Urbanarkeologi - Ögat rotar runt i Göteborgs historia

Då: Låset mot väster (till vänster). Nu: Porten mot väster (till höger).

En stads funktion skiftar med tidens gång. Gamla viktiga funktioner ersätts av nya. Lager läggs på lager av mänsklig aktivitet. Avlagringarna finns överallt att finna för den som vill, har kunskapen och den rätta blicken. Det kan, om man vill, ge en förståelse för tiden, den ständigt närvarande dimension av tillvaron som vi i vårt dagliga liv oftast är så blinda för. Att se på staden med öga för den tid som varit, förankrar nuet och ger respekt för framtiden. Att inse att man trampar samma gator som generationerna före och att man tillfälligt lånat dem av de som kommer.

En stor del av min just nu pågående föräldraledighet har jag spenderat vagabonderande i min hemstad Göteborg. Efter att under några år läst så mycket om Göteborgs historia är det uppfriskande konkret att försöka se spåren efter historiens verkningar i stadens yta. De som lämnats av politik, ideologi, tidsandor, ideal och kämpande människor.

I alla glömda och omformade platser och hus, glömda murar och ruiner, namn på gator och torg och på bortglömda anslag av någon eldsjäl, finns berättelser om Göteborg och om hur staden förändrats. I förändringen och omformningen ligger i mina ögon stadens själ. Minnen om en annan tid som påverkat vår egen i rent fysisk bemärkelse. Ett hus uppfört i ett syfte kan ha fått nya funktioner åtskilliga gånger men står ändå som en manifestation för det förgångna, för ett ursprung. Det är därför rivningar är så destruktiva och det är därför sorgen och melankolin är så stark bland många Göteborgare. Rivningsraseri och utvecklingsoptimism har lämnat en fadd eftersmak av att något gått förlorat. Det är denna sträng som Håkan Hellström spelar på när han får hela staden att vibrera. Platser, minnen och människor, ofta ur ett förgånget och bitterljuvt Göteborg.

I det här planerar jag att rota med liv och lust. Syftet är att bidra till att få staden att förstå att den är ingenting utan sin historia. Att inse att rivningarna måste få ett slut. Att varje stadsutvecklingsprojekt måste anamma platsens historia, inte endast som ytlig fernissa, utan på allvar genom att bevara och anpassa sig till det som redan finns på platsen. Att alltid använda namngivningsprinciper av gator och torg som anknyter till platsens tidigare funktioner, topografi eller historiskt viktiga personer och att aldrig mer bygga ett Rymdtorg med ett namn och en funktion som svävar högt över molnen istället för att förankras på platsen. Att alltid göra något av de vägar, byggnader, stadsfunktioner eller naturmiljöer som tidigare funnists på platsen.

De sorgliga resterna av Kungsladugården som gav upphov till namnet Kungsladugård.
Nu i hörnet av en bortglömd parkeringsplats i skuggan av Oskarsleden.

Det kommer att bli mycket Majorna och Kungsladugård, eftersom det är mina hemtrakter och dessutom är så intensivt tätt på historia, men staden är ju så stor så stor.

Jag mottar mer än gärna tips från er därute om platser som jag borde besöka, människor eller händelser jag borde berätta om och sätta i ett större historiskt sammanhang - så som jag gör.


Skriv gärna i kommentarsfälten eller maila: claespetercarlsson@hotmail.com