måndag 30 augusti 2010

Kulturliberalernas seger de fattigas förlust

En sista gång fick Göteborgs kulturliberaler sola sig i glansen. Det var stort firande av Göteborgs 300-årsjubileum och den enormt påkostade Göteborgsutställningen gick äntligen av stapeln. 1923 - två år försenad - invigdes den av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Egentligen var hans tid som ordförande över, eftersom socialdemokraterna 1921 vann det första lika och allmäna kommunalvalet. Men eftersom den nya socialdemokratiske ordföranden Herman Lindholm inte talade engelska lämnade han ansvaret till Carlander som fick träda in i strålkastarljuset en sista gång för att presentera sitt skötebarn - Göteborgs jubileumsutställning.
I spektaklet ingick både stora kulturhistoriska utställningar ovanför Götaplatsen, och industriutställningar på det område som skulle bli Svenska mässan.. Konstmuséet, Naturhistoriska muséet och Botaniska trädgården invigdes, och dessutom öppnade nöjesparken Liseberg för första gången sina portar. Med utställningen gick den borgerligt liberala epoken i graven. Demokratin hade kommit till staden och det extremt välbeställda och styrande borgerskapet kunde med den inte längre ignorera Göteborgs arbetande och fattiga flertal, som länge levt under misserabla förhållanden.

I slutet på 1800 och början på 1900-talet var skatten bara några få procent, och omfördelningen av inkomster obefintlig. Lönenivåerna för de arbetande var mycket låga och anställningarna otrygga. Alla handelns och industrisamhällets vinster hamnade i fickorna på de rika. Rösträtten var viktad efter inkomst och utelämnade alla under ett visst inkomststreck (mycket få arbetare nådde nivån). Bland de rika som helt domierade komunfullmäktige var den dominerande ideologin den så kallade manchesterliberalismen - en liberalism som får 1990-talets nyliberaler att verka givmilda. Adam Smiths "osynliga hand" skulle styra oinskränkt. Kapitalismen skulle reglera sig själv för det bästa åt alla. Om folket inte fick det bättre var det för att de var lata, söp, eller brast i förmåga att hushålla med sina pengar. Manchesterliberalerna var aldrig villiga att se verkligheten så som den visade sig i en arbetares hushållsbudget.
Det bästa för Göteborg var enligt de styrande i det liberala Göteborg att alla pengar från den blomstrande handeln och industrin hamnade i privata fickor. Så föddes donationsekonomin. De rikaste avsatte enorma fonder vars avkastning med jämna mellanrum skulle användas till att förbättra staden. Fonderna gavs ofta en inriktning för att sponsra någon viss typ av verksamhet som donatorn satte högt, men några hade en mer allmän inriktning.
Genom dessa donationer fick Göteborg Fiskekyrkan, Röhska muséet, Konserthuset, Lorensbersteatern, Trädgårdsföreningen, Saluhallen, Göteborgs högskola (som senare blev universitet), Chalmers, Konserthuset, Stadsbibliotek (nuvarande KTB) mm. Nästan alla kulturinstitutioner i Göteborg har sin början i donationsekonomin. Inte förrän Göteborgsoperan byggdes i början på 1990-talet fick staden upp farten igen när det gällde byggandet av nya.

Om detta Göteborg, präglat av kulturdonationer, berättar göteborgshistorikern Jan Christensen i sin nya bok - Liberalernas stad. Här skjuter han i sank myten om det harmoniska 1800-tals Göteborg, präglat av samförstånd mellan klasserna - inledningen på den välkända Göteborgsandan. Bilden av ett harmoniliberalt medelklassfäste, ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan mellan samhällsklasserna och ett liberalt åsiktsklimat där SA Hedlunds Handelstidningen angav tonen, är helt enkelt inte sann. Han visar hur vräkiga kulturinstitutioner inhysta i ståtliga byggnader i stort sett alltid sattes före de sjukas, de åldrandes, de fattigas och arbetarnas behov. Fattigvården fick ett minimum av resurser och kraven på de som utnyttjade den var drakoniska. Befolkningen skulle förbättras med hjälp av kultur och inte med mat och rimliga boendeförhållanden.

Den socialliberala myten om Göteborg kommer mycket ur Handelstidningens och dess chefredaktör SA Hedlunds starka ställning i staden, och hans kamp för socialliberala principer. Han fick representera efterhandskonstruktionen om det harmoniska liberala Göteborg, men Christensen visar i sin bok att Hedlund ständigt kämpade i motvind mot majoriteten av det göteborgska borgerskapet och deras manchesterliberalism. Hedlund fick igenom de kulturella satsningarna som han vurmade för, men när det gällde hans engagemang för folkflertalet, för de fattiga och för rösträtten mötte han benhårt motstånd. I kultursatningarna hittade de inflytelserika Göteborgsborgarna en intern samförståndsanda, medan folket levde i kåkstäder som de i Haga, Landala och Majorna.
Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg -Jan Christensen

Bild 1: Vykort från Göteborgsutställningens exportpaviljong d.v.s. industriutställningen
Bild 2: Trappan upp till Konstmuseet som byggdes till Göteborsutställningen men som då inte var helt klart.
Bild 3: Manssal på fattighuset Gibraltar i Landala. Här fick de fattiga jobba hårt. Familjer som kom hit splittrades mellan mans-, kvinno- och barnavdelningar.
Bild 4: Sven Adolf Hedlund. Chefredaktör för Handelstidningen under flera decennier i slutet av 1800-talet. Ledamot i komunfullmäktige och riksdagsman.
Se även Magnus Haglunds text i GP där han kopplar boken till en diskussion om kulturinstitutionernas plats i dagen Göteborg: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.376307-jan-christensen-liberalernas-stad
Det är intressant att Haglund helt bortser från att boken ställer fattigvården mot kulturdonationerna. Bokens undertitel nämns inte ens. Helt klart finner han kulturinstitutionerna mer brännande viktiga än stadens sociala problem. Precis som stadens liberaler för hundra år sedan.

4 kommentarer:

  1. Intressant återblick. Så manchesterliberalismen resulterade i en rad tunga institutioner som än idag på många sätt definierar Göteborg som stad. Men det kom enligt denna historieskrivning till priset av att de välbeställda styrde och att arbetarna fick arbeta till låga löner och bo odrägligt.

    Är det inte så att arbetare hade låga löner i alla svenska växande städer i skiftet 1800/1900? Och löner tenderar att öka när produktiviteten ökar och konkurrensen om arbetskraft stiger?

    Jag tror att manchesterliberalernas tillsynes nonchalanta beteende berodde på att de förstod ovanstående då de antagligen läst de klassiska nationalekonomerna såsom Adam Smith. Det är min spekulering iaf.

    SvaraRadera
  2. Att lönerna skulle stiga med produktiviteten tror jag inte att de hade koll på. De ville hålla nere lönerna så mycket det gick.

    Att lönerna gick upp berodde inte bara på produktivitetsökningen. Det berodde också på facklig kamp och arbetarnas organisering.

    Samtidigt är det svårt att döma dem eftersom någon allmän välfärd ännu inte sett dagens ljus. Det kunde då tyckas som en naturlag att vissa var mycket rika men de allra flesta fattiga. Så hade det alltid varit.

    SvaraRadera
  3. Att fabriksägarna ville hålla nere lönerna är givet. Precis som de ville hålla nere sina materialkostander. Men utbuds och efterfrågemodellen gäller för arbetskraft som för allt annat. Fabriksägarna konkurrerar om arbetskraft med varandra och driver på så vis upp löner. Det spelar egentligen ingen roll om de vill hålla nere kostnader eller inte när de måste rätta sig efter marknadspriset.

    Men jag syftade främst på det tänkande och styrande borgarskapet. Eftersom du benämnde de som manchesterliberaler och att de framställdes som ganska inlästa i den klassiska ekonomiska skolan så gör jag antagandet att kanske några av de hade läst Adam Smith, Alfred Marshall och liknande och förstod prisbildning.

    Med det antagandet i botten så är det inte så svårt att förstå varför de inte var några välfärdskämpar då de antagligen såg att lönerna skulle öka i takt med produktiviteten och konkurrensen om arbetskraft. Men mitt antagande kan givetvis vara fel.

    SvaraRadera
  4. Ordningsfråga!

    Om man skriver om Göteborgshistoria bör man åtminstone känna till namnet på en framträdande kommunalpolitiker som Axel Carlander! Namnet återfinns ju både i gatunamn som Carlandersplatsen och institutionsnamn som Carlanderska Sjukhuset.

    SvaraRadera