Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik

Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.

Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010

Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen