastiska möjligheter som historien erbjuder. Men det räcker inte. Det handlar inte bara om mig. Jag finns i ett sammanhang. Det finns en hel värld som är omöjlig att förstå utan historia. Och förstår man inte världen kommer man att famla i blindo i jakten på framtiden. Det är då den moderna historien blir så viktig. Faktiskt helt avgörande för att motivera historieämnet som sådant. Jag tycker att minst två tredjedelar av gymnasiets historieundervisning skulle ägnas åt modern historia med början i den industriella revolutionen och den franska revolutionen. Faktiskt kan jag i det närmaste anse historien före dessa avgörande skeden närmast som kuriosa. Fantastisk och spännande, men i förhållande till relevans för vår samtid, kuriosa.