För att komma in i gettot leddes han genom en dörr, och sedan genom en passage i en källare, kom han ut på andra sidan, in i den judiska zonen. "Vid det här laget hade byggnaden förvandlats till en modern version av floden Styx som skiljer de levandes värld från de dödas". Han beskrev den ohyggliga synen av de människor han mötte inne i gettot Han fann människor som; "fladdrade förbi som skuggor av vad som en gång varit män och kvinnor, insvepta i ett töcken av svält och sjukdom, med kroppar som var på väg att upplösas". Han såg nakna övergivna kroppar ligga på gatorna och fick berättat för sig att deras familjer inte hade råd att begrava dem. Hans guider, ett par judiska ledare; "Två skuggor som framstod som uppskattningar", sade åt honom att inte oroa sig när gettots innevånare, knappt levande, passerade förbi. "De är döende, det är bara det", sade de, "de är döende". Men en sak betonade de framför allt, "glöm inte".
Överväldigad och efter bara ett kort besök, sade han att han måste gå. Han beskrev hur han sprang genom gettots gator, inte för att han var förföljd, utan för att han ville komma bort; han stod inte ut längre. Han återvände till den dolda passagen och dörren och lämnade platsen.
Jan Kanski var 1942 sändebud för den Polska exilregeringen som fanns i London. 1944 berättade han om sina upplevelser i Warsawas getto i skrift och sedan flera årtionden senare i filmen "Shoah".
"Det var inte en värld," sade Karski, när han greppade efter ord för att beskriva den fantastiska staden inom staden som var bortom hans fantasis gränser. "Det var inte en del av mänskligheten. Det var inte en del av den. Den hörde inte hemma där."
Karski var inte ensam om att inte kunna få in gettona och koncentrationslägren i en bilden av en värld där förnuftet regerade. När lägren befriades och öppnades för insyn kunde soldaterna och de som kom strax efter knappast tro sina ögon. Det var en annan dimension, en plats olik allt annat känt för mänskligheten.
Det var på sådana här platser som judenheten upphörde att vara framför allt en del av Europa. Europa upphörde att vara hemmet för judenheten. Andra krafter tog över, krafter som sade aldrig mer, aldrig mera svag. Det judiska projektet i Palestina skulle bli räddningen och där skulle man aldrig mer lägga sitt öde i händerna på någon annan. Sedan dess har Israel tvingats visa sig starka många gånger. I kriget som födde Israel 1948 dog en tiondel av den judiska befolkningen och man gjorde det mot en enorm övermakt och utan stöd från någon. Kriget kunde lika gärna ha blivit ytterligare en katastrof för det judiska folket.
Israel har på många sätt byggts upp som en antites till den central och östeuropeiska judenheten, eller ashkenaz som den kallas av judar, den del av judenheten som drabbades hårdast av förintelsen. Istället för ashkenaz stora men glesa internationella utbredning som minoritet i många olika stater finns nu Israel där man på en liten plätt av jorden karvat ut ett eget territorie (titta i en kartbok eller på en jordglob för att se hur otroligt litet Israel är i förhållande till den uppmärksamhet landet drar till sig). Istället för den bokliga bildningen som sattes så högt inom ashkenaz skulle man arbeta fysiskt hårt i sann nybyggaranda. Idealet var den solbrände arbetaren med uppkavlade ärmar istället för den glasögonbeprydde kaftanklädde och bleke ashkenaziske skriftlärde. Istället för för det folkliga och europeiskt förankrade språket jiddisch skulle alla prata hebreiska, ett språk som före 1800-talets sionism endast var ett skriftspråk för de heliga skrifterna. Istället för att förlita sig på nationalstaternas lagar och det internationella samfundet skulle man bygga upp en militärmakt avskräckande nog och stark nog att slå tillbaka sina fiender. Aldrig mera svag. Räkna inte med stöd från någon. Ingen kommer att skydda oss förutom vi själva.
Att den starkes väg i längden leder in i en återvändsgränd har tyvärr ännu inte gått upp för Israel, och så länge hoten är många (Hamas, Hizbolla, Iran och Syrien) kommer politiker som vill spela på behovet av säkerhet alltid att vinna. Problemet är att den hårda linjen riskerar att driva bort även Israels vänner. De riskerar att på riktigt stå ensamma mot fiender de med en smartare politik fått bred internationell uppslutning bakom att bekämpa. Att Israeliska ledare kan försvara en aktion som den mot "Ship to Gaza" säger mycket om hur långt de irrat sig in i den återvändsgränd det innebär att aldrig, aldrig, visa sig svag.
Utdragen kommer från Gordon J. Horowitz essä "Places Far Away, Places Very Near" i boken "The Holocaust and History" som är den sista boken i min kurs på Göteborgs universitet om förintelsen i historia och samhällsdebatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar