ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur

Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929

Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om allt färre av judarna i mellankrigstidens Vilnius var religösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, en plats där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797

Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat, och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar av och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört omfångsrik och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrevs i Talmud i mellankrigstidens Vilnius omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Den litauiska gruppen var före andra världskriget mindre än alla dessa grupper. Den judiska befolkningen var under mellankrigstiden ungefär 60 000 personer eller ca en tredjedel av befolkningen. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det pågick ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.

Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen blev allt mer dominant. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen. Under medeltiden, när länderna i Västeuropa ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, fick de här en fristad och möjligheter att etablera sig. Det var inte utifrån någon altruistisk medmänsklighet de välkomnades. De behövdes för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var även judarnas guldålder. Deras ställning var gynnsam och de spred sig över hela samväldets territorium, som då även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen. Dessa hemländer kallade judarna för Asckenaz såsom de kallade sig själva för Ashkenazim. Detta folk talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska judarna från den iberiska halvön, eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde under mellankrigstiden mer än hälften av världens alla judar och den överväldigande majoriteten av väldens judar räknade sitt ursprung till Aschkenaz. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, framför allt under 1700-talet då Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.

Språket som de utvecklat under århundraden hade sina rötter i tyska judiska grupper som kom till Polen på 1100-talet. Det kallade jiddisch och var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan dominerande. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.

 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare, religiösa cederskolor och jeshivor. Här låg även de viktigaste av stadens fler än 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i många andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz.

Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som under tidigare århundraden. Den religiöst grundade traditionen hade istället blivit utgångspunkt för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina var närvarande och viktig, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.

Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll.


Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund

Strax innan sekelskiftet 1900 grundades i staden det judisksocialistiska partiet Bund. Partietsom hade stor betydelse för spridandet, både tankarna kring nationell autonomi och av socialismen. Bund var under den judiska socialismens barndom den största rörelsen. Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism, som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet var också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades institutet producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.

Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället, identifierade sig mest med dessa staters nationalism än med någon judisk nationalkänsla. Det gällde även judarna i det efter första världskriget nyuppståndna Polen. Den Polska stat som då bildades låg längre österut än dagens Polen och Vilnius låg inom dess gränser

Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande, men det avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.

Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.

Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt mycket sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken som judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister.

1938 gick Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.

Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjades istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gårdarna. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 

Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer till Gulag, många av dem ledande, och ytterligare andra hade flytt. Dessutom fanns 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.

I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att de skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.

I ghettot tvingades all till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort. Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna. I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen. Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.

Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.

PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag.