tisdag 5 november 2013

Warszawa - två museer två historiesyner

Muzeum historii zydow polskich invigt i april i år - mittemot monumentet över Warszawagettots offer.
När vi första gången kommer till det nyligen invigda museet över Polens judiska histioria är det stängt. Men mittemot står monumentet över Warszawagettots offer från 1948. Runt monumentet svärmar en grupp Israeliska ungdomar. De poserar uppställda på rad, med allvarliga ansikten. Lägger ner blommor. Jag är där med min svärfar. Han berättar att de är där som en del i en större resa, bland annat till Auschwitz. Det är en resa för att bekräfta deras judiska tillhörighet och för att lära sig om historien. Den om förintelsen och om den stora judiska katastrofen, som naturligtvis också är berättelsen om varför Israel är så viktigt. Bara med en egen nation kan man garantera sin säkerhet. När vi väntar på bussen hem ser vi att de plockat fram stora Israeliska fanor som sakta svänger i den ljumma Polska höstnatten.

Museets fasad är täckt med snedställda glasskivor
 fyllda av det judiska ordet Polin med hebreiska
 och latinska bokstäver. Det betyder även "vila här"
 på hebreiska. Det sågs som ett gott omen när
judarna välkomnades till landet från 1200-talet
 och framåt. 
Det stängda museet ska förhoppningsvis i framtiden även berätta en annan historia. En historia som går bortom nationalismen och dess trånga historieskrivning. Dagen efter är vi tillbaka. Det är ingen anstormning av besökare och vi får guiden för oss själva. Hon berättar om hur museet kom till. Hon berättar hur det anknyter till platsen. Det ligger på den plats där det enda huset som fortfarande stod upp i ghettot efter kriget låg. Resten var smulor. Efter att ghettot tömts på sina 350 000 invånare utplånade nazisterna ghettoområdet med tysk noggranhet. Huset var platsen varifrån gettot administrerades och där juderådet satt. Det var även platsen dit alla ghettots innevånare kallades innan de fördes till "Umschlagsplatz", varifrån de med tåg fördes till Aschwitz och förintelsen. Därför låg monumentet där. Huset revs på 60-talet av den kommunistiska regim som slängde ut de kvarvarande 200 000 judarna från Polen i en antisemitisk kampanj. Nu finns endast ca 5000 kvar, i det land som före kriget var judarnas främsta hem i Europa.

Som motsats till monumentet är museet en plats för hopp. En plats för att överbrygga nationalism och dess snäva tankar om ett folk, ett territorium. De ska lära Polackerna om den nation som levde sida vid sida med dem i Polen i hundratals år, men som nu är borta. Polen är ett land som gått från att ha varit ett av Europas mest multietniska under mellankrigstiden till att idag vara i det närmaste etniskt helt homogent. Det är ett land och ett folk som liksom det judiska drabbats hårt i historiens konflikter. I Polen är identifikationen stark med stora uppoffringar i nationens tjänst och en hjältemodig kamp mot utländska inkräktare.

Över Warszawaupprorets museum i Warszawa
 tronar ett torn med upprorets symbol, en av dess hjältar
 och överst, den Polska fanan.
En manifestation av detta är det andra museet vi besökte senare samma dag. Det är museet över Warszawaupproret. Det berättar historien om hur några tusen Polska upprorsmän kämpade för att befria Warszawa från den nazistiska ockupationen hösten 1944. På köpet fick de en stad jämnad med marken och 200 000 döda civila. Under den kommunistiska tiden undertrycktes minnet av upproret eftersom röda armén på ett högst besvärande sätt väntande på andra sidan floden som löper genom staden, utan att ingripa. Troligen ville Stalin försvaga den Polska försvarsviljan inför den kommande segern. Polen var redan bortlovat till Sovjet av Churchill och Roosevelt. Evigt dömda till att förrådas, det är Polens lott. Men nu vill man hylla sina hjältar, de som mot bättre vetande blev orsaken till att Warszawa blev till en grushög fylld med hundratusentals Polska lik. Det är i alla fall mitt intryck av museet. Att det framför allt är en del i en nationalistisk historieskrivning. En sorgsen historia, men en historia fylld av glada kämpande polska frihetshjältar. Men eftersom alla texter och berättelser i museet är på Polska (det går säkert att få engelska guider) är det svårt att avgöra i hur hög grad de berättar något annat än vad bilder och utställningsföremål gör.

Min svärfar lämnade i alla fall museet svärande. På väg ut fastnade vi i en trång korridor, inträngda av en guidad grupp i en liten del av utställningen som beskrev hur kommunismen tog över. På bilderna på väggen fanns bilder på nyckelpersoner i den kommunistiska regimen som tog över. Många av dem med judiskklingande namn. Min svärfar gillade inte vad han uppfattade som implicita antisemitiska uttalanden. Vilka förrädarna var behövde inte sägas högt. Bara antydas för att alla i den polska gruppen skulle förstå vad guiden menade.

Till skillnad mot upprorsmuseet kommer det judiska museet inte att vara bekvämt nationalistiskt. Ännu har inte utställningen öppnat, men vår guidade visning slutade med en film om den huvudutställning som öppnar någon gång under hösten 2014. Den visar hur samma land beboddes av två folkgrupper (nåja, utöver judar fanns det vitryssar, litauer, ukrainare, tyskar, kaschuber m.fl.). Den ena mycket större, men den andra en mycket stor minoritet (10 % av befolkningen). De levde sina liv på många sätt skilda från varandra, men alltid i viktiga, symbiotiska och ofta komplicerade relationer till varandra. Guiden lovar att utställningen inte kommer att ducka för de svåra frågorna. Jag hoppas verkligen det. För i en värld där nationalistiska historieskrivningar fortfarande är så starka ligger främlingsfientlighet, misstänksamhet och våld aldrig långt borta.

Den mäktiga entrén till det museet över judarnas polska historia är formad som den sista bokstaven i det hebreiska alfabet som motsvarar T i det latinska. Boksaven är även den första i judarnas heliga skrifter Tohra och Talmud. Museets utformning bestämdes av en internationell arkitekttävling där den finska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki vann. Det minimalistiska museet och dess entréhall är helt makalöst snygg. Hur utställningarna kommer att kunna leva upp till sin fantastiska inramning återstår att se.

2 kommentarer:

  1. Det var inte bara några tusen ungdomar som deltog i Warszawaupproret. Ca 40 000 man i alla åldrar med mer eller mindre 100% stöd i resten av Warszawas befolkning. Fakta ska vara riktiga, och kontextualiseringen korrekt.Det var i nästan 50 år inte lov att tala om vare sig Warszawaupproret och Katyn i Polen. Nu tar man tillbaka lite av det som kommunisterna förträngde.

    SvaraRadera
  2. Jag förstår att det finns ett starkt behov att berätta vad kommunisterna undanträngde. Min poäng är att i en nationalistisk historieskrivning, vilken är norm i hela världen, men i synnerhet i stater/nationer som har en stark syn på sig som offer, är det lätt att falla ner i en överdriven etnisk homogen och nationalistisk hjälteberättelse. Det gäller både Israel och Polen. Jag hoppas att museet över judarnas polska historia kan bidra till att komplicera både polackernas syn på sin egen roll i historien och israelernas syn på judarnas polska historia.
    Sedan kanske några tusen är lite slarvigt skrivet för 40 000, men jag skriver inget om ungdommar, eller för den delen om stödet för upproret bland stadens befolkning då det är lite utanför vad jag försöker problematisera. Men att stödet var "mer eller mindre 100%" har du säkert rätt i.

    SvaraRadera