Den nationalistiska återvändsgränden

Ekona från förr ljuder allt starkare. Den populistiska politiska nationalismen tar ett allt hårdare grepp om de europeiska demokratierna. Intoleransen ökar och rädslorna är samma rädslor som exploaterades när Europa dominerades av nazister och fascister. Rädslan för det främmande. Ska vi verkligen låta paranoida dumskallar få utöva inflytande igen. Det är samma sak nu som då. Unga frustrerade och misslyckade män, långt från makt och inflytande målar upp en hotbild och skaffar sig makt de inte klarar av att hantera. Mindre nogräknade politiker hakar på för att vinna popularitet.

Trots att vi Européer lever i ett överflöd oöverträffat i historien kan högerpopulistiska politiker vifta med de nationella flaggorna och säga: "Vår kultur är hotad. Snart finns ingen midsommar, ingen dijonsenap, inget stonehedge. De kommer att ta allt det fina med vår kultur och offra den på mångkulturens altare." Allt som krävdes var en ekonomisk kris.

Att det är de europeiska muslimerna som fått ta judarnas plats som hot mot det nationella kan inte undgå någon. På samma sätt som judarna då ofta levde ut sin kulturella särart så gör många muslimer idag detsamma och nationalisterna blir livrädda. De inbillar sig att den nationella kulturen är hotad av den muslimska invandringen, när den om något är hotad av den anglosaxiska kulturdominansen. Det är inte ramadan som tvingas på den stackars svensken - det är halloween.

Anledningen till att minoriteter håller hårt i sin kultur är för att de känner sig utestängda och exkluderade och/eller för att känna trygghet och en känsla av att höra hemma. Gör inte svenskar som flyttat utomlands ofta på samma sätt? Söker sig till andra svenskar eller letar efter svensk mat. Är det fel? Ingen minoritet håller hårt i sin kultur för att tvinga ner den i halsen på någon annan.

Visst är det så att invandringen har inneburit problem. Stora kulturella skillnader är svåra att överbrygga på kort tid, och till exempel är den svenska kvinnans ställning friare än i de flesta andra samhällen. I det är svensken en kulturell minoritet. Men det var inte länge sedan kvinnans ställning i Sverige var helt annorlunda. De till och med skylde håret med ett huckle (slöja) för att det utsläppta håret uppfattades erotiskt utmanande. Förändringar kan ske fort och gör det också. Se bara hur fort homosexualitet gick från skällsord till symbol för tolerans och frihet.

För det är ju så det är. Kulturen är i ständig rörelse. Alla kulturer. Den fasta beständiga kulturen är ett hjärnspöke. Kulturer och mentaliteter förändras! Den svenska påverkas av influenser utifrån, men mycket mer påverkas invandrarna och deras barn av det svenska. Särskilt barnen blir väldigt svenska, men heter de Mohammed får de verkligen kämpa för sin svenska identitet.

Det som verkligen är positivt med de senaste decenniernas invandring är den ökande toleransen för det avvikande som den fört med sig. Det går nu att heta Mohammed och vara svensk. Det är en stor vinst för alla. I alla fall för alla som äger ett uns individualitet. I det likformade Sverige där jag växte upp visste den nationella självgodheten inte några gränser. Nu är vi mer ödmjuka och en hel del av oss har till och med insett att världen kan lära Sverige mer än vad svenskarna kan lära världen.

Definitionen för de som får räknas in som svenskar bland nationalisterna är oerhört exkluderande, och hur mycket du än försöker vara svensk, du kan fira midsommar, prata perfekt svenska, kunna Sveriges historia bättre än svenskar, men om du ser lite för "utländsk" ut, är aningen för svartmuskig, bor på fel adress, har ett namn som andas mellanöstern eller bryter bara en aning så är du körd. Du blir aldrig svensk i deras ögon och de kommer alltid klistra på dig hela sin arsenal av fördomar. Men inse då att de är nationalisterna som är de mindre människorna. De flesta svenskar blir tvärtemot allt öppnare och allt mer toleranta Ge dem bara lite tid och de kommer att se dig för den du är och gilla det. Mentalitetsförändringar kan går fort.

Samtidigt har många svenskar också börjat bli stolta över sin kulturella identitet och stå för den. Det är också bra. På en individuell nivå. Att däremot låta den fulaste aspekten av europeisk historia - den självgoda politiska nationalismen - på nytt göra sig gällande som en kraft vore katastrofalt för alla som hoppas att vi kan lära oss något av historien. Låt oss kämpa för att misstänksamhet och rädsla inte ska dominera den politiska debatten här, så som den tillåtits göra i många andra europeiska länder. Och låt oss lösa romernas situation istället för att fortsätta med det förtryck vi utsatt dem för i hundratals år. Kanske kan de till och med få behålla sin kultur och vi kommer att gilla den, tillsammans och i respektfullt utbyte. Så blir det - om vi lär oss av historiens misstag.