I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg

Nya Masthugget

Ska nu lämna Masthugget där jag bott i de senaste 15 åren och flytta till Kungsladugård i Majorna. Min del av Masthugget byggdes som en del i sanneringspolitiken på 60 och 70-talet, och har på många sätt varit motsatsen till det Kungsladugård jag nu ska flytta till. Masthuggets saneringspolitik inleddes 1959 med att fastigheterna mellan Fjällgatan och Masthuggstorget köptes upp av Riksbyggen. Under de följande fyra åren köptes den ena fastigheten efter den andra upp av det av byggfacken startade byggföretaget. Riksbyggen hade grundats med syftet att råda bot på trångboddheten i de svenska städerna och ge arbete åt sina fackanslutna medlemmar. Nu skulle Masthugget "saneras" från de "torftiga" trä och landshövdingehus som fanns i området. Här bodde fler än 2 personer per rum mot 1,6 i genomsnitt för staden, centralvärme saknades och mer än 90 % hade dass på gården (se Brf Masthuggets egen historik).

"Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort." 

Men i Masthugget fanns något mer. Det var hamnen, varvens och sjöfartens arbetarstadsdel. Här fanns en stark sammanhållning och ett blomstrande småskaligt näringsliv, med 150 företag och 24 små livsmedelsaffärer. Nu i somras läste jag första boken av Eric S Alexanderssons serie om sin uppväxt i Masthugget - Heja Masthugget - från 1969. Kanske inte världens största litteratur men den ger en fin inblick i hur det var att växa upp i Mellankrigstidens Masthugget. Han bodde faktiskt till och med på samma gata som jag, eller ja, gatan har väll flyttats men namnet finns kvar - Klamparegatan. Och ja han bodde trångt, med följden att han levde sitt liv till stor del ute på gatorna, medan hans systrar var hemma och hjälpte sin mor. För en tid sedan läste jag Sten O Karlssons - Arbetarfamiljen och det nya hemmet - som delvis innehåller en antropologisk undersökning av Arbetarfamiljens sociala nätverk i landshövdingehusens stadsdelar:

"Kring gården och den gemensamma uppgången utvecklades en intim kvinnlig gemenskap. Man bildade informella "svalelag" där städningen och skurningen av trapphusen cirkulerade mellan hushållen. Denna "sociala stafett" symboliserades genom att en "skurebricka" överlämnades till grannen och i överlämnandet ingick alltid en kopp kaffe och en stunds skvaller om det lilla livets glädjeämnen och bekymmer". 


Detta var ett av många exempel på den starka sociala gemenskapen och som fanns i de landshövdingehusområden som utgjorde arbetarstadsdelarna i Göteborg. Karlsson skriver om idyllens funktion och dess baksida:

"Man kan se mer jordnära och praktiska motiv till denna granngemenskap, förutom det sociala utbytet fanns också ett ekonomiskt intresse. Grannskapets ömsesidiga hjälp fungerade som ett socialt försäkringssystem i en tid då arbetslöshets- och sjukförsäkringar var sällsynta. Idyllen hade också en baksida. Det som lätt uppfattas som en moraliskt betingad solidaritet var samtidigt ett system för att upprätthålla skötsamhetens oskrivna normer. Kvinnorna kontrollerade varandras duglighet som barnuppfostrare, städerska, tvätterska och kocka genom att skvallra om varandra."

Denna värld slogs sönder när saneringspolitiken kom indundrande med grävskopor och schaktmaskiner. När de nya fina gråa plåthusen stod färdiga, med alla tänkbara bekvämligheter så ville inte folk flytta in, eller så hade de inte råd. Områdets tidigare innevånare hade skingrats. Under ett par årtionden stod en femtedel av områdets lägenheter tomma. Först från 90-talet och framåt har området blivit populärt, inte för sin starka sociala sammanhållning, inte för sina små trevliga butiker, med säkerhet inte för sin skönhet utan för sitt centrala läge och närheten till de levande stadsdelarna i Linnestaden och kring Långgatorna. Det sociala sammanhanget, de små trevliga butikerna och den starka sociala sammanhållningen levde istället kvar i orörda områden som Kungsladugård. Här finns allt detta i det område som planerades av stadsingenjör Albert Lilienberg - Kungsladugård. Här finns landshövdingehus, parradhus och villor i en välbalanserad sammansättning. Lilienberg lade ut riktlinjer för hur kvarteren skulle ligga och hur gatorna skulle gå, och gav instruktioner för vilka hustyp som skulle ligga var och för färgsättningen av landshövdingehusen. Till varje pris ville han undvika monotoni. Lilienberg uttryckte det själv såhär:


”Den verklige stadsplanekonstnären våldför sig inte på naturen och skönhetskraven genom att pressa in den i ett system. Hans arbete är att planera med de naturliga terrängförhållandena som utgångspunkt. Genom att utgå härifrån är hans mål att med sin individuella konstärlighet som hjälp, skapa en stad, som genom sin skönhet bidrar till goda, sunda och glada människor, och genom sin hemtrevnad skapar goda lokalpatrioter.” 


Han lyckades väl och få är de som vill flytta från Kungsladugård när de väl rotat sig där. Jag vet många som hellre bor trångt med sina barn än flyttar från området. Lokalpatriotismen är grundmurad. Men funktionalisterna som kom efter honom var inte nådiga i sin kritik och sedan dess har det knappt byggts någon ny kvartersbaserad stad i Göteborg. Nu verkar en ändring vara på gång med byggandet av den nya stadsdelen Kvillebäcken vid Backaplan på Hisingen. Tack och lov! Det var 80 år sedan sist.

Jag har tidigare skrivit här om hur Lilienberg ersattes av modernisten och funktionalisten Uno Åhrén och hur han tillsammans med den socialdemokratiska majoriteten i staden förändrade synen på vad som var en bra stad. Nu är det dags för en ny stadsarkitekt att anställas av staden (annonsen ligger ute) och även om den personen knappast får samma fria tyglar och möjligheter som Lilienberg eller Åhrén, så hoppas jag att det blir en person som utgår från det estetiska i lika hög grad som Lilienberg, och att han/hon får tillräckligt stort inflytande för att genomföra det. Jag hoppas att staden och den nuvarande socialdemokratiska majoriteten inser vikten av de värden som Lilienberg satte så högt. (Läs på Yimby:s hemsida om utlysningen av tjänsten som stadsarkitekt, från den 15/8)

Albert Lilienberg, en estet med hjärtat på rätt plats