Grattis! Och i Wienervald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 "Nej, så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att ställa till med nya, vi orsakar inte bråk. Det strå som böjer sig för vinden bryts inte." Det hade varit judarnas strategi under hundratals år av förföljelser. Fly. Flytta. Ge med sig för utpressning. Härda ut. Detta är en av de linjer som löper om varandra i Elisabeth Åsbrinks - "Och i Wienervald står träden kvar" - som igår fick Augustpriset som bästa fackbok.

Men den här gången fanns det ingen väg ut. Jo, för vissa. De som med tur eller kontakter lyckades få fram rätt papper. Som Otto Ullman. Men genom boken löper flera andra trådar, som kanske mer än någon annan tidigare bok sätter fingret på Sveriges förhållande till judeförföljelserna och förintelsen på kontinenten. Genom Ingvar Kamprads vänskap med den unge Otto ställs det svenska mot det judiska, ideologi mot verklighet, tanke mot känsla. Ingvars oförstående och oreflekterade reaktioner när han ställs inför motsättningarna mellan den nazistiska och antisemitiska ideologi han förespråkade, samtidigt som hans bäste vän var jude, påminner om det offentliga Sveriges ofta oreflekterat ryggradslösa agerande. Så länge problemet inte fanns här och gränserna hölls stängda fanns inget problem. Rädslan för antisemitismens sprängkraft gjorde att man gav efter för antisemitismen. Inga judar i Sverige, inget judeproblem. 

I boken knyter Åsbrink in den politiska nivån där högern och bondepartiet var mycket kritiska till att ta emot judiska flyktingar, och där socialdemokrater och liberaler föll till föga i sammanhållningens namn.  Hon berättar om tjänstemännen på socialstyrelsen och ambassader som ofta fick agera efter eget huvud och där dessa "långskallars" (term i den rasbiologiska pseudovetenskapen som enligt teorin skulle omfatta främst de goda raselementen) tankar inte sällan präglades av misstänksamhet och ibland rent av fientlighet mot det judiska. Genom Ottos räddning, iscensatt av den svenska israelmissionen i Wien, ges en inblick i hur kyrkans män såg på judarna, och med denna även rötterna bakåt till århundraden av förföljelser i det kristna Europa. Pastor Birger Perlows reaktion på kristallnattens förföljelser är en av de mest förklarande passager till judarnas öde i Europa som jag läst, och som förklarar antisemitismens djupa rötter. Hans reaktion på morden, tortyren, vandaliseringen, självmorden och fängslandet av tiotusentals: "Nu är gud vid verket". Det var hans förklaring. Det var straffet för judarnas oerhörda svek. Judarna som hade valts ut av Gud för att sprida hans budskap hade inte känt igen Messias när han kom - utan förkastat honom. För Perlow var detta något oerhört och anledningen till att han drev israelmissionen med en sådan frenesi. Perlow var nämligen också en godhjärtad man och den kristna förlåtelsens man, och den som räddade 90 "omvända" judiska barn från nazisternas Wien, däribland Otto. Det finaste en god kristen kunde göra var att omvända och rädda en jude.

Men framför allt är Åsbrinks bok en bok om flyktingskap med ett budskap som är evigt. Om den avgund av oförståelse som ofta finns inför vad flyktingar lämnar bakom sig, och hur det de lämnat bakom sig river och sliter i dem resten av deras liv. Den visar också på hur tankebarriärer om främlingsskap gör människor okänsliga eller till och med fientliga till desperata människors vädjanden. Vad som bör förstås med hjärtat och vad som bör förstås av hjärnan blir lätt bakvänt. För Ingvar Kamprad träffade Per Engdahls fascistiska tankar rakt i hjärtat, medan vännens berättelse om hans av nazisterna mördade föräldrar flög obemärkt förbi.