lördag 2 april 2011

Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik
Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.
Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010
Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen

2 kommentarer:

  1. Gavrilo Princip kämpade inte för ett fritt sydslaviskt rike, tvärtom, han kämpade för ett serbiskt imperium, eller Storserbien. Iom att stormakten Ottomanska Riket var på dekis ville det nyligen befriade Serbien fylla dess plats på Balkan. Detta gjorde man i Kosovo på samma brutala vis som i närmare historia slutligen resulterade i att Kosovo till slut frigjorde sig från Serbien. Man försökte strax innan första världskriget bokstavligt utrota den albanska befolkningen i Kosovo. Bosnien-Herzegovina, som Turkarna (Ottomanerna) hade lämnat blev ockuperat av och annekterat till Österrike-Ungern. Den legala förevändningen för detta var att B-H hade varit territorier med kroatiska kungar och hertigar. Kroatien var då en konstituerande del av kejsardömet Ö-U. Serbien ville dock ha B-H för sig själva, men där fanns ingen historisk koppling till serbiska kungahus. Serberna hävdade istället att de bosniska icke-serberna "egentligen" var Serber.

    De här imperiegrillerna hade Serberna, i största hemlighet, fått av Engelsmännen, som iom Ottomanernas frånfälle på Balkan ville ha en stark "gendarm" som skulle trycka till de andra folken där och hålla någon slags ordning som liknade det brittiska imperiets. Problemen med att försöka imbilla folk att de "egentligen" inte finns är uppenbara.

    De som ville ha ett sydslaviskt rike var faktiskt Kroaterna, eller snarare deras bildade klasser. Denna önskan uppfylldes 1918 och Kroaterna ångrade sig ganska omgående när de insåg vad för allians de hamnat i.

    Serberna gav aldrig upp sina imperieidéer och Kroaterna gav aldrig upp idén att de var ett eget folk. 1971 bestämde Serberna att Serbiska och Kroatiska var samma språk, vilket ledde till kravaller i Kroatien. Att amalgamera språken var helt enkelt första steget mot kulturmord på Kroaterna. Serbernas tilltag stannade inte iom det. De gick så hårt fram att tom Tito kände behov att stoppa dem. Hade han inte, skulle Jugoslavien ha upplösts redan på 70-talet. Så 1974 gjordes landets konstitution om så att den reflekterade mera en konfederation, som den i Schweitz, än federation, som den amerikanska. Detta var en stor seger för Kroaterna, och i kölvattnet även för Slovenerna.

    När så muren föll slutade USA ge gratispengar till Jugoslavien. Pengarna var för att J inte skulle bjuda in Ryssarna till sina hamnar, som de iofs ändå inte hade tänkt göra. Slutet på gratispengar gjorde att J hamnade i en allvarlig ekonomisk kris. Denna drabbade främst Serbien, som hade sett till att de amerikanska gratispengarna kanaliserades främst till Serbien. Milosevic ertappades snart med handen i den gemensamma kakburken, han försökte för Serbiens räkning norpa motsvarande över 1 miljard dollar (olika siffror figurerar här, men de brukar ligga mellan 1,1 och 1,5 miljarder dollar). Dessa pengar tillhörde i första hand de rikare delarna av J, Kroatien och Slovenien. Iom denna stöld ansåg Kroatien att Serbien hade brutit kontraktet och att J därmed inte fanns mera. Slovenerna hakade på en halvtimme senare. Resten vet vi.

    SvaraRadera
  2. Min artikel handlar mer om de långsiktiga konsekvenserna av "skotten i Sarajevo". Bildtexten som du reagerade på bygger lite slarvigt på vad som står i Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Gavrilo_Princip ), vilket verkar vara helt uppåt väggarna. Ber om ursäkt för det. En viktig påminnelse om att inte lita på Wikipedia, särskilt inte när det gäller små artiklar som den om Gavrilo Princip på svenska.

    Jag kollade Samir Resic bok "Historien om Balkan", vilken jag verkligen rekomenderar och där står: "En grupp unga revolutionära bosniska serber, medlemmar av den hemliga nationalistiska organisationen Förening eller döden ( Ujedinjenje ili smrt), eller "Svarta handen", hade bestämt sig för att mörda ärkehertigen. De hade fått vapen genom chefen för det serbiska underrättelseväsendet, tillika ledaren för organisationen, överste Dragutin Dimitrijevic, även kallad Apis. Svarta handens koppling till den serbiska regeringen är en fortfarande omtvistad fråga bland forskare." - Resic s177.

    Tack för påpekandet.

    SvaraRadera