ARTIKEL: Slaget vid Grunwald/Tannenberg 1410

Den här artikeln skrev jag till Populär Historia, publicerades i nr1 2007.

Den polsk-litauiska kungen Jagiello hade hamnat farligt nära fienden. En riddare från den anstormande Tyska orderns tunga kavalleri såg tillfället, sänkte lansen, sporrade sin häst och satte av mot kungen. Hans vapenbröder stannade upp i spänd förväntan.
Senmedeltidens kanske allra viktigaste och största slag stod och vägde. Ett slag som skulle komma att ändra på styrkeförhållandena i Centraleuropa i århundraden framöver, och kraftigt försvaga den tidigare så rika och expansiva Tyska orden. Slaget skulle också få en enorm symbolisk betydelse när nationalismen växte fram i den här delen av Europa.
Fiendskapen mellan Ordensstaten och det Polsk-litauiska kungariket hade varit grundmurad i decennier, och efter flera år av territoriella dispyter var en konfrontation till slut oundviklig. Polen och Litauen hade länge varit på defensiven, men unionen mellan de två länderna 1383 hade stärkt deras självförtroende allt mer.
Den polske kungen Wladyslaw Jagiello hade satsat allt på ett kort. Högljutt hade han deklarerat att målet för hans kampanj mot Tyska ordern sommaren 1410, var dess huvudstad Marienburg. Kungen hade bäddat för en stor konfrontation.
Klockan nio på morgonen den 15 juli stod de båda arméerna öga mot öga och uppställda i slagordning. Marken låg våt efter nattens tunga regn och tusentals hästar stampade otåligt i vätan. Ordensarmén hade anlänt till platsen tidigt och Stormästaren Ulrich von Jungingens taktik var klar. Han ställde upp sin armé längs vägen mellan byarna Ludwigsdorf (Lodwigowo) och Tannenberg (Stebark) där han befäste sin position. Landskapet var helt öppet och sluttningen ner mot sjön och skogen där den Polsk-litauiska armén samlats gjorde förutsättningar idealiska för hans tungt bepansrade riddare. Han hoppades få fienden att attackera först mot hans förberedda position, med bågskyttar, hinder för kavalleri och kanoner, för att sedan kasta in en hård motattack med sina tunga riddare. Så von Jungingen väntade.
Den polsklitauiska armén var senare på plats och fortfarande i oordning när ordensarmén ställt upp, och under en lång stund var armen utan sin högste befälhavare, eftersom kung Jagiello envisades med att få gå i mässa innan slaget. Hade Stormästaren agerat i det här läget hade utgången kunnat bli en annan. Men von Jungingen väntade.
Även Jagiello tvekade när hans trupper väl stod uppställda. Tre timmar passerade och ingen ville göra det öppnande draget. Till slut skickade Stormästaren två budbärare med varsitt draget svärd i händerna. De begärde att få träffa kungen och presenterade svärden som en gåva för att stärka kungens mod. Enligt den Polske historikern Jan Dlugossz (1415-1480) är detta vad som sades.
”Ers Nåd, Stormästare Ulrich skickar till Er dessa två svärd som hjälp i den kommande kampen, så att Ni med dem och vapnen hos Ert folk kan sluta att gömma Er till skogs och komma ut och slåss i det öppna.”
Enligt ridderlighetens oskrivna lagar kunde kungen inte ignorera utmaningen utan att stämplas som feg och ärelös.
”Även om vi och vårt folk har vapen så det räcker, så mottar vi dessa två svärd från vår fiende som törstar så efter vårt blod. Denna enastående arrogans från vår fiende kommer Herren över Slagen och den Rättrådige Domaren (Gud) att betvinga och ödmjuka. Han kommer att hjälpa oss och vårt folk i denna strid”.
Kungen spände fast hjälmen och gjorde signalen för anfall.
Till ljudet av rungande trumpeter och taktfasta pukor och med tusentals röster som stämde upp i Bogurodzica (Guds Moder), en av de äldsta polska psalmerna, började den polska armén närma sig fienden. Den Polska delen av armén avancerade i god ordning medan det litauiska och tatariska kavalleriet satte av i full fart under vilda skrin rakt mot fiendens vänstra flank. De red snabbt över orderns infanteri men hejdades av dess tunga riddare.
I mitten och på den Polska vänsterflanken red Ordern nu ut för att möta fienden. Snart sprängde de båda arméerna i full fart mot varandra. Braket då 40000 bepansrade riddare möttes blev öronbedövande. Lansar splittrades. Sköldar klövs. Rustningar rändes igenom och bepansrade män föll tungt i marken. Härskrin och skrik från döende män och hästar blandades med ljudet av metall som mötte metall. Solen hade torkat upp marken och dammolnen låg nu tunga över slagfältet.
Den litauiska delen av armén mötte hårt motstånd och började ge vika. Snart var de i vild flykt och förföljdes furiöst av orderns riddare. Under tiden började resten av orderns trupper ge vika, men nu blottades hela den polska högerflanken. När de förföljande riddarna återkom kastade de sig in i striden på högerkanten. Polackerna kallade in reserverna och lyckades temporärt hejda anstormningen. Samtidigt började det gå illa för Ordern på de andra delarna av fronten. Von Jungingen satte sig då i spetsen för de sexton skvadroner man sparat som reserver och red ut i en massiv motattack på den polska vänsterkanten.
Den polska kungen befann sig nu farligt nära fronten. En av von Jungingens riddare fick syn på detta och satte av i sporrsträck av mot majestätet. Motattacken stannade upp bara för att se riddaren göras ner i sista stund av kungens sekreterare, som med sin avbrutna lans lyckats knuffa ordensriddaren ur sadeln. Mannen slets i bitar av anstormande infanterister. Överraskningen i von Jungingens motattack gick förlorad och en stor trupp Litauiska kavallerister som omorganiserat sig, återvände nu och attackerade orderns trupper i ryggen. Det är lite oklart, men det är inte helt otroligt att flykten delvis var en krigslist. Litauerna var vana att slåss mot mongolerna och detta var en taktik som mongolerna gärna använde. Dessutom utgjordes den litauiska armén till en del av tatariska legosoldater. De flesta av orderns trupper fann sig snart omringade och katastrofen var nära.

Massakern blev fullständig. Stormästaren och hans närmaste män dödades och vad som fanns kvar av kavalleriet flydde i panik mot Marienburg. De förföljdes i en vild jakt och ytterligare många görs ner eller tas till fånga innan mörkret avbryter jakten. En del av infanteriet har förskansat sig i Orderns läger vid den lilla byn Grunwald och där står de sista organiserade striderna. I den polska historien blev det därför byn Grunwald som fick namnge slaget. Tyska orden var tillintetgjord och vägen mot Marienburg låg öppen.
Hur många som dog är inte riktigt klart, men någonstans mellan en tredjedel och hälften av ordens trupper dog, bland dem de flesta av Orderns högsta män. De återstående togs till fånga.
Efter slaget höll Kungen krigsråd där man beslutade att slå läger i tre dagar för att vila, samla in krigsbytet och begrava de döda. Marienburg låg bara 12 mil bort, men på vägen fanns flera mindre borgar. Trots att man mötte mycket litet motstånd gick marshen långsamt. Först den 25 juli stod man utanför Tyska orderns huvudfäste, den massiva borgen Marienburg.
Dagen innan slaget hade von Jungingen lösgjort 3000 man från sin armé för att ta sig till Marienburg och förstärka försvaren där. När dessa trupper anlände till Marienburg hade nyheten om slaget hunnit före dem. Stämningen närmade sig panik bland både soldater och civilbefolkning. Heinrich von Plauen, blivande stormästare och ledare för förstärkningarna visade sig vara en handlingskraftig man. Han organiserade försvaret, samlade alla män som kunde slåss och all proviant han kunde finna innanför Marienburgs starka murar, innan han satte eld på staden som omgav borgen. Marienburg var ett av Europas starkaste fort och hade enorma förråd av mat och en outömmlig vattenkälla. Försvararna skulle kunna hålla ut i många månader.
När den Polsk-Litauiska armén anlände blev det snart tydligt att försvaren var så starka att en stormning av skulle bli utsiktslös. Belägringen som följde pågick i två månader innan kung Jagiello blev tvungen återvända med outrättat ärende.
I februari året efter skrevs ett fredsavtal. Två mindre territorier som ordern tidigare lagt under sig, och som var den direkta orsaken till kriget återlämnades, och Polen-Litauen tilldömdes ett stort krigsskadestånd. Avtalet blev en stor besvikelse för kungen som hade hoppats att göra orderns territorier till sina egna, men på sikt skulle ändå slaget vid Tannenberg få långtgående konsekvenser. Den sammantagna ekonomiska bördan för krigsskadestånd, enorma lösensummor för krigsfångar och allt större utgifter till legosoldater, när de egna trupperna nu decimerats, gjorde den tidigare rika orderns ekonomi allt mer ansträngd. Vågskålen hade tippat över. 1466, efter femtio år av gradvis nedgång och territoriella förluster förlorade Tyska orden till sist sin oberoende position och blev vasaller under den polska kronan.
Slaget vid Tannenberg/Grunwald skulle komma att bli en milstolpe i både den Tyska och den Polska historien, och få en enorm symbolisk betydelse, oftast i nationalismens tjänst. 1910 när Polen var uppstyckat av sina mäktiga grannar firade Polackerna 500-årsjubileet av slaget. I Krakow, det gamla Polens huvudstad, avtäcktes ett storslaget monument över slaget vid Grunwald. Händelsen fick stor uppmärksamhet, och ledde till utbredda nationalistiska protester mot Germaniseringen av Polen. När sedan första världskriget utbröt fyra år senare hamnade slaget återigen i strålkastarljuset. I krigets inledande skede attackerade Ryssland och det andra slaget vid Tannenberg tog sin början.
Att även detta slag fick sitt namn efter samma lilla by var ingen slump. Det var den tyske befälhavaren Paul von Hindenburg som såg till att slaget uppkallades efter Tannenberg, trots att inga egentliga strider ägt rum i närheten av byn. Slaget var en enorm triumf för Tyskarna, något som von Hindenburg lyckades utnyttja till fullo. Genom den historiska ”revanschen” blev von Hindenburg en ikon i Tyskland. På platsen för det första slaget vid Tannenberg restes ett kolossalt monument, i formen av en borg i Tyska ordens stil, för att fira triumfen. När Hindenburg dog 1934 var den nationalistiska kampen mer aktuell än någonsin. Året innan hade han som mångårig president i Tyskland efter påtryckningar utsett Hitler till förbundskansler. Även Hindenburgs begravning blev i propagandans tecken. Tvärtemot hans egna önskningar blev han i stor stil begraven vid monumentet som stod som en symbol över hans och Tysklands triumf.
Numer finns varken det polska monumentet i Krakow eller det tyska vid Tannenberg kvar. När Nazisttyskland intog Krakow 1939 var en av de första sakerna man tog itu med den massiva bronsskulpturen av kung Jagiello. Bronsskulpturen smältes ned och platsen jämnades ut så att inte ett spår fanns kvar. Det tyska monumentet vid Tannenberg sprängdes, och Hindenburgs kvarlevor flyttades av Nazisterna, när röda armén rykte in i Preussen i slutet av andra världskriget.

Målningar av Jan Matejko (med Jagillo i mitten) och Alfons Mucha. Flygfoto över Nazisternas monument.

Artikeln finns mycket snyggare redigerad, med slagordning, faktarutor mm i Populär Historia nr 1 2007.

Äldre nummer av Populär Historia kan beställas från deras hemsida: http://www.popularhistoria.se/