Länklista på Med Öga för Historia

Har lagt till en länklista till sajter om historia som jag tycker är bra och intressanta. Jag googlade "Historia" och plockade russinen ur kakan, diamanterna ur dynghögen, eller något liknande. Finns under blogglistan.

Listan kommer att fyllas på efter hand, men någon komplett lista kan det aldrig bli eftersom det finns så mycket. Är någon sugen på fler länkar om historia så har Populär Historia en omfattande lista, men kanske framför allt Nättidningen Svensk Historia.

Bagnowka öppnar dörrar till en förlorad värld

Bagnowka är namnet på ett litet samhälle i nordvästra Polen. I Bagnowka ligger den största judiska kyrkogården i den här delen av landet. Brevid ligger en katolsk kyrkogård och strax intill en ryskortodox. För grundarna av siten Bagnowka.com står de som en symbol för vad de vill uppnå: Partnerskap och grannsämja mellan de olika etniska och religiösa grupper som i det förflutna och i nutiden kallar Polen sitt hem. På siten finns mängder med filmer, bilder, kartor mm, där man kan få en inblick i det extremt multietniska Polen före och under andra världskriget.

Här är ett smakprov - en film om Chassidiska judar:


Polen är ett land som gått från mångkultur till att bli i stort sett etniskt homogent. Före andra världskriget fanns det stora minoriteter av tyskar, litauer, ukrainare, vitryssar och judar. Utöver det fanns många andra små folkgrupper som till exempel romer, tatarer och i kasjuber. Högst troligt var Polen Europas mest multietniska land. Då var Polen både större och låg längre österut. Vid freden 1945 hoppade hela Polen västerut; stora delar i öst blev en del av Sovjetunionen, och delar av det som tidigare var Tyskland blev Polska territorier. De mest etniskt blandade områdena i öst blev Sovjetunionen. Alla tyskar kördes ut eller flydde för Röda armén och judarna var mördade. Av 3 miljoner judar fanns bara 200 000 kvar och de flesta av dessa kördes ut av den kommunistiska Polska regimen i förföljelser 1968. Nu finns bara några tusen kvar.

I Majorna stod slaget mellan landshövdingehusen och funktionalismen

Kungsladugård med Sannakvarteren högst upp i högra hörnet

I Majorna i Göteborg utkämpades i början av 1930-talet en strid mot Landshövdingehusen. Funktionalismens företrädare ville skapa ett rationellt, moraliskt och hygieniskt boende. För dem representerade landshövdingehusen allt som var dåligt. Den nya tidens samhällsingenjörer och intellektuella, i allians med Socialdemokraterna, hade bestämt sig för att omforma staden och människorna i den. Rationalitet och funktion skulle genomsyra varje aspekt av tillvaron.

Stadsarkitekten Albert Lilienbergs mönsterstadsdel av Landshövdingehus i Kungsladugård, var knappt färdigbyggd innan den ansågs hopplöst förlegad: "Romantiskt vansinne, oekonomisk och ohyggienisk stadsplan efter denna stadsplan byggdes år 1932, stadsdelen Kungsladugård i Göteborg!". Kritikerna ville ha bort alla "onödiga utvikningar" och "krusiduller" från såväl fasader som inredningar och stadsplaner. Klarhet och reda hade sitt eget skönhetsvärde som gick utanpå det "småtäcka" i en stadsplan som möjligen kunde bjuda "turistherrar och söndagspromenerande överklassfruntimmer" på "romantiska och pittoreska intryck" (ur pamfletten "Bostadssocialism" 1932). Svidande kritik av det som bara några år tidigare sågs som en förebild att ta efter.

Landshövdingehus i Kungsladugård

Under decennierna kring sekelskiftet 1900, expanderade Göteborg kraftig, ridande på den stormflod som var industrialismen. Trångboddheten var stor och utanför de delar som var Göteborgs stadskärna hade områden av oplanerad kåkbebyggelse vuxit fram. För att mota problemen beslöt staden att göra allt större områden till en del av staden, och därmed också en del i stadens ansvar för kommunikationer, sanitet mm. Majorna var ett av de områden som tidigast inkorporerades. Den bortre delen av Majorna (som ligger nedströms Götaälv för de som inte vet) präglades av sådan kåkbebyggelse.1914 skulle hela området få en ny stadsplan. Mönsterstadsdelen Kungsladugård skulle skapas. Breda huvudgator där spårvagnen gick och intima, oregelbundet dragna smågator däremellan. Även när det gällde fasadernas utformning satte Lilienberg upp ramar. Utseende och färgsättning skulle godkännas av honom men samtidigt uppmanades till variation inom ramarna. Lilienberg ville skapa "en stad, som genom sin skönhet bidrager till att göra sina invånare till goda, sunda och glada människor, och som genom sin hemtrefnad skapar lokalpatrioter". Såvitt jag vet från vänner som bor där lyckade han väl. Ända fram till idag och troligen i framtiden också.

1932 blev Uno Åhrén, en av den svenska funktionalismens främsta företrädare, utsedd till stadsingenjör i Göteborg. Det var inte en utnämning utan kontroverser, då han var en av funktionalismens mest stridbara företrädare. Han och gruppen runt honom tvekade inte att förfölja sina meningsmotståndare på ett mycket aggressivt sätt. Nu skulle området bortom Kungsladugård bebyggas. Åhréns planer med funktionalistiska lamellhus i det som skulle bli Sannakvarteren ställdes nu mot Lilienbergs Kungsladugård. "Jämför vidstående bilder! Den ena föreställer en vanvettig stadsplan med sollösa kvartersdelar av den gamla tukthustypen, den andra visar en förnuftig, öppen, socialistisk stadsplan". Sanna som stod färdigt 1940 fick stå som förebild för den nya hustypen som skulle i grunden förändra hur arkitekter, stadsplanerare och byggherrar tänkt i Göteborg sedan dess. Kanske är en förändring nu på gång.

Varför utgjorde då Landshövdingehusen och de slutna kvarteren ett sådant rött skynke för funktionalistena? Sten O Karlssons tolkning från "Arbetarfamiljen och den nya familjen - bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg", lyder så här:

Lamellhusen i Sanna

För hygienismen (funktionalismen) hade hyreskasernen tidigt fått en mycket negativ symbolisk karisma, och i Göteborg kom landshövdingehuskvartern att representera just den omoderna klasskultur och mentalitet som enligt Åhrén inte hörde hemma i ett välorganiserat "kultursamhälle". Ett så hårt klassegregerat boende som det i Göteborg förstärkte spänningarna mellan klasserna och scenografin i landshövdingehuskvartern med dess "svalelag" och "lillegårdar" var som gjorda för intrafamiljär solidaritet som ansågs strida mot en "sund" familjekultur. Det vill säga en privatiserad och renodlad kärnfamilj utan omoraliska och ohyggieniska sammanblandningar.

Alltså, den täta gårdsgemenskapen som skapades av och uppräthölls av arbetarklassens kvinnor, med starka klassammanhållande värderingar, blev i funktionalisternas ögon omoralisk. Förmodligen var det borgerliga kyska värderingar som spökade. Att ligga med varandra kunde inte bli helt privat i de trånga lägenheterna, som dessutom ofta hyste inneboende. Den starka klassamanhållningen i arbetarklasskvarteren var också ett hot mot Per-Albin Hanssons folkhemsbygge där radikala särintressen inte hade någon plats (se Reinfeldt gör som Per-Albin Hansson).

Funktionalisternas och socialdemokraternas modell för den sunda familjen blev paradoxalt nog den isolerade borgerliga kärnfamiljen. Arbetarfamiljernas gemenskap skulle brytas upp och familjerna reformeras. Det nya samhället skulle byggas - på rationella grunder?

Läste nyligen Sten O Karlssons bok "Arbetarfamiljen och det nya hemmet - om bostadshyggienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg". Den innehåller mycket spännande som jag hoppas kunna återkomma till.

Inspirationen till inlägget kommer från inlägget Landshövdingehus 2.0 nyligen publicerad på Yimby - Göteborg. Att återknyta till det arkitektoniska arvet före funktionalismen har visat sig vara en dröm hos fler än mig.

Lite Svensk Historia i Svensk Historia

Efter att ha läst bloggen Svensk Historia lite noggrannare har jag beslutat att ta bort den från min blogglista. Namnet är förvillande eftersom bloggen i stort sett bara handlar om nutidspolitik. Det hade kunnat fungera om det funnits en historisk och någorlunda mångsidig analytisk ambition, men Anders Edwardssons perspektiv är väldigt mycket nutid och väldigt mycket höger. Synd att han har lagt beslag på namnet. Vill någon fortfarande läsa den kan ni följa länken i det här inlägget bara.

Nya bloggar om historia

Min blogglista har fyllts på med några nya:

Per Dahlberg är tv-journlisten bakom serien Svenska slag med mycket mera. På hans blogg finns många av hans tv-produktioner, bland annat den ovan nämnda tv-serien.

Bakom den ambitiösa titeln Svensk Historia döljer sig Anders Edwardsson, politiker, debattör och författare med tydlig högerinriktning. Har nyligen kommit ut med en bok på Timbros bokförlag om Arvid Lindman, högerman och statsminister under det tidiga 1900-talets Sverige.

Edward Blom - allas vår fryntlige mat och kulturhistoriker - är också redaktör för den näringslivsinriktade historiska tidskriften Företagsminnen. Han driver en blogg på Centrum för Näringslivshistoria. Här bloggar även hans kollegor Margarita Feldman och Alexander Husebye.

Herman Lindqvist får panik

I gårdagens Aftonbladet ställer sig Herman Lindqvist i raden av svenska kolumnister och proffstyckare som slår knut på sig själv när de ska racka ner på det som Sverigedemokraterna står för, eller vad de menar att Sverigedemokraterna står för. "Den som stelnar och vägrar förändra Sverige dör i inavel" är både rubriken och slutklämmen på hans kolumn. Det är drastiskt och dumt så det förslår att komma med sådana påståenden som är så lätta att vifta bort. Att banalisera debatten på ett sådant sätt är inget annat än självmål.

På många andra sätt är det en bra kolumn som visar hur Svenska traditioner vuxit fram nästan helt genom import av olika europeiska företeelser, och hur viktiga utländska impulser varit för det svenska språkets utveckling. Så är det naturligtvis och det är viktigt att påminna om. Det kunde ha varit en bra utgångspunkt för en mer fördjupad diskussion om vad som är problemet i dagens situation. Varför det finns en grogrund för ett främlingsfientligt parti i Sverige? Ett av problemen vi inte kommer ifrån är att det finns stora kulturella skillnader mellan den svenska jämlikhetsträvande demokratiska kulturen och den odemokratiska och patriarkala som den muslimska invandringen kommer ifrån. Dessutom utgör mellanöstern en kultursfär, med traditioner, språk och religion som på många sätt varit skild från den Europeiska. Dessutom är många som kommer hit som flyktingar av sin natur här ofrivilligt. De vill tillbaka hem igen. Att vilja bevara sitt språk, sina traditioner och sin religion är självklart. I denna miljö växer andra generationen upp. Ofta med kluven identitet. Att inte känna sig helt tillhörig någonstans har skapat problem. Ibland har det lett till kriminalitet.

Men att prata om integrationsproblemen utifrån en kulturell utgångspunkt är ett starkt tabu i Sverige. Integrationsdebatten handlar bara om integration genom arbete och antidiskrimineringslagstiftning. Dessa saker är viktiga, men för att minska diskriminering och öka möjligheterna att få arbete måste vi komma över de kulturella barriärer som finns mellan svenskar och olika invandrargrupper. För att komma vidare måste vi erkänna att de finns och att det faktiskt också finns en svensk kultur. En kultur som på många sätt är mycket speciell och till och med udda på världskartan. Traditioner, mentalitet och språk är alla delar av denna Svenskhet. Oskrivna lagar sätter upp ramar för vad som är accepterat och inte. Vi behöver inte skämmas för att det är så, så är det överallt i världen. Du går inte i bikini i Saudiarabien. Vi behöver bara vara öppna och ärliga mot de nya svenskarna så att de får en rimlig chans.
När vi som kallar oss svenskar lever mitt i den svenska kulturen är den svårfångbar, men alla som provar att bo utomlands ett tag, förstår att den är något i högsta grad konkret. Det har inte minst varit något Herman Lindqvist ofta skrivit om efter sina många år i Frankrike. Någon som också kan svara på hur svenskarna är, är de som flyttat hit från något annat land. Även för dem är svenskheten något påtagligt och faktiskt något de kan berätta om. Att möta andra kulturer är på många sätt den bästa vägen att lära känna sin egen. Så har min frus polska och judiska bakgrund lärt mig mycket inte bara om andra kulturer men också om min egen.

Att intressera sig för vad svensk kultur är, är inte samma sak som att vara inskränkt eller främlingsfientlig, det är att intressera sig för vad en kultur är, och för andra kulturer. Om man tar ett sådant intresse på allvar, är det mycket svårt att vara Sverigedemokrat.

En diskussion om vad svenskhet är kan vara ett viktigt motmedel mot främlingsfientlighet, men när Herman kommer med absurda skräckscenarier om att man skulle dö i inavel av att vara kulturkonservativ, blir det löjligt och kontraproduktivt. Absurda argument i panik löser inga problem. Svenskarna måste erkänna att trots all vår förmenta individualism så har vi gemensamma drag och gemensamma referensramar om vad som är rätt och fel, fint och ful. Och ibland står de i motsatsförhållande till andra människors referensramar. Vi behöver prata om det - inte drabbas av moralpanik.


Kolla även den här intervjun med Herman Lindqvist i TV4; "Vi får inte drabbas av panik". Lustigt att han själv går i samma fälla.