Rasismens historiska förklaring

Just nu läser jag sista delen av E.J. Hobsbawms trilogi om det långa 1800-talet - Imperiernas tidsålder. I boken hittade jag den här väldigt intressanta förklaringen till rasismens historiska rötter:

"I rasismen, detta fenomen vars centrala roll under 1800-talet aldrig kan överbetonas, var biologin ytterligt viktig för den teoretiska egalitära borgerliga ideologin, eftersom den förde över skulden för påtagliga mänskliga ojämnlikheter från samhället till "naturen"." - EP Hobsbawm.

I teorin fanns ett starkt betonande av jämlikhet inom den borgerlighet som gick segrande ur 1800-talets industriella och kapitalistiska (och franska) revolution. I verkligheten ledde denna seger till att en liten borgerlig elit blev oerhört rik, ofta på bekostnad av den stora massan, både i de egna länderna och i de kolonier som blev en förlängning av denna dominans. Samtidigt fanns den franska revolutionens ideal av jämlikhet och broderskap hela tiden där och skavde, den revolution som hade tolkats som borgerlighetens seger över det gamla ojämnlika privilegiesamhället.

Hur skulle man motivera att denna extrema motsättning mellan ideal och verklighet. Svaret blev rasismen. Det är inte samhället som det är fel på. Har inte alltid alla samhällen varit ojämnlika? Är det inte istället en av naturen given ordning, vars vetenskapliga förklaring ligger i människomaterialets kvalitet. Vi är rika, vi är bildade, vi är de som har den politiska makten, eftersom vi rent kvalitativt och av naturen givet är bättre människor. Vi dominerar inte över världens alla länder på grund av överlägsen vapenteknik utan därför att vi är bättre.

Rasismen började som den lilla elitens svar på attacker från socialister, demokrater, suffragetter och som en förklaring till varför man hade rätt att lägga världen för sina fötter. Med hjälp av en vulgärtolkning av Darwins naturliga urval och den nyuppfunna genetiken skapades en "vetenskap" som motiverade sakernas tillstånd. Eugeniken eller rashygienen blev svaret på samhällets problem. Genom att förbättra människomaterialet skulle samhället bli bättre och mer jämlikt. Inte tvärtom. Men även för den borgerliga samtida eliten framstod denna "vetenskap" som tveksam att dra allt för långt dragna slutsatser ur. Särskilt gentemot sina egna landsmän och sina egna kvinnor. Om det vittnar den demokratisering som samtidigt med den rasistiska motreaktionen pågick och omformade de europeiska samhällena. Men rasismen sipprade ner och slog rot hos massorna och blev ett vapen för skrupellösa demagoger. Demagogerna finns kvar och i Europa av idag är rasismen fortfarande i högsta grad levande, fast inlindade i ord som "kultur" och i underförstådda reaktioner på hudfärg och namn. Och fortfarande är den jämlikhetens svurna fiende.