Maximal indoktrinering av Gammelsvenskbyn

I Ukraina fanns en svensk by - Gammelsvenskbyn. Det var kolonister som lockats dit av Katarina den stora 1782. Svenskarna höll hårt på sin etniska identitet, och under 1800-talets växande nationalism uppräthöll de kontakt med Sverige och utvecklade sin egen etniska och nationella särart i takt med utvecklingen i Sverige. Tack vare kontakterna med Sverige grundlades en skola, ett bibliotek, en kör, en församling och andra kulturinstitutioner. Det var en liten fredlig bosättning med aldrig mer än 1000 innevånare, men vad denna lilla bosättning skulle gå igenom av indoktrinerings och assimileringsförsök är helt unikt. Bolsjeviker, svenskar, bolsjeviker igen, nazister och sedan återigen kommunisterna försökte forma gammelsvenskbyborna för att passa i deras egna kollektiva samhällsramar.

I det senaste numret av Historisk Tidskrift skriver Andrej Kotljarchuk från Umeå universitet i - Ukrainasvenskar i Gulagarkipelagen - Tvångsnormaliseringens teknik och kollektivt motstånd - om svenskbybornas möte med en omvärld som aldrig riktigt accepterade deras identitet. De skulle "normaliseras" och bli goda kommunister, tyskar eller svenskar.

900 Gammelsvenskbybor
anländer till Trelleborg 1929

Några år efter den ryska revolutionen 1917 mötte svenskbyborna den första i en lång serie av åtgärder för att förändra deras kollektiva identitet.Under några år på 1920-talet försökte den nya sovjetiska regimen knyta de mindre nationella minoriteterna till sig genom att gynna deras språk och prioritera dem vid tillsättningen av offentliga anställningar. Trots detta valde de flesta i Gammelsvenskbyn att emigrera till Sverige, troligen mest på grund av ekonomiska svårigheter.Väl "hemma i Sverige" möttes de av ett omfattande projekt för fullständig integrering. De tilläts inte bo tillsammans utan spreds ut över landet.för att snabbt lära sig, "de svenska reglerna inom ekonomi och vardagsliv. För att slippa undan denna politik, samt av ideologiska skäl, valde 1930-31 en tredjedel att återvända till Ukraina för att bygga upp den första svenska kolchosen. Under de följande 15 åren skulle de få många tillfällen att ångra sitt beslut. Vinden hade vänt för de nationella minoriteterna i Sovjetunionen. KGB:s föregångare NKVD utförde under 1937-38 de så kallade nationella operationerna, där nästan 250 000 medborgare ur de många nationella minoriteterna mördades. 23 svenskbybor anklagades för att ha byggt upp en "svensk kontrarevolutionär spionorganisation" och arkebuserades.Alla spår doldes väl och anhöriga hölls i okunskap. Efter aktionen avskaffades också alla nationella institutioner i byn - det nationella byrådet, den svenska kolchosen, den svenska skolan, den lutherska församlingen och studiecirkeln om svensk kultur.

Alvina Hinas, avrättad
som spion på 1930-talet

Med andra världskriget kom nästa experiment för att förändra svenskbybornas identitet. Under den nazistiska ockupationen utsågs svenskarna, med utgångspunkt i sin ras, till "volksdeutche", alltså etniska tyskar. Byn ställdes under SS bevakning och kontroll. Nu öppnades en tysk skola i byn, en avdelning av Hitlerjugend och en hemvärnsstyrka samtidigt som de unga männen massrekryterades till polisen eller armén. Samtidigt utplånades den judiska befolkningen i grannbyn för att skapa ett "rasmässigt rent livsrum" åt folkstyskarna. 1943, när krigslyckan vände, deporterades byns befolkning till Tyskland, där germaniseringspolitiken fortsatte.

Efter kriget fortsatte de att slungas runt i den malström av totalitär ideologi som var Öst- och centraleuropa under stora delar av det förra seklet. De flesta av svenskbyborna hamnade i den Sovjetiska okupationszonen, och som utsatta för germanisering och nazifiering sågs de som ett hot mot Sovjetunionen. De flesta männen dömdes till långa fängelsestraff för att ha tjänstgjort i Wehrmacht, polisen eller inom SS-trupperna och skickades till läger i Sibirien. De kvinnor, åldringar och barn som deporterats till Tyskland skickades till "speciella bosättningar" i Komi. På grund av sin status som "volksdeutche" utsågs de till särskilt noggrann omprogramering. De blev skyldiga att delta i politiska ritualer, att fördöma ordningen i Nazityskland och att visa sin lojalitet gentemot Sovjet och Stalin genom hårt fysiskt arbete och hyllningar av allt Sovjetiskt. Att visa sin religiositet var omöjligt, och om de talade svenska riskerade de omgivningens vrede då den lätt misstogs för "de förhatliga fascisternas språk". En grupp på 64 kvinnor och barn lyckades redan efter ett år ta sig därifrån, på ett mycket svenskt sätt. Genom författandet av en kollektiv skrift till inrikesministeriet förde de sin talan och bad om att få återvända eftersom de trots allt inte var "volksdeutche". De släpptes faktiskt.

När de återvände till byn har det hänt som hände överallt i hela Östeuropa. På många sätt kom de till ett mikrokosmos som ringar in det andra världskrigets fruktansvärda konsekvenser för de vanliga människorna; "Väl tillbaka i Gammelsvenskby var det ingen som väntade på dem. I de hus som hade tillhört svenska kolonister och deras tyska grannar hade myndigheterna 1945 låtit ukrainska emigranter från Polen - offer för efterkrigstidens flyttning av gränserna - flytta in. Gammelsvenskby hade fått ett nytt namn, det mer slaviskt klingande Verbivka. Senare kom den svenska byn att uppgå i byn Zmiivka (den före detta tyska bosättningen Schlangendorf), och 1947 fick svenskarna 500 ukrainska bönder till grannar. De tyska bosättarna (omkring 2000 personer) i det före detta "svenskdistriktet" blev kvar i norra Ryssland och kom aldrig tillbaka till sina hemtrakter. De judiska grannarna från byn Novyi Beryslav gick under till följd av förintelsen." - A. Kotljarchuk.

Idag lever endast ett litet fåtal svensktalande, alla mycket gamla, kvar i Gammelsvenskbyn nära Djneprs utlopp i Svarta havet.

I Sverige har ättlingarna till svenskbyborna en förening - Föreningen Svenskbyborna - som har en fantastisk hemsida med reportage och levnadsöden från Gammelsvenskbyn: http://www.svenskbyborna.com/index.html. Foton kommer därifrån.

Den här artikeln bygger nästan helt på A. Kotljartchuks uppsats i årets första Historisk tidskrift. Här får du en fördjupad bild och en teoretisk anknytning till Michel Foucalt  och hans begrepp "tvångsnormaliseringens teknik" och till Alberto Meluccis "förändringar i den kollektiva identiteten". Här skymtar även en del otroligt gripande människoöden fram.