I det senaste numret av Historisk tidskrift finns flera texter som sätter fingret på varför historikerskrået behöver internationaliseras. Världen har inte kunnat släppa historien som ett verktyg för att lyfta fram den egna nationens förträfflighet. Eftersom inga nationer finns i ett vakuum blir det ofta påtagligt när gränsöverskridande fenomen ska beskrivas.Ett av de främsta exemplen på hur fruktbart det kan vara med en internationaliserad historieskrivning är exemplet med Goldhagendebatten i Tyskland i mitten av 1990-talet. Här fick en ung amerikansk historiker ett avgörande inflytande för att den tyska antisemitismen lyftes fram som en orsak bakom förintelsen. Det kan tyckas vara en självklarhet, men trots den tyska självransakan under efterkrigstiden hade de inte varit redo att lyfta frågan om antisemitismen som orsak. Alla andra orsakssamband hade undersökts men inte antisemitismen.Problemet med antisemitismen som orsak var att den hade en tendens att skuldbelägga hela det tyska folket inte bara dess ruttnaste element. Det var en impuls utifrån som lossade knutarna.
En nationell historieskrivning tar i hög grad hänsyn till ett internt politiskt och kulturellt sammanhang som den har svårt att frigöra sig från. Se till exempel det ensidiga hyllandet av Folkhemmet som fortfarande idag gör det svårt att ifrågasätta dess nationalkonservativa bakgrund och antiinduvidualistiska arv. Politiska idéer är aldrig enbart nationella, inte heller ekonomiska krafter och krig är det definitivt inte.
 |
| Den finska nationalhjälten Mannerheim sida vid sida med Hitler |
Att stenarna i den finska historieskrivningen började lyftas på hade med förintelsens internationella karaktär att göra. Journalisten Elina Sana publicerade 2003 en artikel om att 500 judiska och politiska fångar skulle ha lämnats ut till Gestapo. Publiceringen uppmärksammades av Simon Wiesenthalcentret som begärde en vidare undersökning, en undersökning som genomfördes vid det finska riksarkivet och som avfärdade bilden av Finland som vapenbröder sida vid sida med Tyskland. Bland annat har visats att det fanns en Finsk-Tysk Einsatsgrupp, alltså de insatstrupper som gick in för att rensa ut judar och bolshevikiska kommissarier i ett nyockuperat område. Det var en integrerad allians.
Att förändra synen på historia från en nationell angelägenhet är av avgörande betydelse om vi på allvar ska börja "lära oss av historien". Krig och konflikter bör studeras från båda sidor, och också gärna av utomstående parter. En av grundförutsättningarna för en historiker är att förutsättningslöst kunna gripa sig an ett ämne. För att kunna göra så är det bra att försöka frigöra sig från sitt kulturella bagage, men samtidigt ger bagaget ofta ingångar som en utomstående inte kan se. Därför skulle jag vilja uppmana invandrare att våga sig på rollen som historiker. Att ha dubbla kulturella identiteter skulle kunna vara en stor tillgång. Som det är nu är historiker med invandrarbakgrund oerhört få i Sverige.
Att svenska historiker ska skriva svensk historia tycker jag är ett feltänk. Fler historiker vid svenska universitet och högskolor borde gripa sig an internationella ämnen. Om det fanns öppnare vägar för ett internationellt samarbete och utbyte skulle mycket gå att vinna.
Jag som själv är aktiv bloggare ser här internet som en oerhörd möjlighet att börja skriva historia över gränserna. Historiker världen över kan här bedriva ett direkt och ständigt levande utbyte av forskning, teorier och ingångar, och därmed börja bryta upp historikernas nationella fokus. Det personliga bloggandet funkar som plattform, men ett effektivt, överskådligt och internationellt söksystem hade kunnat bli en enorm tillgång för historiker världen över. Till att börja med vore det fantastiskt om fler historiker vågade sig ut på nätet, för nu är det dåligt med det.
Henrik Arnstads blogg - Skyldig till skuld - finns nu i min blogglista.
