Jippeee - triss i äss

Hade idag sista tentan på det tvååriga Mastersprogrammet i historia och är nu halvvägs. Till hösten börjar jag med uppsatsen, som förhoppningsvis ger mig möjligheten att söka Doktorstjänsterna hösten 2011. 3 x VG de senaste kurserna. So far so good.

Aldrig mera svag - Förintelsen och Israel

För att komma in i gettot leddes han genom en dörr, och sedan genom en passage i en källare, kom han ut på andra sidan, in i den judiska zonen. "Vid det här laget hade byggnaden förvandlats till en modern version av floden Styx som skiljer de levandes värld från de dödas". Han beskrev den ohyggliga synen av de människor han mötte inne i gettot Han fann människor som; "fladdrade förbi som skuggor av vad som en gång varit män och kvinnor, insvepta i ett töcken av svält och sjukdom, med kroppar som var på väg att upplösas". Han såg nakna övergivna kroppar ligga på gatorna och fick berättat för sig att deras familjer inte hade råd att begrava dem. Hans guider, ett par judiska ledare; "Två skuggor som framstod som uppskattningar", sade åt honom att inte oroa sig när gettots innevånare, knappt levande, passerade förbi. "De är döende, det är bara det", sade de, "de är döende". Men en sak betonade de framför allt, "glöm inte".

Överväldigad och efter bara ett kort besök, sade han att han måste gå. Han beskrev hur han sprang genom gettots gator, inte för att han var förföljd, utan för att han ville komma bort; han stod inte ut längre. Han återvände till den dolda passagen och dörren och lämnade platsen.

Jan Kanski var 1942 sändebud för den Polska exilregeringen som fanns i London. 1944 berättade han om sina upplevelser i Warsawas getto i skrift och sedan flera årtionden senare i filmen "Shoah".

"Det var inte en värld," sade Karski, när han greppade efter ord för att beskriva den fantastiska staden inom staden som var bortom hans fantasis gränser. "Det var inte en del av mänskligheten. Det var inte en del av den. Den hörde inte hemma där."

Karski var inte ensam om att inte kunna få in gettona och koncentrationslägren i en bilden av en värld där förnuftet regerade. När lägren befriades och öppnades för insyn kunde soldaterna och de som kom strax efter knappast tro sina ögon. Det var en annan dimension, en plats olik allt annat känt för mänskligheten.

Det var på sådana här platser som judenheten upphörde att vara framför allt en del av Europa. Europa upphörde att vara hemmet för judenheten. Andra krafter tog över, krafter som sade aldrig mer, aldrig mera svag. Det judiska projektet i Palestina skulle bli räddningen och där skulle man aldrig mer lägga sitt öde i händerna på någon annan. Sedan dess har Israel tvingats visa sig starka många gånger. I kriget som födde Israel 1948 dog en tiondel av den judiska befolkningen och man gjorde det mot en enorm övermakt och utan stöd från någon. Kriget kunde lika gärna ha blivit ytterligare en katastrof för det judiska folket.

Israel har på många sätt byggts upp som en antites till den central och östeuropeiska judenheten, eller ashkenaz som den kallas av judar, den del av judenheten som drabbades hårdast av förintelsen. Istället för ashkenaz stora men glesa internationella utbredning som minoritet i många olika stater finns nu Israel där man på en liten plätt av jorden karvat ut ett eget territorie (titta i en kartbok eller på en jordglob för att se hur otroligt litet Israel är i förhållande till den uppmärksamhet landet drar till sig). Istället för den bokliga bildningen som sattes så högt inom ashkenaz skulle man arbeta fysiskt hårt i sann nybyggaranda. Idealet var den solbrände arbetaren med uppkavlade ärmar istället för den glasögonbeprydde kaftanklädde och bleke ashkenaziske skriftlärde. Istället för för det folkliga och europeiskt förankrade språket jiddisch skulle alla prata hebreiska, ett språk som före 1800-talets sionism endast var ett skriftspråk för de heliga skrifterna. Istället för att förlita sig på nationalstaternas lagar och det internationella samfundet skulle man bygga upp en militärmakt avskräckande nog och stark nog att slå tillbaka sina fiender. Aldrig mera svag. Räkna inte med stöd från någon. Ingen kommer att skydda oss förutom vi själva.

Att den starkes väg i längden leder in i en återvändsgränd har tyvärr ännu inte gått upp för Israel, och så länge hoten är många (Hamas, Hizbolla, Iran och Syrien) kommer politiker som vill spela på behovet av säkerhet alltid att vinna. Problemet är att den hårda linjen riskerar att driva bort även Israels vänner. De riskerar att på riktigt stå ensamma mot fiender de med en smartare politik fått bred internationell uppslutning bakom att bekämpa. Att Israeliska ledare kan försvara en aktion som den mot "Ship to Gaza" säger mycket om hur långt de irrat sig in i den återvändsgränd det innebär att aldrig, aldrig, visa sig svag.


Utdragen kommer från Gordon J. Horowitz essä "Places Far Away, Places Very Near" i boken "The Holocaust and History" som är den sista boken i min kurs på Göteborgs universitet om förintelsen i historia och samhällsdebatt.

Sveriges historia på alla plan

I helgen invigdes Historiska muséets utställning om Sveriges historia (se utställningsbloggen i blogglistan). Därmed är den sista pusselbiten i storsatsningen kring utgivningen av böckerna på plats.

Tv serien i TV4 är halvvägs nu i veckan då del 6 av 12 sänds. Del fem om bland annat digerdöden sändes i torsdags. Se den på TV4-play: www.tv4play.se/aktualitet/sveriges_historia.

Nu i maj kom även den tredje delen i bokserien Sveriges Historia. Tiden är 1350 till 1600 boken behandlar bland annat digerdöden och Gustav Vasa. Läs om den på Norsteds hemsida: http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2010/Var/eriksson_bo-sveriges_historia_1350-1600-inbunden/.

Birger Jarl fick mig att skämmas

För ett par år sedan började jag läsa Dick Harryssons "Jarlens sekel", men tröttnade faktiskt efter en sådär 150 sidor. Det verkar som om det var min förlust för när Dick i TV4 igår förklarade Birger Jarls storhet sögs jag verkligen med i den spännande historien om Sveriges verklige landsfader och Stockholms grundare. Jag förstod att jag saknade kunskap om en helt avgörande gestalt i Sveriges historia. Skäms på mig.

Tyvärr har jag inte följt programserien på TV4 om Sveriges historia. Jag har varit uppslukad av den moderna historien och har hellre slappat med True Blood än med Sveriges gamla historia på lediga stunder. Nu när vampyrerna tar semester ska det bli ändring på det. Och i sommar ska Jarlens sekel få en andra chans för nu vet jag att efter bakgrundsteckningen kommer en fantastiskt spännande historia om hur kungariket Sverige började.

Jag måste säga att jag blev skeptisk när jag fick veta att Timell skulle vara programledare och att det bidragit till mitt ointresse, men Timell och Harrysson funkar riktigt bra ihop. Timell som Harryssons okunniga men nyfikne svennesidekick skapar en rätt skön dynamik faktiskt. Programmet igår var riktigt bra. www.tv4play.se/aktualitet/sveriges_historia

Jarlens sekel - Dick Harrysson

Sveriges Historia 600-1350

Maja Hagerman i bloggosfären

Författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har startat en blogg som ni nu hittar i min lista. Hennes senaste bok skulle jag vilja kunna säga att jag har läst. En tidsfråga...

”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006) handlar om föreställningar om det förflutna, och inte minst om de egendomliga rasläror som finns i gamla historiebäcker. Den har hyllats av recensenterna och kallats för en mäktig uppgörelse med den svenska historietraditionen.

Så står det på hennes hemsida: http://www.majahagerman.se/. Här kan man läsa om hennes böcker och allt annat som hon gjort.

Goldhagendebatten

1996 var ett avgörande år i studiet av förintelsen. I en debatt med enormt genomslag i Tyskland öppnades nya dörrar. Den unge Harvardhistorikern Daniel Goldhagen kom ut med sin bok Hitlers willing executioners. En bok som menar att det var den djupt rotade tyska antisemitismen, fokuserad på att eliminera judarnas inflytande i Tyskland, som gjorde att vanliga tyska familjefäder villigt ställde upp som torterare och mördare av judar under förintelsen. Just det att många fler än bara SS-män, cyniska byråkrater och de ledande nazisterna var deltagare, är något som före 1996 studerats mycket bristfälligt och av tyska historiker inte alls. De som utförde Hitlers smutsgöra var enligt Goldhagen i själva verket ett genomsnitt av den tyska befolkningen. Dessutom var de många fler än vad som tidigare antagits. Just denna centrala fråga har heller inga historiker ställt. Hur många var de? Fokus har legat på skickten över de faktiska utförarna av förintelsen.

En speciell tysk eliminationistisk antisemitism var enligt Goldhagen den helt avgörande faktorn för att Hitler skulle kunna genomdriva sina mordiska fantasier och göra dem till politik. Hela tyska folket var bärare av denna extrema typ av antisemitism. Denna avgörande orsak hade historikerna missat enligt Goldhagen. Och faktum var att antisemitismen hade, åtminstone bland tyska och amerikanska historiker, hamnat allt längre ner i hierarkin av förklaringsmodeller efter en första "boom" i samband med Nürnbergrättegångarna. I samma takt hade nazitysklands brott blivit allt mer svårtförklarliga. Varför förnedrade, misshandlade och torterade vanliga tyska män judar, om de inte ansåg att judarna var skyldiga till något? Varför mördade vanliga tyska män judiska män, kvinnor och barn med nackskott och det med stolthet och helt utan protester (Att de var tvingade att mörda för att inte själva få ett nackskott är en myt. Inga sådana fall finns registrerade. Tvärtom fick de som inte ville delta slippa, och det utan repressalier). Jo, därför att de alla ansåg att det de gjorde var i grunden legitimt och nödvändigt. Att tappa bort det det djupt liggande judehatet i den tyska nationalkarraktären både före och under Hitler gör brotten oförklarliga

Det Goldhagen gjorde var att anlägga en mentalitetshistorikers perpektiv på förintelsen. Han blev kraftigt ansatt och till en början nedsablad i otaliga artiklar. Kritiken kom från historiker från USA och Israel, men var allra skarpast i Tyskland. Kritiken visste inga gränser från en i stort sett samlad tysk historikerkår, som ganska uppenbart såg hans förklaringar som "antityska". Argumenten som användes mot honom var allt utom en saklig kritik av hans vetenskapliga produkt, Hitlers willing executioners.

När boken kom ut på tyska hade den redan fått enorm uppmärksamhet i media, men den tyska allmänheten hade aldrig läst boken. Strax efter utgivningen planerades en turné i Tyskland där Goldhagen skulle möta sina kritiker inför publik i paneldebatter. Det skulle visa sig bli ett triumftåg där han fick med sig, inte bara den tyska publiken utan också en allt mindre kritisk historikerkår. Triumfen avslutades med att han fick ta emot ett välkänt demokratipris ur händerna av Jürgen Habermas, en i Tyskland enormt inflytelserik moralfilosof.

Hitlers willing executioner och dess förenklade förklaringsmodell har med tiden fått utstå även en hård saklig kritik, men har varit en viktig faktor för att antisemitismen som drivkraft och orsak till förintelsen lyfts fram i ljuset. Boken kommer med största sannolikhet inte ses som en vetenskaplig milstolpe, men debatten kring boken kommer ingen som studerar historieskrivningen om förintelsen kunna undgå.

Varför reagerade då den tyska publiken så positivt på en bok som målade upp alla tyskar som bärare av förintelsen på ett näst intill rasistiskt sätt. Det fanns flera orsaker förutom att antisemitismen hamnat i bakgrunden i tyska historikers förklaringsmodeller. Förintelsen har blivit central i tysk historieskrivning och i det tyska folkets medvetande. Varje generation har varit tvungna att förhålla sig till det nazistiska förflutna och varje generation har gjort det på sitt sätt. Med Goldhagen kom en ny generation som mer än någon tidigare kunnat distansera sig från sina förfäders brott. Att försvara Goldhagens tes och att erkänna dessa blev till ett slags katharsis, en rening från det onda. Farfars tid i Wehrmacht är långt borta.

Samtidigt var Goldhagens bok en del av en förnyad debatt i Tyskland kring den tyska identiteten. Något som följde på den tyska återförreningen där Berlin efter 50 år åter blev centrum för ett stort och mäktigt Tyskland. Goldhagendebatten fick effekten att driva tillbaka konservativa debattörer som velat normalisera den tyska historien. Att kunna hävda att Nazismen inte var värre än andra brutala regimer i världshistorien. En sådan normalisering skulle öppna upp för att nationalismen återigen skulle kunna bli en färg i den tyska politiska paletten.

I efterhand har kritiken mot bokens teser inom akademiska kretsar fortsatt. Nästan varje del i Goldhagens analys har dissekerats och förkastats, men samtidigt blivit ett oundviklig rundningsmärke för historiker som sysslar med förintelsen. Och antisemitismen som central förklaringsfaktorn till varför förintelsen ägde rum har återupprättats.

Just nu läser jag den israeliska historikern Yehuda Bauers "Förintelsen i perspektiv" där han på ett mycket ödmjukare, mindre kategoriskt och mer nyanserat sätt än Goldhagen förklarar hur antisemitismen verkade i Tyskland och varför den fick så ödesdigra konsekvenser just där. Av alla de förklaringar till förintelsen jag läst den senaste månaden tycker jag att Bauers är den mest trovärdiga, och det är en förklaring som främst fokuserar på antisemitismen. Forskningen kring den stora varförfrågan visar hur rörlig historieskrivningen är, men också var gränserna för det seriösa ifrågasättandet går.

PS. 1997 tog stadsminister Göran Persson initiativ till skapandet av Forum för levande historia, http://www.levandehistoria.se/ för att lyfta fram förintelsen som en central del av det Europeiska historiska arvet. Förmodligen en direkt produkt av Goldhagendebatten.
Böcker:
Unwilling Germans? The Goldhagendebate - R. Shandley
The Goldhagen effect - G. Eley
Förintelsen i Perspektiv - Y. Bauer

Toblerone och "Kosackvalet" 1928

Thomas Östros, socialdemokraternas ekonomiskt politiska talesman är upprörd. Kristdemokraten Odell har tagit upp "Tobleroneaffären" igen för att visa på vad han menar är de rödgrönas ekonomiska lättsinne. Östros som är en mycket välutbildad statsvetare minns sitt partis historia och varnar för att årets valkampanj kan bli den värsta smutskastningskampanjen sedan Kosackvalet 1928. Inte så många som minns eller känner till detta kanske. Jag läste däremot en kurs om folkhemmets historia i höstas.

Den svenska politiken präglades under 1920-talet av turbulens. Den politiska strukturen hade inte satt sig. Socialdemokraterna var stora men hade ingen egen majoritet. Arbetsmarknaden präglades av konflikter. Lockouter från arbetsgivare och strejker genom facken var vanligare här än i de flesta av Europas länder. Höger stod mot vänster. I öst etablerade sig den nya Sovjetkommunismen i Ryssland. De konservativa eliterna var livrädda liksom stora delar landsbyggdsbefolkningen i ett Sverige som fortfarande dominerades av bönder. Men de svenska socialdemokraterna var inga kommunister, även om de länge tvekat om de skulle förespråka en demokratisk reformering av samhället eller revolution. Nu var man emellertid tydligt demokratiskt inriktade. I det här klimatet hotade högern med "den röda faran" och vann också valet på en ful smutskastningskampanj. Det var Kosackvalet 1928.


PS. Det turbulenta svenska 20-talet ledde sedan 1932 till "kohandeln" mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna på vars grund det svenska folkhemmet lades. 1938 blev det också fred på den svenska arbetsmarknaden genom Saltsjöbadsavtalet mellan fack och arbetsgivare.

Om Katyn och Polens relation till Ryssland

För några månader sedan hörde jag om en undersökning i Ryssland där Stalin röstades fram som historiens största man. Putin har gjort sitt bästa för att återupprätta den gamle diktatorn. Rysslands storhet är viktig för den gamle KGB-översten. Men frågan är om det inte är de västerländska demokratierna som har mest att tacka för. Stalin var demokratins räddare. Absurt från en man som offrade så många miljoner av sitt eget folk för makt och ideologi. Men sant oavsett hur många amerikanska filmer om andra världskriget som görs för att hylla de egna hjältarna. Ryssarna offrade mest. Ryssarna vann mest. Överlägset och utan tvekan. Hänsynslöst och utan tvekan tvingade Stalin fram sina trupper som bara en diktator av hans kaliber kan. Vilket annat land hade kunnat offra 20 miljoner av den egna befolkningen för att vinna.

Hade Tyskland vunnit i öst så hade hela den europeiska kontinenten och hela Ryssland varit i Nazisternas händer. USA och Storbrittanien hade inte kunnat stoppa det. Ibland brukar det heta att Storbrittanien offrade sitt världsimperium för friheten och det är kanske sant men Sovjetrysslands offer var större och av större betydelse för krigets utgång. Men när hörde man någon i väst tacka Ryssland för deras uppoffringar. Nej istället hörs det om alla Stalins och kommunismens illdåd.

Det är här kontroverserna kring Katyn kommer in. Det handlar om 20000 polska officerare vars avrättning i Sovjetiska händer varit ett nationaltrauma ända sedan kriget slutade. Under kommunisttiden var den officiella sanningen att det var Tyskarna som mördat officerarna men alla Polacker visste att det inte var fallet. Putin har i sin ovilja att kritisera sin historias störste hållit tillbaka ett erkännande av lögnen vilket skadat de Polsk-Ryska relationerna.

Den polske presidenten är på väg till Katyn för att möta Putin. Ett ömsesidigt erkännande av händelsens betydelse och en väg framåt för relationerna länderna emellan. Presidentens flygplan med hela militärledningen störtar och alla dör. Den stora symbolhandlingen blir inte av. Istället begravs president Kaczynski i Wawelkatedralen i Krakow där tidigare endast kungar och polens store frihetshjälte Pilsudski är begravna. Pilsudskis största fiende var Stalin och president Kaczynski och hans fru begravs nu i anexet till Pilsudskis krypta. Från en symbolhandling till en helt annan.


PS. Såg i höstas Andrzej Wajdas film "Katyn" från 2007. Nominerad för en Oskar för bästa utländska film. Läs mer på: http://www.wajda.pl/en/filmy/katyn.html

Alla katastrofer i perspektiv...

Siffror som sätter alla jordbävningar, tsunamis och vulkanutbrott i perspektiv. I Europa mellan 1914 och 1945 dog 70 miljoner människor i krigskatastrofer skapade av människor. Under första världskriget föll i Ryssland 16 miljoner människor offer för krig, revolution och inbördeskrig. I övriga Europa 12 miljoner. Under andra världskriget dog 42 miljoner människor varav 26 miljoner var civila. 70 miljoner. 70 000 000. 1. 2. 3. 4. 5. o.s.v. Alla med hopp och drömmar. Och allt för att män tyckte det var ärorikt med krig.

Mästersångarna sjöng in den nazistiska makten

Just nu är det stora dragplåstret på Göteborgsoperan "Mästersångarna i Nürnberg" av Richard Wagner (premiär den 10 April). I GP:s del tre läste jag en recension som gjorde mig mer förvirrad än upplyst (www.gp.se/kulturnoje/scenkonst/1.348207-goteborgsoperan-mastersangarna-i-nurnberg). Vad stod egentligen Wagner för? Vad var hans koppling till Nazismen? Recensionen beskriver en otroligt väl genomförd föreställning, men en föreställning som verkar få stå för sig själv utan någon förklaring till dess politiserade förflutna. Men vad är då den politiska betydelsen av Mästersångarna? Jo, den har kanske mer än någon annan kulturyttring utnyttjats i Nazisternas tjänst. Just nu läser jag om hur Hitler kom till makten i Arno Mayers bok "Why did the heavens not darken?" Där hittade jag en passage som beskrev denna koppling.

Det är den 21:e Mars 1933. Hitler har precis i valen fått 44 procent av rösterna och tillsammans med ett annat nationalistparti fått majoritet i den tyska riksdagen. Segern ska firas, och det på det mest symbolladdade sätt Hitlers propagandaminister Goebbels kunde tänka ut. Det var det Tredje rikets födelsedag.

Första akten äger rum i Potsdam strax utanför Berlin. Här i Potsdams Garrisonskyrka låg Fredrik den Store begraven. Rikskansler Adolf Hitler klädd i frack och hög hatt går strax bakom den uniformsprydda rikspresidenten och krigshjälten Paul von Hindenburg genom portarna in till kyrkan som är fylld med nyvalda riksdagsledamöter (förutom 80 kommunister som sitter fängslade och 120 socialdemokrater), diplomater, generaler, amiraler och längst fram vid altaret den blivande regeringen. Närvarande och i centrum av ceremonin är också den förre kejsarens son kronprins Fredrik Wilhelm. Kejsarens gamla plats lämnas symboliskt tom. Hitler och Hindenburg håller tal och knyter Naziregimen till den gamla adliga eliten och dess forna stordåd. Samma konservativa elit som han vunnit över på sin sida för att bekämpa "den röda faran". Syftet är att denna elit ska identifiera Nationalsocialisterna som sina egna förkämpar.

Andra akten äger rum utanför kyrkan. Från en plattform beskådar Hitler och Hindenburg, som är den kanske viktigaste symbolen för den gamla krigiska lantadeln, en mäktig militärparad där de reguljära trupperna följs av de båda nazistiska miliserna SA och SS.

Den tredje akten följer på eftermiddagen samma dag i det temporära parlamentet i Krolls operahus (riksdagsbranden ni vet). Herman Göring tar talmannens plats och förklarar att demokratin i Weimarrepubliken förrått andan i Potsdam (Fredrik den Store). Göring lovar att den nya riksdagen ska "återupprätta det Tyska riket till dess forna storhet, värdighet, ära och frihet". För att markera Weimarrepublikens svaga ledarskap går han sedan igenom alla val till den nya församlingen på mindre än tio minuter.

Dagen avslutas med en galaföreställning på Berlins stadsopera med ett av den tyska kulturens stora verk -Mästersångarna i Nürnberg av Richard Wagner. Föreställningen var utformad för att glorifiera Hitler, hans närmaste män och hans konservativa understöd.

Efter detta användes Mästersångarna flitigt i den Nazistiska propagandan. Nu spelas den alltså på Göteborgsoperan. Utan att någon tydlig anknytning görs. Wagner hävdade själv att syftet med hans verk var politiskt och det kom också att användas så. Kan man då när man sätter upp hans operor låta hans världsbild stå okommenterad? Wagner själv var död när Nazismen växte fram, men dess rötter står i hög grad att finna i den tyska nationalromantiken där Wagner var en viktig gestalt.

"Akta er! Onda trick hotar oss; om det tyska folket och kungariket en dag förfaller under ett falskt utländskt styre, kommer snart ingen prins att förstå sitt folk; och med utländska dimridåer kommer de att så utländsk fåfänga i vårt Tyska land.

Vad som är tyskt och sant skulle ingen längre veta om det inte levde i våra tyska Herrar. Därför säger jag till er: Hylla era tyska Herrar, då kommer ni att frammana er glädje! Och om ni gynnar deras målsättningar, även om det Heliga Tyskromerska riket så skulle upplösas i dimma, skulle ändå den vackra tyska konsten bestå."

- Hans Sachs sluttal i akt 3 i Mästersångarna av Nürnberg.

Richard Wagner var en ivrig antisemit och en högröstad nationalist. Bland annat var han författare till den antijudiska stridskriften "Das Judenthum in der musik", men trots detta går det knappast hålla honom skyldig för det som sedan hände. Att världskrigen och till sist förintelsen skulle bli ett slutresultat av den väg som nationalromantikerna påbörjade kunde ingen veta då. Den var på inget sätt en oundviklig väg. Till exempel var judarnas öde öppet ända fram till mitt under brinnande krig 1941. Med dagens ögon är det ändå svårt att inte känna en unken doft kring ett verk som Mästersångarna. Eller som GP:s recensent Magnus Haglund avslutade sin recension: "Det är svårt att inte förföras av den där skönheten, och samtidigt finns det något obehagligt i tanken på att konsten skulle vara befriad från verkligheten."

Läs även om Wagner i: Historiska filmer #3 - Apocalypse Now - redux

Historiska filmer # 3 - Apocalypse Now - Redux

"The man is clear in his mind - but his soul is mad". Kurtz är översten som kapat banden med den amerikanska militären för att bli en gud i Kambodjas djungel. Det är Dennis Hoppers karraktär fotoreportern som talar till kapten Willard, utsänd att mörda översten. Kurtz är sinnebilden för konsekvensen av den militära överlägsenhet som var grunden - inte bara för kriget i Vietnam - utan för hela den av väst påtvingade ordningen över resten av världen. Det som kallas imperialism och kolonialism.

Apocalypse Now är baserad på romanen "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad. Romanen kan tolkas på många sätt, men ett av dess viktigaste teman är kritiken av imperialismen. Boken publicerades först 1899 och utspelade sig då som en resa uppför Congofloden. Huvudpersonen reser uppför floden till Kurtz. Ett universalgeni, en stor man av den europeiska civilisationen, men också en hänsynslös handelsman i elfenben. Kurtz har allt mer gått bärsärk i djungeln och antagit rollen som gud bland infödingarna. En grym gud.

Ramberättelsen är densamma i Apocalypse Now. Överste Kurtz har med hjälp av järnvilja och överlägsen vapenkraft etablerat sig som en gud. Han dyrkas som en stor man. En sanningssägare, en poet, ett geni. En man som bara tagit den fulla konsekvensen av västerlandets överlägsenhet. Samtidigt är han helt och fullständigt galen. Det handlar om dualiteten och förljugenheten i västerlandets syn på sig själva som en vetenskapligt, teknologiskt, politiskt och inte minst moraliskt överlägsen civilisation, samtidigt som man mördar urskiljningslöst. Hur många som dog i den brutala Belgiska regimen i Congo vet ingen. I Vietnamkriget dog många miljoner vietnameser som en direkt resultat av den Amerikanska inblandningen. I USA minns man de 58 000 stupade amerikanska soldaterna och förnedringen i att förlora ett krig.

I mina studier på Mastersprogrammet i historia ska jag nu lämna Europas koloniala förflutna och ta mig an några tusen sidor litteratur om förintelsen. Vad är inte då mer lämpligt än att göra det till tonerna av Wagner, en av den tyska romantikens mest ivriga rasister och antisemiter. Syftet med hans verk var att återskapa en arisk ras med en arisk livsyn. Hans lockelse är så stark att den överlevt trots ideologin. Rasismen bakom Wagners musik har knappast gått Francis Ford Coppola förbi.

Apocalypse Now - Redux (2001). I den nya förbättrade versionen är scener med som gör kopplingen till kolonilaismen tydligare. I scenen vid den franska plantagen förklaras hela den vietnamesiska politiska situationen av den franske plantageägaren. Versionen från 1979 är lite mer kryptisk.
Läs mer: http://en.wikipedia.org/wiki/Apocalypse_Now

Mörkrets hjärta - Joseph Conrad. En kort bok på ca hundra sidor att läsa igen och igen. Ett sant mästerverk.

Utrota varenda jävel - Sven Lindqvist. Idéhistorikern Lindqvist utgår från Mörkrets hjärta när han blottlägger den europeiska rasismens historia. Länge sedan jag själv läste den men minns den som en aha-upplevelse.


Top 10 Historiska filmer (så här långt):
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse Now (redux)
9. Stalingrad

Het debatt om det Brittiska Imperiet

"And the blood never dried". Det var vad en kritiker av det Brittiska Imperiet svarade när de samtida stolta Imperialisterna proklamerade "The sun never sets on the Brittish Empire". Imperiet var det största och mest utspridda som världen någonsin skådat, och det var sant solen aldrig hann gå ner. I den andra bemärkelsen däremot, den om det Brittiska imperiet skulle leva för alltid, så skulle det visa sig att imperialisterna hade fel. Efter andra världskriget föll imperiet sönder. Men dess arv är i allra högsta grad levande. Ett arv som debatteras livligt av brittiska historiker. Historiker som gärna ger sig in i den nutida debatten både från vänster och höger.

Det första citatet är också titeln på en av de böcker jag läste på min nyss avslutade kurs om Europas koloniala arv. Professor John Newsingers bok om imperiets blodiga sida är en kavalkad av maktmissbruk, rasism och övervåld mot de behärskade folken. Boken är också ett svar på en annan bok skriven av professor Nial Ferguson - "Empire - how Brittain made the modern world". Newsinger som är uppenbart vänsterinriktad är rasande på Fergusons sätt att skriva imperiets historia där Ferguson, som är uppenbart högerinriktad fokuserar på alla goda ting som kom med imperiet. De goda tingen är i det här fallet den globala kapitalistiska världsordningen med lagar och regler som reglerade äganderätt, fria marknader, fri handel, ett visst sätt att organisera den politiska makten, engelskan som världsspråk med mera. Är du sugen på att förstå hur världen blev som den blev rekommenderar jag verkligen att läsa båda dessa böcker.

Professorerna kastar sig också med glöd in i samtidsdebatten på ett sätt som jag aldrig har sett en svensk professor göra. Det är ganska uppfriskande faktiskt. Borde inte historiker försöka ta mer plats i samtidsdebatten. Att fler historiker inte ropar högre i diskussionen om till exempel historieämnet i skolan eller när riksdagen och regeringen väljer att politisera historien genom levandehistoriasatsningen eller nu senast i fördömandet av folkmordet av Armenier tycker jag är synd. Det vore kul och intressant om fler av våra välkända historiker syntes mer i den politiska debatten. Å andra sidan kanske inte den svenska historien är så kontroversiell. Men den skulle kunna bli.

Historia är inte neutral och sällan blir det så aktuellt som i ett ämne som kolonialismen och imperialismen De flesta tar vår världsordning som given där väst dominerar resten av världen. Men den byggdes med våld och modernitet hand i hand. Under hot om våld drev Europa igenom en världsordning där vissa sätt att styra länder och ekonomier blev sanna och rätta. När det brittiska imperiet föll axlade USA dess mantel, en mantel under vilken även Sverige har en gynnad plats. När Kina nu reser sig från förnedringen under det Brittiska imperiet och kanske snart blir den dominerande ekonomiska makten i världen innebär det kanske ett nytt rätt och sant Helt klart är att alla historiens imperier har fallit. Helt klart är också att deras världsordning ersattes av en annan. Tänk på skillnaden mellan Romarriket och Feodaleuropa. Eller så kanske har mänskligheten blivit global och världsordningen permanent etablerad - av det Brittiska imperiet.

Niall Fergusson - "Empire - how brittain made the modern world"

John Newsinger - "And the blood never dried"