Tiden som faktor

Historia är mitt sätt att förstå världen. Det är mitt sätt att resa. Att se sambanden. Att förstå min plats på jorden. Det har inte alltid varit så. Det började mer som en flykt från den ospännande och trygga värld jag växte upp i. Till en värld fylld av svärd, katapulter, riddare och borgar. Där goda var jättegoda, men där Ivanhoe alltid valde fel tjej. Det var något störande i att han alltid valde den trygga och tråkiga blondinen (jag minns inte ens vad hon hette) och inte hennes motsats judinnan Rebecca. Jag blev lika besviken varje jul. Jag ville ju absolut inte ha någon ointressant blond granntjej och bli kvar i borgen hemmavid.

Jag började läsa allt om riddare och borgar i uppslagsverket Media. Där fanns fina bilder och mycket fakta. Sedan av bara farten började jag läsa de andra uppslagen. Media blev min väg bort, men även min väg för att börja förstå världen. Drivkraften att förstå ledde inte bra till studier i historia utan även i statskunskap, u-landskunskap och till att jag blev journalist. Att förstå hur världen hänger ihop just nu har blivit allt viktigare för mig. Med tiden har också mitt intresse för den nära världshistorien vuxit. Behovet att drömma mig bort har svalnat och nyfikenheten inför hur världen hänger ihop blivit starkare. Historien från den franska revolutionen och framåt är faktiskt viktigare än resten av världshistorien om man vill förstå var vi är idag - och kanske också vart vi är på väg.

Vägarna till att förstå världen kan börja på många olika sätt. Såg idag för tredje gången svt-dokumentären om läkaren Hans Rosling. Med hjälp av enkel och genial statisk om förändringar i barnadödlighet, familjestorlek medellivslängd mm visar han hur mycket bättre världen faktiskt har blivit. De senaste 50 åren har det som vi fortfarande ofta kallar u-världen gjort så stora framsteg och genomgått sådana förändringar att begreppet numera är fullständigt missvisande.

Förändringarnas långsamhet har gjort att de gått journalistkåren förbi. Dess nufixering gör den väldigt ofta olämplig som ett sätt att förstå världen. Det är inte ofta journalisterna kommer tillbaka tio år efter katastrofen och än mer sällan de rapporterar om att allt blir bättre. Sällan ges bilden av att det är människornas drivkraft att ge sina barn ett bättre liv än deras eget som driver utvecklingen. Istället är det ett oändligt fokus på politik och ekonomi. Bilden av världen som journalistiken ger är bedräglig. Tidsperspektivet är allt för ofta obefintligt. Mer än de flesta visar Hans Rosling vilken ytlig förståelse av världen man får om inte historien räknas in som en faktor. Utan tidsperspektiv kan vi omöjligt förstå var vi befinner oss - och vart vi ska.

se Roslings värld: http://svt.se/2.118538/ eller leta efter hans Föreläsningar på Youtube.

Gapminder är den ideella organisation som Rosling driver för att upplysa om världens faktiska tillstånd: http://www.gapminder.org/

Ett vykort från Pompeji - eller vilken jädra smäll - eller värdet av en god guide

År 79 e.kr exploderade hela berget. Toppen på den slumrande vulkanen, då med en symetrisk konisk topp försvann i ett enormt moln av sten och aska. Stående på Pompejis forum kan man som min guide Mario visar med ett fast grepp om sin feta cigarill, ana det forna Vesuvius form i förlängningen av bergssidorna av de nuvarande båda topparna. Berget ligger 8 kilometer bort - Neapel som inte drabbades av utbrottet ligger och låg precis i bergets skugga - men Pompeji hade otur med vädret. Vinden blåste det enorma askmolnet rakt mot staden och täckte den med ett flera meter tjockt lager.

Jag och 11 andra följde Marios rökraspiga röst under två timmar runt i den antika staden vars liv fick ett så abrupt slut. Med stort lugn svarade han på alla begåvade och korkade frågor med samma noggrannhet Då och då stärkte han sig diskret med en tår från pluntan i hans lilla proviantväska. Han är den bästa guide jag haft.

Pompejis forum var en plats av särskild storslagenhet. Det var stadens hjärta, precis som forum var i alla romerska städer.

- Alla romerska städer från de minsta till Rom med sin miljonbefolkning var uppbyggd på samma sätt som Pompeji. Samma bostäder, samma affärer, samma gatuliv, samma forum.

Och forum var den centrala punkten i varje romersk stad (se min artikel om Forum Romanum i Rom från Allt om Historia under etiketten MINA ARTIKLAR). Här fanns templen, här utövades politiken och juridiken och här fanns det kommersiella centret. Forum var inget torg i vår bemärkelse präglat av torghandel och mångel. Visst de aspekterna fanns där också men på den centrala och dominerande - på sin tid marmortäckta - ytan (bakom Mario) tilläts ingen varuhandel. Den var undanskuffad till sidotorg eller till de små butiker som kantade stadens gator på samma sätt som butiker idag. Och det är det som är så fantastiskt med Pompeji, att vardagslivet, gatunätet, butikerna, bordellerna, bostäderna finns bevarat så som det en gång var. På alla andra platser är det möjligtvis de storslagna arenorna, badhusen eller templen som bevarats. Med hjälp av Pompeji och Herkulanum (mindre systerstad) har man kunnat rekonstruera hela livet för en romersk stadsmedborgare.

Jag gillar verkligen att gå guidade turer på ställen som Pompeji. De ger ofta den bästa ingången till att lära känna en historisk plats och en förståelse för helheten som ofta är svår att få genom böcker. Förhoppningsvis får man också en hängiven guide. Mario kanske inte gjorde det mest lättsmälta intrycket. Ruffig som en luffare och med en röst som talade om allt för många cigariller och för mycket grappa.

- Tours in english. Tourguide in english, gastade han ogenerat, aningen blase och med svag framgång över den långa biljettkassekön vid Pompejis portar. Men jag visste att jag ville ha en guide och hoppades att han skulle vara rutinerad och inte allt för ointresserad.

Så snart gruppen var full började Mario sin berättelse om Pompeji, en typisk romersk stad med ett otypiskt och oturligt läge i plats och tid. Slående likt vårt eget moderna och bekväma stadsliv, med barer, mat på stan, modemedvetna och renliga människor, ansikten från många olika kulturer, shoppingstråk avstängda för trafik och arenor för underhållning. Bilderna från turen får berätta.

Bild 1: Skräcken när luften förvandlades till giftig gas. De flesta av de människor som dog gjorde det av gasen, innan de täcktes av ett sex meter tjockt lager av aska.

Bild 2: Fallossymbol utmejslad i gatan på det stora shoppingstråket pekar vägen in i den gamla delen av staden där bordellerna låg. Gatorna hölls rena så symbolen syntes väl.

Bild 3: Vattenledning i bly som har kommit fram i dagen på trottoaren En del i det avancerade vattenledningssystem som försedde staden med vatten och som gjorde det möjligt för romarna att hålla sig rena på ett sätt som i Sverige först blev möjligt nästan 1900 år senare.

Bild 4: Utsikt över Neapelbukten från toppen av Vesuvius - fastlandseuropas enda fortfarande aktiva vulkan. Här ligger Italiens tredje största stad.

Många har fascinerats av Pompejis öde:

Lästips:

Dominic Ingemarks artikel från 2002 i Populär Historia om livet i Pompeji före katastrofen. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=618

Pompeji - Maja Lundgren: Skönlitteratur

Tillbaka till Pompeji - Kim M. Kimselius: Ungdomsäventyr i Pompeji.

Pompeji - Livet i en romersk stad - Mary Beard: På svenska helt nyutkommen och vad det verkar både medryckande och kompetent skildring av antikforskare från Cambridge university.

Historiker hyllar Sveriges Historia I och II

I den senaste Historisk tidskrift (nr2) recenseras de två första banden av Sveriges Historia. Det är Thomas Lindkvist, professor vid Göteborgs universitet och expert på medeltidshistoria som ligger bakom.

Det första bandets huvudförfattare - Stig Wellinder - får beröm för att han frångår den tydligen problematiska indelningen i sten, brons och järnålder. Istället är hans utgångspunkt den teoretiska ramen som den så kallade nyevolutionismen förespråkar. Olika sätt att organisera det mänskliga samhället utvecklas i stadier. Bandsamhällen följs av stamsamhällen som följs av hövdingadömen som följs av stater. Men en sådan indelning tillåter ingen tydlig periodisering. Samtidigt som Lindkvist berömmer ansatsen medger han att tydligheten går till viss del förlorad utan en tydlig periodisering. Lindkvist uppskattar även Welinders avsnitt där han problematiserar frågor om etnicitet. "Frågan om ursprungsbefolkningar och diskussioner om vem som kom först till ett område är möjligen en relevant fråga för modern juridik, men inte för arkeologen eller historikern. Att etnicitet inte är en historisk konstant utan en historisk process är något som påvisas med pedagogisk skickligt i denna bok."

Det andra bandets huvudförfattare är Dick Harrison. Perioden är 600 till 1350 e.kr. Även hans framställning får beröm, men han menar att Harrison möjligen är något personfixerad, där främst Birger Jarl får ta stor plats. Lindkvist som även han är medeltidsexpert har själv utgått från mer strukturella förklaringsmodeller (det är att strukturerna nått en viss mognad som förklarar förändringen, personen är utbytbar). Det stora fokuset vid person menar Lindkvist känns aningen gammalmodigt. Samtidigt berömmer han Harrison för hans användande av teorier om nätverks och gåvoekonomier för att förklara samhällsutvecklingen under medeltiden. Att boken inte är Stockholmscentrerad så som tidigare framställningar haft en tendens att vara får också beröm. Harrisons genomgående syfte att rensa upp bland myter vinner Lindkvists gillande. Bland annat den om att kvinnan skulle ha fått en sämre ställning med kristendomen. Inget tyder på att så var fallet mer än i marginalen.

Lindkvist menar att dessa två första band av Sveriges Historia förtjänar en stor och allmän läsekrets och att de utgör en bas att utgå ifrån för både historiker och arkeologer för en lång tid framöver. Ett måste för en historiaintresserads bokhylla alltså. Ser fram emot en initierad recension av det tredje bandet i nästa nummer.

Läs mer om Thomas Lindkvist på: http://www.historiskastudier.gu.se/Personal/larare-forskare/thomaslindkvist/

Fred och fotboll

Få historiska händelser gör mig mer gråtmild som frigivandet av Nelson Mandela. Under sin tid på fängelseön Robben Island blev han inte hård utan en ödmjukhetens, demokratins och frihetens förkämpe. Mandelas goodwill fick också fotbolls-VM till Sydafrika. Landet som för inte så länge sedan var ett bespottat land, det sista som var i grunden styrt av raslagar. Nu som organisatör av Fotbolls-VM hyllas de för sin glädje och entusiasm och för att de visat att ett Afrikanskt land kan få beröm för sin organisationsförmåga.

Även laget som ikväll korades till vinnare står som en symbol för samma värden - enighet, demokrati och fred. Det spanska fotbollslandslaget förmåga att alltid underprestera i stora mästerskap var en symbol för de separatistiska strävandena i Spanien. Såren var djupa efter Francotidens centralistiska despoti. Det framgångsrika lagbygge som är det Spanska landslaget 2010, med en kärna från det katalanska Barcelona, en landsända och en klubb där separatismen varit stark, visar att vägen framåt är enighet och demokrati.

Den ödmjukhet som mittfältaren Andres Iniesta står för i segerintervjun efter att ha avgjort VM-finalen med matchens enda mål i den 118 minuten är symptomatiskt för det sympatiska Spanska landslaget - enade i framgång. Viva Espagna and may the future be bright för South-Afrika.

Ny etikett: Vetenskapliga tidskrifter

I Sverige finns det två Historievetenskapliga tidsskrifter. Historisk tidskrift och Scandia. Båda publicerar vetenskapliga uppsatser, debattartiklar om aktuella ämnen, recensioner mm. Nyligen gick jag med i Svenska Historiska Föreningen och får då fyra nummer per år av Historisk tidsskrift.

Framöver kommer jag att ta upp artiklar ur tidskriften som jag tycker är intressanta.

Historisk tidskrift har en hemsida; www.historisktidskrift.se för den som vill veta mer. Tidskriften Scandia kommer ut med två nummer per år och har en blogg som finns i min blogglista. Där kan man läsa gamla nummer i Pdf. Framöver planerar jag att även prenumerera på denna.