Om fascismen del 2 - Henrik Arnstads kampanj

Samma...

När Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" kom ut för ett år sedan reagerade jag instinktivt väldigt negativt. Är det verkligen hederligt att beskriva Sverigedemokrater och andra xenofoba populistpartier runt om i Europa som fascister. För mig med min historiska utgångspunkt framstod det som mycket tveksamt att jämföra totalitära, krigshetsande och massmördande partier med dagens nationalistiska rörelser. Min slutsats blev att nu vill Arnstad använda sitt renomé som seriös historisk journalist till att driva kampanj, främst mot Sverigedemokraterna. Jag hade tidigare uppmärksammat hans "Skyldig till skuld" där han på ett tankeväckande sätt utmanade den finska historieskrivningen om landets roll under andra världskriget. Min bild av honom som seriös och i besittande av ett betydande renomé fick jag från att han fått en artikel publicerad i den internvetenskapliga tidskriften Historisk Tidskrift, en tidskrift som brukar vara oerhört seriös och selektiv med vad de publicerar. Jag blev väldigt besviken och bestämde mig för att inte läsa hans bok.

"Älskade fascism" fick sedan ett mycket för att inte säga enormt stort genomslag, inte minst genom Arnstads egen mycket aktiva försorg. Jag kunde inte låta bli att läsa hans artiklar i olika dagstidningar och sedan dök han dessutom upp i svt:s litteraturprogram Babel. I stort sett oemotsagd fick han propagera för sin tolkning av fascismen, som av honom pressenterades som ovedersägliga vetenskapliga fakta. Ingen kritiserade honom öppet sedan den kampanj han drev för sin sak fått allt större genomslag. I TV och tidningar har han fått driva sin tes om fascismens pånyttfödelse. Och eftersom ingen etablerad historiker, statsvetare eller seriös debatör vill riskera sitt namn och "försvara" en rörelse de knappast har höga tankar om, så har han kunnat fortsätta (ett undantag är statsvetaren Andreas Johansson-Heinö).


samma?

Nu i våras och ungefär samtidigt publicerade Göteborgsposten på sina kultursidor en text av Arnstad och Leo Kramár en text under rubriken idé och debatt i Historisk tidskrift. I GP fick han återigen utrymme att driva sin kampanj. Jag blev upprörd. När ska någon säga emot honom! Det kan tyckas märkligt för en antirasist som jag att bli upprörd över något sådant, men för mig är den faktiska fascismen som drog Europa ner i avgrunden under andra världskriget så ohygligt mycket värre än dagens xenofoba populister. Att beskriva Sverigedemokraterna (trots deras solkiga historia), som fascister i samma mening som Francos, Mussolinis och Hitlers anhang riskerar att urvattna och banalisera begreppet. Eller till att måla upp en orealistisk hotbild som bidrar till att radikalisera och gynna ytterlighetsåsikter.

Är verkligen Arnstads definition den i vetenskapen allmänt vedertagna? Leo Kramárs grundligt forskningsbaserade kritik av "Älskade fascism" i Historisk Tidskrift visar att det inte är så.Tvärtom verkar Arnstad ha valt EN definition utformad av EN forskare med få anhängare inom forskningsområdet.

Det var efter att ha läst Kramar och fått mina tvivel bekräftade som jag började diskutera fascimen med min kompis R. Han höll inte riktigt med mig och menade att fascism inte bara kan definieras utifrån ett historiskt perspektiv. Att det måste gå att definiera fascismen utanför sitt historiska sammanhang. Att det finns en fascimens kärna. Han pekade på en definition av fascism av Umberto Eco som han läst och tyckte verkade vettig. Mer om den senare.

Nästa. Leo Kramárs kritik...

Om fascismen del 1 - Älskade hatade fascism

Min vän R och jag har sedan en tid en pågående diskussion om fascism. Eller framför allt - vad som ska definieras som fascism?

Varför är det viktigt, kan man fråga sig? Jo, kan man lika retoriskt svara, det är viktigt för att förstå den framtid som väntar. Vad vi tror att allt starkare xenofoba populistiska rörelser vill uppnå, hur långt vi tror de är villiga att gå för att nå sina mål, och vilka medel de kan tänka sig att använda för att nå dem, avgör i hur hög grad vi uppfattar dem som ett hot. Eller om man så vill, i hur hög grad hör de samman med fascismen från det förflutna. Är fascimen åter på frammarch eller repressenterar t.ex. Sverigedemokraterna något helt nytt?

Många har gjort försök men utgångspunkten för en definition är inte given. Hur mycket skall man utgå från den historiska företeelsen, fascismen i Italien, där begreppet myntades och i hur hög grad kan begreppet vidgas till att definiera ett ideologiskt system med vissa gemensamma drag? Begrepp lever ett eget liv och förändras över tid. Det har även "fascismen" gjort. Men hur ska vi använda begreppet idag? Och kanske framför allt, varför?

Begreppet fascism är giftigt. Ingen, och väldigt få av Europas nya främlingsfientliga populiströrelser, är intresserade av att ikläda sig begreppet som en definition av vad de själva står för. Varför? Det stöter bort potentiella sympatisörer. Det har använts som ett skällsord så länge att det blivit helt omöjligt att använda utan en omedelbar känsla av hot.

Tvärtom, och av samma skäl, vill populisternas motståndare gärna beskriva dem som fascister. För motståndarna blir beskrivningen av dem som fascister ett vapen för att "demaskera deras sanna väsen och syfte". Att synliggöra att de egentligen är mer eller mindre direkta efterföljare till Mussolini, Franco och inte minst Hitler.

Frågan är om begreppet fascism har något att säga oss om den xenofoba populistiska framfarten
i Sverige, inom EU och i det som tidigare var Sovjetunionen. Om det gör det, hur kan begreppet användas när dess utövare så kategoriskt avfärdar det som en beskrivning av dem själva. Men kanske ännu viktigare, när populisternas väljare och potentiella väljare endast ser en svartmålningskampanj av legitima politiska krav när begreppet används, motverkar då inte användandet sitt syfte. Blir i så fall inte istället endast ett sätt att samlas till motstånd för populisternas mest inbitna motståndare på vänsterkanten?

För alla oss som är motståndare till de främlingsfientliga populisterna borde frågan vara: Står begreppet fascism i vägen eller är det en hjälp i kampen mot populistiska och främlingsfientliga krafter?

Min och R:s diskussion började i våras med att  Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" (2013) togs upp till debatt i Historisk Tidskrift (nr 1 2014). Fortsättning följer...

Nystart

Jag och min bokhylla

Ögat har levt en ganska sömnig tillvaro den senaste tiden. Men nu ska det bli ändring. Och förändring. Ögat har med tiden fått allt längre texter, och mindre personliga. Dags att göra tvärtom.

Nu tänker jag att det är dags att blotta sig och bjuda in i min värld. I min värld där tidsperspektivet aldrig är långt borta. Min patologiska nyfikenhet och drivkraft att förstå världen omkring mig, leder oftast bakåt i tiden. Väldigt få fenomen är bara här och nu, om man tittar lite närmare på dem.

Vi lever i en extremt nu-fixerad tid. Och även för mig är naturligtvis nuet det viktigaste. Det är där som man är. Det är där man träffar vänner och hänger med familjen, det är där man garvar och får nya upplevelser, gör nya upptäkter och möter nya människor (och spelar tennis ;).
Även journalistik är oftast extremt mycket nu. Jag har haft svårt att nöja mig med det, även om naturligtvis mycket av den allra starkaste och bästa är den som berör allmänt mänskliga frågor.

Lika viktig som dåtiden är för mig visionen om framtiden. Visionen om hur morgondagens samhälle bör se ut, kan se ut eller troligen kommer att se ut. Och faktiskt, visioner om framtiden hade man även förr. Vissa är förkastade, ogiltigförklarade och bortglömda, men andra fortfarande levande och andra som man trodde var döda och begravna kommer tillbaka med förnyad styrka.

"För ögat i tiden"

100 år sedan första världskriget förändrade allt

I sommar är det hundra år sedan Europa och världen störtades in i det första av de två krig som till sist, efter århundraden av blodbad och krigisk historia bankade krigiskheten ut ur det Europeiska. Efter de två krigen, som är två delar av samma historia, blev kriget en anomali i Europa.



Miljoner dog.
Kriget slutade vara ärofullt.
Imperierna föll.
Socialismens genombrott.
Nationalstatens princip vann.
Demokratins genombrott.
Feodalismens slutgiltiga undergång.

DN var idag först ut (vad jag kunnat hitta) att stort uppmärksamma att det snart är 100 år sedan första världskriget startade. Kreativt att publicera 1 juni med motivering att det var under juni skotten i Sarajevo föll (28 juni 1914) vilket ledde till att kriget började en månad senare (28:e juli). Det är en konst att hitta motiv till att publicera först.

Snart kommer även Peter Englund ut med en rejält utökad variant av sin senast skrivna bok "Stridens skönhet och sorg" (2008). Första delen om 1914 kommer i början av augusti.