Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson

I samband med Moderaternas partistämma för ett år sedan drog Fredrik Reinfeldt paralleller med sig själv och den gamle socialdemokratiske landsfadern Tage Erlander. Han försökte frammana en bild av sig själv som den som enade. Den som stod för allmänintresset och tryggheten. Den som såg det stora folkflertalet och deras behov. Moderaternas nya plats i den politiska mittfåran skulle befästas och den breddning av väljarbasen som han påbörjade inför förra valet skulle fortsätta.

Ideologerna på partiets högerkant som tidigare dikterat partiets riktning har målats upp som särintressen. Tvärtemot Svenska Arbetsgivare Föreningens (SAF) långvariga och enträgna motstånd mot arbetsrättslagstiftningen har Reinfeldt sagt att arbetsrätten är bra och välfungerande. I den och flera andra ideologiska stridsfrågor har Moderaterna närmat sig den svenska politiska mitten. Timbro och de radikala nyliberalerna från 90-talet har inte längre moderatledningens öra. Historiskt finns en socialdemokrat som nästan är en karbonkopia på Reinfeldts politiska gärning - och det är inte Tage Erlander.

Under 1920-talet var den Socialdemokratiska folkhemstanken ännu bara en vision i några få politikers framtidsdrömmar. I verkligheten, i partiprogram och retorik va

r Socialdemokraterna fortfarande arbetarklassens intresseparti. När socialdemokraterna talade utgick de ifrån ett snävt klassintresse. Arbetarnas intresse var en motpol och ofta i direkt fiendskap till de konservativa och liberala i borgarklassen. Även bönderna med sin nationalism, konservatism och protektionism av det egna jordbruket, var motståndare till socialisterna som ville ha billiga livsmedel och internationell sammanhållning inom arbetarklassen. Det var klasskamp som gällde för Socialdemokraterna och deras politiker.

1920-talets Sverige präglades av hård politisk strid, liksom arbetsmarknaden av strejker och lockouter. Per-Albin Hansson som också tidigare varit radikal gick nu in för att förändra socialdemokratin för att bredda partiets väljarbas. Det var trots allt svårt att genomföra sin politik endast med stöd från arbetarklassen, som i Sverige aldrig varit större än en tredjedel av befolkningen. Hans välkända folkhemstal hölls inför risdagens andra kammare 1928, men efter valförlusten samma år fick han vänta till efter valet 1932 innan han fick chansen att genomföra sin folkhemsideologi i praktiken. Under åren i opposition gick han och hans närmsta medarbetare in för att befästa folkhemspolitiken som den socialdemokratiska linjen.

I det hårt klassegregerade Göteborg var arbetarnas radikalism särskilt stark. Här låg välbärgade stadsdelar som Vasastaden och Lorensberg tätt intill arbetarkåkstäderna i Haga och Landala. Varje dag påmindes arbetarklassen om sin position som överklassens strykpojkar. Tanken om samhället som ett hem för alla var svårsmält för många. Istället var det det arbetarklassens "elfte bud" om sammanhållning i kamp mot kapitalisterna som lockade folk under de röda fanorna. I staden fanns också Per-Albin Hanssons värsta motståndare - Albin Ström. Med en solid arbetarklassbakgrund och demagogens välsmorda munläder kryddade han sin hårda klassretorik med grova humoristiska inslag. Han var en omåttligt populär talare och 1932 var han vald riksdagsman för Socialdemokraterna

Socialdemokraterna vann med sin nya giv, som talade till fler än bara arbetarklassen, en stor valframgång 1932. Per-Albin Hanssons hade lyckats, men folkhemspolitikens framtid var ännu mycket osäker då partiet inte vunnit egen majoritet. Dessutom var det djup ekonomisk kris. Socialdemokraterna axlade ändå regeringsansvaret, fast i minoritet. För att kunna genomföra folkhemstanken i politisk handling behövde de en stabil majoritet. I den så kallade "kohandeln" gjorde de 1933 upp med Bondeförbundet och folkhemsbygget kunde ta sin början.

Två socialdemkrater röstade emot uppgörelsen. Båda var från Göteborg, varav den ena var Albin Ström. Samtidigt med uppgörelsen pågick en långvarig konflikt i byggbranschen där Albin Ström stod starkt på byggnadsarbetarnas sida. Byggnadsarbetarförbundet var kända för sin hårda kamp för sina medlemmar. Per-Albin Hansson ville ha fred för att kunna påbörja sitt folkhemsbygge. Till sist tvingade regering, LO och arbetsgivare Byggnads att vika sig. Albin Ström och byggnads envisa hävdande av arbetarnas "särintresse" kunde inte accepteras. Albin Ström uteslöts ur partiet och utsattes för en hård smutskastningskampanj. Socialdemokraterna var oåterkallerligt förändrat och blev Sveriges statsbärande parti.

Fredrik Reinfeldt har gjort det som Per-Albin Hansson gjorde för

80 år sedan. Om förändringen blir bestående beror troligen på hur framgångsrik den nya modellen visar sig vara. Vinner han sitt andra val i rad gör han något som bara en borgerlig regering gjort i Sverige sedan Per-Albin Hansson satte sitt finger i luften och med vinden i ryggen pekade ut Sveriges politiska riktning. Kanske innebär det kommande valet att det svenska politiska landskapet ritats om för en lång tid framöver.

Läser just nu:

"Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet" av Sten O Karlsson