Ska vi glömma och gå vidare? Det kanske är bäst så. Varför ska vi dröja sig kvar vid det som kanske är jobbig och ändå inte kan göras ogjort? Att gräva ner sig i historiens ondska, vad ska det vara bra för? Nu ska jag snart börja en kurs om Förintelsen. Hela våren när solen framkallar grönska och pirr ska jag gå runt med klump där istället, i magen. Det är händelsen som ställer allt på sin spets. Varför vi inte kan glömma. Hur gärna vi än vill.
Såg på TV om våldtäkterna i Bjästa. Oj vad människorna där vill glömma nu. Verkligen vill glömma hur fel de haft och hur hårt de dömt två unga flickor i en modern häxjakt. Många kommer säkert att lyckas att förtränga vad de gjort precis som många andra förövare och offer för kollektiv masspåverkan gjort tidigare i historien. Jag menar verkligen inte att jämföra människorna i Bjästa med Nazityskland, men mekanismerna är liknande. I mellankrigstidens Tyskland var det inte judarna som var offer. I det kollektiva tyska medvetandet var det tyskarna som utsattes för all den judiska ondskan med storkapital, socialism och förräderi. Det var i alla fall de knappar som den massiva Nazistisk propagandan tryckte på. Och de var inte utan framgång, då det fanns starka kollektiva föreställningar om det judiska hotet. Vi tror så ofta att vi är starka individer som kan tänka själva, men de kollektiva föreställningarna om hur förrövare ser ut, eller hur ett offer ser ut, är något som formas i massans medvetande. Du måste vara väldigt stark och ha ett empatiskt och öppet sinne för att gå emot sådana krafter. Förintelsen, om vi inte gör den till en förvrängd svart-vit saga om gott och ont, står som en ständig påminnelse om varför vi inte kan glömma. För ondskan och godheten bor hos oss alla, samtidigt.
Men vad ska vi göra med dessa hårda erfarenheter? Jag tror att det värsta är att peka finger. Mot människorna i Bjästa, mot de fanatiska pojkarna i Hitlerjugend. Att peka på dem och säga att de är onda. Och att därtill drista sig till att säga att sådan är inte jag. Så skulle jag aldrig göra. Då tror jag att vi underskattar vår egen förmåga att underställa oss förväntningar. Att underställa sig det som kollektivet definierat som rätt.
Hur ska vi då komma undan? Jag tror att det enda verkliga botemedlet är empati och förmågan att verkligen kunna sätta sig i en annas människas ställe. Som tjejen i Bjästa som blev vän med den våldtagna flickan när alla andra drog sig ifrån henne.
Men förmågan att identifiera sig med offren är ofta villkorad. Den bygger på att vi liknar den som vi identifierar oss med. Som för tjejen i Bjästa och så som för mig. Jag kunde först verkligen greppa förintelsen när jag hörde historien om min svärfars familjs öde och själv skaffade familj. Att jag lade till Klauzner i mitt efternamn när jag gifte mig är delvis en handling av trots mot historiens grymhet.
Men hur ska man tackla skulden som förrövare och minnena som offer? Det är verkligen inte lätt. Men oavsätt graden av grymhet finns det bara en väg om man inte vill bli uppäten inifrån, bitter eller cynisk. Att reda ut vad som hände, inte glömma, skriva historia och sedan be om förlåtelse eller att förlåta.
Om Bjästa: http://svtplay.se/v/1939668/uppdrag_granskning/del_9_av_22?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1939668/sb,p103536,1,f,-1
PS. Jag kommer att fortsätta att blanda nutid och historia och att vara vaksam mot anakronismer. Historia ska inte samla damm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar