måndag 24 augusti 2009

Är Aftonbladet antisemitiska?

Aftonbladets artikel om påstådd handel med organ tagna från palestinska offer har lett till en oerhört stark reaktion från Israels högsta nivå: www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab
Hela den Israeliska regeringen har krävt ett fördömmande av, vad man menar är en antismitisk artikel, från den svenska regeringen.

Aftonbladet verkar inte alls förstå eller vilja förstå reaktionerna från den Israeliska högerregeringen. Aftonbladet tycker att de har all rätt att kritisera Israels agerande och bara ställer välgrundade frågor. Att se till historien är inte intressant och högerhökarna i Israels regering kan man inte ta på allvar.

Men historien kan man inte ignorera. Att förstå vad antisemitism är blir helt avgörande för att förstå reaktionerna, och för att värdera om de är rimliga. Åsa Lindeborg som är redaktör för kultursidan och alltså ansvarig för att artikeln trycktes, slår ifrån sig instinktivt när Israelerna plockar fram antisemitismkortet: "I den uppånervända världen är det nu istället Aftonbladet som hamnar på de anklagades bänk, beskyld för antisemitism. Den reaktionen var lätt att förutse eftersom den vevar igång som ett skälvspelande piano så snart Israels brott mot de mänskliga rättigheterna kommer på tal." Samma gamla vanliga pajkastning, raseriutbrott och vilda skuggboxning alltså.

Men vad är då Antisemitism egentligen? Är det rätt att använda antisemitism som ett slagträ i debatten? Och hur var det med Aftonbladets och Donald Boströms artikel - kan den kallas för antisemitisk?

Problemet med att definiera vad antisemitism är dess mångbottnade natur. Den finns dokumenterad från redan innan kristendomen uppstod, men framför allt blev den till ett västerländskt kulturfenomen i och med kristendomens dominans över Europa. Att judarna vägrade acceptera Kristus som Messias kastade tvivel över de kristnas anspråk. För att förklara motsägelsen i att juden Jesus inte accepterades av sina egna, uppstod en teologi som var basserad på att det var judarna som mördade Jesus. En systematisk och långvarig demonisering av judarna och deras tro blev resultatet. De blev en symbol för allt som var annorlunda och väsenskillt från de kristna. Fram växte bilden av juden som ondskefull, hämndlysten, ohederlig, girig och materialistisk. Vandringsmyter som att judarna offrade kristna barn i sina pesachritualer och att de låg bakom pesten kunde få förödande konsekvenser. Bilden av juden som en snål och girig ockrare var vanlig. Fantasier om judarnas makt och konspirationer har också varit ständiga motiv i den antisemitiska världsbilden.

I århundraden frodades fördomar mot judar och med jämna mellanrum utsattes de för fördrivningar, förföljelse och våld. När kristendomen förlorde något av sitt grepp i 1800-talets Europa bestod bilden av judarnas makt och konspirationer. Judarna utnyttjar demokratin och judarna kontrollerar massmedia. Judarna kontrollerar kapitalet. Judarna styr och ligger bakom kommunismen. På det kom rasläran om vissa rasers egenskaper där de judiska naturligtvis var negativa, rent av livsfarliga. Att nazisterna plockade upp alla dessa och gjorde till sina betyder inte att de inte fanns i det övriga samhället.

Konsekvensen av att nazisterna gjorde antisemitismen till SIN blev att när kriget var över då blev antisemitismen tabu. I takt med att åren har gått har tabuet suddats ut i takt med att glömska lagt sig kring Europas antisemitiska förflutna. Nazismen blev symbolen för ondskan och eftersom antisemitismen var deras idéologi kan det ju inte vara vår? För vi är ju inte onda. Därför faller anklagelser om antisemitism platt i många öron, oavsett hur välgrundade de är. Vi kan omöjligt identifiera oss med detta onda. Men tanketraditioner är svåra att ändra och fördomar om judar faller i god mylla i västeuropa och nu även i mellanöstern.

Tillbaka då till Donald Boströms artikel. Den är uppbyggd i tre delar. Den tar sin utgångspunkt i den avslöjade organhandeln i New Jersey, där en rabin med anknytning till Israel var inblandad. Inte bara rabinen utan även många andra var inblandade, men händelsen lever upp till alla gamla sterotyper om judarna som giriga, onskefulla, ohederliga och materialistiska. Denna bissara historia trycker på alla knappar. Uppfyller alla fördomar. Sedan berättas om den stora organbristen i Israel. Ett uppenbart incitament för att handla med åtråvärda organ. Allt detta är kända faktiska händelser och förhållanden. Men att de båda händelserna har något med varandra att göra är ju ganska absurt med tanke på den stora organbristen i Israel. Boströms koppling mellan de två helt separata händelserna antyder någon slags judisk konspiration.

Sedan minns Donald Boström tillbaka. Han bygger upp en dramatisk berättelse om hur han för 18 år sedan blev vittne till till hur en stenkastande palestinsk pojke(?) på 19 år sköts, släpades iväg, och kom tillbaka slarvigt obducerad. De Israeliska soldaterna framställs som jägare ute efter byte. Ondskefulla och cyniska. För de palestinska släktingarna är det självklart vad som hänt. Pojken har plundrats på organ. Och han skriver att många liknande fall var kända det året. Närmare sanningen än så kommer inte Donald Boström. Han slänger alltså bara ut en anklagelse. En fruktansvärd anklagelse. Att de Israeliska reaktionerna blev så starka beror mycket på att historien ligger så nära den urgamla vandringssägnen om att judarna offrar barn. Hade Donald Boström varit medveten om denna kanske han hade varit mer försiktig?

Israeliska människorättsorganisationer som jobbar hårt för palestiniernas rättigheter är väl medvetna om de slarviga obduktionerna som genomfördes även på Israelsiska döda. Det var en stor skandal. Palestienierna själva har inte utfört några undersökningar. Kvar står en anklagelse.
Så ja artikeln kan absolut ses som antisemitisk. Till och med som uppenbart antisemitisk. Kan syftet var något annat än att misstänkliggöra judar och Israel. Till och med att göda hat? Är Donald Boström medveten om vad han skrivit? Att Israelerna är högljudda är på grund av historien. Att Aftonbladet vägrar ta det till sig beror också på historien.

Men lika uppenbart är det hur verkningslöst begreppet antisemitism blivit i vissa öron. Det biter inte. Att istället förklara upprördheten kanske är den enda vägen. Och sedan återstår kritiken mot Israel, som alls inte alltid är antisemitisk. Den kan vara extremt välgrundad i en brutal verklighet och den brutala verkligheten räcker utan fantasier om ondsinta judiska konspirationer.

Mina källor:

Henrik Bachner, idéhistoriker från Lund och författare av avhandlingen "Återkomsten - antisemitismen i Sverige efter 1945", reder ut begreppen på Levande Historias hemsida: http://www.levandehistoria.se/node/180.

Läs också den här faktabaserade artikeln av Anna Veeder om vad som verkligen pågått i Israel: http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/20/israeliska-manniskorattsaktivister-stoder-inte-bostroms-anklagelser

fredag 21 augusti 2009

In på institutionen igen...

Jag ska börja plugga historia. Efter tio år av utflykter ska jag uppfylla mitt öde - eller nått sånt. Mastersprogrammet är två år. Vi får se om jag kommer ut med förståndet i behåll. Det ska hur som helst bli sjukt inspirerande att gå på upptäcksfärd med näsan pekande ner i gamla böcker. Jag älskar gamla böcker. På allvar...

onsdag 19 augusti 2009

BOK: "Bågens Mästare" av Conn Iggulden

Så var sommarläsningen avklarad. Den andra boken i Conn Igguldens serie om Djingis Kahn. I sina ansträngningar att ena de mongoliska stammarna upptäcker Djingis att den kinsiske kejsaren från Jin kört med värsta fulspelet. I århundraden har Kejsaren och hans adel har blivit feta medan deras diplomater har sått splitt och mongolerna fastnat i eviga fejder. Hans hämdbegär och revanschlusta driver honom över öknen till kungadömmet Xi Xia som blir hans port in Kina. Vi följer Djingis, hans generaler och hans familj genom slaget vid grävlingsmunnen som är en av hans största segrar och som lägger vägen öppen mot Yenking (Peking, Beijin). Vi får också träffa hans schaman Kokchu som får en avgörande roll när belägringen av Yenking bryts.
Londonbon Conn Iggulden är verkligen skicklig inom sin genre. Utan att tumma allt för mycket på fakta lyckas han väva ihop en historia som känns väldigt trovärdig. Naturligtvis finns det säkert experter som kan säga att så där svingade inte en mongol sitt svärd, men det känns trovärdigt. I slutet redogör han också för hur han böjt på historien för att den att passa in i hans. Cred till honom för det.
Jag har själv försökt att sälja in historien om när mongolerna ungefär 50 år senare kom till Europa och stod utanför Wien. När jag satte mig in i materialet häpnades jag över hur sjukt skickliga krigare de var. De var helt överlägsna allt annat i sin tid. I imperierna de erövrade fanns horder av människor som var mer eller mindre förslavade av sina herrar och krig var något för en liten elit, men hos mongolerna var ALLA krigare. Den stolthet och överlägsenhet som mongolerna kände var slående och något som Iggulden också skildrar. Västeuropa räddades av att den dåvarande Khanen dog. Det rike Djingis lade grunden för blev sedan aldrig lika mäktigt igen.
Den tredje delen finns redan ute på engelska och släpps den 3/11 på svenska (hårda pärmar). Den heter "Bergens väktare". Läs mer på: http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?Isbn=9789100123062. För mig är det dags att gå vidare till mer akademisk läsning, men det känns som om en bok kommer att ligga redo till nästa sommar.

Om Conn Iggulden och hans böker kan du läsa mer på: http://www.conniggulden.com/

fredag 14 augusti 2009

"Historien lär oss det moderna"

Att förstå historien är att gå upptäcksfärd i människans mentala förändring. Det lär oss förstå att vissa fenomen är eviga och andra förändras ständig. Hur människor tänkte då kan lära oss förstå var vi befinner oss idag. Merete Mazzarella professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet skriver om detta i "under strecket" i SvD idag. Akademiskt men intressant om man har aptit på lite hjärna: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3355601.svd

måndag 10 augusti 2009

Om att känna historia

Vid några tillfällen har historien verkligen krupit in under skinnet på mig. Plötsligt har en värld från en annan tid visualiserat sig och jag har känt att jag verkligen var där. Och inte bara det. Jag har också fått en känsla av att förstå den tidens trådar både framåt och och bakåt. Orsaker och konsekvenser i en evig kedja. Ur en sådan förståelse kommer nästan oundvikligen en insikt om de mänskliga samhällenas struktur och en djupare förståelse för människans mångbottnade natur. Det är därför jag ständigt kommer tillbaka till historien. För att förstå hur det blivit som det blivit. Hur vi blev det vi är.
Med detta kommer också en förståelse att vår tids ideal, normer och värderingar inte på något sätt är eviga. De är ständigt i rörelse. De gamla grekerna gillade småpojkar. Medeltidens kyrkosanktionerade korsfarare var brutala på ett sätt som får talibaner att se ut som ett under av moral.
Nutidens moral och värderingar kommer ur ett sammanhang och i Västeuropa är den oerhört hårt länkad till andra världskriget. Nazisterna har fått stå som en fond av ondska och raka motsatsen till vart vi strävar. Att intresset för andra världskriget är så enormt stort kommer ur att det har fått definiera ett slags antimål. Där var vi. Se hur det gick. Nu gör vi tvärtom.
Efterkrigstiden är en moralsaga bort från totalitära ideologier och fram för pluralism och massans makt. Men vågar man bara gräva lite längre ner i historien ser man att nazisternas åsikter inte låg så långt ifrån alla andras åsikter. Nationalism, militarism, förakt för den svage, antisemitism och ideologin om den vite mannens självklara överlägsenhet frodades i hela Europa (även i Sverige). Nazismen kom ur en tidsanda som absolut inte bara var tysk. Problemet är att Nazityskland har fått symbolisera ondskan. Alla andra har kommit undan. Hur många engelsmän ser till exempel med samma förakt på sin kolonialhistoria som tyskarna ser på nazismen Är inte skillnaderna bara grader i helvetet för alla som inte var av rätt ras. Konsekvenserna av att egentligen bara Tyskland helt gjort upp med sitt historiska bagage är att rasister och nationalister ständigt vinner mark i Europa. Och ofta kidnappas historien av dessa. Historien blir folkens och nationernas historia, men faktum är att kulturer, nationer, folk och raser är något ständigt i rörelse. Historia kan skrivas med helt andra perspektiv. Nationalismen är inte en lösning på några problem (mer än på vilket lag man ska heja på i fotbolls-VM). Historien måste återtas och skrivas ur nya perspektiv. Ett perspektiv som visar hur historien präglats av utbyte och uppblandning av kulturer och folk istället för isolationism och kulturkonserverande nationalism.

torsdag 6 augusti 2009

Serietidning om Auschwitz

Auschwitz står som en symbol för den nakna ondskan. På få platser i världen har grymhet och övergrepp nått sådana djup som där. Att greppa denna värld innanför taggtrådsstängslen och att förstå den sjuka moral och logik som härskade där kan såhär i efterhand vara svårt. Historia blir lätt torra fraser i en historiebok och sällan kött och blod. Att träda in i den världen ifrån vår tid kan vara i det närmaste outhärdligt om man verkligen vågar känna efter. Och nu har det gjorts en seritidning från detta helveteshål. Kan man göra så? Vilka medier kan man använda för att berätta om Auschwitz? Är det fel att använda vissa medier? Serier förknippas ju fortfarande ganska mycket med superhjältar, Tintin och Bamse. Men serier idag är så mycket mer. Vuxenserier som Jens Lapidus succé "Gängkrig 145" och kanske framför allt Mangatraditionen från Japan har börjat lyfta in serierna i finrummen. I Japan finns redan serier om Bomben över Hiroshima. Så att en serietidning om Auschwitz dyker upp just nu är kanske inte helt ologiskt.

Faktum är att det funkar väldigt bra. "Love in the shadow of death" som är gjord av Polska serietecknare och som släptes den 29 maj i år, lyckas verkligen fånga känslan av en förvriden verklighet. Till exempel blir två av huvudpersonerna tvingade att lasta av en kärra med lik och slänga dem på en stor hög. Under tiden pratar de om något helt annat som om det bara var sandsäckar eller vad som helst de slängde på en hög. (Länk till sidan i serietidningen: http://www.episodesfromauschwitz.pl/sw/?id=7&e=22). Den sanna historien är en kärlekshistoria som snabbt blev en legend bland lägrets fångar. Edek och Mala, han Polack och hon Judinna tillhör den "priviligierade" klass av fångar som utsetts för att sköta lägret, blir kära och lyckas fly lägret med en sinnrik plan. Strax därefter arresteras de och skickas tillbaka. De avrättas för att statuera exempel men visar sin trots in i det sista.
Att på det här sättet skildra Nazisternas massterror, genom enskilda individers öde, är effektivt. Att få någon att identifiera sig med i de ohyggliga siffror av död man matas med i historieskrivningen. Så om du är ute efter att förstå bortom dessa siffror och gillar serieformatet kan du beställa den nu på engelska eller vänta på den svenska översättningen som är på gång på: (http://www.episodesfromauschwitz.pl/). Levande historia i Göteborg (http://www.levandehistoria.goteborg.se/), som jag samarbetat med, överväger just nu om de skall göra den tillgänglig för skolor i Göteborg. Tidningen är första delen i en serie med tidningar under titeln Episodes from Auschwitz.