Kulturliberalernas seger de fattigas förlust

En sista gång fick Göteborgs kulturliberaler sola sig i glansen. Det var stort firande av Göteborgs 300-årsjubileum och den enormt påkostade Göteborgsutställningen gick äntligen av stapeln. 1923 - två år försenad - invigdes den av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Egentligen var hans tid som ordförande över, eftersom socialdemokraterna 1921 vann det första lika och allmäna kommunalvalet. Men eftersom den nya socialdemokratiske ordföranden Herman Lindholm inte talade engelska lämnade han ansvaret till Carlander som fick träda in i strålkastarljuset en sista gång för att presentera sitt skötebarn - Göteborgs jubileumsutställning.

I spektaklet ingick både stora kulturhistoriska utställningar ovanför Götaplatsen, och industriutställningar på det område som skulle bli Svenska mässan.. Konstmuséet, Naturhistoriska muséet och Botaniska trädgården invigdes, och dessutom öppnade nöjesparken Liseberg för första gången sina portar. Med utställningen gick den borgerligt liberala epoken i graven. Demokratin hade kommit till staden och det extremt välbeställda och styrande borgerskapet kunde med den inte längre ignorera Göteborgs arbetande och fattiga flertal, som länge levt under misserabla förhållanden.

I slutet på 1800 och början på 1900-talet var skatten bara några få procent, och omfördelningen av inkomster obefintlig. Lönenivåerna för de arbetande var mycket låga och anställningarna otrygga. Alla handelns och industrisamhällets vinster hamnade i fickorna på de rika. Rösträtten var viktad efter inkomst och utelämnade alla under ett visst inkomststreck (mycket få arbetare nådde nivån). Bland de rika som helt domierade komunfullmäktige var den dominerande ideologin den så kallade manchesterliberalismen - en liberalism som får 1990-talets nyliberaler att verka givmilda. Adam Smiths "osynliga hand" skulle styra oinskränkt. Kapitalismen skulle reglera sig själv för det bästa åt alla. Om folket inte fick det bättre var det för att de var lata, söp, eller brast i förmåga att hushålla med sina pengar. Manchesterliberalerna var aldrig villiga att se verkligheten så som den visade sig i en arbetares hushållsbudget.

Det bästa för Göteborg var enligt de styrande i det liberala Göteborg att alla pengar från den blomstrande handeln och industrin hamnade i privata fickor. Så föddes donationsekonomin. De rikaste avsatte enorma fonder vars avkastning med jämna mellanrum skulle användas till att förbättra staden. Fonderna gavs ofta en inriktning för att sponsra någon viss typ av verksamhet som donatorn satte högt, men några hade en mer allmän inriktning.

Genom dessa donationer fick Göteborg Fiskekyrkan, Röhska muséet, Konserthuset, Lorensbersteatern, Trädgårdsföreningen, Saluhallen, Göteborgs högskola (som senare blev universitet), Chalmers, Konserthuset, Stadsbibliotek (nuvarande KTB) mm. Nästan alla kulturinstitutioner i Göteborg har sin början i donationsekonomin. Inte förrän Göteborgsoperan byggdes i början på 1990-talet fick staden upp farten igen när det gällde byggandet av nya.

Om detta Göteborg, präglat av kulturdonationer, berättar göteborgshistorikern Jan Christensen i sin nya bok - Liberalernas stad. Här skjuter han i sank myten om det harmoniska 1800-tals Göteborg, präglat av samförstånd mellan klasserna - inledningen på den välkända Göteborgsandan. Bilden av ett harmoniliberalt medelklassfäste, ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan mellan samhällsklasserna och ett liberalt åsiktsklimat där SA Hedlunds Handelstidningen angav tonen, är helt enkelt inte sann. Han visar hur vräkiga kulturinstitutioner inhysta i ståtliga byggnader i stort sett alltid sattes före de sjukas, de åldrandes, de fattigas och arbetarnas behov. Fattigvården fick ett minimum av resurser och kraven på de som utnyttjade den var drakoniska. Befolkningen skulle förbättras med hjälp av kultur och inte med mat och rimliga boendeförhållanden.

Den socialliberala myten om Göteborg kommer mycket ur Handelstidningens och dess chefredaktör SA Hedlunds starka ställning i staden, och hans kamp för socialliberala principer. Han fick representera efterhandskonstruktionen om det harmoniska liberala Göteborg, men Christensen visar i sin bok att Hedlund ständigt kämpade i motvind mot majoriteten av det göteborgska borgerskapet och deras manchesterliberalism. Hedlund fick igenom de kulturella satsningarna som han vurmade för, men när det gällde hans engagemang för folkflertalet, för de fattiga och för rösträtten mötte han benhårt motstånd. I kultursatningarna hittade de inflytelserika Göteborgsborgarna en intern samförståndsanda, medan folket levde i kåkstäder som de i Haga, Landala och Majorna.

Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg -Jan Christensen

Bild 1: Vykort från Göteborgsutställningens exportpaviljong d.v.s. industriutställningen

Bild 2: Trappan upp till Konstmuseet som byggdes till Göteborsutställningen men som då inte var helt klart.

Bild 3: Manssal på fattighuset Gibraltar i Landala. Här fick de fattiga jobba hårt. Familjer som kom hit splittrades mellan mans-, kvinno- och barnavdelningar.

Bild 4: Sven Adolf Hedlund. Chefredaktör för Handelstidningen under flera decennier i slutet av 1800-talet. Ledamot i komunfullmäktige och riksdagsman.

Se även Magnus Haglunds text i GP där han kopplar boken till en diskussion om kulturinstitutionernas plats i dagen Göteborg: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.376307-jan-christensen-liberalernas-stad
Det är intressant att Haglund helt bortser från att boken ställer fattigvården mot kulturdonationerna. Bokens undertitel nämns inte ens. Helt klart finner han kulturinstitutionerna mer brännande viktiga än stadens sociala problem. Precis som stadens liberaler för hundra år sedan.