Historiska filmer #1 - Gladiator

Såg min favorit bland alla historiska filmer i julhegen. Dags att börja med min topp tiolista över de bästa historiska filmerna. Men hur korrekta är historiska filmer, och är det viktigt att de är det? Vi börjar på Colluseum och min absoluta favorit.



No. 1: Gladiator. Bättre än så här blir det inte. Russell Crowe och Joaquin Phoenix gör sina livs roller. Crowe fick en Oscar som bästa manliga huvudrollsinnehavare men frågan är om inte Phoenix är ännu bättre som kärlekstörstande och missförstådd kejsare. Handlingen: Den åldrande kejsaren mördas av sin egen son och hans mest betrodda general Maximus skall avrättas. Han överlever mot alla odds men hans familj mördas brutalt. Blir slav och gladiator. Blir folkets favorit på colluseum och trotsar kejsaren. Vinner till slut sin hämnd på den nye kejsaren och fadersmördaren Commodus. Fantastiska rollprestationer. Episk handling. Läckra miljöer. Snyggt foto. Grymma kostymer.
Ridley Scott anlitade historiker för att filmen skulle bli den mest historiskt korrekta skildringen av romartiden som gjorts. Hur blev det då? Själva handlingen baserades endast löst på historiska händelser. Commodus existerade, men såg inte alls ut som i filmen. Han var i själva verket storväxt och lockigt blond. Han gillade att själv delta i gladiatorspelen, vilket han gjorde ofta - inte som i filmen en gång och då dödas. I verkligheten mördades han av en brottare som hette Narcissus. Han blev strypt i sitt badkar. I de första manusutkasten hette Maximus-karraktären också Narcissus. Men håll med om att Maximus låter fett mycket bättre.

Men det var inte sådant modererande med sanningen, för att få fram en tydligare och snyggare hjältehistoria, som gjorde att de historiska experter Ridley Scott anlitat inte ville förknippas med filmen. Det var de rena felaktigheterna i den historiska kontexten. Slaget mot germanerna i början sägs i filmen vara slutpunkten på erövringen av Germanien, när Germanien i verkligheten aldrig blev en del av romarriket. Kostymerna är sällan historiskt korrekta. Gladiatorstriderna skildras inte historiskt korrekt. Senaten uppges tala för folket och vara valda av folket när de i själva verket företrädde intressegrupper inom den adliga politiska eliten. Maximus tillfångatas i Spanien av "Araber" och säljs som slav till gladiatortränaren Proximo. I själva verket fanns det vid den här tiden ingen arabisk närvaro alls i Spanien. Och Islam fanns inte ännu. En av de historiska experterna ansåg att filmen bidrog till att reproducera negativa sterotyper om araber istället för att eftersträva historisk korrekthet.

I efterhand har filmen kallats både den bästa och den sämsta historiska filmen. Sämst för att Ridley Scotts promotande av filmen som historiskt korrekt när den inte alls var det. Bäst för den visar hur våldet genomsyrade det Romerska samhället vid den här tiden.

Att leta efter sanningen i en Hollywoodfilm tror jag är mycket begärt. Den bör man försöka hitta i böcker. Så mycket fungerade helt annorlunda mot idag. Det som uppfattas som udda eller konstigt, men som faktiskt var sant, skulle dra fokus från filmens story. Jag vet eftersom jag själv skrev en story om Rom för tidsskriften "Allt om historia". Det var lätt att förlora sig i detaljerna.

Gladiator var en viktig anledning till att jag reste till Rom, och att det första vi då besökte var Colluseum. Kanske är det just det en riktigt bra historisk film ska göra. Få en att vilja veta mer. Bilden mellan träden är vad jag såg när vi kom fram. Jag fick rysningar.

För fler detaljer se Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Historical_deviations_in_Gladiator_(2000_film)

Top 10 Historiska filmer (så här långt):
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse Now (redux)
9. Stalingrad

Kom gärna med tips!

Om socialismens historia och framtid

Alla ville de nå det perfekta samhället. Det var utopiernas tidsålder i slutet av 1800-talet, och de vägrade acceptera ett samhälle byggt på enorma skillnader mellan rika och fattiga. Vägarna dit blev olika, men de fattiga skulle inte längre vänta på den rika elitens utsträcka hand. Genom att förena sig skulle man bli starka. Socialismen var vägen till framtiden och kapitalismen och liberalismen var hårt ansatt. Marx och Engels analyserade och dömde ut det kapitalistiska systemet. De spådde att dess inneboende mekanismer skulle leda till en allt större maktkoncentration bland kapitalet. Konkurrensen gynnar de starka och monopolen skulle bli den oundvikliga slutpunkten i den kapitalistiska världen. Och så hade det kanske blivit också om det inte varit för socialismen.

De exploaterade arbetarna reste sig för att skapa det goda socialistiska samhället. Frågan var vad detta var och hur vägarna till lyckoriket gick? Frågan fick flera svar.

Kommunisternas skulle med terror bryta ned den defekta borgerliga människan och skapa en helt ny människotyp. Miljontals människor skälptes ner i massgravar och ännu fler förnedrades, förföljdes, deporterades och exploaterades i socialismens namn. Endast en liten elit av revolutionärer ägde sanningen. Det var expertväldets diktatur.

Efter kommunismen kom nationalsocialismen, den nationella socialismen i Tyskland. Stora offentliga projekt som till exempel autobahn, räddade Tyskland från kapitalismens förnedring. Symboler, fanor, marscher, propaganda och terror efterapades från den stora grannen i Öst. Bara målet för utrensningarna var annorlunda. Den vetenskapliga rasbiologin låg som grund för att rensa ut de olämpliga och för att skapa en ny människa. Den blonda, lyckliga ariska arbetaren som accepterade sin underordnade roll. Det var en perverterad socialism, egentligen mest en läpparnas bekännelse, långt ifrån den ursprungliga tanken av universalism, jämlikhet och internationallism. Det var en socialism för de utvalda. (Se även Nazismens socialism - vad var det?)

Kapitalismen var i brygga när socialismen byggdes i Sverige. Vi hade också kommunister och vi hade också nationalsocialister men de socialister som vann blev de demokratiska. Socialismen byggdes här av Socialdemokrater. För dem kom ideologin i andra hand. Den politiskt möjliga socialismen var målet. Hand i hand med en stark fackföreningsrörelse lyfte de den röda fanan. Istället för att skapa en ny människa utgick den från de verkliga människorna. Arbetarklassen var ganska liten och socialdemokraterna kunde inte endast förlita på dem som bas för sin makt. Kompromisser var nödvändiga. Fram växte olika kooperativa rörelser som KF och HSB där konsumenten, den lilla människans behov av billiga varor och bostäder sattes framför kapitalets behov av vinst. Alva och Gunnar Myrdal lade den ideologiska grunden för "den goda staten". Det av staten kontrollerade samhället, med alla dess omfördelningssystem och trygghetssystem och med en allt mer kontrollerad ekonomi. Folkhemmet - den socialdemokratiska socialismen. Sverige blev världens mest jämställda land och ett land med trygghet för alla (nästan). Ganska nära en typ av socialistisk utopi.

Även här byggdes socialismen på experternas och elitens villkor. Men tilltron och förtroendet var starkt för de styrande och de valdes om, om och om igen. Inget demokratiskt parti i världen har haft ett så långt och dominant maktinnehav.

De system som byggdes med kollektiv kamp ses idag som rättigheter och det trygga samhället har skapat trygga människor. Och är man trygg är steget till bortskämd inte långt borta. Den enskildes rättigheter dominerar nu över den kollektiva ansvarskänslan. Har socialismen gjort sig själv överflödig? Så länge ymnighetshornet flödar över majoriteten kanske det är så. Kanske är det så att när kapitalismen levererar välstånd åt flertalet så är socialismen dömd att marginaliseras. Men om kapitalismen börjar gå vägen som Marx förutspådde mot monopol och maktkoncentration, med en minskad köpkraft hos vanligt folk, och allt för stor ojämnlikhet. Kanske står socialismen där då. Redo att åter dominera. I en eller annan form.

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade." - ur Per Albin Hansons klassiska folkhemstal.

Just nu läser jag om det Svenska folkhemmets historia på Mastersprogrammet i historia på Göteborgs universitet. Tenta den 13:e januari.