Mästersångarna sjöng in den nazistiska makten

Just nu är det stora dragplåstret på Göteborgsoperan "Mästersångarna i Nürnberg" av Richard Wagner (premiär den 10 April). I GP:s del tre läste jag en recension som gjorde mig mer förvirrad än upplyst (www.gp.se/kulturnoje/scenkonst/1.348207-goteborgsoperan-mastersangarna-i-nurnberg). Vad stod egentligen Wagner för? Vad var hans koppling till Nazismen? Recensionen beskriver en otroligt väl genomförd föreställning, men en föreställning som verkar få stå för sig själv utan någon förklaring till dess politiserade förflutna. Men vad är då den politiska betydelsen av Mästersångarna? Jo, den har kanske mer än någon annan kulturyttring utnyttjats i Nazisternas tjänst. Just nu läser jag om hur Hitler kom till makten i Arno Mayers bok "Why did the heavens not darken?" Där hittade jag en passage som beskrev denna koppling.

Det är den 21:e Mars 1933. Hitler har precis i valen fått 44 procent av rösterna och tillsammans med ett annat nationalistparti fått majoritet i den tyska riksdagen. Segern ska firas, och det på det mest symbolladdade sätt Hitlers propagandaminister Goebbels kunde tänka ut. Det var det Tredje rikets födelsedag.

Första akten äger rum i Potsdam strax utanför Berlin. Här i Potsdams Garrisonskyrka låg Fredrik den Store begraven. Rikskansler Adolf Hitler klädd i frack och hög hatt går strax bakom den uniformsprydda rikspresidenten och krigshjälten Paul von Hindenburg genom portarna in till kyrkan som är fylld med nyvalda riksdagsledamöter (förutom 80 kommunister som sitter fängslade och 120 socialdemokrater), diplomater, generaler, amiraler och längst fram vid altaret den blivande regeringen. Närvarande och i centrum av ceremonin är också den förre kejsarens son kronprins Fredrik Wilhelm. Kejsarens gamla plats lämnas symboliskt tom. Hitler och Hindenburg håller tal och knyter Naziregimen till den gamla adliga eliten och dess forna stordåd. Samma konservativa elit som han vunnit över på sin sida för att bekämpa "den röda faran". Syftet är att denna elit ska identifiera Nationalsocialisterna som sina egna förkämpar.

Andra akten äger rum utanför kyrkan. Från en plattform beskådar Hitler och Hindenburg, som är den kanske viktigaste symbolen för den gamla krigiska lantadeln, en mäktig militärparad där de reguljära trupperna följs av de båda nazistiska miliserna SA och SS.

Den tredje akten följer på eftermiddagen samma dag i det temporära parlamentet i Krolls operahus (riksdagsbranden ni vet). Herman Göring tar talmannens plats och förklarar att demokratin i Weimarrepubliken förrått andan i Potsdam (Fredrik den Store). Göring lovar att den nya riksdagen ska "återupprätta det Tyska riket till dess forna storhet, värdighet, ära och frihet". För att markera Weimarrepublikens svaga ledarskap går han sedan igenom alla val till den nya församlingen på mindre än tio minuter.

Dagen avslutas med en galaföreställning på Berlins stadsopera med ett av den tyska kulturens stora verk -Mästersångarna i Nürnberg av Richard Wagner. Föreställningen var utformad för att glorifiera Hitler, hans närmaste män och hans konservativa understöd.

Efter detta användes Mästersångarna flitigt i den Nazistiska propagandan. Nu spelas den alltså på Göteborgsoperan. Utan att någon tydlig anknytning görs. Wagner hävdade själv att syftet med hans verk var politiskt och det kom också att användas så. Kan man då när man sätter upp hans operor låta hans världsbild stå okommenterad? Wagner själv var död när Nazismen växte fram, men dess rötter står i hög grad att finna i den tyska nationalromantiken där Wagner var en viktig gestalt.

"Akta er! Onda trick hotar oss; om det tyska folket och kungariket en dag förfaller under ett falskt utländskt styre, kommer snart ingen prins att förstå sitt folk; och med utländska dimridåer kommer de att så utländsk fåfänga i vårt Tyska land.

Vad som är tyskt och sant skulle ingen längre veta om det inte levde i våra tyska Herrar. Därför säger jag till er: Hylla era tyska Herrar, då kommer ni att frammana er glädje! Och om ni gynnar deras målsättningar, även om det Heliga Tyskromerska riket så skulle upplösas i dimma, skulle ändå den vackra tyska konsten bestå."

- Hans Sachs sluttal i akt 3 i Mästersångarna av Nürnberg.

Richard Wagner var en ivrig antisemit och en högröstad nationalist. Bland annat var han författare till den antijudiska stridskriften "Das Judenthum in der musik", men trots detta går det knappast hålla honom skyldig för det som sedan hände. Att världskrigen och till sist förintelsen skulle bli ett slutresultat av den väg som nationalromantikerna påbörjade kunde ingen veta då. Den var på inget sätt en oundviklig väg. Till exempel var judarnas öde öppet ända fram till mitt under brinnande krig 1941. Med dagens ögon är det ändå svårt att inte känna en unken doft kring ett verk som Mästersångarna. Eller som GP:s recensent Magnus Haglund avslutade sin recension: "Det är svårt att inte förföras av den där skönheten, och samtidigt finns det något obehagligt i tanken på att konsten skulle vara befriad från verkligheten."

Läs även om Wagner i: Historiska filmer #3 - Apocalypse Now - redux