För de drabbade är historien stark

I Sverige är historia inte viktig för den kollektiva identiteten. I synnerhet sedan social- demokratins makt- övertagande i början av 1930-talet har blicken stadigt legat på nutidens byggande av ett allt mer utvecklat framtidssamhälle. Tron på utvecklingen har varit stark i Sverige (framför allt fram till krisen i början av 1990-talet). Det förgångna har däremot per definition stått för något förlegat, utan relevans för framtiden. I början av 1900-talet var universitetets historieämne ett av de viktigare, men med tiden har dess status hamnat allt mer i skymundan.

Inte heller för den personliga identiteten har historien varit av någon stor betydelse. Identifikationen har i hög grad legat hos det pågånde framtidsprojektet Sverige (eller i det personliga utvecklingsprojektet). Endast en ytterst marginell del av befolkningen, dessutom utan verkligt inflytande, har drömt sig tillbaka till svunna guldåldrar eller hyllat ledare eller prestationer från det förgångna.

I många andra stater och för andra folkgrupper förhåller det sig på ett helt annat vis. Häromveckan läste jag, apropå en utställning om romer på Stadsmuseet i Göteborg, en intervju med en kvinna som heter Soraya Post. Hon berättar om sin familjs liv i Sverige och de övergrepp som drabbade dem när hennes mamma tvångsabborterades i sjunde månaden och steriliserades i slutet av 50-talet. Detta var en del i baksidan av det framtidssamhälle som Sverige strävat efter att bli. Steriliseringarna var ett sätt för staten att undvika att vissa kategorier av människor, de asociala, de som inte följde den norm som folkhemmet etablerade, förökade sig. Skälet var aldrig rasrelaterat, utan relaterat till det allt bättre framtida samhälle som eftersträvades. De som behöll gamla sedvänjor och inte följde statens råd kunde stämplas som asociala. Det var skälet bakom att romer som inte kunde eller ville bli en del av det ny moderna sverige, kunde bli utsatta för hemska övergrepp av "den goda staten".

Om mekanismerna bakom det "intolleranta" folkhemmet skrev Yvonne Hirdman i sin rapport från 1989 - "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Svensken skulle inordnas och bli de nya människor som samhället eftersträvade, fria från bråte från "gammelsverige". De skulle bli socialt anpassade, "social minded", effektiva, moderna och demokratiska. Man blundade för att detta inte var uteslutande positiva storheter, och inte positiva storheter för alla. Normerna sågs som självklara, så självklara att de med tiden även omfamnades av hela det borgerliga partipolitiska spectrat. Grupper i samhället som inte anammade denna människotyp, till exempel romer som vägrade ge upp sina gamla sedvänjor, bekämpades.

Yvonne Hirdman

I andra stater runtom i Europa har övergreppen, särskilt i samband med fascismen, kommunismen och de två stora världskrigen varit enormt många fler och ofta med döden som utfall, men reaktionen för de som utsatts är liknande. För Soraya Post och många andra barn till familjer som drabbats av övergrepp, förnedring och mord runtom i Europa är historien ett sår som vägrar läka. För dem blir att inte minnas en fråga om omoral.

För förövarna är det tvärtom. De vill inget hellre än att glömma och de för definitivt inte minnet av de övergrepp de förövat vidare till sina barn. De berättar inte för sina barn om då de som läkare genomförde tvångsabborter. De berättar inte om hur de inombords gladde sig åt att judarna rensades ut från deras kvarter. Eller som i fallet med vår drottnings opportunistiska far, berikade sig på den tyska ariseringspolitiken. Inte berättade de för sina barn om det de då tänkte var rätt, och som sedan blev fel, för att sedan med tiden till och med tolkas bli som skamliga övergrepp eller rentav ondska.

Men hos alla de som drabbats, de som blev offer, individuellt eller i ett nationellt kollektivt minne är historien levande och närvarande - nu och i framtiden. Att då som svenskar, vilka inte drabbats av historien, anse att man måste lämna det förgångna bakom sig och se framåt är både en naiv, orättfärdig och ibland till och med farlig inställning. Dessutom leder den till en självrättfärdig attityd gentemot folk eller nationer som ständigt lever i skuggan av sin historia.

Att det officiella Sverige allt mer börjat erkänna begångna misstag och be om ursäkt eller ge kompensation är en del i en internationell trend som pågått ganska länge nu. Kända exempel är Tysklands bearbetning av nazi-åren, Australiens ursäkt till aboriginerna och inte minst nu senast kompensationen till vanvårdade fosterhemsbarn i Sverige. Det är en minoriteternas och de drabbades upprättelse. Förhoppningsvis står romerna näst på tur. Jag hoppas att de erkänns som fullvärdiga medborgare i Europas alla stater, att de kompenseras ekonomiskt och att de med respekt för den romska kulturenärs särart tillåts blir accepterade av en bred majoritet i Europas alla länder. Det är den kanske största uppgiften som denna denna trend av uppgörelser med historien kan mynna ut i.

Erkännanden och kompensationer är viktiga komponenter för att kunna komma vidare, men risken finns att det stannar där. Särskilt om insikten kring att historien lever kvar hos de drabbade saknas. Erkännandet kan lätt bli till ett alibi för att kunna "stryka ett streck" över det obehagliga som varit. Det är viktigt att inse att ett sådant erkännande endast är en början på en process som kan ta generationer.

Men det är inte bara marignaliserade folkgrupper, ursprungsbefolkningar, handikappade och socialt utsatta som "drabbats av historien". Runt om i Europa finns många stater som bygger sin nationella identitet på på ett dualistiskt förhållande mellan förnedring och storhet. Förnedringen blir i det här fallet alibit för att kunna hävda relevansen för storheten och storheten blir, eftersom det är en fråga om stater, intimt sammankopplad med nationalism. Sådana stater drabbas på ett mycket destruktivt sätt av en överkänslighet gränsande till paranoia. Några kända exempel är Ungern, Ryssland, Serbien, Israel och nu senast i krisens spår Grekland. Men sjukan finns i stort sett överallt i Europa. Skillnaden mellan Sverige och en stor del av resten av Europa är att fantasin om en förgången storhet för det mesta är förknippad med folkhemmet - som i sig paradoxalt nog var framåtblickande.

Men historia är inte bara till för "de drabbade". Den är minst lika viktig för alla som inte lutar sin historieskrivning på oförrätter. Alla som på ett genuint sätt vill hjälpa romerna att lösa sina problem eller för den delen lämna de nationalistiska historieskrivningarna och förklaringsmodellerna eller kanske till och med bekämpa dessa, bör skaffa sig en djup och problematiserande historisk kunskap. Tyvärr saknas i politiken oftast det historiska perspektivet, eller så lämnas det därhän och i händerna på nationalister som använder det ivrigt i sin propaganda. Till exempel kunde socialdemokraterna tydligare, ärligare och mer problematiserande arbeta med sin egen historia och roll i det svenska samhället. Då skulle nationalister av alla slag få mycket svårare att hänvisa till folkhemmet som ett gånget idealsamhälle, eftersom det aldrig var det. I folkhemmets namn formades människor för att passa in på ett sätt som få(?) skulle acceptera idag. Övergrepp begicks men samtidigt var folkhemmet vägen till frihet och rättvisa för det stora flertalet. Det som var gott för de flesta var dåligt för några och ibland katastrofalt för minoritetsgruppen. Sanningen finns som alltid i gråskalorna.


Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman
Kvinnohistorikern Hirdmans "uppgörelse" med de utopistisk tankarna som genomsyrade folkhemspolitiken och hur de sociala ingenjörerna försökte forma det goda moderna och demokratiska samhället, men i processen raserade och skapade normer som ibland var lika subjektiva som dem de ersatte.
Boken användes sedan som ett sätt för högern att "slå hål på folkhemsmyten", något som Hirdman uttryckt sig beklagande över. Boken kom i en brytpunkt där det moderna "folkhemssverige" reformerades i grunden med marknadsliberala reformer och där boken användes som ett slagträ.