Hela den Israeliska regeringen har krävt ett fördömmande av, vad man menar är en antismitisk artikel, från den svenska regeringen.
Aftonbladet verkar inte alls förstå eller vilja förstå reaktionerna från den Israeliska högerregeringen. Aftonbladet tycker att de har all rätt att kritisera Israels agerande och bara ställer välgrundade frågor. Att se till historien är inte intressant och högerhökarna i Israels regering kan man inte ta på allvar.
Men historien kan man inte ignorera. Att förstå vad antisemitism är blir helt avgörande för att förstå reaktionerna, och för att värdera om de är rimliga. Åsa Lindeborg som är redaktör för kultursidan och alltså ansvarig för att artikeln trycktes, slår ifrån sig instinktivt när Israelerna plockar fram antisemitismkortet: "I den uppånervända världen är det nu istället Aftonbladet som hamnar på de anklagades bänk, beskyld för antisemitism. Den reaktionen var lätt att förutse eftersom den vevar igång som ett skälvspelande piano så snart Israels brott mot de mänskliga rättigheterna kommer på tal." Samma gamla vanliga pajkastning, raseriutbrott och vilda skuggboxning alltså.
Men vad är då Antisemitism egentligen? Är det rätt att använda antisemitism som ett slagträ i debatten? Och hur var det med Aftonbladets och Donald Boströms artikel - kan den kallas för antisemitisk?
Problemet med att definiera vad antisemitism är dess mångbottnade natur. Den finns dokumenterad från redan innan kristendomen uppstod, men framför allt blev den
till ett västerländskt kulturfenomen i och med kristendomens dominans över Europa. Att judarna vägrade acceptera Kristus som Messias kastade tvivel över de kristnas anspråk. För att förklara motsägelsen i att juden Jesus inte accepterades av sina egna, uppstod en teologi som var basserad på att det var judarna som mördade Jesus. En systematisk och långvarig demonisering av judarna och deras tro blev resultatet. De blev en symbol för allt som var annorlunda och väsenskillt från de kristna. Fram växte bilden av juden som ondskefull, hämndlysten, ohederlig, girig och materialistisk. Vandringsmyter som att judarna offrade kristna barn i sina pesachritualer och att de låg bakom pesten kunde få förödande konsekvenser. Bilden av juden som en snål och girig ockrare var vanlig. Fantasier om judarnas makt och konspirationer har också varit ständiga motiv i den antisemitiska världsbilden.I århundraden frodades fördomar mot judar och med jämna mellanrum utsattes de för fördrivningar, förföljelse och våld. När kristendomen förlorde något av sitt grepp i 1800-talets Europa bestod bilden av judarnas makt och konspirationer. Judarna utnyttjar demokratin och judarna kontrollerar massmedia. Judarna kontrollerar kapitalet. Judarna styr och ligger bakom kommunismen. På det kom rasläran om vissa rasers egenskaper där de judiska naturligtvis var negativa, rent av livsfarliga. Att nazisterna plockade upp alla dessa och gjorde till sina betyder inte att de inte fanns i det övriga samhället.
Konsekvensen av att nazisterna gjorde antisemitismen till SIN blev att när kriget var över då blev antisemitismen tabu. I takt med att åren har gått har tabuet suddats ut i takt med att glömska lagt sig kring Europas antisemitiska förflutna. Nazismen blev symbolen för ondskan och eftersom antisemitismen var deras idéologi kan det ju inte vara vår? För vi är ju inte onda. Därför faller anklagelser om antisemitism platt i många öron, oavsett hur välgrundade de är. Vi kan omöjligt identifiera oss med detta onda. Men tanketraditioner är svåra att ändra och fördomar om judar faller i god mylla i västeuropa och nu även i mellanöstern.
Tillbaka då till Donald Boströms artikel. Den är uppbyggd i tre delar. Den tar sin utgångspunkt i den avslöjade organhandeln i New Jersey, där en rabin med anknytning till Israel var inblandad. Inte bara rabinen utan även många andra var inblandade, men händelsen lever upp till alla gamla sterotyper om judarna som giriga, onskefulla, ohederliga och materialistiska. Denna bissara historia trycker på alla knappar. Uppfyller alla fördomar. Sedan berättas om den stora organbristen i Israel. Ett uppenbart incitament för att handla med åtråvärda organ. Allt detta är kända faktiska händelser och förhållanden. Men att de båda händelserna har något med varandra att göra är ju ganska absurt med tanke på den stora organbristen i Israel. Boströms koppling mellan de två helt separata händelserna antyder någon slags judisk konspiration.
Sedan minns Donald Boström tillbaka. Han bygger upp en dramatisk berättelse om hur han för 18 år sedan blev vittne till till hur en stenkastande palestinsk pojke(?) på 19 år sköts, släpades iväg, och kom tillbaka slarvigt obducerad. De Israeliska soldaterna framställs som jägare ute efter byte. Ondskefulla och cyniska. För de palestinska släktingarna är det självklart vad som hänt. Pojken har plundrats på organ. Och han skriver att många liknande fall var kända det året. Närmare sanningen än så kommer inte Donald Boström. Han slänger alltså bara ut en anklagelse. En fruktansvärd anklagelse. Att de Israeliska reaktionerna blev så starka beror mycket på att historien ligger så nära den urgamla vandringssägnen om att judarna offrar barn. Hade Donald Boström varit medveten om denna kanske han hade varit mer försiktig?
Israeliska människorättsorganisationer som jobbar hårt för palestiniernas rättigheter är väl medvetna om de slarviga obduktionerna som genomfördes även på Israelsiska döda. Det var en stor skandal. Palestienierna själva har inte utfört några undersökningar. Kvar står en anklagelse.
Så ja artikeln kan absolut ses som antisemitisk. Till och med som uppenbart antisemitisk. Kan syftet var något annat än att misstänkliggöra judar och Israel. Till och med att göda hat? Är Donald Boström medveten om vad han skrivit? Att Israelerna är högljudda är på grund av historien. Att Aftonbladet vägrar ta det till sig beror också på historien.
Men lika uppenbart är det hur verkningslöst begreppet antisemitism blivit i vissa öron. Det biter inte. Att istället förklara upprördheten kanske är den enda vägen. Och sedan återstår kritiken mot Israel, som alls inte alltid är antisemitisk. Den kan vara extremt välgrundad i en brutal verklighet och den brutala verkligheten räcker utan fantasier om ondsinta judiska konspirationer.
Mina källor:
Henrik Bachner, idéhistoriker från Lund och författare av avhandlingen "Återkomsten - antisemitismen i Sverige efter 1945", reder ut begreppen på Levande Historias hemsida: http://www.levandehistoria.se/node/180.
Läs också den här faktabaserade artikeln av Anna Veeder om vad som verkligen pågått i Israel: http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/20/israeliska-manniskorattsaktivister-stoder-inte-bostroms-anklagelser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar