Min historialärare, Winston Churchill och det svenska sveket

"Det var på 50-talet under Churchills andra period som premiärminister. Då när han mot alla odds åter hamnade på ten downing street. Jag var i London för att försöka få träffa honom. På den tiden var gatan inte övervakad och man kunde komma ända fram utan att bli stoppad av säkerhetsvakter. Det var i slutet av min vistelse i London och ännu hade jag inte lyckats. Jag promenerade sent en kväll längs gatan när jag såg en bil svänga upp. Det var en stor mullrande Rolls royce och jag kände igen den. Det var premiärministerns bil. Jag rusade efter den. Den stannade utanför nummer tio. Premiärministern tog sig långsamt ur bilen märkt av sin dåliga hälsa och förmodligen ganska mycket wiskey. Flämtande nådde jag fram till premiärministern utan att bli stoppad. Med andan i halsen fick jag inte ur mig något vettigt. Churchill sa; goodnight sir, vände på klacken och gick in."

Jag var nyligen på en väns bröllop. Min väns gudfar råkar även vara min historialärare från gymnasiet. Han som var en sådan fantastisk berättare. Hans undervisning kanske var något gammaldags men han var nära pensionen redan då för 18-19 år sedan, och tänkte knappast sådär på karriärens elfte timma ändra sig. Och varför skulle han. Han var ju så bra på det han gjorde och det märktes att han verkligen älskade sitt ämne. Min vän och jag har då och då pratat om hans gudfar/min historialärare eftersom de står varandra väldigt nära. Nu fick jag chansen att träffa honom. Det blev många långa berättelser om Churchill och hans framsynthet. För Churchill är hans stora förebild. Och han tycker att egentligen borde det nog vara så för alla. Hur som helst fick min vän och hans nyblivna fru två praktverk om Churchill i bröllopspressent och han höll det längsta av bröllopstalen - naturligtvis späckat av referenser till hans stora idol och hans familj.

Efter middagen presenterade jag mig och eftersom jag studerar den svenska mellankrigstiden och han Churchill gled samtalet snabbt in på Sverige under andra världskriget. Han delade Churchills syn på Sverige under andra världskriget. Att vi var fega och inte förstod att stå upp för friheten när det gällde. Han hade nyligen läst och tyckte att jag borde läsa Klas Åmarks - Att bo granne med ondskan - som han tyckte visade att Churchill hade rätt. Han tycker inte att Sverige alls gjort upp med sin historia under andra världskriget där Sverige böjde sig baklänges för att undvika att bli inblandade i kriget, men i sin strävan efter det i slutändan gynnade Nazisterna. Den berömda permiteringstraffiken var bara en liten del av samarbetspolitiken som gjorde att vi svek. En enorm järnmalmsexport till Tyskland, en mycket restriktiv inställning till flyktingar från det tredje riket och flera andra eftergifter underströk detta svek mot den fria världen och ockuperade demokratier och broderfolk.

Jag har ännu inte läst Åmarks bok men väl den här recensionen i DN. Kanske är det dags att på allvar diskutera bilden av Sverige under andra världskriget, där regeringen gjorde det enda rätta som försökte hålla Sverige utanför. Politiken som i det neutrala Sveriges efterkrigstid och under kalla kriget blev till en förebild, samtidigt som Sverige blev ett land som såg sig som förkämpar för fred, frihet och mänskliga rättighet. Dubbelheten i att vägra ta ställning i handling och att samtidigt tala vackra ord är påtaglig. Inte minst blir förvirringen påtaglig i den nyligen omdiskuterade Libyeninsatsen. Kanske skulle denna hamna i ett annat ljus om synen på andra världskriget omvärderades. Neutralitet kan ses som taktisk finess och gott statsmannaskap för att få befolkningen att slippa lidande, men det kan också ses som feghet och ryggradslöshet att när det verkligen gäller inte stå upp för friheten och demokratin, och bristande intellektuell förmåga att fullt ut se konsekvenserna av sin egen förda politik.

Det är trots detta lätt att se att neutraliteten gynnade Sverige under andra världskriget, och även under det kalla kriget. Kanske krävdes neutralitetens taktiska hållning när faran låg så nära på andra sida Östersjön - men var finns faran idag. Ska vi vara för evigt neutrala. Har inte neutraliteten spelat ut sin roll efter att muren föll. Varför klänger vi oss fast vid den som en snuttefilt istället för att säga att vi ställer alla våra medel, humanitära och vapenmakt för friheten och demokratins sak. Det hade i alla fall Churchill gillat, och min historialärare.