Ideologin göms bakom utslätande retorik - då och nu

Partiledarna debatterade i svt i går kväll. I debatten framstår socialdemokraternas Stefan Löfven som minst sagt försiktig. Han verkar i stort inte vilja ha någon förändring alls av den borgerliga politiken, mer än att sätta upp ett mål där Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet. Vägen dit framstår som minst sagt diffus. Ideologiska visioner av ett bättre annorlunda Sverige får ingen plats alls. Framtidsbilderna lyser med sin frånvaro.

Men är partierna verkligen så lika, eller handlar det inte i själva verket om en rädsla för att visa motståndarsidan blottor och att öppna upp för attacker Att motståndarna ska kunna jabba fritt mot den utstuckna hakan. Jag tror att det är så.

I Sveriges fall började lärdomarna om hur politiskt giftigt det är, att i en valrörelse flagga med radikala förändringar, framför allt med det famösa "kosackvalet" 1928. Valstrateg var den socialdemokratiska ideologen och framtida finnansministern Ernst Wigforss. Han var i början av sin politiska karriär mycket radikal och låg bland annat bakom ett mycket omtalat förslag till politiskt handlingsprogram inför det första allmänna valet 1919, kallat "Göteborgsprogrammet". I valprogrammet 1928 gick socialdemokraterna och Wigforss ut offensivt. Bland annat förespråkade de införandet av en radikal arvsskatt, som gränsade till konfiskation.

 Att flagga med radikala förslag visade sig dumdristigt. De borgerliga gick till våldsam motattack och hotade med den "röda faran". Valet blev ett kraftigt bakslag. Förhoppningen om att tiden och folket nu var redo för radikala reformer visade sig vara en kraftig missräkning. Valförlusten banade väg för Per-Albin Hanssons kompromissinriktade folkhem med sin försiktiga steg-för-stegreformism, som i längden ändå förde Sverige längre än de flesta andra i en demokratiskt socialistisk riktning.

Jag är övertygad om att det är så även idag. På den borgerliga sidan går Reinfeldts och Moderaternas vision om Sverige betydligt längre än vad de nått idag. De vill skapa ett nytt Sverige precis som socialdemokraterna en gång ville. Reinfeldts ideologiska vision av ett framtida Sverige är ett land med betydligt lägre skatter och där staten dragit sig tillbaka till en marginell roll, medan kommersiella krafter och det civila samhället sköter de tjänster som medborgarna efterfrågar. Hans strategi för att nå dit är samma som den P A Hansson anammade, steg-för-stegreformismens. Reformerna får växa fram. Med lite tålamod behövs inga nedskärningar göras någonstans eftersom inflationen gör jobbet. Försiktigt och utan radikala kast förändras samhället. Hela Nya moderaternas strategi går ut på att förändra utan att bli så radikala att folket reagerar negativt. Men förändringen de påbörjat är radikal.

Socialdemokraterna däremot framstår som defensiva på samma sätt som borgerligheten gjorde mellan 1932 och 1976. Den självsäkra visionen om framtiden har ersatts av ett passivt reagerande på borgerlighetens politik. Eller kanske är det bara ett resultat av många år i opposition. Kanske, till och med troligen, innebär en socialdemokratisk regering en större förändring än vad som påskins i en partiledardebatt. Det finns ideologiska visioner och skillnader bakom den utslätade politiska retoriken. Nu som då.